Det värker i mitt bröst av saknad när jag går in i min äldsta dotters rum. Så tyst det blev där när hon for tillbaka till England. Så tyst och så gott om plats på golvet helt plötsligt. Inga kläder, inga böcker uppslagna, inga småprylar drällandes lite varstans.
Till och med fönstret känns tomt. Jag tänder fönsterlampan. För att det ska kännas som att hon fortfarande är där, på något sätt. Det brukade ju lysa i hennes rum när hon var hemma de här fyra veckorna. Nu är där alldeles mörkt. Visst kan jag tända alla lampor som finns där inne. Men det hjälper inte. Det känns mörkt i alla fall. För hon är ju inte där. Hon, det främst lysande ljuset i sitt rum. Hon är i England.
Jag kan känna doften av henne där inne fortfarande. Men jag hör inte musiken. Jag kan så klart sätta på en av hennes favoritskivor, men det blir inte detsamma när hon inte är där.
Jag har fått sms från henne. Hon är lycklig. Hon har det bra. Jag känner att jag ska inte klaga. Eller beklaga mig. Fast det är så rysligt tomt där inne. Det känns inuti mig, en smärtsam känsla som jag vet kommer att lätta efterhand. Jag vänjer mig igen, vid att inte alltid ha henne så nära.
Kanske är det en av människans största förmågor? Just anpassningsförmågan. Det har jag funderat över många gånger. En del menar att det kan vara negativt. Vi vänjer oss också vid negativa saker. Fast jag själv tror faktiskt att det är en av de bästa förmågorna hos oss människor. Att vi kan lära nytt, anpassa oss efter nya livssituationer. Så, jag vet. Jag vänjer mig igen. Man gör det, konstigt nog. Fast just nu, två dagar efter att hon rest, så har jag inte vant mig än. Jag saknar henne.
