Parkeringshus och ångest

Idag glömde jag checka ut från parkeringshuset när jag var i stan. Så jag fick åka in i p-huset igen för att checka ut.

För mig är det en seger att parkera i ett parkeringshus överhuvudtaget. Något som varit ångestframkallande för mig i hela mitt vuxna liv.

Men nu bestämmer inte ångesten längre var jag ska parkera. Det gör jag. Även om jag kan bli så trött efteråt fortfarande.

Stolt efter blodprov

Jag känner mig trött och stolt över att ha tagit blodprov i morse. Utan att svimma, kanske tack vare mjukt bemötande och Jens Lekmans musik i mina öron.

Min revansch på skolsköterskan som kallade mig "schafsig" när jag svimmade redan på vågen inför en spruta och sedan fick hämtas av min pappa utan att ha fått sprutan sittande ensam ute på trappan till skolan. Ofta med nedkissade, kalla trosor efter svimningen.

En revansch på den läkare som tvångshöll mig som 3-åring för att ta blodprov på mig. Vilket ledde till mitt livs första, fast långt ifrån sista svimning.

Som sagt. Jag är stolt över att jag gick mot min rädsla idag även om jag kände mig så liten inuti i morse.

Minns att hur vi möter varandras rädslor som barn kan påverka en människa för resten av hennes liv.

Jag började dölja min rädsla när de vuxna kallade mig schafsig. Istället blev den till ångest i mig.

Idag förstår jag mönstret. Och mig själv.

Nu ska jag fira mig själv med kaffe och bakelse!

Jag är ingen schafsig människa. Jag är en känslomänniska. Högkänslig. En starksköring.

Jag är stolt över att vara jag.

Jag och Aftonbladets Viktklubb

Igår kväll kände jag mig särskilt stolt över mig själv. Efter den stora hjärtutredning som man gjorde på mig under det senaste året (som lyckligtsvis nog visade att mitt hjärta var friskt), bestämde jag mig för att träna och få bort de ohälsosamma kilon som samlat sig på mig under en mycket stressig och långvarig period i mitt liv.

Till saken hör att jag aldrig har bantat eller hållit någon diet i hela mitt liv någonsin ... Jag har inte behövt det. Varit lyckligt lottad med en hög ämnesomsättning, helt enkelt.

Jag gick med i Aftonbladets Viktklubb och för loggbok där sedan ett par veckor tillbaka. Det visade sig att jag ätit alldeles för SMÅ mängder mat och också inte alltid det som kroppen behöver.

Den direkta effekten av att jag balanserat min kost och också rör på mig regelbundet, har blivit att jag känner mig piggare, har mer energi jämt fördelad över dagen och också mera ork. Panikattackerna blir också svagare när jag motionerar. Jag ser motionen som min anti-depressiva biverkningsfria medicin när jag ger mig ut och promenerar.

Nu börjar resultaten visa sig både på vågen och kring min midja. Jag är på väg mot hälsosam vikt och mått igen, så som jag hade det förut. Det som är mitt mål med den förändring jag nu gör i mitt liv. Allt för att undvika hjärt- kärlsjukdom och andra besvär som övervikt kan leda till.

Suicide Rescue - Förebygg självmord och rädda liv

Jag vill dela med mig av en viktig länk till en sida för att förhindra och informera kring självmord, "Tillsammans kan vi förebygga självmord och rädda liv!" 

Jag har själv upplevt hur det är att vara nära anhörig vid självmord. 

Jag har också under en djup depression själv haft självmordstankar. 

Två olika perspektiv. Båda mycket jobbiga att uppleva. 

Fast jag överlevde.

Att våga tala med varandra om självmord är ett sätt att få bort skamkänslan som ofta hör samman med självmordstankar. 

Kunskap är ett annat sätt att rädda liv, som det handlar om här.

Sidan är skapad av mina FB- och bloggvänner Alfred Skogberg (journalist och författare) och Ludmilla Rosengren (läkare och terapeut). Ett stort tack till er för det viktiga arbete ni gör.

Suicide Rescue finns också på Facebook och Twitter (#SuicideRescue).

Förlamad av stress - Forskare förklarar utmattningssyndrom

Igår hittade jag artikeln om Jörgen i Aftonbladet. Han blev förlamad av stress och sitter idag i rullstol. I en kompletterande artikel berättar forskaren Michael Mazya vid Karolinska Institutet om hur en sådan sak kan hända med en människa.

Jag känner igen min egen sjukdomshistoria i mycket av det som står i artikeln och inte minst i det forskaren berättar om. Symptomen, bakgrunden till utmattningen, ångesten som följde och den långa vägen tillbaka till ett så bra liv som möjligt.

Det gör mig sorgsen att läsa att patienter också idag blir misstrodda inom till exempel sjukvården. För av allt fruktansvärt som jag kände inuti mig då, var nog det allra svåraste att inte vare sig läkare eller min omgivning förstod hur sjuk jag egentligen var eller vad det berodde på.

Det gör mig glad att läsa att där finns forskare idag som har kunskap och söker ännu mera kunskap om de olika störningar i kropp och själ som långvarig negativ stress kan innebära för en människa.

Michael Mazya har en egen hemsida efter brittisk förlaga där man kan få information. Den kunskap som finns där tycker jag till exempel att varje beslutsfattande handläggare på Försäkringskassan skulle vara tvingad att läsa igenom noggrannt innan han eller hon fattar beslut om en utmattad/utbränd människas sjukersättning. Också de politiker som fattar beslut om socialförsäkringsfrågor tycker jag skulle läsa igenom det som står i den här hemsidan. Och självklart också alla läkare och andra inom vården.

Mycket kortfattat ger Michael Mazya råden till en utmattad att motionera och eventuellt gå i terapi. För att bli så frisk och stark som möjligt igen handlar det om att hitta gränsen för vad man orkar varje dag och att långsamt öka på aktiviteten i sitt liv.

Det han säger är ungefär detsamma som jag har fått lära mig genom KBT-terapi. Det kan låta lätt men är ändå så otroligt svårt att hitta den balansen i sig själv. Så man får helt enkelt försöka ha en strategi för när man ramlar ner i en grop igen så att man långsamt tar sig upp igen.

Jag önskar att jag själv och mina anhöriga hade haft den här hemsidan till hjälp för att försöka förstå den gången jag själv blev som förlamad och onåbar genom min utmattning. Jag själv hade inte kunnat ta till mig den informationen då, fast mina anhöriga hade kanske fått det lite lättare. Det måste ha varit så jobbigt för dem att se hur förändrad jag blev och inte ens veta vad som hänt med mig.

Som jag hörde någon säga någon gång: "Att bli utmattad är som att få en stroke. Fast man får ingen hjälp". Forskarna kan idag se att samma områden i hjärnan påverkas av en utmattning som vid en stroke, har jag läst en gång. Man kan få problem med rörelser och med talet till exempel. Jag drabbades själv av sådana besvär och kan känna av dem fortfarande när jag blir trött eller har haft mycket negativ stress under en längre period.

Av den anledningen kände jag så starkt att jag ville dela med mig av artikeln och hemsidan här i min blogg. Kanske att där är någon annan människa som kan hitta tröst och stöd i det materialet, tänker jag. Det går ju faktiskt också att ta med det här materialet till sin handläggare på Försäkringskassan eller till sin läkare och prata igenom det om man är drabbad, tänker jag.

Morgan Alling om panikångest

Mycket öppet och igenkännande berättat av Morgan Alling om att leva med panikångest, orsaker och om att det finns en väg bort från ångesten.

Det är du själv som får skapa din väg och det är du själv som ska söka det som är det rätta just för dig.

Här finns fler se- och hörvärda länkar för att förstå och för att må bra som människa. 

Sorg och ångest

Denna morgon vaknade jag i en dröm där min mamma var så levande. Hon kramade min hand hårt med sin varma hand. Log mot mig med glada ögon.

Att vakna var som att vara med om att hon dog igen framför mina ögon, så smärtsamt.

Jag fick en stark panikattack, den starkaste på länge. Det kändes som att marken försvann under mina fötter där jag gick på köksgolvet. Som att väggarna föll mot mig.

Försökte att fixa lite fredagsfint med tulpaner och plocka undan lite.

Fast insåg att det enda jag orkade med idag var att ta hand om mig själv och Mimmi.

Vila för att hämta kraft igen.

Igår var jag och beställde blommor till min mosters begravning. I blomsteraffären dit jag och mamma brukade gå så ofta och njuta av alla vackra blommor där.

Jag vandrade i mammas kvarter.

I min själ blev hon levande igen.

Vissa dagar när man är i sorg, handlar dagarna om att helt enkelt försöka överleva.

Ta sig igenom dem.

Hämta kraft.


#Blogg 100

Utrota fördomarna kring psykisk ohälsa

Jag samarbetar med projektet Hjärnkoll, www.hjarnkoll.se, bland annat genom att ibland blogga om psykiska olikheter/psykisk ohälsa.

Det jag har personlig erfarenhet av är hur det är att leva med ångestsjukdomen agorafobi, panikångest och depressioner. Jag har också erfarenhet av att ha blivit sjuk av stress, att bli psykiskt och fysiskt utmattad efter en lång tid av stark stress.

För tretton år sedan kollapsade jag och fick en utmattningsdepression. Sviterna efter den långvariga stressen utlöste ångestsjukdomen agorafobi hos mig. Idag försöker jag ha ett så bra liv som är möjligt trots dagliga panikattacker och hjärntrötthet.

Jag har långsamt blivit starkare och idag har jag en arbetsförmåga på 25 %. Jag jobbar som frilansjournalist och det är just möjligheten att kunna styra min egen tid mer fritt som min egen chef än som anställd, som har gjort att jag kan arbeta till viss del idag.

Hjärnkoll har i en färsk undersökning kunnat se att 4 av 10 som har psykisk ohälsa inte talar om det på jobbet. Jag tror på att om vi vågar börja tala med varandra om hur vi mår inuti oss, minskar lidandet som det innebär att leva med psykisk ohälsa. I en del fall kanske det till och med går att hitta lösningar som gör att den psykiska ohälsan försvinner, beroende på vad det handlar om.

Tre av fyra människor drabbas någon gång i sitt liv av psykisk ohälsa. Ångest, depressioner, kriser kan vara det som utllöser tillståndet. I vissa fall hittar man balansen snabbt igen. I andra fall kanske man får lära sig att leva på ett nytt sätt, med de besvär man har. Ungefär som en diabetiker får förändra sin livsstil för att må bra, eller en person som fått en hjärtinfarkt eller högt blodtryck.

Ingen människa ska behöva känna skam år 2012 för att man mår dåligt inuti sig. Det är inte på något sätt mer skamfyllt att ha psykisk ohälsa än fysisk. Det är inte på något sätt mer skamfyllt att ha ångest eller en depression än att ha diabetes, högt blodtryck eller att ha fått cancer. Det är fördomar som lever kvar sedan lång tid tillbaka och som det nu är hög tid att vi alla hjälps åt med att få bort.


Följande text handlar om undersökningen som Hjärnkoll har gjort. Jag citerar från Hjärnkoll:

"Trots att psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken bakom sjukskrivningar är det tyst på arbetsplatserna i Sverige. En ny studie, som kampanjen Hjärnkoll nyligen har publicerat, visar att 40 procent väljer att inte berätta om sin psykiska ohälsa på jobbet. Hjärnkoll menar att ett öppet arbetsklimat ger en rad positiva effekter för arbetsmiljön och uppmanar arbetsgivare att engagera sig mer i frågan.

– Psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken bakom sjukskrivningarna och ska vi skapa ett fungerande arbetsliv för alla måste tystnaden brytas. Arbetsgivare har mycket att vinna på att arbeta förebyggande och skapa ett klimat där man kan prata mer öppet om psykisk ohälsa, säger Rickard Bracken, projektledare på Hjärnkoll.

Undersökningen, som besvarats av över 1000 yrkesverksamma tjänstemän, visar att 40 procent som upplever eller har upplevt psykisk ohälsa har valt att inte vara öppna med det på sin arbetsplats. Drygt två av tre tjänstemän har aldrig pratat om psykisk ohälsa i något möte med sin arbetsgrupp under det senaste året. Samtidigt pekar undersökningen på flera positiva friskfaktorer som är förknippade med en öppenhet. Bland annat  upplever de som varit öppna att arbetsgivare tar ansvar för medarbetarnas hälsa liksom man upplever att kollegor och chefer hanterat ens psykiska ohälsa väl.

Nyligen var det Världsdagen för psykisk hälsa. I Sverige har tre av fyra erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen egen eller som närstående. Kampanjen Hjärnkoll kan med hjälp av över 300 ambassadörer besöka fler arbetsplatser och sprida kunskaper om hur man främjar psykisk hälsa i arbetslivet.

– Hjärnkoll kommer att prioritera den psykiska ohälsan i arbetslivet. Vi vill ge medarbetare, chefer och arbetsgivare konkreta redskap för hur man kan främja ett bra och öppet arbetsklimat där alla har lika rättigheter och möjligheter oavsett våra psykiska olikheter, säger Rickard Bracken.

Kampanjen Hjärnkoll är initierad av regeringen och drivs av myndigheten Handisam och nätverket Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH.

Undersökningen genomfördes i samarbete med TNS Sifo och utfördes i september. Totalt besvarades den av 1057 yrkesverksamma tjänstemän.

Hjärnkoll är en nationell kampanj som arbetar för ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt. Kampanjen drivs av myndigheten Handisam och nätverket Nationell samverkan för psykisk hälsa (NSPH). Läs mer på www.hjarnkoll.se"

Källa: www.hjarnkoll.se

Om ångest - del 4, tankarna

Det här inlägget kommer att handla om varför vi tänker och hur tankarna fungerar. Hmmm ... intressant. Komplicerat. Och samtidigt faktiskt enkelt på något sätt. Jag har lärt mig massor som jag inte visste förut genom att läsa om tankarna.

Grubblande är något som ofta hör till ångest. Det är därför tankarna kommer in i bilden också när det gäller ångestproblematik.

Några saker har varit särskilt viktiga för att vi människor ska ha kunnat överleva genom årtusenden. En sådan sak är vårt mycket effektiva stressystem, det som vi behöver om vi skulle möta en stor, arg björn i skogen, t ex.

Som bonus har vi fått våra tankar, eller larmsystemet som man också kan kalla det. Vi har en inbyggd hotradar som inte bara scannar av vår omgivning, bedömer den och jämför med andra erfarenheter, utan som också associerar till bland annat ord och tidigare tankar och drar slutsatser. Därför kan vår stressreaktion slå till hela tiden och ibland utvecklas till ångest, också när vi har det lugnt. Oro-tankar kring t ex ekonomi kan framkalla ångest.

En av tankarnas mest fantastiska egenskaper är förmågan att kunna koppla ihop olika saker med varandra. T ex kan man känna en doft av kanel och plötsligt tänka på barndomens julgröt. Mycket av vår inlärning bygger på denna förmåga.

"Baksidan av associationsförmågan är att den är helt automatisk. Vi associerar alltså vare sig vi vill det eller inte. Kopplar ihop det ena med det andra oavsett det är sant eller inte. En annan nackdel är att vår associationsförmåga är särskilt bra på att associera det som är negativt. Här är en associationsövning som kallas "Citronen" som du kan testa om du har lust:

"Citronen

Sitt ner och slappna av en kort stund. Det räcker att du drar ett djupt andetag och sakta släpper ut luften.

Så tänker du dig att du håller en citron i handen. Det är en stor citron, och du känner det knottriga skalet mot din hand. Den är lysande ljusgul, och nästan tung att hålla i.

Du tar fram en liten kniv och skär den i två halvor. Det ljusgula köttet blänker fuktigt. Du ser en droppe fruktsaft som rinner ned över kanten. Den är verkligen mogen och saftig, den här citronen!

Så för du den till munnen och låter tänderna sjunka ned djupt i fruktköttet!

Kände du en särskild känsla i munnen när du tänkte dig in i situationen? Var det så att saliven började rinna till? Kanske kunde du till och med känna en syrlig smak? Då måste man ju undra vad det handlar om! Du tänker på en citron - och din kropp reagerar som om du hade en citron framför dig! Var tanken sann? Var känslan sann? Är det så att du har en smygcitron i fickan?

Om enbart tanken kan sätta igång en kroppsprocess av det här slaget - vad händer då med andra tankar som:

Jag hinner inte det här! Jag är värdelös!
Blir inte det här bra kan jag lika gärna byta jobb!

Är tankarna "sanna"? Vilka känslor väcks? Är känslorna "sanna"? Mår vi bättre av att uppfatta tankarna som sanningar? Fundera gärna på det en stund innan du går vidare."
  

Ord som smittar

Tankarnas viktigaste funktion är alltså att upptäcka och analysera hot, dvs allt som är eller skulle kunna bli obehagligt på något sätt.

För att detta "larm" ska vara verkligt effektivt är det så konstruerat att vi inte ens behöver ha upplevt en sak själv för att den ska skapa obehagskänslor. Genom förmågan att koppla ihop allt som har det minsta med varandra att göra blir larmet supereffektivt, och slår på stup i kvarten.

I praktiken innebär det att du, om någon har berättat för dig att det skedde ett hemskt mord efter en vandringsled du brukar gå, tänker på det då och då när du besöker denna. Kanske känner du dig till och med lite rädd, trots att det var flera år sedan. Och till och med när du får reda på att det bara var en påhittad historia kan obehagskänslorna dyka upp! Dessutom - även andra vandringsleder kan i fortsättningen väcka samma oro!
  

Ord som smittar

Ytterligare ett exempel på hur ord kan smitta:

Kanske har du märkt själv hur du faktiskt blir en aning mera stressad av att tala om stress! Eller mera nedstämd av att tala om hur dåligt du mår!

Det är till och med så att själva ordet deprimerad eller ordet ångest kan ha en direkt koppling till att må dåligt, att känna hopplöshet, till sjukdomsrädsla och grubbel. Själva ordet blir en symbol för något obehagligt. Ordet "laddas" med allt som hör till depression - både det man hört och kanske själv upplevt. Det är lite som effekten med citronen - ordet och tanken skapar en fysisk och känslomässig reaktion.

Fundera gärna på om du har många såna ord som ständigt dyker upp och skapar en "citroneffekt" innan du fortsätter.


Spegelnerver

Hur är det med kroppsspråk egentligen - man har ju hört att "80 procent av allt vi säger, det säger vi med kroppen" och liknande.

Även om det är svårt att bedöma hur stor procent av vår kommunikation som sker med kroppsspråk respektive med ord, så är det tydligt att vi har ett medfött system för att tolka ansikts- och kroppsuttryck. Inom hjärnforskningen har man till och med hittat ett område som tycks vara särskilt avsett för att uppfatta känsloinnehållet i ett ansikte.

Vi härmar uttryck - och känner likadant

I experiment har man också kunnat visa att vi automatiskt "härmar" ansiktsuttryck hos andra! Om vi ser någon som är arg aktiveras våra egna "arg-muskler" i ansiktet - och tvärtom om någon är glad.

Den här reaktionen sker helt omedvetet - även om man bara ser ansiktet så kort tid att vi inte ens hinner uppfatta det! I de experiment man gör kring detta visas ett neutralt ansikte - och mitt i visningen visas ett argt ansikte under 30 millisekunder. Det är så snabbt att man inte hinner märka något. Ändå har man reagerat.

Vi reagerar alltså omedvetet på andras reaktioner och ansiktsuttryck. Glada människor gör oss glada och vi blir argare i en arg miljö. Och kanske mera stressade bland andra som är stressade?

Livsviktiga minnen

Ytterligare en egenskap i vår tanke- och ordmaskin är värd att nämna - minnet! Vi har ett alldeles enastående minne till vårt förfogande! 

Har du kontrollen över dina tankar?

Hur är det egentligen - styrs det du gör av vad du tänker och känner? Gör du det du tänker och känner? Eller är det tvärtom så att det du tänker och känner styrs av det du gör? Eller kan det till och med vara på något annat sätt?

Det här är en oerhört svår fråga, och det finns inga självklara svar. De viktigaste svaren som vi ser det är de vi får genom egna upplevelser, egna erfarenheter.

Våga vara villig!

Du ser, hör, tänker och känner. Och för det mesta går allt automatiskt och samtidigt. Allt kopplas ihop till en upplevelse av helhet och sammanhang. Tankar har några viktiga egenskaper: Tanken är inte en vän. Det är snarare en följeslagare som har till uppgift att upptäcka och varna för allt som skulle kunna vara ett hot - idag eller i framtiden.

• Tankarna kommer automatiskt och kan bara kontrolleras till en del - huvudsakligen genom vårt valda beteende.


• Tankar kopplas ihop med känslor och händelser och andra tankar, och blir på det sättet kraftfulla och dominerande.


• Tankar ger alltid intryck av att vara objektiva och sanna - trots att det inte alltid är så.

Bussturen

(1 av 5)

Tänk dig att du är bussförare. Dina passagerare är alla dina tankar, minnen och känslor. Där sitter de bakom dig - och flera av dem är inte vackra att skåda. Smutsiga, ärriga, med långa huggtänder och dräglande käftar sitter de bakom dig, medan du kör mot ditt mål. Många håller hotfulla vapen i händerna, någon har en påk, en annan en kniv en tredje ser ut att kunna slita sönder dig med händerna. (Det finns en och annan trevlig passagerare också, men dem lämnar vi därhän den här gången).

Du har ett avtal med passagerarna - eller kanske kan man säga att de har ett avtal med dig: Om du gör som de säger så håller de sig längst bak - nästan utom synhåll för dig. Men - om du inte gör det, så kommer de genast framstormande till dig!

Bussturen

(2 av 5)

Låt oss säga att du styr din buss mot ett av dina verkligt viktiga mål här i livet - låt oss t ex säga att du alltid drömt om att vidareutbilda dig. Så du styr mot högskolan. Tankemonstren där bak skriker högljutt, och det första kommer fram och viftar med sin stora kniv.

Hallå där! Hitåt kan du verkligen inte åka! Tänk på dina barn! Hur ska de klara sig? Det blir sena kvällar och nätter

Du funderar, och svarar att du ju kan studera på halvtid. Och så svänger du av mot halvtidsstudierna.

Bussturen

(3 av 5)

Det var enkelt! Till och med en bättre lösning, i alla fall för barnen, även om du förstås helst ville kunna ägna dig helhjärtat åt att studera.

Men, plötsligt vaknar ännu en av passagerarna till och kommer fram till dig. Du ser hans slemmiga käft öppna sig, och dunsterna får dig nästan att tvärvända. Du vet vad som ska komma:

Jaha, och vart är du på väg då? Till visdomens hus, förstår jag? Men, lilla gumman - då har jag bara en liten fråga... hur ska du kunna passa in där, som är så dum och obildad och har så svårt att lära dig något! Du kan ju inte ens köra buss ordentligt! Skärp dig nu!!!

Eftersom han dessutom börjar leta i fickan efter knogjärnen svänger du hastigt in på första tvärgata. Okey, säger du! Jag går en kvällskurs till att börja med - nåt studieförberedande! Nöjd och belåten backar drägelkäften.

Bussturen

(4 av 5)

Jaha! Inte precis vad jag hade tänkt... men bättre än ingenting. Och ärligt talat är jag inte så himla studievan.

Precis när du tror att du har hittat en bra väg kommer ännu en passagerare fram - och det är den värste av dem alla. Du börjar genast darra, och leta efter närmaste avtagsväg.

Vad är det här för dumheter! Nu vänder du om! Tidsfördriv och lättja, det blir man inte fet på! Vore det något ruter i dig skulle du ta och börja tjäna lite pengar, så att du kan försörja dig och din familj! Ta ett extrajobb och var som folk! Tramsfia!!

Du vet vad som väntar. Det är ingen idé att säga emot, det blir värre och värre, och du nickar bara stelt. Du svänger in på vägen som går tillbaka och tänker resignerat att du lika gärna kan titta in på arbetsförmedlingen för att se om det har dykt upp något bra extrajobb den här veckan.

Bussturen

(5 av 5)

Efter ett tag lär du dig exakt vad som krävs för att de inte ska komma fram och skramla med sina vapen och himla hotfullt med ögonen. Du gör som de vill - och då håller de sig undan från ditt liv. Du lär dig var du ska vika av för att de inte ska protestera, och efter ett tag behöver du inte ens lyssna till deras vrål mer än någon gång då och då.

Monstren styr genom sina hot och genom att rassla med kedjor och peka på dina svaga sidor. Men - de är bara tankar. De ser hotfulla ut, men kan inte göra dig något. Det enda de kan göra är att komma fram så att du måste titta på dem. Och för att slippa titta på dem, slippa lyssna på dem måste du kompromissa med dina mål och värderingar.

Finns det något annat sätt? Något sätt så att du kan behålla riktningen? Kan du klappa dem på huvudet och låta dem följa med - om de nu har bestämt sig för att sitta kvar i bussen?

Leder tanken dig på rätt väg?

Om man nu inte kan kontrollera tanken, om den kommer automatiskt och förstärks genom att kopplas till känslor - hur gör man då?

Det första har du redan gjort - du har läst och funderat kring tankarna. Om du håller med oss, och upplever att så här fungerar tankarna, då är det en erfarenhet du kan använda. Håll den i minnet, framför allt när tankarna försöker dra iväg dig åt något håll dit du inte vill. Låt tanken vara en tanke - och låt känslan vara just en känsla - och förväxla dem inte med sanning.

Man pratar om att gå dit hjärtat leder en. Det låter väldigt bra. Frågan är då bara vad som är hjärtat.

• Är det tanken (busspassageraren)?
• Är det känslan (rädslan som gör att man undviker obehaget) ?
• Är det viljan (som gör att man handlar på ett sätt som ligger i linje med det som är viktigt och värdefullt)?

Ordlekar för välbefinnande

Ett intressant experiment du kan göra för dig själv är att pröva att använda några uttryck i språket lite då och då - ord som ibland kan lura tankarna att slå en kullerbytta och byta känslokoppling.

Det mest fascinerande är ordet MEN. När man använder ordet men så betyder det i regel ett förnekande eller förminskande av det man sa först. Man säger något - sen kommer men och sen kommer det viktiga.

Jag har ett bra förhållande MEN min sambo är himla jobbig.	Jämför med:	Jag har ett bra förhållande OCH min sambo är himla jobbig.
I det första fallet lutar det åt separation, i det andra fallet låter det som vilket förhållande som helst, lite mer nyanserat än vanligt bara. Ett annat exempel:
Jag gillar att plugga MEN jag avskyr att gå upp på morgonen.	Jämför med:	Jag gillar att plugga OCH jag avskyr att gå upp på morgonen.

I första meningen låter det som en konflikt som skulle kunna innebära ett avhopp. I andra fallet konstaterar man två känslor och konstaterar att de finns där samtidigt.

Övning

Försök att då och då byta ut MEN mot OCH, och känn efter hur det känns. Detta är en evighetsövning.

Att ha en tanke

Att förstå hur tankar uppkommer och varför - utan att samtidigt förbanna de tankar man har - är ingen lätt match. Ändå finns det i praktiken inget "trix" att ta till för att få bort tankar man inte vill ha.
I grunden handlar det om hur man ser på sina tankar. Är man sina tankar eller har man sina tankar - precis som man har ett knä som gör ont, eller en mage som ofta kurrar. På samma sätt kan man fundera över sina känslor - är man sina känslor, eller har man dem. Pröva gärna att säga följande meningar högt för dig själv, och känn efter hur de påverkar dig:

Jag är värdelös och dum!	Jämför med:	Jag har en tanke att jag är värdelös och dum!
Allt detta grubblande gör mig galen!		Jag har en tanke att jag blir galen av allt grubblande!
Jag är så frustrerad!		Jag har en känsla av frustration!
Jag är ledsen!		Jag har en känsla av ledsenhet.

Jag måste göra något eller jag väljer att göra något?

Allt som oftast saboterar vi vårt välbefinnande genom att påminna oss själva om plikter och önskningar och annat som vi borde eller måste göra. Måste och borde är ord som tvingar oss bort från nuet, antingen till det vi har planerat att göra senare eller till skuldkänslor för att vi inte gjort det vi planerat tidigare.
Ytterligare en liten ordlek man kan ta till för att ge sina påträngande tankar en "tankeställare" är att byta ut "jag måste..." med "jag väljer att...". Pröva gärna nedanstående.

Jag måste verkligen sätta igång med jobbet nu!	Jämför med alternativen	Jag väljer att sätta igång med jobbet nu!
		Jag väljer att sätta igång lite senare!
Jag borde ringa Elin nu!	Jämför med alternativen	Jag väljer att ringa Elin nu!
		Jag väljer att inte ringa Elin nu!"

Källa: Livanda

Om ångest - del 3

Ångest är egentligen något som vi lär oss - och också något som vi kan lära oss av med. Detta därför att hjärnan kan förändras. Om man t ex varit med om något skrämmande, kan det genom att man börjar undvika samma situation utvecklas till ångest. Är man en känslig människa, kan det räcka att man tänker på en obehaglig situation för att det ska framkalla en ångestattack. Man har hamnat i en "undvikandefälla".

Precis som att man kan lära sig ångest, kan man lära sig att bli lugnare. Det handlar om att träna och att hitta det man ska träna på. Undvikande är däremot bakvänd träning.

När ska man börja träna för att hitta till att bli lugnare? Här är det vanligt att man skjuter tillfället att börja träna framför sig. Men inget blir bättre för det. Att förändra sitt liv är ett arbete. Ett arbete som behöver göras hur än man känner det på vägen. Känslan kommer efteråt. Först kommer beteendet och sedan känslan.

Genom träning kan hjärnan lära sig att ångest, stresspåslag och andra starka obehag inte måste undvikas, och att det till och med kan kännas bra efteråt.

Den här processen kan liknas vid om man för första gången i sitt liv ska hoppa från en hög trampolin. Man står däruppe och väntar på rätta tillfället att hoppa, på att pirret i magen ska lugna sig. Hur länge ska man vänta? Vad händer om man hoppar innan den rätta känslan infinner sig? Och om man sedan går upp och hoppar gång på gång på gång ... Om man hoppar tio gånger, vad händer då?

Först när man gjort det som känns jobbigt ett antal gånger kommer det att kännas lättare att göra det. Först beteendet, sedan känslan.

I vår hjärna finns något som kallas för "reptilhjärnan", eller amygdala. Det är namnet på en kärna av celler som ligger ungefär mitt inne i huvudet och som har hand om hanteringen av emotioner (emotioner är känslor som ännu inte blivit medvetna).

Amygdala är vår autopilot när det handlar om hot och stressreaktioner. När amygdala får information om något som den uppfattar som hotfullt, börjar den sprattla som en ödla och sätter igång hela försvarsmaskineriet inuti oss. Amygdala är inte särskilt lätt att tala tillrätta. Den hör tyvärr inte vad vi säger. Däremot kan den reagera på våra beteenden.

Om man föreställer sig amygdala som en ödla, så kan man tänka sig att man placerar ödlan i ett rum med (ofarliga) ormar. Då börjar ödlan att sprattla av skräck. Det kvittar vad man säger till honom, han sprattlar lika mycket i alla fall. Men om ödlan stannar kvar i rummet med ormarna, upptäcker han så småningom att de inte är farliga. Ormarna gör honom inte något. Och han själv orkar inte sprattla hur länge som helst. Efter en tid kommer ödlan och ormarna inte att bry sig om varandra. Ödlan har lärt sig att de inte attackerar.

Detta är en liknelse för hur man får jobba med sig själv för att minska sin ångest för något och för att i stället öka sitt lugn. Detta kan man säga är ett sätt att dressera våra inre skräcködlor.

Läkarbesök

Nu har jag varit hos läkaren. Det var tyvärr inte Dr House (bilden). Jag undrar vad han skulle ha sagt till mig, Dr House? Nej, det var min vanliga läkare idag, henne som jag haft i ungefär tio års tid nu.

Jag sov dåligt i natt. Vaknade till varje timme, kändes det som. Men jag tog mig till mötet hos läkaren. Och fick tid för ett nytt möte; med en rehabsamordnare. Min läkare tyckte det var lika bra med det mötet också för Försäkringskassans skull.

Enligt min läkare tar det ovanligt lång tid för mig att få beslutet från Försäkringskassan. Om jag får ett negativt beslut tyckte hon att jag ska överklaga det. Hon sa att det räcker att stryka ett streck över beslutet och skriva att jag inte accepterar det. Då började jag gråta när hon sa det, tårarna bara rann helt omöjliga att stoppa. Och jag kände att trycket i mitt bröst lättade en stund.

Min läkare berättade att hon bara varit med om en enda utförsäkrad som fått permanent sjukersättning godkänd. Det är i princip omöjligt att få permanent sjukersättning med de nya reglerna i sjukförsäkringen.

Hon sa flera gånger till mig "så mycket som du har försökt", "så mycket som du har blivit utredd". Och, ja, kanske är det så med mig, jämfört med andra. Jag har ju ingen annan än mig själv att jämföra med. Hon jämför ju mig med andra som hon sjukskrivit genom åren. Men jag är den jag är. Jag har egentligen aldrig slutat hoppas på att om inte bli helt frisk, så i alla fall bli bättre så småningom.

Läkaren funderade över att skriva ut anti-depressiv medicin till mig. Men jag tycker inte jag behöver det, inte än i alla fall. Senast jag fick det var 2003. Jag minns att jag blev helt passiv, orkade ingenting, kunde inte tänka och kände inte en enda känsla, det var bara alldeles tomt inuti mig. Sen så kan jag ju inte veta vad som berodde på depressionen och vad som berodde på medicinen.

Men än så länge kan jag hitta på saker att göra och jag kan skratta och skriva. Så själv tycker jag inte att jag är deprimerad. Mera normalt nedstämd på grund av den ovissa situationen jag lever i just nu.

Det är en del i att vara människa, att reagera på stress och press.

Och jag är en människa. Ingen robot.

Imorgon är det dags för nästa möte. Hos Försäkringskassan.

Jag tänker gå dit med en känsla av lugn och värdighet.

Om ångest - del 2

Ångest kan framkalla en massa känslor och fysiska reaktioner i kroppen. Det är som att kroppen "överreagerar". Hjärtklappning, tryck över bröstet, domningar och stickningar i händer eller fötter, det är sådant som man kan uppleva vid t ex en panikångestattack. Kvävningskänslor eller att man ser suddigt och hör dåligt kan också höra till attacken.

Ibland uttrycker man inom psykologin att panikångest är en "fobi mot de egna fysiologiska reaktionerna". Oron får ofta extra stora proportioner när man har ångest.

Hur man andas är viktigt för att minska den ångest man har. Den här veckans kapitel innehöll mycket information och många frågor. Det var tufft för mig att ta in allt. Jag försöker sammanfatta det som jag kände som viktigast här i mitt inlägg i min blogg.

Ångestkarusellen fick jag en noggrann beskrivning av. Hur ångesten börjar helt utanför medvetandet för att sedan uppfattas av medvetandet och så småningom hamna utanför medvetandet igen.

För att försöka förklara det kort så tar hjärnan in information med automatik utifrån och avläser den. Viss information uppfattar den som hotfull och börjar reagera som att man befinner sig i en hotfull situation även om man egentligen inte gör det. Det skapar fysiologiska reaktioner i kroppen som t ex tryck över bröstet och kvävningskänslor. Så småningom uppfattar medvetandet de här reaktionerna. Där sker en tolkning av oss som kan se olika ut. Det kan kännas som stress, som ångest, som förväntan och, hör och häpna, till och med som förälskelse! Sedan kör autopiloten igång igen i ångestkarusellen och i den här fasen kan det bli en "omstart" av hela processen igen.

Pust. Undra på att jag känner mig trött ibland, för jag känner verkligen igen min egen upplevelse av ångest i allt detta. Utom då i förälskelse, det har jag aldrig kopplat samman med ångest någonsin.

Andningen kan vara en del av problematiken när man har ångest. Om man hyperventilerar eller överandas kan det ge olika fysiologiska reaktioner i kroppen. Man kan känna yrsel, bli torr i munnen, få svårt att svälja eller känna stickningar i händer, armar och ansikte. Man kan få skakningar i kroppen, hjärtklappning, dimsyn, känna som att man vill fly med mera. Om man fortsätter att hyperventilera kan man få känslor av overklighet, man kan få oregelbundna hjärtslag, man kan inte tänka klart, musklerna blir allt stelare, man känner sig förlamad och man kan svimma. Då befinner man sig i "kamp-flykt-reaktionen", som att man har stött på en tiger, fast man inte har gjort det, egentligen.

När det har gått så här långt är det vanligt att man ringer akuten. Det krävs mycket mod för att mitt i skräcken avstå från att söka hjälp och vänta tills det går över av sig självt. Jag känner igen alla de här förloppen. Jag har svimmat jag vet inte hur många gånger i mitt liv. Den allra första gången som jag svimmade var jag tre år gammal. Jag var hos en läkare för att man skulle ta ett blodprov på mig. Jag ville inte och då tvångshöll läkaren mig och tog blodprovet på mig. Direkt efteråt sprang jag ut till min pappa i väntrummet och svimmade i hans armar. Oftast har jag genom åren svimmat i samband med tandläkar- eller läkarbesök men också i andra sammanhang. Den första tiden sedan jag kollapsade svimmade jag ibland när jag var ensam hemma. Det var mycket skrämmande upplevelser som jag tyvärr fortfarande har kvar i mitt minne.

Det trösterika är att den här andningen, hur skrämmande den än kan kännas, är inte farlig. Man har gjort mycket forskning kring den och det finns inget som bevisar att den skadar mig som människa, även om det kan kännas så. Jag tänker också på min mamma som haft ångest i så många år och ändå idag, 85 år gammal, är så pass pigg som hon är med så fina värden, inget högt blodtryck, ingen diabetes, ingen senilitet. Ångest är inte skadligt. Men man blir mycket trött av att leva med ångest och panikattacker.

Här vill jag tillägga när det gäller andningen, att jag själv under det senaste året läst om forskning som kunnat visa samband mellan stress-andning och t ex ökad mängd blodfetter. Forskarna kan också idag bevisa med hjälp av nya röntgenmetoder, att långvarig stress skadar hjärnan på olika sätt, även om mycket sedan kan självläka. Vi människor har en fantastisk självläkningsförmåga, tänker jag ofta.

Att öva sig att andas med magen är alltså viktigt om man vill lindra sin ångest. Det har jag övat mig mycket i genom åren, genom yoga inte minst. Nu har jag en CD-skiva med andnings- och avslappningsövningar som jag övar till, gärna någon gång om dagen.

Det är ett jobb att försöka minska ångest när man en gång drabbats av den. Ett jobb på många olika plan, där andnings- och avslappningsövningar är en del av jobbet.

Genom det man kallar "tillvänjning" kan man också lindra eller få bort ångesten. Det är övningar där man till viss del framkallar olika fysiska situationer/reaktioner som påminner om dem som man upplever när man har ångest. Det är som fobi-träning; man utsätter sig för det obehagliga och genom att göra det först i liten dos och sedan allt större dos, så vänjer sig kroppen vid att det som upplevs som obehagligt inte är farligt. Och ångesten minskar eller i bästa fall försvinner helt.

Jag har också fått fundera över mina beteenden när jag känner ångest. Det är vanligt med undvikandebeteenden av olika slag. Om jag t ex upplever ångest i trängsel kanske jag börjar undvika att gå i köpcenter eller att gå på torget. Min "belöning" på kort sikt blir minskad ångest och oro. Men på lång sikt kan undvikandebeteenden innebära ett tråkigare och "fattigare" liv.

Det handlar om att bli medveten om mina undvikandebeteeden på grund av ångesten och att sedan, successivt, tänja på gränserna för att skapa mig ett så normalt och bra liv som jag önskar mig. Det här kan vara riktigt tufft och tröttsamt. Men det kan också vara väl värt att ge sig in i det.

Jag tänker inte minst på när jag flög till Brighton förra våren. Så många år som jag inte ens kunde tänka tanken att sätta mig i ett flygplan. Men aldrig att jag ångrar att jag bestämde mig för att utmana min ångest och flyga till Brighton. Vilken belöning jag fick för att jag vågade det! Det bär jag med mig i minnet när ångesten ibland försöker att begränsa mig igen.

Välmåendetips:

Stressar du andra?

Mycket av den stress vi upplever beror på att vi i våra beteenden stressar varandra. Prova under veckan att försöka att inte avbryta eller skynda på andra i vad de gör eller säger.

Prova i stället att lyssna tålmodigt och beröm och uppmuntra personen i din omgivning för vad de gör och har gjort.

Känn efter vad det gör för skillnad. Fundera också på vad det skulle innebära för dig själv om andra gjorde samma sak mot dig.

Om ångest - del 1

Jag får lära mig fakta kring ångest i KBT-kursen på nätet. Min tanke är att jag ska sammanfatta det jag lärt mig här i min blogg, kortfattat, när jag är klar med ett avsnitt. Jag lär mig nya saker och kanske att någon annan också gör det då, tänker jag. Dessutom passar det bra in att skriva om ångest i min blogg nu när jag bloggsamverkar med Hjärnkoll.se.

Panikattacker är en naturlig kamp-flyktreaktion som finns i oss människor. Den finns för att vi ska klara oss i livshotande situationer, som t ex om vi skulle möta en tiger eller en krigare. Panikattacken påverkar hela vår kropp så länge den pågår. Energin går till musklerna, matsmältningen stängs av, andningen ökar för att musklerna ska få tillräckligt med syre, tillväxten upphör, blodtrycket ökar med mera.

Utan den här stressreaktionen som finns inbyggd i oss människor skulle vi aldrig ha kunnat överleva genom årtusendena och bli de vi är idag. Hur effektiv stressreaktionen var en gång, hängde förmodligen samman med överlevnaden för en människa. Förfäder med effektiv ångestreaktion hade större möjlighet att överleva än de med mindre effektiv reaktion.

Idag har vi inte så många tigrar att slåss mot i verkligheten. Men vår kropp reagerar fortfarande som den alltid gjort. När det gäller ångestreaktionen kan man säga att den har passerat bäst-före-datum med något årtusende.

Orsaken till att det blir "fel" när det gäller panikattacker är att de fungerar så bra idag. De är också automatiska, de är utanför vår kontroll. Det är som en autopilot som kopplas på i oss när vår hjärna uppfattar något som hotfullt. Autopiloten, som styr det mesta som händer i vår kropp, inte bara panikattacker, kopplas på genom signaler från syn, hörsel, känsel och det görs en snabb bedömning (helt utanför vårt förnuft) om det finns en hotbild. Upptäcks ett hot, startas en stressreaktion i kroppen.

I vår tid matas vi hela tiden med sådant som vår hjärna kan uppfatta som hot. Det är t ex information om krig, fågelinfluensa, arbetslöshet, klimatförändringar. Våra egna liv är också fulla av det som kan uppfattas som personliga hot idag; avbetalningsplaner, räntehöjningar, barn som växer upp, risken att misslyckas, att inte duga.

Det betyder i realiteten att autopiloten sätts igång i princip hela tiden i oss människor i det moderna samhället. Vi får aldrig vila från det, om inte vi hittar ett sätt att aktivt göra det på.

På samma gång är vi med förnuftet så vana vid dessa "hot" att vi inte förstår när autopiloten sätter igång. Det är också så att det tar längre tid att springa ifrån en avbetalning på ett huslån (30 år t ex) än det tar att springa ifrån en tiger, t ex. Resultatet blir att vi går runt med en knut i magen och en känsla av att vilja slåss eller springa och gömma oss. På ett sätt kan man säga att vi springer ifrån det vi upplever som obehagligt samtidigt som vi står stilla och funderar över varför det känns så konstigt inuti oss. Det är här ångesten börjar.

Vi reagerar alla olika på stress. Och också olika på olika typer av stress. En del människor kan fortsätta att hålla ett högt tempo länge. Andra blir sjuka snabbt.

På senare år har man kunnat se att det finns både genetisk och biologisk sårbarhet när det gäller ångest, förutom att vi alla är olika. Genetisk sårbarhet innebär just sårbarhet.

Förutom sårbarheten påverkas man dessutom av omgivningen (hur man har det) och hur man lärt sig hantera den (hur man tar det). Allt detta innebär att man har stora möjligheter att kunna påverka sin ångest även om man har en viss sårbarhet, så att inte sårbarheten kommer att styra dig helt och hållet.

Genen som styr hur snabbt vi "lär oss" att känna ångest finns i två olika varianter. Om man har den ena varianten behövs bara några få upplevelser mellan starkt obehag och en situation för att man sedan automatiskt ska reagera med ångest i samma situation.

Har man den andra varianten krävs flera upplevelser innan man automatiskt börjar reagera med ångest i samma situation, (betingning).

En annan gen styr hur snabbt vi kan lära oss av med ångesten. Den genen finns också i två varianter. Den ena varianten gör att ångestkopplingen försvinner snabbt. Den andra gör att ångestkopplingen tar längre tid (utsläckning).

Det finns flera olika ångestdiagnoser; generaliserad ångest, social ångest, social fobi, panikångest, specifik fobi, posttraumatiskt stressyndrom och tvångssyndrom.

Personliga tankar efter att ha lärt mig detta om ångest: 

Det är egentligen en sund reaktion i mig som människa att ha ångest. Det är en överlevnadsmekanism som beter sig som en autopilot i mig när min hjärna uppfattar något som ett hot. Panikattacken finns där för att skydda mig, egentligen.

Men i dagens samhälle uppfattar hjärnan ibland saker som hot, trots att de inte är egentliga hot. Jag kan inte påverka det här med förnuftet, hur gärna jag än vill det. Autopilotens reaktion är blixtsnabb. Men jag kan påverka hur jag har det i mitt liv. Och jag kan påverka hur jag tar det som sker i mitt liv.

Jag har goda möjligheter att kunna påverka min ångest.

Ett sätt är att träna meditativ avslappning och magandning, som jag har gjort medvetet under den här veckan. Både när jag suttit i en fåtölj, när jag arbetat med något fysiskt och också när jag varit på ett köpcenter.

Jag promenerar minst 20 minuter varje dag i dagsljus och gör 5 minuter yoga varje dag. Motion är bra för mycket här i livet. Det är också ångestdämpande. 

Jag bloggsamarbetar med Hjärnkoll

Jag känner mig stolt över att kunna berätta att jag från och med idag har blivit godkänd för att ha ett bloggsamarbete med Hjärnkoll.se. Hjärnkoll är en treårig satsning från regeringen som syftar till att förbättra allmänhetens attityder till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Med kampanjen vill man slå hål på fördomarna om psykisk ohälsa och öppna upp för samtal kring frågan. Att inte må bra psykiskt ska bli lika accepterat som att säga att man har brutit benet.

Jag själv brinner verkligen för den här frågan, för att man ska slippa känna skuld eller skam för att man har t ex ångest eller är deprimerad eller någon annan psykisk ohälsa. Det är hög tid att vi år 2011 bryter sönder de fördomar som finns kvar som gamla rester från flydda dar och öppnar upp för ett tillåtande och accepterande synsätt på psykisk ohälsa.

Nästan alla människor drabbas någon gång i livet av psykisk ohälsa. Men det är inte alla som vågar tala om att de mår dåligt. Ofta gör tystnaden och skamkänslorna att man mår ännu sämre. Man vågar kanske inte söka hjälp därför att man skäms. I värsta fall kan det sluta med att man sjunker ned så djupt i sina besvär att man tar sitt eget liv.

Jag tror att om vi vågar tala mer öppet om hur vi mår, också när vi mår dåligt, kommer fördomarna som finns att försvinna allt mer. Ett av syftena med mitt bloggande har alltid varit att lite då och då berätta om hur det är att ha drabbats av utmattningssyndrom, att leva med ångestproblematik och att ha känt hur det är att vara deprimerad. Det kommer jag att fortsätta att blogga om ibland. Men inte alltid. För mitt liv är så mycket mer än min ohälsa.

Nu kommer mina blogginlägg också att vara synliga hos Hjärnkoll och det känner jag mig mycket glad över. En annan person som gärna berättar om psykisk ohälsa är Morgan Alling. I hans fina text hos Hjärnkoll säger han: "Okunskap är osexigt". Läs gärna hans tankar eller någon av de andra av Hjärnkolls ambassadörers tankar hos Hjärnkoll.se. Det finns också många bloggare som generöst delar med sig av sina erfarenheter hos Hjärnkoll.

Jag har själv nyligen skrivit ett blogginlägg om agorafobi. En diagnos som inte så många människor känner till men som en hel del människor i Sverige lever med.  Jag är själv en av dem. Välkommen att läsa och skaffa dig kunskap!

Har du själv eller någon anhörig någon gång drabbats av psykisk ohälsa? Kände du skam över det? Sökte du hjälp? Hur mår du idag? Vad gjorde du som fick dig att må bättre igen? Känner du av psykisk ohälsa idag?

Att leva med agorafobi - panikångest

Jag har agorafobi. Vissa människor har diabetes. Andra har högt blodtryck. Jag har agorafobi. Många människor har inte en aning om vad agorafobi är. Men det är en ångestsjukdom. Man kan ha vissa genetiska förutsättningar att drabbas av agorafobi. Min mamma har också haft agorafobi.

Agorafobi bryter ofta ut i tonåren. Den förvärras av stress, press och trötthet. Den kan också bryta ut vid ett trauma i livet. När man har agorafobi får man panikattacker i olika styrka av att vistas i miljöer där man känner att man har svårt att komma undan. Det är inte tankarna som styr de här attackerna, det är en reflex som utlöser dem. Alltså kan man inte själv förhindra att man får panikattacken. Men man kan lära sig att leva med dem. Så som en diabetiker får lära sig att leva med och hantera sin diabetes. Genom att lära känna panikattacken, genom att bli vän med den, blir man inte rädd när man får den. Rädsla förvärrar panikattacken och kan till och med göra att man svimmar av den. Jag har själv svimmat av panikattacker sedan jag var tonåring. Men idag gör jag det väldigt sällan. Jag har fått lära mig hantera panikattackerna. Stresshantering. Gränssättning. Yoga. Meditation. Mindfullness. Rutiner. Sova och äta ordentligt. Motion. KBT. Det är sådana saker som har hjälpt mig att få ett tillräckligt bra liv också med agorafobi.

När jag fick diagnosen agorafobi drabbades jag av en depression. Jag sörjde, för jag hade sett hur jobbigt min mamma haft det. Och jag hade lovat mig själv att jag aldrig skulle få det som hon hade det, aldrig få sådan ångest. Men sjukdom är inget man väljer, man drabbas av den. Sedan handlar det om hur man tar det, hur man lär sig leva med det. Eller kanske i bästa fall till och med ta sig ur det.

Det är också vanligt att man på grund av de starkt tröttande panikattackerna i perioder drabbas av depressioner. Tröttheten gör att man hamnar i beteendemönster som kan leda till en depression. Där kommer KBT in, jag vet idag tack vare den KBT jag gått i, varningssignalerna från min kropp när jag blivit för trött. Jag har fått lära mig att vända en negativ trend. Och jag vet när det är dags att jag söker hjälp utifrån, för ibland behöver man det när man är svag av någon anledning.

Panikattackerna kan göra att jag ser suddigt, jag hör sämre, jag kan känna öronsusningar, det kan kännas som att väggarna i rummet håller på att falla mot mig, det kan kännas som att armar och ben domnar bort. Det värker i mitt bröst och jag kan känna mig illamående. Det är vanligt med huvudvärk, yrsel och värk i kroppen vid panikattacker. Alltså både psykiska och fysiska symptom. Efter en rejäl panikattack kan man bli så trött att man har svårt att koppla samman olika rörelser, man kanske tappar saker eller i värsta fall svimmar. Man kan bli lika trött i kroppen efter en panikattack som efter ett rejält träningspass.

Panikattackerna man får på grund av agorafobi har aldrig någonsin med missbruk av något slag att göra. Däremot förekommer det att människor som har ångestproblematik försöker döva sin ångest med t ex alkohol och ibland tyvärr hamnar i missbruk, vilket förvärrar alltsammans. Det är vanligt att en människa med agorafobi känner stark skräck vid besök i t ex stormarknader, i folksamlingar, skräck för att åka hiss, åka i tunnelbana, åka buss, flyga, gå till tandläkaren, befinna sig i trånga utrymmen, åka över broar, i tunnlar med mera. Skräcken och panikattackerna är så starka att det känns som att man ska dö. Det kan ta upp till 17 timmar innan kroppen är i balans igen efter att man fått en panikattack. Den starka känslan av skräck kan göra att man undviker att göra de saker som utlöser panikattacken. Det är där den onda spiralen kan börja. Undvikandet förstärker panikattackerna. I värsta fall kan det leda till att man isolerar sig från yttervärlden. Det handlar om att försöka utsätta sig för de situationer där man drabbas av panikattacker och att utsätta sig för det i liten dos i början och våga stanna kvar i situationen tillräckligt länge för att panikattacken ska börja lägga sig. En panikattack stegras kraftigt i början av själva attacken. Det kan kännas som att försöka andas genom ett sugrör, som att man håller på att dö. Efter ungefär en halvtimme mattas attacken av, för att i stället komma och gå som i vågor under kanske flera timmar, kanske ända upp till 17 timmar.

Oftast vaknar jag på morgonen mitt i en panikattack. Det kan räcka att väckarklockan i rummet bredvid ringer för att jag ska få en panikattack. Eller att bilen med morgontidningen stannar till utanför. När jag mådde som sämst i mitt liv var hela mitt liv skräck och panikattacker. Jag hade genom ett trauma hamnat i det tillståndet. Jag kände mig rädd för precis allting. Det var en rädsla som jag inte kunde hantera själv med mina tankar. Jag behövde profesionell hjälp för att orka leva vidare.

När jag var liten blev jag retad och mobbad både av vuxna och barn. Man sa till mig att jag hade en mamma som var knäpp. Men min mamma var lika lite knäpp som jag är. Vi har agorafobi. Vissa människor har diabetes eller högt blodtryck. Vi har agorafobi. Min mamma blev så småningom av med de svåra panikattackerna. Det var när hon blivit ålderspensionär och kunde leva ett stillsamt liv i sin egen takt och också fick bra profesionell hjälp med olika övningar för att utsätta sig för de situationer som framkallade attackerna. Det ger mig hopp att jag också en dag kommer att må ännu bättre än jag gör idag, den dagen mitt liv ser lugnare ut än vad det gör just nu.

Jag tycker att tiden är mogen att vi släpper på fördomarna kring olika psykiska diagnoser, vad än de kan heta. Man är inte knäpp för att man har en ångestsjukdom. Det finns människor som har fått nobelpriset och har ångestsjukdomar som gör att de inte kan hämta sitt fina pris, för de isolerar sig själva från yttervärlden för att orka ha ett liv. Men de skriver kanske böcker som är något alldeles extra. (Tyvärr minns jag inte namnet just nu på den kvinnan jag tänker på när jag skriver de här raderna, kanske du som läser gör det). Man är inte knäpp för att man har stressrelaterade sjukdomar. Det är snarare ett sjukt samhälle och en sjukt stressad livsstil och ett sjukt stressat arbetsliv som ställer till det för oss som är känslomänniskor, som har besvär liknande de jag själv har.

Om jag med mina ord kan få en enda människa att förstå mer om vad agorafobi innebär är jag nöjd. Jag vill så väldigt gärna att inte nästa generation barn ska behöva bli retad eller mobbad för att mamma eller pappa är knäpp för att man har ångest. Vilket barn blir retat för att mamma eller pappa har diabetes? Släng fördomarna i väggen, se hur gammalmodiga de är och öppna för ett nytt, accepterande synsätt på olika psykiska diagnoser.

Till dig som möter en människa med ångestproblematik:

Var inte rädd.
Var ömsint.
Var mjuk.
Tala med lugn röst.
En lugn röst och lugna rörelser kan lugna en hel värld.

De senaste åren har jag utmanat mig själv i många olika situationer som min rädsla för de skrämmande panikattackerna tidigare hindrat mig från. Jag har bland annat åkt tunnelbana i Stockholm och i London. Jag har shoppat i Europas största shoppingcentra i London. Jag har åkt i tunneln under havet mellan Dover och Calais. Jag har flugit till London och jag har flugit till Brighton. Jag åker i rulltrappor och jag åker buss, båt och tåg. Jag har ställt mig i den längsta kön och stannat kvar där tills det blivit min tur. Jag har gått på stora konserter, både utomhus och inomhus. Jag kan gå ensam till tandläkaren och undersöka och laga mina tänder. Jag har startat eget företag som frilansjournalist. Jag kan ta mig ensam dit jag vill utanför mitt hem. Jag går över gränsen för mina rädslor och panikattacker varje dag. Tvingar tillbaka dem en efter en. Vidgar min värld.

Idag kan jag säga att jag har panikattacker. Men panikattackerna har inte längre mig. Jag är stolt över det jag har gjort och att vara där jag är idag. Det har varit en lång, tuff och tröttsam resa. Men den har varit värd vartenda dugg.

Ställ gärna frågor till mig om det är något du undrar över när det gäller agorafobi eller hur det är att leva med det och vad man kan göra för att skaffa sig ett så bra liv som möjligt trots de besvär man har.

Har du själv känt ångest någon gång? Känner du någon som har ångestproblematik eller har du själv agorafobi? Vad har hjälpt dig eller någon annan till ett bra liv trots besvären man har?

The Arks låt "The worrying kind" beskriver fint hur det är att leva med panikattacker, tycker jag. Och också hur man önskar att få bli bemött i en sådan situation. Ett bemötande som jag tror att vi alla människor skulle må bra av. Maya Hirasawa har gjort en mjuk och fin version på samma låt.

Gör som jag, bli en Hjärnkoll supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för att nå ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se


Några länkar om panikångest och agorafobi:

Morgan Alling - "Okunskap är osexigt"

Rickard Engfors berättar om sina panikattacker

KBTterapi - Agorafobi

Svenska Ångestsyndromsällskapet - Agorafobi

Emelie - Vad är agorafobi?