fredag 30 maj 2014
I Söderköping med tankar om att vara människa
Jag har så många gånger varit på väg till Söderköping i mitt liv. Har lockats av att läsa om och se bilder på den lilla staden. Igår blev det äntligen av.
Filmen "Madicken" är en av de filmer som har spelats in i den här charmiga, gamla, vackra miljön.
Jag älskar att hamna i gammeldags miljöer som den i lilla Söderköping. Det blir ett lugn i mig och sen sätter fantasin igång bland alla gamla hus och detaljer från förr.
Tänk om det fanns en tidsmaskin på riktigt! Om man bara för en dag kunde trolla sig själv bakåt 500 år. Så spännande det skulle vara att se hur det såg ut på riktigt där på den tiden, vad människorna gjorde och hur de såg ut.
Hur mycket skulle man känna igen i sig själv och hur mycket skulle man bli förvånad över? Hur mycket har vi egentligen förändrats som människor? Sådana tankar kommer igång i mig när jag vandrar i gamla kvarter.
Att människan har velat skapa och göra det vackert omkring sig, det tror jag man kan hitta genom tidernas gång. Som något mänskligt som förenar oss. Titta så vackra fönster och dörrposter det är här på bilden.
Denna vackra vita klematisen mot den röda träväggen är väl inte flera hundra år gammal. Fast att odla och njuta av växter och blommor tror jag också förenar oss människor genom tiderna. Det är mänskligt att vilja vårda och njuta av naturen.
Grunden till det här vackra gamla huset är en källare. Väggen är 1,5 meter tjock och 500 år gammal. Källare är bra att ha. Både förr i tiden och nu för tiden.
Här sitter jag nöjd och belåten efter att ha ätit fisk på Å-Caféet i Söderköping. Det var ett mysigt ställe på en innergård mellan gamla trähus. Mycket god mat! Äta är också något som vi människor alltid har gjort. Annars hade jag väl inte suttit här på bänken. Då hade människan ju inte överlevt, utan mat.
Mimmi var med på utflykten. Så klart. För hon älskar att åka bil och vara på utflykt. På restaurangen fick hon en riktigt stor skål med vatten. Hon drack mycket och länge. Vatten har människan alltid behövt genom årens gång. Djuren också. Och djur har människor haft genom tiderna. Både nyttodjur och sällskapsdjur.
En nöjd liten Mimmi som druckit sig otörstig vilar i skuggan under bordet medan vi äter. Hon är så lugn på uterestauranger och caféer, det är så roligt att ha med sig henne på resa. Vilan är viktig. Både för människor och djur i alla årtusenden som varit och också i framtiden. Kanske mer än någonsin i framtiden.
Strax intill restaurangen låg Göta Kanal intill sluttningen av ett berg inklätt i grönska. Det var vackert och somrigt. Folk och alla möjliga sorters hundar var det gott om. Båtar verkar också vara något viktigt för oss människor. Och vatten att bada i, färdas på och genom. I Söderköping fanns både kanalen och en å. Härligt med vatten i miljöer tycker jag. Rogivande.
En gammal stad utan en örtagård är väl ingen gammal stad på riktigt. Så i Söderköping fanns det så klart en örtagård. Den var mycket mysig med gammeldags känsla. Rogivande och flera små mysiga sittplatser. Jag blev förvånad att där redan blommade en ljuvligt doftande gammaldags ros. Alldeles vit som sommarmoln var den mot den klarblå himlen.
Det här huset låg längs med Göta kanal och fick mig att tappa andan en stund. Det var så vackert med sin gammaldags charm, fönstren och till och med ett eget utsiktstorn uppe på taket. Trädgården var lummig och friskt grön. Där skulle jag kunna tänka mig att bo. Om jag var 25 år och skulle börja om mitt liv. Att ha tak över huvudet har människan också sökt efter genom årtusenden. Antingen det varit grottor eller så här vackra hus.
Efter att ha vandrat omkring i Söderköping och också varit i brunnsparken där med vackra Söderköpings brunn, åkte vi med bilen mot kusten.
S:t Anna skärgård är också en plats som jag varit på väg till många gånger i mitt liv fast inte förrän nu blev det verklighet. Där var mycket mer fridfullt än jag trodde det skulle vara. Inte alls så exploaterat som på västkusten.
Vi såg kajaker och segelbåtar. Havet har alltid lockat människan. Genom årens gång är jag helt säker på att andra människor precis som jag själv igår, stått och blickat ut över havet och himlen. Hört skvalpet från vågorna. Och vår puls har gått ned, vi har andats i takt med naturen en stund.
Allt hör samman.
Människorna och naturen.
Det som var, det som är och det som ska komma.
#Blogg100 - Dag 92
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)