Jag står länge och ser ut i mörkret genom fönstret.
Rimfrost har lagt sig över världen utanför.
Träden blir till virkade spetsdukar över snömattan under dem.
Skogslönnen ... nyss som i brand av höstens alla färger, nu skimrande, gnistrande vit med frostigt täckta grenar. Ett år, ett helt liv ryms i skogslönnen utanför mitt fönster.
Några kajor och en skata dyker upp. Svart, grått, svartvitt och vitt ...
Jag tänder ljus.
Tänker att aldrig syns ljuset klarare än när allting runt omkring är mörker.
Så också för människan.
När det är som allra mörkast är sinnena mer mottagliga.
Känslorna starkare.
Ljud och röster starkare än annars.
Ljus kan blända.
Att vara i stort mörker, är på samma gång att vara i ett ljus större än någonsin.
Att vara i tystnad, är på samma gång att vara i mer ljud än någonsin.
