Du vinkar glatt till mig när du får se mig i korridoren. Hela ditt ansikte strålar. Du vill prata. Som alltid vill du prata med mig. Fast du orkar inte längre lika ofta och inte lika länge som förut. Vi följs åt till din säng och jag försöker hjälpa dig att lägga dig i den fast får ringa på en sköterska. Vi klarar det inte ensamma idag, du och jag. Trots att vi klarat så mycket tillsammans förut, du och jag, mamma.
"Ska du till hårfrisörskan? Ska du göra håret så fint då. Du är så fin när det är så där ljusa, gyllene slingor i ditt hår", säger mamma till mig där från sängen. Hela tiden tittar hon intensivt rakt in i mina blå ögon med sina blå ögon och ler mot mig. Sedan blir hon trött och vill blunda en stund. Jag stryker din panna, mamma, och säger till dig hur vackra dina silvergrå lockar är, hur vacker du är för mig.
Mamma vaknar till och pratar med mig igen. "Vilken fin blus du har på dig! Är den ny? Så roligt att du köper dig nya kläder. Jag är så glad att du köpte den lilla hundvalpen. Jag tror att det var det bästa du kunde köpa dig så som det är just nu". Mamma blundar igen. Vilar för att orka tala mera till mig.
"Tänk så glad jag är att jag fick se det du skrivit, den där artikeln om flickan utan armar och med ett ben, Lena-Maria. Jag tänker på henne ibland och tänker att klarar hon sig, ja, då ska jag också klara det jag lever i just nu. Jag är så stolt över dig, Anna-Karin, jag är så stolt över att du skriver så fint och att du kan arbeta igen. Fast du ska vara rädd om dig. Och du ska vara med de som är snälla mot dig, kom ihåg det, Anna-Karin". Sedan vilar mamma en gång till.
Jag sitter i fåtöljen intill henne och tittar på henne. Hennes lilla kropp är tunn som en fjärils vingar. Ibland läser jag i tidningen.
Jag hör klockan ticka på väggen i sjukhussalen. En sekund. En sekund till. Ännu en sekund. En sekund i taget ...
Mamma vaknar till igen. "Åh, så glad jag är att du kunde ordna så fina glasögon till mig! Och handkrämen, ja, allt det du ordnat till mig är så bra, jag är så glad för det ... och den fina necessären med fåglar på, tack snälla Anna-Karin för allt du gjort för mig".
Jag håller om mamma innan jag går. Vi kramar varandra som vi inte kramat varandra på länge, länge. Jag berättar för henne hur mycket jag älskar henne, hur tacksam jag är för att jag fick bli hennes dotter, vilken förebild hon är för mig, hur jag beundrar allt hon klarat i sitt liv, hur modig jag tycker att hon är, hur hon vågat bryta upp gång på gång i sitt liv, hur hon vågat nytt.
Tyst tar jag min svarta kappa, jag lägger min svarta sjal med rosa rosor kring halsen och ger mamma en kram till.
Sedan vinkar vi till varandra. Vi ler mot varandra. Vi strålar mot varandra ... för vi vill minnas varandra just så. Strålande. Leende. Lyckliga. Tacksamma. Älskande. Vad än som nu väntar oss.
Tillsammans ska vi göra ett "Happy End", du och jag. Så som vi gjort så många gånger förut tillsammans i livet. Vad som än hänt så har vi försökt att göra ett "Happy End" av alltsammans. Vänt det mörka till ljus. Vi kan det. Vi gör det. En ... gång ... till ...
När jag långsamt lämnar den geriatriska avdelningen spränger mitt bröst av tårar. Vem ska någonsin tala så till mig som min mamma den dagen hon inte längre finns hos mig?
En rullstolsburen gammal man i keps vinkar till mig när jag går förbi. En tanke flyger förbi i mitt huvud; "En gammal man med keps på sig inomhus? Precis så som unga killar ... Fick han kanske inte ha på sig kepsen inomhus när han var ung?".
Jag vinkar tillbaka till honom. Jag ler mot honom. Han ler mot mig.
