Jag lyssnar på en så jättebra ljudbok just nu. Den heter "Jag kan ha fel" och är skriven av Björn Natthiko Lindeblad. Hans berättelse är självbiografisk och handlar om hur han lämnar en karriär som ekonom för att bli buddhistisk skogsmunk. Efter hela sjutton år i klosterlivet återvänder han till Sverige. Vilket människoöde och så mycket han har att berätta som är intressant, förvånande, vist och också humoristiskt skildrat. Hans berättarröst är lugn och vilsam att lyssna till. Hela tiden dyker det upp guldkorn och här är några exempel på det som jag tycker mycket om av hans tankar.
Björn menar med sin erfarenhet att hela munklivet egentligen gick ut på en enda sak; att lära sig leva i osäkerhet och att känna sig bekväm med det. Att känna tillit till livet. Åh, hur behöver inte vi alla den förmågan så som livet är nu under pandemin? SOM jag behöver öva mig i den stora konsten, som människa, utan att vara munk eller nunna. För hela livet är ju osäkerhet i sig. Vi försöker planera och kontrollera och inget fel i det, men egentligen, som Björn uttrycker det, det vi skriver in i våra kalendrar kanske vi ska se som att vi skriver in det med blyerts istället för med kulspetspenna. Ja, sannerligen, för ett år sedan planerade jag in hela året 2020 i min kalender med kulspetspennan, men hur gick det? Inget vidare. Jag har fått stryka över i stort sett allt som jag planerade under 2020. Kanske lär jag mig mycket av det ändå, även om det har känts allt annat än roligt att stryka över.
En meditation som Björn berättar om är frasen "Jag kan ha fel. Jag kan ha fel. Jag kan ha fel.". En meditation, eller en mening, som han menar kan förändra en människas liv när hon börjar använda sig av den. Det kan vara i situationer där man kanske känner sig obekväm med en annan människa eller något. Att inse att man kan ha fel, öppnar för ödmjukheten. För nyfikenheten. Som i sin tur får oss att växa som människor istället för att stagnera i vår egen starka tro på att just jag är den som har rätt.
En annan meditation som Björn tycker är den viktigaste och enda man behöver lära sig om man vill lära sig en enda meditation är denna: Att knyta sin näve. Att sedan öppna upp den. Det handlar om att öva sig i att släppa taget. Jag undrar vad som skulle hända om jag själv och alla andra övade mycket på det? Jag undrar vad som skulle öppna sig. I mig. I de andra. Och i livet och världen.
Jag knyter min näve. Och öppnar upp min handflata. Igen och igen och igen och igen ...
Släpper in det nya. Det som ska komma.
Utan kontroll.
I tillit till livet.
Hur än det är just nu.
