Vad rädslan gjorde med oss

Med all respekt för den svåra sjukdom som covid 19 kan vara, så funderar jag ibland över vad vi kommer att tänka när vi fått perspektiv på den tiden vi lever i. Pandemins tid. Vad rädslan för det okända gjorde med oss. Med oss alla i världen. Från den fattigaste till den mäktigaste. Från den unga till den riktigt årsrika.

Hur betedde vi oss? Mot andra. För oss själva. Hur var vi och vad gjorde vi när hela världen befann sig i panik och kris? Jag tror att jag har mycket att lära om mig själv när jag tänker på hur jag var den här tiden i mitt liv. Tid för eftertanke kring det tror jag är utvecklande för mig som människa.

Rädsla kan växa till panik. Kanske är det just det vi kommer att se i backspegeln. Hur farligt var viruset? Egentligen? Kanske var det själva rädslan för det okända som var det mest farliga? Som fick hela världen att stänga ner. Flygplanen att sluta flyga. Människor som inte fick göra som de ville själva längre. Soldater som vaktade så att människor höll sig inomhus. Människor som var tvungna att ha med sig en lapp om varför de var utomhus. Människor som hyrde ut sina hundar till andra därför att det gav en annan människa rättigheten att gå ut utomhus en liten, liten stund. Toalettpapper som tog slut. För att inte tala om handspriten. Värktabletter. Allt som saknades inom vården som skulle funnits där när det verkligen behövdes. All skyddsutrustning som skulle funnits i ett beredskapslager som inte var där när vi verkligen behövde det. Ja, jag kan inte räkna upp allt otroligt som hänt som väl aldrig jag trodde skulle kunna drabba så många människor samtidigt under så kort tid i hela världen. Som tur är finns allt dokumenterat på Internet om jag någonsin skulle glömma. Var det verkligen så farligt, undrar jag ibland? Eller var det paniken som härskade över oss? Vem kan svara på det. Inte jag. Kanske framtiden själv.

Var där någon som höll huvudet kallt? Vem i så fall? Kanske Anders Tegnell. Han har i alla fall sett rätt avslappnad ut i sina tröjor genom alltsammans och haft fokus på sin starka övertygelse att ta sig igenom detta. Hur rätt eller fel han hade, det kanske vi vet en dag. Eller inte.

Jag själv tog det ganska lugnt i början. Förstod nog inte alls vad som höll på att hända. Men när hela världen började stängas ned, ja, då drogs också jag med i rädslan. Jag bestämde mig för att fokusera på något meningsfullt som jag kunde påverka. Jag rensade i huset. Sorterade och städade. Höll mig aktiv. Sedan kom trädgårdsarbetet på våren. Kände mig lyckligt lottad att ha en trädgård då. Jag promenerade mycket. Tittade på serier. Höll mig informerad om vad som hände. Höll mig aktiv helt enkelt.

Om jag tänker efter, så är det så jag gjort perioder i mitt liv när det varit kaos. Det som jag vet nu som jag inte kände till när jag var yngre, det är att det också är viktigt att ta sig tid för vila när det är kaos, så att man inte blir helt utmattad. Tid för återhämtning på olika sätt har jag lärt mig att ge till mig själv sedan länge nu. Så också under den här tiden. Och jag har tagit mig tid att djupandas. Det gjorde jag aldrig någonsin förr.

En dag är allt detta historia. Och vi är de som levde då.

Fråga Doktorn - om energiläckage vid utmattningssyndrom

HÄR är en länk till ett mycket informativt inlägg i Fråga Doktorn om hur snabbt energin försvinner vid utmattningssyndrom och också lite tips om hur man kan hushålla med den energi man har just för dagen.

Så otroligt bra med all kunskap och information som finns idag om utmattningssyndrom. Tänk var forskning kan betyda för den som har en ohälsa. När jag själv drabbades för ca 20 år sedan så förstod läkare och andra ingenting om vad det var med mig eller vilken hjälp jag behövde.

I det här fallet kan jag som själv drabbades en gång intyga att det som man berättar om i inslaget stämmer på pricken hur det är att leva med utmattningssyndrom.

Utmattning - förändringarna i samhället och handeln

En gång i tiden var vi människor vandrare som plockade våra egna nypon i naturen och kokade soppa på dem eller torkade nyponen för att ha tillgång till dem länge.

Jag tänker på när jag var liten. Och yngre. När jag gick och handlade i en affär och det jag hörde var människor som rörde sig. Plockade i varor. Samtalade med varandra. Skvallrade med varandra om något som hade hänt. Ljudet från mynten och sedlarna. Kassaapparaten.

Jag var med min pappa och handlade. Det var en liten affär. Alla kände nästan alla. Vi visste var vi hittade varorna på sina hyllor för de var inte så många. Var det något vi undrade över så gick det lätt att få kontakt med någon att fråga. Och vi kände så klart handlaren.

Så annorlunda mot hur när jag går och handlar idag. Musiken i högtalarna i stormarknaden möter mig direkt. Hämta en scanner så att jag själv kan scanna varje gång jag lägger ned en vara i den stora kundvagnen. Alla reklamskyltar med erbjudanden som möter mig med sina förtrollande budskap om att fynda, fynda, få tre för två. Vägghyllorna med hundratals tandkrämsvarianter. Där kan jag stå med min förvirrade hjärna om jag inte direkt hittar just den tandkrämen som jag alltid brukar köpa. Om inte jag bara tar en, vilken som helst, för att slippa beslutsvåndan.

Myllret av människor och varor. Nästan aldrig möter jag någon människa jag känner igen. Mer än möjligtvis, om jag har tur, någon av de anställda. Men det händer väldigt sällan. Där finns ingen charkuteridisk längre. Ingen fiskdisk med manuell betjäning längre. Kommer nästa generation att veta vad en manuell disk är undrar jag ibland?

Vid kassan känner jag stresspåslaget tydligt. Där nås kulmen. Allt pipande och bloppande, alla varor som ska upp på rullbandet. Ovanför kassakön en skärm att titta på med reklaminslag om man nu händelsevis inte skulle ha något att titta på där på stormarknaden. Men fokusera, nej, min hjärna vill inte fokusera just då. Den är virrig av alla intrycken, trött. Jag blundar lite lätt men ljuden stänger jag inte ute förrän jag sätter mig i bilen med min matkasse. Där kan jag vila en stund och hämta kraft. Återhämta mig.

Det är så mycket som är bra i vår tid. All mat vi kan handla när vi har råd att handla den. Det stora utbudet är fantastiskt, något som väl aldrig vi människor upplevt förut. Tänk all frukt och alla grönsaker, mat från all världens hörn.

Det är så mycket som är bra ... men vad gör alla dessa intryck med våra hjärnor? Egentligen?

Det händer att det är dagar när jag längtar tillbaka till min barndoms lilla affär. Till det lugna livet där det fick ta tid att handla, att plocka sina varor. Där det inte fanns några bildskärmar att titta på i kön och ingen musik i affären. Utan människor som samtalade med varandra. Där människomötena var en del av att handla sin mat.

Men klockan går inte att vrida tillbaka. Utveckling kallas det. Som människa tar det ibland tid att ställa om när utvecklingen går snabbt. Det tror jag personligen är en av alla anledningarna till det stora antalet utmattade människor nu.

Tack till dig som läser här. Du är varmt välkommen att kommentera med dina tankar om du har lust.

Varför blir vi så utmattade?

Jag prasslar runt i frostiga höstlöv tillsammans med min lilla dvärgpudel och tankarna fladdrar iväg kring alla dessa berättelser om utmattade människor i Sverige som jag hör och läser om. För det allra mesta handlar det om kvinnor även om där också finns män som blir sjuka av stress.

För cirka 20 år sedan kände jag själv de första symptomen på stressrelaterad ohälsa. Men jag förstod inte vad det handlade om. Jag tror att varje människa som blir sjuk av stress har sin egen personliga berättelse till att det blev som det blev. Jag tror också att det finns det som vi som blir sjuka av stress har gemensamt i varför vi hamnade där.

Stor fysisk och psykisk ansträngning under många år kan i värsta fall leda till att man får utmattningssyndrom. I mitt fall handlade det om stor arbetsbelastning på jobbet samtidigt som jag bearbetade en tung sorg och också levde på ett sätt som jag kände inte stämde överens med hur jag egentligen ville leva. Där fanns både yttre stress och inre stress under många år dessförinnan också. Som en tid av arbetslöshet med mera.

Jag jobbade heltid men ville jobba deltid eftersom jag hade två små barn. Jag kände att åren med dem kunde jag aldrig få igen och som att jag missade något ovärderligt för mig. Samtidigt som jag var glad över att ha ett jobb och tjäna bra med pengar och den ekonomiska tryggheten som blev av det, så brottades jag med min längtan efter att kunna leva mer avslappnat och stressfritt tillsammans med mina små barn.

Det blev en konflikt mellan min längtan efter att vara duktig yrkeskvinna och en bra mamma. Jag tror att vi är många som lever med den konflikten som föräldrar i vår tid.

Den höga arbetsbelastningen gjorde att jag hade ingen tid att sörja sorgen jag bar på efter en nära anhörigs död. Sorg är ett arbete i sig och kan ta väldigt lång tid. Obearbetad sorg kan i sin tur leda till olika sorters ohälsa som t ex depression, ångest och utmattning. Man kan inte hoppa över vad det är att vara människa. Inte hoppa över sina känslor hur länge som helst. Om man försöker springa ifrån sig själv, kommer känslorna ikapp på något sätt förr eller senare.

Hög arbetsbelastning både i jobb och på fritiden, vilket i sin tur gör att vi inte hinner med att verkligen KÄNNA det vi känner och att få vara människor så som vi är ämnade att vara, tror jag är några viktiga anledningar till att vi kör slut på oss själva.

En annan anledning tror jag är att vissa av oss kanske bryr oss så mycket om andra att vi tappar bort oss själva på vägen. Lite sund egoism är viktig för att hålla ihop under ett liv.

Bostadsbristen i Sverige tror jag också spelar in för att människor blir utmattade. Många unga människor flyttar runt många gånger och bor otryggt i andra hand tillsammans med andra innan de hittar sitt eget boende. Förhoppningsvis håller det här på att vända nu efter vad jag kan läsa i nyheterna idag. Man tror att bostadsmarknaden börjar bli mättad och det är verkligen på tiden i så fall.

Pressen att prestera hör till vårt prestationssamhälle. Det är när du presterar du skaffar dig status och ett värde i samhället. Så för att höja eller bevara vår status som människor kämpar vi på som bara den för att prestera på alla möjliga och omöjliga områden. Tills en dag kroppen och själen inte vill längre utan protesterar med att sluta fungera.

Vi behöver få vila våra hjärnor varje dag. Skapa oss ett hållbart liv. I artikeln som jag tipsar om efter mitt blogginlägg berättar psykiatern Anders Hansen om hur man kan vila sin hjärna.

”Att inte göra ett skit då och då kan nog vara bra. Inte bara för kreativitet, det verkar också påverka hur vi mår. Man kan faktiskt ”slå på” default mode network genom att göra saker som inte kräver någon mental kapacitet, gärna något repetitivt. Det är ingen slump att folk ibland får bra idéer när de står och diskar eller krattar löv”, säger Anders Hansen.

Det här är några av de funderingar jag har idag kring varför så många blir utmattade. Kanske skriver jag ned fler tankar kring det här i bloggen så småningom.


Lästips: "Vikten av att inte göra någonting alls" (Dagens Industri)

Människor fortsätter att bli utmattade i Sverige

Nästan varje vecka läser eller hör jag i nyheterna om människor som blir utmattade i Sverige. Som får stressrelaterad ohälsa eller i värsta fall utmattningssyndrom.

Nu är det 20 år sedan jag själv kände de första varningssignalerna som två år senare gjorde att jag fick utmattningssyndrom och blev allvarligt sjuk. Det är väldigt länge sedan känner jag nu. Jag tycker att det är så sorgligt att inte man tog oss som drabbades då på större allvar. Att man inte under alla dessa år har kunnat skapa ett bättre arbets- och samhällsklimat utan att människor fortsätter att köra slut på sig själva. Och dessutom i allt yngre åldrar. Jag vet att där var människor som redan när jag blev sjuk av stress varnade för vart det skulle ta vägen med människorna och vårt samhälle om ingenting förändrades. Och nu är vi tyvärr där och det verkar accellerera hela tiden.

Här är några länkar till intressanta artiklar om det senaste kring utmattningssyndrom och stressrelaterad ohälsa. Min blogg är för mig ett sätt att samla information kring just det.

"We can´t do it" (En serie i tre delar om utmattningssyndrom i SVT Play. Mycket bra!)

"Forskare larmar - stor ökning av stressjukdomar" (SVT Nyheter)

"Psykiatriforskare - "Vi behöver ta reda på hur vi förebygger stressjukdomar" (SVT Nyheter)

Meningen med livet en tuff fråga för utmattade

Vad är väl meningen med livet när allt som gav mening åt livet rycks bort i ett enda slag? En fråga som man ibland får ställa sig mer än en gång i livet.

Men i botten av ett utmattningssyndrom kan man inte ens ställa sig den frågan. Än mindre diskutera den.

Så småningom blir det en allt viktigare fråga. En väg till läkning. Vem är man när man förlorat allt det som var viktigt? Och till och med tappat bort sig själv?

Jag tror att allt börjar med att hitta relationen till sig själv igen. Den som man tappade bort på vägen när man gav allt för allt annat och andra. Sedan bygga nya relationer där man mår bra som människa och känner sig respekterad.


"Livets mening är att ingå i ett sammanhang."



Lästips: Ny forskning: Utbrända förlorar meningen med livet

Stress och minnesproblem

Stress ger ofta minnesproblem visar en avhandling från Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs Universitet.

"Många av dem är eller har varit sjukskrivna, de lider av stress, utmattningssyndrom eller är nedstämda och deprimerade. Sju av tio hade denna typ av problematik.

– Det kan också handla om att de har demens i familjen eller släkten och därför är mer observanta på minnesproblem, säger Marie Eckerström.

Ofta handlar det om ganska lindriga problem, men som ändå väcker oro.

– Det kan vara till exempel att man inte kommer ihåg saker man sagt till andra, eller saker som andra har berättat. Eller att det kan vara svårt att göra flera saker samtidigt. Men det är väldigt spretig grupp, med många olika slags kognitiva problem. De märker förändringar i vardagen och att de tycker inte de klarar sitt arbete eller det sociala livet lika bra som förr, säger Marie Eckerström, psykolog."

"– Samhällsutvecklingen spelar in, samhället förändras,våra patienter lever i en mer komplex miljö. Vi lever i en tid med ett ökande informationsflöde, men vi kan inte ta in hur mycket information som helst, säger Marie Eckerström och fortsätter

– På arbetsplatser måste man lära nytt hela tiden, även när man närmar sig pensionsåldern. Många har svårt med de nya datoriserade arbetssätten, medan de som växer upp i dag har med sig det från början. När vi ska lära nytt handlar det till stor del om hur mycket vi kan hänga upp det på något vi redan kan.

Även för samhällsekonomin är det viktigt att människor ska klara att fortsätta jobba, framhåller Marie Eckerström:

– Det sägs att vi måste jobba längre än vi gör i dag. Då är det viktigt att bidra till de som är i de sista 15 åren i arbetslivet, att de kan fungera bättre."

Källa: SVT Nyheter

Vad gör det om 100 år? - stresshantering

Den där tiden i mitt liv när jag jobbade för fullt och det hände ofta att folk ropade på mig från här och där att göra det och fixa det samtidigt som telefonerna ringde omkring mig i kontorslandskapet där jag jobbade då, minns jag att jag tänkte: "Vad gör detta om 100 år?" när jag kände paniken i mitt bröst. Det lugnade ner mitt sinne. Jag kunde tänka klart och agera rationellt.

Jag hade inte gått en enda kurs i stresshantering då. Aldrig ens tänkt tanken. Jag såg på mig själv som mycket stresstålig. Det var också så andra i min omgivning uppfattade mig. Arbetsgivare uppskattade min stresstålighet. Jag blev aldrig någonsin handlingsförlamad av stress.

Annat är det idag. Men det är en lång historia och inget jag ska berätta om nu. Det finns här att läsa om i min blogg för den som är nyfiken.

Det är avstressande när det kör ihop sig att tänka perspektiv. Att tänka tanken "Vad gör det om 100 år?". Det är inte så mycket som spelar roll om 100 år från nu. Men så finns det också det som, faktiskt, kan spela mycket stor roll om 100 år beroende på vilket beslut man fattar.

Beslutet att skaffa barn t ex. Hur stort är inte ett sådant beslut i förlängningen. Beslutet att bli vegetarian, vad spelar det för roll om 100 år? Beslutet att satsa allt man har på något man brinner för. Det kan göra stor betydelse om 100 år.

Men om jag väljer att ha kaviar eller ost på min frukostmacka den här morgonen spelar nog inte särskilt stor roll om 100 år. Eller?

Tänk sedan 360.000 år. Det perspektivet. Som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Vad spelar roll om 360.000 år? Av det jag fattar beslut om idag. Av hur jag lever mitt liv idag.

En hisnande tanke. En fråga omöjlig att svara på.

Och vad spelar egentligen det för roll.

Det finns en risk att tänka alltför mycket i perspektiv. Att man hamnar i känslan att ingenting är särskilt betydelsefullt.

Och det är det ju. Faktiskt.


Blogg100 - Dag 4

BlueCall App när själen gör ont och du behöver någon att prata med

Nu i höst har en ny app lanserats som heter BlueCall App. Den är tänkt att hjälpa till att fylla behovet att lätt nå någon att prata med när man mår psykiskt dåligt.

Jag vet själv hur svårt det kan vara ibland att dels ta steget att ringa till någon när man mår psykiskt dåligt. Och dels vilka köer det kan vara att få någon att tala med även fast man har fått en remiss från sin läkare. Det finns alltså fler människor som mår psykiskt dåligt än vad det finns lyssnare i Sverige. I alla fall professionella lyssnare.

Ibland räcker det att tala med en närstående när man mår dåligt i själen. Men ibland gör det inte det. Det kan också vara att det man behöver tala med någon om är känsligt. Man är kanske rädd att såra någon eller att tynga en vän eller anhörig. Det finns också ofta känslor av skam över att man mår dåligt i själen. Även om det så klart inte alls är något att skämmas över. Nästan alla människor drabbas någon gång i livet av en livskris eller något annat som gör att man mår dåligt. Att få berätta hur man känner det och att få bra feedback kan ibland vara skillnaden mellan liv och död.

I den tid vi lever i tycker jag att en app i mobiltelefonen kan vara ett sätt bland många att hjälpa den som mår psykiskt dåligt. Inte minst bland unga människor är ju appar och mobiltelefoner numera som en förlängning av oss själva och alltid tillgängliga.

När man ringer till BlueCall app väljer man själv om man vill tala med en medmänniska eller någon som är utbildad inom samtalsstöd. Man är alltid anonym och stödpersonerna har tystnadsplikt. Samtalen är kostnadsfria eller har en låg kostnad.

HÄR är BlueCall apps hemsida och därifrån kan du också ladda ner appen till din mobiltelefon. Det är kostnadsfritt att ladda ner appen. .

Öppettider för samtal hos BlueCall app är måndag, onsdag och söndag kl 19-22.

Du kan också följa BlueCall app i sociala medier som t ex Facebook och Instagram. Där finns tankar och också länkar som handlar om psykisk ohälsa och hälsa.

Jag har själv inte testat appen eftersom den så här långt bara fungerar för Iphone och jag har en Android. Så småningom kommer appen också att finnas för Android.

Hur som helst tycker jag att idén är bra och helt rätt i tiden. Allt fler, inte minst unga, drabbas av psykisk ohälsa. Varje litet steg som vi kan göra för att människor ska må mindre dåligt i själen är stora och viktiga steg för oss alla. Ingen människa ska behöva känna att där inte finns någon att tala med när man mår psykiskt dåligt.

BlueCall är skapat av tre tjejer, Caroline, Charlotte och Lisa, som alla tre har upplevt psykisk ohälsa på mycket nära håll och vet hur viktigt det är att få hjälp och stöd när man behöver det. Så här berättar de:

- Vi har upplevt frustrationen av att se nära och kära lida för att samhällets resurser inte räcker till att hjälpa alla som behöver stöd. Vi har själva stundtals varit långt under isen, men lyckats ta oss tillbaka med hjälp av medmänskligt samtalsstöd, och vill nu göra något för de där ute som är i behov av stöd, men som kanske inte vet vart de ska vända sig, eller väntar på en psykologtid från en remiss, inte har råd att gå till en privatpsykolog, eller bara vill ha någon som lyssnar.

Träning, stress och utmattningssyndrom

Allt oftare läser jag om hur träning både förebygger stress och kan läka stressrelaterad ohälsa. HÄR är ännu en intressant artikel i just det ämnet.

Bland annat läser jag tankar om att livet är ju sådant att ibland kan man inte plocka bort en stressfaktor ur sitt liv. Istället kan man öka sin stresstålighet genom konditionsträning och styrketräning.

Jag motionerar själv så mycket som min kropp klarar idag. Ibland utmanar jag mig själv och ökar nivån eller byter aktivitet. Det är viktigt med motion. Både för kroppen och för själen.

Ändå finns det stunder när jag reflekterar över budskapet som syns allt mer om att man ska motionera så förebygger man stress och utmattning. Det finns en risk att man lägger ansvaret helt på individen känner jag. Att man själv helt kan styra om man blir utmattad eller inte. Vilket jag inte håller med om. Ibland är det som händer i livet alltför påfrestande, det händer alltför traumatiska saker med kort tids mellanrum och man får inte den möjlighet till återhämtning som man behöver för att orka. Det blir helt enkelt för mycket.

Varför reflekterar jag över detta? Jo, helt enkelt för att jag tänker på mig själv och mina personliga erfarenheter. När jag blev utmattad jobbade jag heltid. En gång i veckan gick jag på motionsgymnastik. I stort sett varje kväll efter jobbet promenerade jag olika långa sträckor. Jag var beroende av mina promenader. Var så van vid dem att jag inte gärna lät bli dem. Det var sträckor på mellan 2-7 km i kuperad mark om jag inte hade någon besvärlig infektion. Jag sprang i långa trappor både på jobbet och hemma. Alla mina värden och min kondition var bra. Jag rökte inte och jag drack ingen alkohol.

Ändå, trots det jag gjorde för min hälsa, så en dag efter tre års tid med accellererande olika märkliga stressrelaterade symptom, slutade min kropp att fungera. Mina händer löd mig inte längre. Jag kunde inte ta mig ur sängen. Jag orkade inte tala eller att lyssna. Kunde inte koncentrera mig. Med mera med mera.

Så ja, visst är det viktigt och visst kan det göra att man som människa blir mer stresstålig när man tränar. Men det är inte så enkelt som att det är en 100 % garanti att man klarar sig i alla fall från att drabbas av stressrelaterad ohälsa. Det är min personliga erfarenhet.

Blogginlägget om sjukersättningen - många läsare

Mitt förra inlägg om sjukersättningen har så här långt haft 952 besökare. Jag har fått så fin respons i olika grupper i FB på det jag skrivit. Det har fått mig att känna mig mindre ensam i min situation.

Tack till dig som läser det jag skriver.

Många vill liksom jag förbättringar när det gäller sjukersättningen.

Det önskar jag att politiker tar till sig. Det är på tiden att de gör det anser jag.

Om stresstålighet noll vid utmattningssyndrom och senaste forskning kring hur man kan läka

Igår hittade jag ett intressant program med den senaste forskningen kring utmattningssyndrom. Det tar upp vad man idag vet händer i hjärnan vid en utmattning. Också det man idag vet kan lindra eller bota den skada man har fått.

Förut har man sett att konditionsträning är bra medicin vid utmattningssyndrom. Nu kan man se att styrketräning faktiskt hjälper ännu bättre än konditionsträning. Avslappning är också viktigt. Det handlar om att hitta en balans mellan konditionsträning, styrketräning och avslappning.

Anti-depressiv medicin har däremot ingen som helst effekt enligt forskarna. Ändå fortsätter läkare att skriva ut det till många med stressrelaterad psykisk ohälsa fortfarande enligt vad som sägs i programmet. 

När jag hör hur man i programmet hävdar att alla kan "komma tillbaka" efter ett utmattningssyndrom, även om man inte ska komma tillbaka till den livsstil man hade förut, förutsatt att man får rätt vård, stöd från omgivningen och från arbetsgivaren, så tänker jag på hur tufft det verkligen var när jag själv blev sjuk för 18 år sedan. Där fanns ju ingen som förstod vad det var med mig eller vilken hjälp jag behövde. Att känna sig så sjuk som jag gjorde då och att inte få någon förklaring till mina symptom och ibland till och med bli misstrodd av både läkare, anhöriga och myndigheter, ja, jag kan lugnt säga att det är bland det mest tuffa jag upplevt i mitt liv. Och då har jag ändå upplevt flera tuffa trauman i mitt liv.

Istället fortsatte man att pressa mig ännu mera tills jag mer eller mindre stupade helt. Jag anklagar ingen. Man kan inte hjälpa om man inte förstår vad det handlar om. Eftersom "medicinen" att bota utmattningssyndrom inte var känd då, så kunde man helt enkelt inte ge mig det stöd som jag hade behövt då. Jag fick prova mig fram själv genom åren till det som hjälpte mig.

Jag rätar på min rygg och känner mig stolt att jag trots allt överlevt den utmaningen jag fick i mitt liv. Jag har gjort precis allt jag har kunnat för att bli så bra som det är möjligt efter utmattningen, det vet jag.

Fast oj vad jag många gånger kan sakna att inte ha ett arbete fortfarande.

En plats att höra till. En hyfsad inkomst.

Gör om mig?

Jag fick en tidning i brevlådan. "Stor Gör om mig-special". "Rivstarta din hälsohöst". "Jag vill ha en stor förändring". "Nu har jag samma midjemått som på gymnasiet". Några av rubrikerna i tidningen.

Visst är det roligt att byta frisyr ibland. Att köpa mig en ny blus eller vackra underkläder. Och visst är det viktigt att motionera och att ha ett sunt förhållande till mat. Fast alla gör-om-mig-budskap runt omkring mig får en röst i mig att väckas och skrika inifrån; snälla, jag vill bara få vara mig själv. Precis som jag är. För jag duger precis som jag är. Och du också."

Även i yogan som betyder så mycket för mig, ser jag ibland en tendens till att också den handlar om prestation och att göra om sig själv idag. Mer fokus på att få snygga muskler och att kunna stå i en häftig position än det som en gång för mig lockade mig i yogans budskap: Att bli vän med den kropp och själ jag redan har, att acceptera mig själv precis som jag är och att lära mig att bara vara. Släppa kontrollen. Var går gränsen för när att släppa kontrollen istället blir att kontrollera?

Om man som människa hela tiden strävar efter att göra om sig själv, till vem är det man vill göra om sig? Och vem är det man vill göra om sig från? Om vi alla hela tiden gör om oss, vad händer då med de som vi en gång var? Är det säkert att det blir bättre? Kanske är det klokt att ha fokus mer på att älska sig själv och andra så som de är, i stället för att sträva efter att göra om sig själv och andra. Kanske är det mera kärlek i ett sådant förhållningssätt till sig själv och medmänniskorna. En mer avstressande syn på människorna och mig själv.

Jag tycker om budskapet i den här psalmen som jag lärde mig när jag konfirmerades:

"Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du. Det finns så många som vill tala om. Att du ska vara si och så. Gud Fader själv han accepterar dig ändå. Och det kan du lita på.

Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du. Du passar in i själva skapelsen. Det finns en uppgift just för dig. Men du är fri att göra vad du vill med den. Säga ja eller nej.

Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du."

Hur hjärnan påverkas vid stress

HÄR kan du läsa om hur hjärnan påverkas av stress och vid utmattningssyndrom.

Enligt forskarrapporten skadas bland annat människans förmåga att hantera stressiga situationer. Studien visar också att personer med ett diagnosticerat utmattningssyndrom hade svårare att dämpa sina reaktioner vid höga ljud.


Forskarna kunde också se att de utmattade människorna hade starkare band mellan amygdala och områden i hjärnan som är direkt kopplade till emotionell ångest.

Enligt rapporten riskerar kronisk stress att skapa känsla av utmattning, likgiltighet och känslor av ineffektivitet. Utmattade personer är mer sårbara för depressioner än andra personer.

Lennart Levi om stressen i samhället

I Veckans Affärer läser jag en intressant intervju med Lennart Levi, Sveriges första professor i stressmedicin 1978, Han berättar bland annat om hur långvarig och svår stress utan möjlighet till återhämtning skadar en människa.

Att allt fler människor i Sverige blir sjuka i stressrelaterad ohälsa kommenterar han så här:

”Det beror på ett kortsiktigt tänk. Somliga företag räknar på sina resultat för nästa kvartal och bortser ofta från att en människa ska kunna arbeta livet ut. Det som lönar sig kortsiktigt kan straffa sig långsiktigt i form av försämrad produktivitet och ökad ohälsa”, säger Lennart Levi.

Lennart Levi anser att man ska göra skillnad på utmattningssyndrom och utmattningsdepression.

"Vid utmattningssyndrom ses kvarstående stresskänslighet, uttröttbarhet och minnesproblem, och en trötthet från vilken du inte kan vila ut dig. Då du är deprimerad är du så ledsen att ingenting längre spelar någon roll", säger Lennart Levi.

Tar mig själv till må bra igen

Det finns inget härligare efter en period när man trillat ner i en grop igen, att känna att man hittar kraften i sig själv igen, kraften att kunna vända mörkret till ljus. Idag känns det som att jag är där igen. Äntligen!

Jag tar till hjälp allt jag lärt mig som jag vet får mig att må bra. Sjunga, musiken, dansa eller annan rörelse, yoga eller meditation, kramar och att skriva och läsa. Skratt och att vara i naturen.

Frågar mig själv varför jag och så många med mig ramlar ner i stress- och slitträsket gång på gång? Vad är det som gör att vi väljer bort det som får oss att må bra för det som gör att vi mår dåligt? Vem lärde oss att det var viktigare med en massa "måsten" än att prioritera att må bra? Vem lärde oss att det är viktigare att städa än att dansa? Att ha det perfekta hemmet och utseendet än att sjunga? Vem lärde oss det egentligen?

Idag ska jag banne mig ge mig själv en dag med bara det som jag vet får mig att må bra.

Jag byter oro mot dans. Jag byter tårar mot skratt. Jag byter deppiga tankar mot gos med min lilla hund Mimmi. Jag byter måsten mot lust.

Och det ska banne mig bli många, många fler sådana dagar nu i mitt liv.

För det är sannerligen på tiden att jag ger det till mig själv.

Jag känner att jag blir glad nu bara av att skriva det.

Och stark.

Det är möjligt att själv vända sitt mående. Fast ibland behöver man krascha innan man klarar att göra det. Det är i motvind draken lyfter.

Here I come!

Vill du flyga med mig?

Förhindra och lindra smärta i nacke, axlar och skuldror

Att ha ont i nacke, axlar och skuldror kallas "askungenacke" i tidningen Sunt Arbetslivs mycket intressanta och lärorika artikel "Stress utan pauser ökar risken för askungenacke".

Det som lindrar när man har den här sortens stressrelaterade besvär är att ta pauser ca en gång i halvtimmen. Att andas djupa andetag. Och lätt styrketräning 2-3 gånger per dag, några minuter åt gången. Att träna intensivt och ta i ordenligt korta stunder kan hjälpa. Det botar inte besvären, men gör att man får ökad livskvalitet och mindre smärta. Stretcha kan också hjälpa.

Själv så fortsätter jag att styrketräna med hjälp av gummibandsövningar en liten stund varje dag. Jag känner mindre smärta och får också lättare kontakt med när musklerna börjar bli trötta så att jag kan pausa i tid.

Yoga, lätt styrketräning och promenader är bra "medicin" för mig.

Utmattningssyndrom drabbar starka och omtänksamma

I Kurera läser jag en intressant artikel om utmattningssyndrom. Det finns så mycket kunskap idag om utmattningssyndrom jämfört med när jag själv drabbades för 17 år sedan.

Enligt artikeln är det starka och omtänksamma människor som drabbas av utmattningssyndrom. Högpresterande personer med starka inre resurser. Godhjärtade personer som tänker mycket på andra drabbas lättare av utmattning än de som inte tänker lika mycket på andra. Det blir som att köra bil utan att tanka.

Det handlar också ofta om personer som har svårt att säga nej, vilket leder till att de inre resurserna töms.

Utmattning är inte detsamma som depression. Däremot kan utmattning ibland leda också till en depression. Att bli deprimerad är en känsla av att ge upp. Jämfört med att bli utmattad när det mer handlar om ilska och frustration över livet.

För att ta sig ur utmattning behövs att man fokuserar mer på sig själv. Att göra sådant som känns roligt. Öva sig i att säga nej, sätta gränser och be om hjälp. Det är förändringar som kan vara svåra eftersom det handlar om att förändra sin personlighet. Det är vanligt att man ramlar tillbaka i sina gamla mönster och så blir det för mycket igen. Att sova är bland det viktigaste för att återhämta sig efter en utmattning.

Alltså inte alls mera arbete eller press utifrån, vilket tyvärr ofta drabbar den som blir utmattad. Både från myndigheter, arbetsliv, omgivning och sig själv som den starka människa man i grunden är.

Tyvärr tas inte utmattningssyndrom alltid på allvar. Vissa tror att det är en påhittad sjukdom. Men utmattningssyndrom är högst verklig och drabbar ofta högpresterande människor.




#Blogg100 - dag 13

Stressjukdomarna ökar stort - det är inte människan det är fel på

För 15 år sedan brukade jag tänka att en dag, om inget förändras i arbetslivet, kommer alla att känna någon eller själv vara den som blivit sjuk av stress.

Nu 2016 är vi tyvärr där.

Kanske att vi nu tvingas inse att så här kan vi inte ha det. Detta bygger inget starkt samhälle.

Så synd att inte man lyssnade på oss som blev sjuka av stress tidigt. Men nej. Det var oss det var fel på. Hette det då. Men så är det inte. Människor är aldrig "fel". Däremot kan ett sjukt samhälle och arbetsliv och orimlig belastning skapa psykisk och fysisk ohälsa.

Ibland är det roligt att "få rätt". Men i detta sammanhanget önskar jag verkligen att jag hade haft fel.

Hög tid för förändring är det nu.

Det här sättet som vårt samhälle fungerar på idag håller inte.

Vi behöver alla tid för återhämtning.



Tankar:

Jag vägrar att bli ett offer.

Jag skapar mig ett så bra liv som möjligt.

Med det jag har. Där jag är. Av det som är jag.



Lästips: "Oacceptabelt att jobbet gör människor sjuka" (DN Debatt)



#Blogg100 - dag 9
 

Hur känns stress?

Den som har ett gott och balanserat liv, känner troligen på sig när det börjar snurra lite väl fort. Men för den människa som levt mycket länge i ett stresstillstånd utan möjlighet till tillräcklig återhämtning, kanske ända sedan han eller hon var ung, så är det inte säkert att man känner skillnad på stress eller lugn och ro.

Kroppen kan "glömma" hur det känns att vara avslappnad. I stället lever man i ett kroniskt stresstillstånd, dag som natt. Det handlar om muskelspänningar, huvudvärk, magont, yrsel, muskelkramper, ytlig andning, andfåddhet, hjärtklappning. Svårt att sitta still, rastlöshet. Sömnsvårigheter. ångest och panikattacker. Med mera.

Det är när man har levt länge i ett sådant tillstånd, som där finns risk att man hamnar i utmattning. För mig var det så. Jag glömde hur det kändes att vara avslappnad. Det "normala" i mitt liv var att känna mig som jagad av en björn.  24 timmar om dygnet.

När sedan min kropp och själ äntligen började hitta lugn och ro igen, så kändes avslappningen som något mycket obehagligt, ovant och främmande. Ja, till och med något skrämmande. Ibland.

Den som har varit mycket spänd under en lång tid, blir väldigt trött när kroppen äntligen slappnar av.

Och ibland också sjuk.