Det var på stans enda disco jag för allra första gången fick se honom. Han stod i dörröppningen in till dansgolvet och diggade musiken. Han hade på sig en mörkblå collegetröja med ett vitt tryck som det stod "Discoteque Ceasar" på och jeans. Något av det jag såg drog mig till honom. Spontant gick jag fram och frågade honom om han ville dansa. Det ville han.
Jag minns att discokulan snurrade och gjorde det svårt för mig att se ordentligt i mörkret. Fast jag såg honom dansa. Som att han var i sin egen värld. Och jag i min.
Efter två danser med varandra väntade jag mig att vi, som man brukade göra, skulle lämna dansgolvet och leta upp någon ny att dansa med. Men icke. Den här mannen som jag bjudit upp fortsatte att dansa. Det blev dans på dans på dans. Han såg glad ut när han dansade. Verkade inte bli trött. Till sist kände jag mig, trots mycket god kondition, trött. Hur skulle jag få honom att sluta att dansa? Jag försökte överrösta musiken och sorlet från människorna och frågade honom om vi skulle gå ut en stund och prata i stället.
Han följde med mig utanför discolokalen som var ett gammalt upprustat ruckel utanför staden. Han berättade att han var en av dem i gänget som renoverat upp huset och att de fått pengar av kommunen för att göra det. Den lilla staden jag bodde i hade inte många ställen där vi som var unga kunde träffas och dansa. Så discot i det gamla huset var den stora samlingspunkten.
Han berättade att han gillade att lyssna på musik och att han varit på en stor konsert i Köpenhamn. Om det nu var Status Quo.
Jag var 18 år. Han var 22. Jag gick andra året på gymnasiet. Han hade gjort lumpen vid flygvapnet i Karlskrona. Han jobbade som elektriker och bodde hemma hos sina föräldrar. Var scoutledare och engagerad i discoteket på helgerna, arrenderade garderoben där tillsammans med en kompis. I första hand var han på discot för att jobba den där kvällen när vi träffades.
Den kvällen bjöd han upp mig till kvällens sista dans. "Hotel California" med Eagles. Vi dansade nära varandra. Jag minns att jag tyckte om att hålla om honom. Han och jag var båda två spensliga, han huvudet längre än mig. Våra kinder glödde. Kanske av värmen i rummet. Kanske av något annat. Ögonen glänste. Kanske av början till förälskelse? Vi log mot varandra. Hans armar om min kropp. Mina armar runt hans.
Sedan den kvällen är "Hotel California" hans och min låt.
Den första kvällen av vårt liv tillsammans. Så kristallklar i mitt minne fortfarande.
Inte anade jag då vilken livsresa vi skulle göra tillsammans, han och jag.
Eller gjorde jag kanske det? Någonstans djupt där inuti mig.
