Nej till dietist men ja till statiner

I morse pratade jag med min läkare. Fick veta att här i Jönköpings kommun där jag bor får vårdcentralerna inte längre skicka remiss till dietister. Överhuvudtaget får man inte längre remittera människor här till dietister på grund av diabetes, blodfetter eller fetma. Min läkare var frustrerad över det.

Mycket märkligt tycker jag att man sparar in på dietister när fetma anses vara boven bakom många vällevnadssjukdomar. (Enligt mig är fetman ofta ett svar på stark negativ stress och därmed följande sömnproblem under en lång tid. I alla fall när det gäller mig själv har jag upplevt det så. Jag motionerar och äter sunt. Fast har haft mycket negativ stress under så många år i mitt liv. Under de perioder som jag har mindre stress och sover bättre går jag ner i vikt. Och tvärtom).

Hur är det i andra kommuner när det gäller remisser till dietister? Någon som vet?

Min läkare får alltså inte enligt nya regler i Jönköping skriva ut en remiss till en dietist.

Däremot hade hon inga som helst hinder/förbud mot att skriva ut recept på statiner (blodfettssänkande medel) som FÖREBYGGANDE mot hjärt/kärlsjukdomar trots att mitt hjärta är friskförklarat. Den medicinen jag fått recept på har massor av biverkningar. En av dem är depression. Knappast lämpligt för mig som redan har benägenhet för depression, tänker jag.

Mycket märkligt alltsammans, tycker jag. Ingen logik i det alls som jag ser det.

Jag tänker INTE ta ut den preventiva medicinen som jag fått på recept. Det är många som ifrågasätter att medicinera friska människor preventivt med statiner. Också min läkare gjorde det, efter att jag ställt frågor och diskuterat med henne.

Jag tänker fortsätta att motionera, att använda mig av stresshantering och att försöka ha roligt och njuta av livet. Och äta sunt.

Det är viktigt att våga ifrågasätta tycker jag. Att både lyssna till sig själv och till andra. Inte bara lyda för att någon annan säger att man ska göra si eller så. Mitt liv är mitt val, ingen annans.

"Det är livsfarligt att leva. Man kan faktiskt rent av dö. Så håll alla dörrar öppna. För en dag är det dags att ta adjö". (Barbro Hörberg)
 

 

Hjärtelycka!

 

Sent igår eftermiddag ringde hjärtspecialisten mig. Han berättade att mitt hjärta idag ser helt friskt ut. Ingen hjärtsvikt, inga tecken på syrebrist någonstans, inga hjärtrytmrubbningar.

Jag har ett friskt hjärta!

Därför beslutade specialisten att lägga ner den fortsatta utredningen av mitt hjärta. Det enda som är kvar nu är blodprover för att hålla koll på mina värden för bedömning om jag ska ha medicin eller inte som "preventivt" när det gäller mitt hjärta.

Själv så tror jag att om jag bara får lite mera tid, så kommer mina värden att stabilisera sig. Om jag får tid och lugn och ro att återhämta mig ett bra tag.

Fast man vet aldrig säkert vilka spratt livet hittar på. Det enda jag kan göra är att ta hand om mig så som jag fått lära mig att ta hand om mig. Och så som jag själv känner får mig att må så bra som det är möjligt.

Samtalet med läkaren fick mitt hjärta att ta glädjeskutt! Läkaren lät också så glad i rösten.

Jag känner (nästan) som att jag fått ett nytt liv till skänks. Och en näst intill outsägligt stark tacksamhet bor där i mig just nu.

Må nu min blogg Maskroskvinnan från och med idag ha fokus på mer ljus än mörker länge, länge, länge ...

Arbetsprovet avklarat

Arbetsprovet som jag gjorde igår när det gällde utredning av om jag har kärlkramp eller inte, gick bra. Jag fick höra att jag har god kondition, hjärtat fungerar bra och den gullige läkaren med mörka sammetsögon, sa till mig, leende, att han tror att jag kommer att leva länge. Det kändes ljuvligt för mig att höra de orden.

Nu är det en läkare till som ska titta på provet, den läkaren som remitterade mig till undersökningen. Jag hoppas och tror att jag får samma besked från honom.

Det vänstersidiga skänkelblocket i mitt hjärta är tydligen något man kan ha som människa. Ibland är där en hjärtsjukdom bakom. Ibland inte. Just nu ser det ut att vara det senaste alternativet för mig. Och jag känner mig rikare än på länge. Då finns det fortfarande hopp om att jag ska kunna bli ännu bättre och starkare än vad jag är idag.

När träningsvärken från cyklingen igår lagt sig, (jag tog ut mig så mycket som jag kunde, så benen darrade ett bra tag efteråt och idag känns de som trädstammar) tänker jag börja träna hemma till en DVD som jag köpt.

Jag har haft Susan ("Knip") Lanefelts fiffiga träningsprogram i 15-minuterspass för hela kroppen som video förut. Den har hjälpt mig mot muskelspänningar och trötthet. Säkert kommer den att hjälpa mig nu också.

Träning och avslappning, yoga och meditation. Det är bra medicin mot mycket här i livet. Och skratt inte minst. Kultur, vänner, djur och att skriva.

Fast inom mig vaknar frågan långsamt till liv igen varifrån mina muskelspänningar och paniken egentligen kommer. Efter alla dessa år som jag levt med dem nu.

Det sägs att muskelspänningar är en människas försvar. Vad är det jag försvarar mig mot? Omedvetet? En del vet jag. En del har jag kvar att utforska om mig själv.

Så skönt ändå att kunna släppa oron kring hjärtat nu. Allt började med att jag trodde att jag hade luftrörskatarr förra våren. Kanske var det bara en infektion jag hade? Som sedan ledde till den ena utredningen efter den andra. Nu ska jag pusta ut och njuta av lediga dagar.

Lugn påsk för mig i år

Imorgon ska jag upp till sjukhuset och göra arbetsprovet för hjärtat. Inte det roligaste att göra en skärtorsdag. Fast lika bra att få det gjort, tänker jag.

Både yngsta och äldsta dottern kommer att vara hemma i påsk mycket mer än jag trodde att de skulle vara. Det känns bra.

Ibland kommer det tankar på mamma. Jag kan sakna henne väldigt mycket just de stunderna. Ibland blir det en klump i halsen. Den lättar när tårarna börjar trilla.

Sorg tar tid och får lov att ta den tid den behöver. Den är inte alltid där i alla fall. Och en stor del av saknaden är ju saknad efter lyckliga och glada stunder tillsammans. Så ofta slutar mina tårar med att jag känner tacksamhet över alla fina minnen tillsammans.

I år blir det en lugn påsk hos mig. Jag ska köpa några stycken krukor med tete-à-tete och gula tulpaner. Lite påskmat och påskgodis. Det får bli allt i år. Påsk blir det hur som helst. Det viktigaste av allt är att man får vara tillsammans, tycker jag.

Vill söka det friska i mitt liv

Var på återbesök hos astmasköterskan idag efter att ha använt astmamedicin i ett par månaders tid.

Mina värden var likadana idag som sist jag var där i höstas. Så enligt sköterskan verkar medicinen inte ha haft någon effekt på min lungfunktion. Alltså ansåg hon att jag inte har astma. Fast det är min läkare som ställer eller stryker diagnosen slutligen.

Dessa olika förvirrande besked känns så jobbiga. Det gör att jag inte litar på dem till sist. Utan litar på min egen känsla i stället. Jag tror inte heller att jag har astma. Jag tror att jag helt enkelt är trött intill utmattningens gräns fortfarande. Jag tror att jag behöver tid för återhämtning. Tid för det som är lustfyllt för mig, glädje och skratt. Tid för lugn och ro och för att ta hand om mig själv med bra kost, motion och god sömn. Jag tror helt enkelt att jag inte hittat balansen än i mig själv efter de senaste årens starka negativa stress.

Jag hade knappt mer än hunnit hem från besöket hos astmasköterskan, så fick jag ett brev med tid för arbetsprovet när det gäller mitt hjärta. På skärtorsdag ska jag cykla uppe på sjukhuset för att se hur mitt hjärta fungerar.

Jag kommer att göra det, fast jag är så trött på allt vad sjukhus, läkare och undersökningar heter.

Vilken spiral det satte igång att jag nämnde för min läkare på vårdcentralen i maj förra året att jag trodde att jag hade luftrörskatarr.

Jag vill medvetet söka det friska i mitt liv från och med nu.

Och jag litar till mig själv och min egen känsla först av allt.

I brevlådan låg också en DVD som jag beställde häromdagen. Susan (Knip) Lanefelts suveräna supergympa. Jag har haft den på en gammal video och tränat till den ibland genom åren, så jag vet att där är mycket bra övningar för hela kroppen. Uppdelade i 15-minuterspass så att man kan göra ett kortare pass varje dag om man vill. Eller ett längre pass lite då och då. Det har hjälpt mig förut att hitta styrkan i min kropp igen. Nu har jag den på DVD och kan träna när det passar mig, i den takt som jag känner är lagom för mig nu.

Börjar långsamt landa

Efter den senaste berg- och dalbanan inom mig, börjar jag långsamt landa i detta nya.

Jag konstaterar för mig själv att hjärtspecialisten faktiskt sa att vad han kunde se var mitt hjärta utan någon skada så här långt.

Det som heter vänstersidigt skänkelblock och som läkaren på vårdcentralen kallade en skada efter en hjärtinfarkt eller en hjärtmuskelinflammation, menade hjärtspecialisten var något som en del människor har och att det inte är någon skada. Däremot kan det visa att man har en hjärtsjukdom eller anlag för det.

Hur min läkare på vårdcentralen kunde säga till mig att jag hade hjärtsvikt, förstod specialisten inte alls. Med siffror förklarade han för mig att jag var långt från hjärtsvikt. Det var en stor lättnad för mig att höra det.

Däremot visade mina blodprover på höga halter av kolesterol och triglycerid. Orsaken till det skulle enligt specialisten vara att min kropp har en ärftlig defekt som gör att den inte kan ta hand om ens det kolesterol som den själv producerar. De höga värderna i blodet tillsammans med det faktum att min pappa och farfar tidigt i livet hade kärlkramp och sedan dog hastigt i hjärtinfarkt, ledde till att hjärtspecialisten gav mig diagnosen familjär hyperkolesterolemi. Jag ska tydligen vara född med den här "defekten", om diagnosen stämmer. Och sjukdomen utvecklas långsamt genom livet. Den är ärftlig till 50 %.

Specialisten vill fortsätta utreda om jag har kärlkramp eller ej, vilket just den här diagnosen bland annat kan leda till. Den kan också leda till hjärtinfarkt i tidig ålder och stroke. Ju tidigare den upptäcks, desto bättre är prognosen. I Norge testar man genom ett blodprov alla 4-åringar när det gäller den här sjukdomen.

En intressant sak som läkaren sa till mig var att en anledning till att det har blivit mer vanligt med människor som oväntat faller ner och dör i en hjärtinfarkt i tidig ålder, är att många av de vanliga hälsokontrollerna genom Företagshälsovården har försvunnit idag. Det gör att man ofta missar just den här gruppen patienter.

Jag har varit mycket mer ofokuserad och glömsk sedan jag fick beskedet på sjukhuset. Jag tror att det beror på en hel del ny information för mig som jag nu försöker att ta in. Sömnen blir också sämre för mig när det snurrar runt många tankar i huvudet.

Nu är ju läget så när det handlar om att vara människa, att ibland får man helt enkelt acceptera det som händer, hur ont och vimsigt det än kan kännas inuti. Det blir inte bättre av att man kämpar emot.

Jag skulle testa en spray mot kärlkramp enligt läkaren för att se vilken reaktion jag fick i kroppen. Första gången skulle jag testa den sittande. Som tur var gjorde jag det inomhus i min soffa och var inte ensam. Först när jag tagit den kände jag ingenting alls. Sedan svimmade jag där jag satt.

Det tog mig hela dagen igår att hitta tillräcklig balans efteråt för att orka vara upprätt. Tydligen, enligt informationen på den här sprayen, kan man få ett så kraftigt blodtrycksfall att man svimmar. Så jag känner knappast för att ta den sprayen igen. Ska prata med läkaren om det. I övrigt kände jag ingen effekt av den.  Hade inte kontroll över vad jag egentligen kände, så snurrig och vimsig och trött som jag var länge efteråt, efter svimningen.

1. Genom meditationen sa mitt inre till mig att köpa mig en blomma. Det gjorde jag. Det kändes bra.

 

2. Jag accepterar att jag har den här diagnosen just nu. Vad kan jag då göra åt det? Finns det något att göra åt det, så gör jag det. Det jag inte kan göra något åt, är heller ingenting att känna oro inför. 

3. Det jag kan göra är att undvika snabba kolhydrater så långt som möjligt och att motionera regelbundet. Passivitet var som i så många andra fall något negativt, så att vara aktiv så långt jag orkar tänker jag fortsätta att vara.

4. Läkaren jag mötte verkade inte tro särskilt mycket på yoga och meditation. Fast det tror jag på. Så jag kommer att fortsätta göra det varje dag. 

Jag kommer att få ta nya blodprover så småningom. Värdena kan skifta. Kanske är de till och med bättre då, tänker jag? Jag tror själv inte att jag är i balans än efter de senaste årens starka negativa stress både med Försäkringskassan, utförsäkringen, min mammas åldrande och död, med mera. 

Det finns medicin som förhoppningsvis kan förbättra min framtida prognos. Fast läkaren gav mig inga garantier. Hur skulle han kunna göra det? Mänskan spår, men Gud rår.

5. När livet sätts på sin spets, varje gång man lika brutalt påminns om sin egen tillfälliga vistelse här på jorden, inser i alla fall jag vad som är det verkligt viktiga för mig. 

Just det är en bonus när man hamnar i en kris, en mycket viktig sak att bära med sig när man lever. Att veta djupt inuti mig vad det är som är det verkligt viktiga för mig som människa. 

Så många saker som blir obetydliga där mitt i mörkret och dimman. Och de saker som verkligen betyder något, stiger fram kraftfullt lysande ur den grå dimman. Det finns inga livskriser, hur ont de än gör, som inte också bär med sig något positivt.

"Om jorden skulle gå under imorgon, så planterar jag ett äppelträd idag".

(Martin Luther King)

De orden från Martin Luther King är just nu ett stort stöd för mig att luta mig mot. 

Så vill jag leva mitt liv.

Varje dag.

Till orden "Växa och må bra", som jag bär runt på skrivna på en lapp i min ficka, har jag lagt till ordet "Acceptans". Det är målen och drömmarna som jag har med mitt liv där jag är nu.

Jag kommer att skriva av mig här i bloggen till och från. Fast plötsligt kändes det inte alls intressant för mig att vara med i #Blogg 100 längre.

Jag bloggar för att jag mår bra av att göra det.

När jag har lust till det.

Att skriva är hälsa för mig. Det fria skrivandet ur mitt hjärta.



Från hjärtat/
Anna-Karin

Jag lever

Jag har det jobbigt inuti mig just nu, det erkänner jag.

Många tankar som snurrar runt efter läkarbesöket igår.

Fast jag lever idag också.

Tillåter mig känna allt det jag känner nu.

Tack från mitt hjärta till alla som tänker på mig och skickar hälsningar.

Ett alldeles särskilt tack till dig, Kalle, jag blev så rörd och fick tårar i ögonen när ett blomsterbud dök upp alldeles för en liten stund sedan med röda rosor till mig från dig. Det betydde mycket för mig, ska du veta.

Det här ska nog bli bra det också. Bara jag får hämta mig lite.

Inget är någonsin över förrän det är över.

Allt gott önskar jag till er alla!


Från hjärtat/
Anna-Karin

Diagnos Familjär hyperkolesterolemi

Jag träffade hjärtläkaren på sjukhuset för första gången idag och tog EKG.

Enligt hjärtspecialisten som gått igenom alla provresultat från mig, har jag något som heter familjär hyperkolesterolemi. Det är en ärftlig sjukdom som gör att kolesterolvärdet blir högt av sig självt, enkelt uttryckt. Min kropp klarar inte att ta hand om det kolesterol som den själv skapar. En viss mängd kolesterol ska man ha som människa, fast mina värden är alldeles för höga.

Se även Familjär hyperkolesterolemi (netdoktor).

Det positiva i det hela är att jag varken röker eller dricker. Och att jag inte har vare sig högt blodtryck eller diabetes.

Det negativa är att där alltså fanns värden i blodproverna som inte alls var bra.

Jag har fått spray mot kärlkramp som jag ska testa. Man kommer att fortsätta att undersöka mig. Det blir fler blodprover, arbetsprov och eventuellt ytterligare prover.

Ikväll känner jag mig ledsen.

Känns som jag ramlar in i en ny livskris innan jag kommit ur den förra kring min mammas död.

Fast det finns alltid ett hopp i att man kan ju faktiskt få fel diagnos.

Jag får se hur mycket jag kommer att blogga i fortsättningen.

Tack alla som följt mitt bloggande så här långt.

Nu tar jag mig obestämd tid för eftertanke.


Från hjärtat/
Anna-Karin

Nya blodprover och hjärtyoga

Jag slapp svimma när sköterskan tog blodprover på mig idag inför mötet med hjärtläkaren i nästa vecka.

Kanske har jag äntligen, efter ett helt liv med skräckkänslor och svimningar vid provtagningar och fobiträning i vuxen ålder, kommit på olika knep som gör att jag slipper svimma.

Dels ser jag till att jag är utvilad. Dels lyssnar jag på musik i hörlurar från mobilen när sköterskan sticker mig. Tydligen får det min hjärna att fokusera på annat än omgivningen och mig att slappna av så att jag inte svimmar. I alla fall fungerade det idag och också i höstas. Jag blev inte ens yr trots provtagningen och miljön, så som jag brukar bli.

Efteråt firade jag att jag gått mot min rädsla inifrån mig själv med en Budapestbakelse. Den var god! Särskilt som jag väldigt sällan äter en bakelse nu för tiden.

Igår fick jag nytt hopp när det gäller mitt hjärta. Jag hittade en artikel om en studie från Danderyds sjukhus. Enligt studien är yoga mer effektivt än sjukgymnastik och annan träning vid skador i hjärtat.

Så nu känner jag mig ännu mer motiverad att göra yoga varje dag.

I Institutet för Medicinsk Yogas hemsida finns det några enkla yogaövningar att börja med för den som har problem med hjärtat. Där finns också en DVD med hjärtyoga som jag tänker köpa till mig själv.

Den här låten med Jens Lekman lyssnade jag på idag när sköterskan stack mig i armen:

Tillit - när jag inte själv orkar eller kan

Jag har idag fattat beslutet att låta någon annan läsa min text "Om att vara fattig som barn" i S:ta Clara kyrka i Stockholm på fredag den här veckan.

Jag har känt så stark lust att åka dit och läsa min text själv. Men mitt hjärta är under utredning. Idag har jag varit i kontakt med sjukhuset. Det blir nya prover, EKG och kontroll av mina värden.

Att åka till Stockholm samtidigt med utredningen av mitt hjärta och dessutom jobba mot en dead-line i en tidning som jag gör just nu, känner jag blir för mycket stress för mig just nu på för kort tid.

Jag har övat mig så länge nu i att säga nej när det blir för mycket. Idag fick jag öva mig i det igen, fast det var inte lätt. Inte lätt när man känner att man verkligen vill något och behöver tänka på att ta hand om sig.

Jag litar helt till att där finns en annan människa som kommer att läsa mina ord så att de når fram till de människor som är i S:ta Clara kyrka på fredag. Det är ju därför vi är så många människor här på jorden. För att vi ska kunna stötta varandra när någon av oss inte riktigt orkar eller kan. Så jag är tacksam och glad för den människan som finns som kommer att läsa min text i stället för mig. Jag måste inte göra allt själv och det är skönt att veta det som människa.

Ibland måste man göra riktigt svåra saker fast att man inte vill. För annars är man ingen riktig människa. Utan bara en liten lort. Som Astrid Lindgren en gång sa.

Det tog emot att säga nej idag för mig.

Fast ibland behöver jag vara egoistisk.

För att bli så stark igen som det är möjligt.


#Blogg 100

Mer motion

Idag gick jag 2,7 km med Mimmi.

Jag är stolt över både mig själv och Mimmi att vi nu kan gå allt längre promenader.

Och så blev det 2,7 kr till hjärt-kärlforskning för kvinnor genom appen "Woman in Red" i Androiden.

Acceptans och Woman in Red

 

I morse när jag vaknade låg jag kvar i sängen och funderade en stund. Jag tycker om att göra det. Att ha tid för eftertanke innan jag öppnar ögonen och tar in alla intryck från världen.

Jag funderade över det som hänt mig igår och hur jag skulle hantera det.

Det finns inget som jag kan göra åt det som har hänt.

Skadan i mitt hjärta är där. Antingen jag vill det eller inte. Jag accepterar den.

Det jag kan påverka är från och med nu och framåt.

Att undvika negativ stress, låta bli att röka, undvika alkohol, sova gott om natten, äta två frukter och fyra grönsaker varje dag, promenera 40 minuter om dagen, meditera eller göra avslappning, skratta, lyssna till sin kropps signaler är sådant som ett hjärta blir glatt av. Och blir hjärtat glatt blir mänskan också glad.

Jag lever i stort sett på ett hjärteglatt sätt redan, tack och lov.

Det jag i morse kände att jag kan förbättra är motionen och delvis kosten.

Så idag började jag dagen med att gå en långpromenad med Mimmi. Solen sken på en blå himmel. Fåglarna kvittrade och jag fick vårkänslor i hela mig. Mimmi var glad och skrattade mot mig och jag mot henne.

Jag laddade ner en app i min Android. Den heter Woman in Red och det är 1,6-miljonersklubben som i samarbete med Becel har den appen. Där kan jag till exempel se hur långt jag promenerar.

Idag gick jag 2,6 km och då skänker Becel 2,6 kronor till forskningen om kvinnors hjärtsjukdomar. Det kändes helrätt för mig med just den appen idag. Det behövs fortfarande mer forskning kring kvinnors hjärtan. Kvinnor får sämre och färre mediciner än män fortfarande vid hjärt-kärlsjukdomar. Kvinnor får sämre och senare vård än män, vilket ofta förvärrar sjukdomsprognosen och försämrar livskvalitén för den som blivit sjuk.

Jag tänker äta ännu mera frukt och grönt nu än jag gjort hittills. Fast ändå unna mig av livets goda ibland, som choklad. Jag tror inte på överdrifter, vare sig åt det ena eller det andra hållet.

Så för att sammanfatta det hela; idag hittade jag kraft i mig själv igen, en drivkraft att göra det jag kan för mig själv, min hälsa.

Jag är inte den som ger upp livet i första taget.

Idag har jag fått uppleva en fantastisk soluppgång.

Just nu ser jag att solen sänker sig guldgul i väster.

Tack livet för just denna dagen!

Jag vill vara frisk

Utredningen av min hälsa fortsätter. Enligt min läkare, som är tillbaka från sin långa ledighet nu, har jag inte astma som astmasköterskan trodde. 

Det är jobbigt att kastas mellan olika diagnoser. Jobbigt med ovissheten.

Min läkare tror att andfåddheten, tröttheten och smärtan som jag har beror på skadan i hjärtat.

Hon skriver remiss till en hjärtläkare för samtal och fortsatt utredning av mitt hjärta. Jag bad själv om att få tala med en hjärtläkare för det är många frågor som väcks till liv i mig nu. Visshet är bättre än ovisshet. Och jag vill göra det jag kan för att må så bra som möjligt i mitt liv.

Min pappa var 62 år när han dog i hjärtinfarkt. Han rökte mycket och hade kärlkramp under flera år. Min farfar dog också i hjärtinfarkt, fast något äldre än min pappa.

Själv så lever jag ett sunt liv, tycker jag själv. Jag röker inte. Har aldrig någonsin rökt i hela mitt liv, inte ens en enda gång. Dricker ingen alkohol. Motionerar. Gör yoga och avslappning. Mediterar. Försöker fylla mitt liv med så lustfyllda saker som jag har möjlighet till. Sömnen är tillräckligt god för det allra mesta. Jag äter normal kost i normala mängder. Jag har lärt mig mycket om stresshantering och praktiserar det så gott jag kan i mitt liv.

Kanske beror det mest på genetiska faktorer vad man drabbas av när det gäller ohälsa i livet?

Det kändes jobbigt att få beskedet idag att man ska fortsätta utreda mitt hjärta. Jag är så trött på sjukhus och undersökningar och utredningar. Inte minst efter allt som var kring min mammas åldrande och död. 

Fast så klart att jag också är tacksam att man tar mina besvär på allvar. Kanske har jag varit feldiagnostiserad alla tolv åren som sjukskriven? Kanske har mina svimningar och annat som hänt haft med hjärtat och inte alls med psykisk ohälsa att göra? 

Så typiskt i så fall att sätta diagnosen psykisk ohälsa på en kvinna och sedan låta henne ha sina besvär. 

Under alla mina tolv år som sjukskriven har man inte tagit EKG på mitt hjärta en enda gång förrän tidigt i somras, trots att jag haft symptom som kunnat bero på problem med hjärtat. Det är dåligt, tycker jag. Jag har litat till det läkarna sagt till mig och trott att jag haft panikångest och det är ju inget farligt, bara tröttande. Nu vet jag ingenting längre, känns det som. Nästan som att börja om där jag var för tolv år sedan.

Det är konstaterat att jag har en skada i hjärtat. Det är bara att acceptera för mig att det är så. 

Livet är ändligt. 

Vi ska alla dö. 

Så det gäller att göra något bra av den dag man har. 

Solen skiner i Vätterbygden idag igen. Det är vårkänsla. Skatorna letar efter kvistar.

Jag har promenerat med Mimmi i gräset och borstat både henne och min katt. 

Inget är någonsin över förrän det är över.

Livet fortsätter trots allt.

Bombhot

Idag var jag för första gången i mitt liv på en astmaundersökning. Jag kände mig nervös innan. Gillar inte att vara på läkarundersökningar.

Mitt i halva undersökningen knackade det på dörren. En annan sköterska sa att vi skulle skynda oss ut därför att vårdcentralen var bombhotad. Så det var bara att ta kläderna i famnen, skynda mig till hissen och ta mig ut snabbt som ögat. Precis som alla andra gjorde där inne.

Sköterskan hann i alla fall konstatera att hon tror inte att jag har astma. Hon ska ringa mig. Kanske får jag göra ett besök till där, eftersom hon inte var riktigt klar med undersökningen av mig.

Man gör utredningen för att försöka förstå om min trötthet och andfåddhet kan bero på skadan i mitt hjärta. För att utesluta astma, helt enkelt. Just nu verkar det alltså som att andfåddheten jag känner ibland har med mitt hjärta att göra. Skadan i hjärtat som gör att pumpkraften i det är något nedsatt.

Jag fick i alla fall ett frikort idag. Kanske dags att fundera över om jag har några fler krämpor som jag ska passa på att undersöka nu så länge frikortet gäller. Eller om det är något som jag kan få hjälp med när det gäller de besvär som jag har. Smålänning som jag är.

Glada nyheter!

GLADA NYHETER!!!

Blodproverna visade att mitt hjärta mår bra. Trots skadan är där ingen hjärtsvikt. Jag har bara något mycket ovanligt i mitt hjärta, ett vänstersidigt skänkeblock, som gör pumpförmågan i hjärtat något nedsatt.

Alla värden var bra. Jag har fått klartecken att ÄNTLIGEN börja träna. Jag har lätt övervikt och den vill jag ta itu med. Jag samlade på mig några kilon med all stressen och sömnlösa nätter när mamma var så sjuk och sedan dog.

Tack alla underbara som känt med mig den här tiden som jag vandrat i oro med olika besked från läkarna.

Jag ska försöka få reda på lite mer om skadan i mitt hjärta så småningom, fakta.

Just nu är jag bara väldigt, väldigt lättad och mycket GLAD och ödmjukt tacksam.

På något sätt får jag fira det här i helgen.Kanske gå på bio?

Så himlans glad jag känner mig just nu!

Tack livet!

Hjärtsvikt

Jag har hjärtsvikt fick jag veta av min läkare idag i ett telefonsamtal. 

Kanske får jag äntligen en förklaring till min trötthet och andra symptom?

Jag känner som att jag är i en bubbla. Försöker ta in det nya beskedet.

Orsaken kan vara att jag har haft en hjärtinfarkt eller en hjärtmuskelinflammation. Men jag kommer aldrig att kunna få veta säkert vad anledningen till att min hjärta mår dåligt är, enligt min läkare. Inte heller när skadan i mitt hjärta har hänt.

Man kommer att ta fler prover på mig för att utreda mig ytterligare, har jag fått veta från min läkare idag som haft kontakt med en kardiolog på sjukhuset. Det gör man för att bedöma om jag behöver medicin och i så fall vilken medicin. 

Det finns det som är positivt; jag röker inte, jag dricker inte alkohol och jag har inget högt blodtryck, jag promenerar varje dag och mediterar eller gör yoga, äter allsidigt. 

Ultraljudet visade en lätt hjärtsvikt. 

Det ska tydligen finnas bra mediciner om jag nu kommer att behöva det.

Kanske kommer detta på lite sikt att leda till något positivt i mitt liv? 

Jag önskar att det blir så. 

Mitt hjärta

Min läkare var inte anträffbar idag. 

Jag ska ringa henne tidigt imorgon för att få veta mer om hur det står till med mitt hjärta.

Jag är fortfarande sorgsen. 

Fast jag känner mig lugnare idag än jag gjorde igår kväll.

En enda röra av känslor idag

Den här dagen började med många lyckokänslor i mig.

Jag kände mig så lycklig för att Mimmi äntligen skulle bli av med stygnen efter operationen och få börja sin rehabträning mot ett friskt och gott, smärtfritt hundliv.

Jag kände mig så lycklig för att min äldsta dotter äntligen fått tag i ett rum i Prag där hon pluggar och skulle flytta in i det idag. Så att hon slipper kånka på 20 kg resväska mellan olika vandrarhem som hon fått göra de senaste veckorna.

Precis innan jag åkte till Djursjukhuset med Mimmi, öppnade jag posten. Där var ett brev till mig från min läkare. Jag förväntade mig några rader om att allt var bra med mitt hjärta och planerade redan hur jag skulle fira all lycka den här dagen. Kanske med en bakelse?

"Jag har nu fått svar på ultraljudet av hjärtat och man finner en lätt sänkning av pumpförmågan som kan förklaras av det vänstersidiga skänkelblocket du har. Jag tror att det skulle vara av värde med ett läkemedel för att stärka pumpförmågan något. Du kan väl kontakta mig på öppen telefontid."

Stod det i brevet från min läkare.

Min värld rasade samman som ett korthus. Tusen frågor inuti mig.

Men det fanns inte tid att fundera mera då. Djursjukhuset nästa.

Mimmi är av med stygnen efter operationen nu. Hon har fått vattenträning. Vi har fått övningar för att få igång henne att våga använda det opererade benet. Fortfarande har hon smärta i det efter operationen, så hon ska ta det lugnt ett tag till. Hon är av med tratten. Den ska vi bara använda om Mimmi slickar mycket på det hopläkta såret.

Jag är glad att Mimmi är på väg mot det goda hundlivet och jag ska göra allt jag kan för att hon ska bli så bra igen som det bara är möjligt.

Jag är glad över sms:et jag fick alldeles nyss om att äldsta dottern nu flyttat in i rummet i Prag.

Alla frågorna jag har i mig just nu om hur det står till med mitt hjärta, ska jag prata med min läkare om så snart jag bara kan. Jag känner att jag darrar inuti mig, som av en lätt chock. Jag känner mig sorgsen över att något inte är som det ska i mitt hjärta.

Inget i livet är självklart.

Varje andetag är en gåva från någonstans.

Varje hjärtslag en gåva till mig från livet självt.

Mimmi vattentränar i Rehab på Djursjukhuset.