Imorgon är det midsommarafton. Min katt fyller nio år. Äldsta dottern flög till London igår och ska träffa sina vänner där. Yngsta dottern ska fira midsommar med sin kille och hans familj i en sommarstuga över hela helgen.
Hemma hos mig blir det en lugn midsommarafton. Jag, maken och min mamma. Katten och kaninen.
Det blir sill, potatis och gräddfil med massor av gräslök. Snaps för maken, men ingen alkohol för mig. Jag tycker att vatten är bästa drycken. Min midsommar är vit som ett nytvättat sommarlakan i midsommarnatten.
Efterrätten är jordgubbar och vispgrädde. Enklare festmat än midsommarmaten får man leta efter, tycker jag.
Det här blir den första midsommarafton i mitt liv som ingen av mina döttrar är hemma sedan de föddes. Det känns lite konstigt. Det känns tomt, även om jag är glad att de har vänner. Det bubblar fram midsommarminnen från när de var små. Jag minns hur stressig midsommarafton kunde kännas då ibland. Midsommarkransarna som jag band tidigt på morgonen av nyplockade blanka smörblommor. De fina midsommarklänningarna som skulle på. Sedan iväg till en midsommarfest någonstans. Hem och äta mat med släktingar som nu inte längre finns i livet. Dansa i midsommarnatten med ungarna på altanen och höra deras skratt och sång.
Det är lätt att jag blir både nostalgisk och smått melankolisk en sådan här midsommarafton som i år. Jag får väl vara det då. Var sak har sin tid i livet. Det är en omställning i livet som förälder när ungarna lämnar boet. Det tar tid att ställa om ibland.
Jag tror att det är viktigt att hitta något nytt efter det som varit. Att hitta nya sätt att fira på, om man vill det. Eller så struntar man i att fira och unnar sig i stället att vila och kanske läsa en god bok. Jag har blommor som jag ska plantera i helgen. Trädgården behöver pysslas om. Den har hamnat på efterkälken den här sommaren.
Jag har fått iväg en artikel till idag. En artikel närmre min semester.
Jag längtar.
