Snön nådde mig till knäna när jag vek av från den lilla nedtrampade stigen i snön när jag var ute med Mimmi på förmiddagen. Jag vände om och tog den lite mer lättrampade stigen i snön. Ibland får man välja den lättare vägen att vandra i livet. Den kan vara kämpig nog.
Fast den som är van att kämpa utanför sina egna gränser har ibland svårt att känna sin gräns. Normaltillståndet är att alltid pulsa fram som i knähög snö. Kämpa med armarna för att orka lite till och lite till. Tills hela bröstet knyter sig i en lång kramp som gör att all kraft rinner ut ett tag.
Idag valde jag den lite lättare stigen på min promenad i alla fall. Gråvädret och all den vita snön får våren att kännas så långt borta. Men trots den långa vintern minns jag hur ett regn, ja, ett just nu för mig så efterlängtat regn, kan få den största snöhög att sjunka undan fortare än vad jag ens kan ana. För att inte tala om vad en värmande vårsol kan göra med det som är snö. Förundrad kommer jag att stå där en dag och se på när vintern rinner bort i ett flöde av vårsol och fågelkvitter.
Nu gäller det att hålla ut. En dag i taget. Där borta väntar våren. All vinter har sitt slut.
Under tiden, leta glädjekällor och energikällor.
För varje dag är en sällsam gåva.
