Jag kände hopp och handläggaren sa att hon kan inte se att det finns något hinder för att min ansökan ska bli beviljad men som sagt är det inget beslut på det än.
Kan det vara sant att jag efter tolv långa år som sjukskriven med utredningar, deltagande i olika projekt, blanketter att fylla i, ifrågasättanden, stress och press från FK, äntligen kommer att få lite lugn och ro när det gäller detta?
Jag hoppas. Samtidigt väcks sorgen till liv i mig över att jag aldrig mer blir arbetsför till 100 %. Fast så är livet. Ingenting är självklart. Det finns saker som mår bäst av att man accepterar dem som de är.
Jag ska skaffa mig ett bra liv hur än det blir.
Mitt värde som människa är detsamma oavsett hur arbetsför jag är på arbetsmarknaden.
