onsdag 29 juni 2011
Dagen efter Afrikansk dans
Igår dansade jag Afrikansk dans på Vätterstranden. Idag är jag öm i ryggen precis där ledaren sa att man skulle vara öm om man gjort rörelserna rätt. Jag känner mig väldigt glad och energisk efter att ha dansat igår kväll. Jag har länge velat prova Afrikansk dans. Det var härlig rytm och man fick svänga på både det ena och det andra. Till slut hamnade jag nästan i ett transliknande tillstånd. Tänk som jag längtat efter detta hela den långa vintern! Utegympa på Vätterstranden en solig sommarkväll.
Friskis & Svettis i Jönköping har gratis utegympa på Vätterstranden både tisdags- och torsdagskvällar hela sommaren. Igår kväll var där kanske 150 kvinnor och två män. Märklig könsfördelning, tänkte jag. Män kan väl också dansa Afrikansk dans... eller kan de inte det, män? Skaka på rumporna?
Idag är jag bara timmar från min semester. Eftersom jag är min egen chef bestämmer jag ju själv när jag börjar semestern. Jag har kvar lite finputs på den sista artikeln. Det får vänta tills det är lite svalare. Min hjärna har svårt att jobba i den här 30-gradiga värmen. Och jag vill ta vara på varje solig dag som jag får. Därför är jag mest i trädskuggan därute nu. Eller på Vätterstranden.
Imorgon ska äldsta dottern åka hem från London. Jag läser att det är storstrejk på gång där. Det kan bli långa köer på flygplatserna. Det ska bli skönt när hon är hemma i Sverige igen.
måndag 27 juni 2011
Snart i mål
Idag gör jag troligen den näst sista intervjun innan semestern. Hur kommer det sig att det känns så segt att jobba precis nu när jag vet att jag snart får vara ledig?
Det känns som att jag sprungit långt och väldigt länge. Jag ser mållinjen där framme nu. Jag är så nära.
Men ändå, de sista metrarna är tunga. Svetten lackar. Jag är törstig. Benen darrar. Mjölksyran gör de darriga benen tunga. Jag får peppa mig själv med att snart, snart är jag där. Snart spränger jag målgränsen.
Snart skriker jag "SEMESTER" så det hörs vida omkring i cyberrymden. Snart, snart... är jag fri som en kalv på grönbete. Fri att springa ut bland sommarens alla blommor. Slappa på Vätterstranden. Slänga almanackan i en mörk garderob. Snart...
Heja gärna på mig nu när jag är på väg i mål.
Jag behöver det.
söndag 26 juni 2011
Härliga midsommarhelg!
Midsommarafton blev en bra dag. Jag tänkte, "visserligen saknar jag att ingen av mina döttrar är här hemma. Men allt det andra som hör till midsommar för mig kan jag skaffa mig ändå."
Jag gick ut och plockade midsommarblommor. Hundkex, smörblommor, lupiner, rödklöver, rosa doftande nyponrosor och andra blommor som jag inte vet namnet på men som är vackra. Jag är så lyckligt lottad att jag bor alldeles intill en stor blomsteräng. Sedan letade jag fram vackra vaser att sätta blommorna i.
Jag funderade på att göra en midsommarkrans till mig själv, men jag hade inte lust. Sedan funderade jag på att göra en midsommmarkrans till min katt. Men jag tror inte hon skulle ha lust att bära den. Jag struntade i midsommarkransar.
Min mamma var bjuden till oss på midsommarlunch. Sill, potatis, gräddfil med gräslök. Jordgubbar och grädde till efterrätt. Men som så ofta så överraskade mamma mig igen. Hon ville inte alls komma till oss på midsommarafton, hon hade ändrat sig. Hon ville bjuda oss i stället. På jordgubbar och maränger och glass och goda kakor. Hon hade gått med rollatorn till affären och handlat och var så glad.
Så jag hakade på det livet bjöd. Åt sillen och potatisen här hemma. Jag halverade den stora buketten midsommarblommor jag plockat. Tog med hälften av blommorna till mamma. Lät henne bjuda oss i stället för vi henne. Alla blev nöjda.
Efteråt bjöd vi mamma på en bilutflykt genom Smålands Kivik, höjderna öster om Vättern, kring Gisebo på gamla Grännavägen. Vägen kantades av äppelträd, gamla träd, tonårsträd och träd mitt-i-livet. Vinbärsodlingar. Vi åkte Landsjön runt på slingriga, kuperade vägar. På ett ställe ser man både Vättern och Landsjön samtidigt. Utanför Kroatorpet såg vi en stilig midsommarstång med Vättern i bakgrunden.
Idag är himlen alldeles blå utanför mitt fönster, inte ett moln. Strålande solsken. I hörnan intill den gamla blå lekstugan har precis den gammaldags vita rosenbusken slagit ut sina blommor. Jag ska gå dit och lukta på den om en stund.
torsdag 23 juni 2011
En lugn och vit midsommar
Imorgon är det midsommarafton. Min katt fyller nio år. Äldsta dottern flög till London igår och ska träffa sina vänner där. Yngsta dottern ska fira midsommar med sin kille och hans familj i en sommarstuga över hela helgen.
Hemma hos mig blir det en lugn midsommarafton. Jag, maken och min mamma. Katten och kaninen.
Det blir sill, potatis och gräddfil med massor av gräslök. Snaps för maken, men ingen alkohol för mig. Jag tycker att vatten är bästa drycken. Min midsommar är vit som ett nytvättat sommarlakan i midsommarnatten.
Efterrätten är jordgubbar och vispgrädde. Enklare festmat än midsommarmaten får man leta efter, tycker jag.
Det här blir den första midsommarafton i mitt liv som ingen av mina döttrar är hemma sedan de föddes. Det känns lite konstigt. Det känns tomt, även om jag är glad att de har vänner. Det bubblar fram midsommarminnen från när de var små. Jag minns hur stressig midsommarafton kunde kännas då ibland. Midsommarkransarna som jag band tidigt på morgonen av nyplockade blanka smörblommor. De fina midsommarklänningarna som skulle på. Sedan iväg till en midsommarfest någonstans. Hem och äta mat med släktingar som nu inte längre finns i livet. Dansa i midsommarnatten med ungarna på altanen och höra deras skratt och sång.
Det är lätt att jag blir både nostalgisk och smått melankolisk en sådan här midsommarafton som i år. Jag får väl vara det då. Var sak har sin tid i livet. Det är en omställning i livet som förälder när ungarna lämnar boet. Det tar tid att ställa om ibland.
Jag tror att det är viktigt att hitta något nytt efter det som varit. Att hitta nya sätt att fira på, om man vill det. Eller så struntar man i att fira och unnar sig i stället att vila och kanske läsa en god bok. Jag har blommor som jag ska plantera i helgen. Trädgården behöver pysslas om. Den har hamnat på efterkälken den här sommaren.
Jag har fått iväg en artikel till idag. En artikel närmre min semester.
Jag längtar.
tisdag 21 juni 2011
Så roligt att jobba!
Idag har jag haft så roligt när jag jobbat att jag skulle ha kunnat betala för det. Jag mötte två människor med så mycket att berätta, som bjöd så mycket på sig själva, med en så positiv syn på livet och så mycket visdom att dela med sig av att jag känner mig smått rusig efter mötet.
Vägen till dem snirklade sig genom tät granskog som två gröna väggar på var sida om mig i bilen. På den 15 kilometer långa sträckan ska det finnas hela 33 kurvor, älgar och vildsvin. Men det svartaste jag mötte var en svart katt. Inte en bil så långt ögat kunde nå. Än mindre än människa.
Det är verkligen så viktigt för mig som människa att möta andra människor. Viktigt att våga vara öppen själv för att tillåta andra människor att våga vara öppna tillbaka.
Den ofrivilliga isoleringen som min sjukskrivning och min svaghet förde med sig en gång i tiden, gjorde mig periodvis för trött för att orka med människor överhuvudtaget.
Det ger mig så starka lyckokänslor att kunna känna att jag idag hämtar kraft i möten med människor i stället för att förlora min kraft.
Långsamt läker jag samman igen. Långsamt hittar jag en styrka starkare än jag någonsin haft. Jag hittar en styrka i den svaghet som finns kvar inuti mig.
måndag 20 juni 2011
Frihetslängtan och kattpussar
Aldrig känns semestern så långt borta som när man är nära den. De få artiklar som jag har kvar att göra nu innan jag kan vara ledig känns tyngande för att jag är trött. Jag minns att det var likadant förra sommaren.
Som tur är har jag en förmåga att komma på små knep för att ta mig igenom det som tynger. En förmåga att hålla ut. Just nu använder jag mig av nedräkningsmetoden. För varje arbete jag gör är jag ett steg närmre den efterlängtade ledigheten.
Ett annat knep är att göra något roligt varje dag. Just nu har jag roligt när jag försöker lära min katt att pussa mig. Min katt vill inte pussa mig. Hon spjärnar emot när jag pussar henne strax under hennes öra. Men jag ska prova att hålla en ostbit mellan mina tänder när jag pussar henne. Det tror jag helt enkelt inte att hon kan motstå. Ostälskare som hon är, min katt. På midsommarafton fyller hon nio år. Jag undrar om hon bryr sig.
lördag 18 juni 2011
Det gamla sviskonträdet
Därute i min trädgård har det gamla sviskonträdet små gula löv redan. Jag undrar varför. Inte kan det bero på torka. Kan det vara en sjukdom? Eller kanske ålder? Kanske är trädet på väg att dö. Kanske har det bara ett dåligt år, kanske kommer det att vara grönt nästa år igen. Kanske vilar det sig bara.
Jag funderar över om jag ska låta hugga ned trädet eller om jag ska ge det en chans till. Jag har svårt att hugga ned träd. Träden betyder mycket för mig. De ger mig vila för ögonen i skuggan en dag när solen känns stickande stark i mina ögon.
Sviskonträdet är som ett skyddande tak över mig när jag sitter under det. Åldern på trädet och vindarna från väster har format trädet till ett bonsaiträd i stort format. Det har en vacker form.
Det ska få vara kvar i trädgården trots sina gula löv som känns höstlika att titta på. Jag hoppas på att det bara har en dålig sommar som det kan bli ibland i livet. Att det kommer igen. Och om det inte skulle göra det, så kan stammen få vara kvar ändå. Jag kan plantera en blå klematis som får slingra sig längs med trädgrenarna. Låta livet ha sin gång.
Att ha en trädgård är ett äventyr varje dag. Något oväntat dyker upp. Något som levt länge dör. Det föds och dör hela tiden i en trädgård. En trädgård speglar livet självt. Trädgården är livet.
onsdag 15 juni 2011
Hängmattan
Vår gamla hängmatta är sönder. Vi har så länge jag kan minnas haft en hängmatta i vår skogslönn i trädgården. Ibland har det nästan varit slagsmål om vem som skulle vara i hängmattan. Det har ibland varit en kö av små ungar till vår hängmatta. Men för det allra mesta har det gått fridfullt till i och runt omkring hängmattan.
Någon gång har någon fått sig en smäll i huvudet av träribban när någon gungat alltför häftigt i hängmattan. Någon gång, nej, inte någon gång.. flera gånger har någon ramlat ur hängmattan och landat på rumpan eller ryggen i det gröna gräset.
Många gånger har fåglarna bajsat i hängmattan. Sedan har sällan någon velat ligga i hängmattan förrän jag tvättat den ren igen.
Ibland har jag legat i hängmattan. Jag har tagit med mig en kudde, en filt och en bok. Ställt en stol bredvid så att jag har kunnat ta fart med hjälp av den. Eller lägga boken där ibland. Fast det har för det allra mesta slutat med att jag lagt boken åt sidan och i stället lyft blicken uppåt, mot den ljusblå sommarhimlen som skymtat fram mellan de gröna lönnbladen. Lyssnat på vinden som susat i trädet. Fantiserat, låtit sommaren sekund för sekund långsamt passera medan jag gungat mig till ro i hängmattan.
Vår förra hängmatta är sönder. Den gick sönder när tre tonåringar la sig i den. När jag sa till dem att "Så många kan man ju inte vara i en hängmatta", svarade de: "Men vi har ju alltid kunnat vara tre i den förut?" "Ja" sa jag, "men det var innan ni började växa så mycket allesammans,"
Idag köpte jag en ny hängmatta. Den är randig i blått och vitt. Skogslönnen utanför mitt fönster ser så tom ut när där inte är någon hängmatta. Det blir liksom inte sommar på riktigt om inte den är där. Den gamla hängmattan ska förpassas till soptunnan och den nya ska hängas upp.
Välkommen sköna sommar! Vad jag ska gunga den här sommaren!
tisdag 14 juni 2011
Utförsäkringsmötet
Jag skrev på pappren hos AF idag på utförsäkringsmötet. Jag får viss ersättning under tre månader för att jag är med i programmet Arbetslivsintroduktion, vilket innebär att jag ska gå på möte på AF 2-3 ggr/månad för att få s k "information".
När det gäller sjukersättningen ska jag skicka in en ny ansökan och när det gäller den kunde ingen av personerna på mötet tala om hur lång tid det tar innan jag får besked. De kunde inte ens ge mig en fingervisning om hur lång tid det kommer att ta innan man fattar beslutet om min ev. sjukersättning.
Jag talade mycket tydligt om för min kontakt på AF och min kontakt på FK att jag kommer inte att gå med på något som helst som jag uppfattar som pressande under den tid jag är med i programmet Arbetslivsintroduktion. Det kommer jag inte heller att göra.
FK pressade mig till en kollaps för tretton år sedan och jag kommer aldrig att acceptera att någon människa som helst pressar mig dit igen. Då säger jag nej.
Nu ska jag släppa taget om det här (igen) och gå vidare med det positiva i mitt liv, bland annat jobben jag har att göra till Skrivklådan och en hel del annat positivt också.
lördag 11 juni 2011
En dag att spara i mitt hjärta
Hundratals anhöriga väntade på skolgården med paraplyer, blommor och studentplakat och i de höga fönstren stod, hängde och spanade vitklädda unga vuxna med studentmössor förväntansfullt ut på alla oss där nere. Precis när den första klassen skulle springa ut, upphörde regnet.
Det var trångt. Men jag kan trängas. Jag är en baddare på att tränga mig fram utan att störa någon annan eller stöta till någon annan om jag verkligen vill fram i en tät klunga av människor. Inget i världen kan stoppa mig att ta mig fram dit jag vill om jag verkligen vill och den här dagen ville jag stå där framme för att vara nära min dotter när hon sprang ut som nybakad student.
Jag kände som att mitt bröst skulle sprängas, det var så fullt av känslor. Jag såg mig själv som en av dem där i fönstret. För länge, länge sedan. Full av förväntan, full av planer, drömmar... Sökande efter min släkt som inte kom i tid den gången. Minns att jag fick se mannen som sedan blev min make, där ute på skolgården, väntande med en röd ros till mig.
Jag kände... en sådan stolthet över det min dotter och, faktiskt, också jag tagit oss igenom de här skolåren. Alla sega morgnar, när jag ibland fått rycka ut som chaufför för att hon missat bussen. Alla de gånger jag åkt in särskilt till skolan med något som hon glömt. Alla de gånger... som ibland kändes så jobbiga och samtidigt som det allra mest värdefulla jag kunde göra i mitt liv just då. Finnas där för henne, när hon kallade på mig.
Den här morgonen var det den allra sista morgonen jag körde henne till hennes skola. Ett kapitel i mitt och hennes liv är avslutat. Nu börjar ett annat kapitel. Liv är rörelse. Rörelse är liv.
Jag kände som att mitt bröst skulle sprängas, där på skolgården... och det enda som fanns till sist att göra var att ge efter. Tårarna föll och blandade sig med regnet, först smärtsamt, sedan allt lättare föll de nedför mina kinder. Tänk att kärlek kan göra så ont...
Tänk att jag fick leva idag också. Tack att jag fick vara med, tack att jag fick se henne springa ut där bland alla de andra studenterna, se hennes lyckliga ögon, krama henne hårt och länge och fira henne med familjen, släkt och vänner.
Tack för en dag att spara i mitt hjärta för evigt.
onsdag 8 juni 2011
Gästbloggsinlägget
Jag är överväldigad över den respons jag fått på mitt gästbloggsinlägg "Maskrosbarnet, böckerna och skrivandet" hos Christian Johansson.
Om du varit en av dem som läst, kanske klickat på "gilla" till mitt inlägg eller delat med dig av det i Facebook eller på Twitter, vill jag ge dig mitt allra mest ödmjuka tack tillbaka.
Efter det här inlägget har jag fått verklig lust att skriva på min bok. Jag är igång på riktigt med den nu. Kanske tar det två år innan den är klar. Kanske tar det tio år. Det är ingen "lätt" bok att skriva, men den är viktig för mig. En dröm jag haft med mig hela mitt liv, att skriva en del av mitt livs historia, min bok.
torsdag 2 juni 2011
Jag är gästbloggare
Den här veckan är jag gästbloggare för första gången i mitt liv hos författaren Christian Johansson. Blogginlägget skulle på något sätt handla om böcker eller skrivande, skrev Christian till mig.
Eftersom jag länge funderat över att skriva om vad böckerna och skrivandet betytt för mig i mitt liv, visste jag direkt vad jag ville blogga om. Min gästblogg heter "Maskrosbarnet, böckerna och skrivandet". Välkommen att läsa! Skriv gärna en kommentar om du känner att du vill det.
Jag känner mig så stolt att jag har fått möjligheten att gästblogga. Jag tror att jag kommer att göra det fler gånger hos andra bloggare. Det är ett sätt att öva mig i mitt skrivande. En utmaning som får mig att utvecklas.
Ett särskilt tack till Christian som gav mig möjligheten att vara Veckans gästbloggare.
onsdag 1 juni 2011
Snigelshopping med mamma
Igår var jag med min mamma och shoppade. I snigelfart. För min pyttelilla mamma går så långsamt med sin lilla, lilla käpp att det nästan känns som att vara ute och gå med en tvååring igen. Jag kan nästan inte gå så långsamt som min mamma kan. Så ibland gick jag före henne några steg. Hon vägrar att jag håller i henne, hon vill gå själv.
Idag har jag nackspärr som gör så ont att jag vill gråta. För jag vände mig om så många gånger för att se efter så att hon inte trillat. Det är inte roligt när föräldrar blir äldre alltid, fast jag är glad att hon hänger med den här våren också. Hon köpte nya skor och hon köpte en present till min dotter som tar studenten i nästa vecka. Hon log hela tiden, lilla mammma, när hon gick där på trottoaren med sin lilla käpp, hon var så lycklig att vara ute på en promenad. Och hon tyckte inte alls att det gick långsamt. Det är konstigt det där med hastigheter. Kanske är det jag som har blivit fartblind, när jag promenerar?
När mina barn var små och jag jobbade för fullt, var min mamma ofta barnvakt. Ibland var de med henne i stan och de var det alltid om det var den dagen studenterna sprang ut från sina skolor. Då brukade mamma köpa ballonger till mina små ungar och så gick de tillsammans till Per Brahe-gymnasiet och tittade på när studenterna sjöng och hängde ut genom fönstren och sprang ut. Sedan gick de med och tittade på själva studenttåget med alla sjungande och skrikande studenter på lastbilsflaken som körde genom hela stan.
Min mamma brukade säga att "så roligt det blir när mina barnbarn springer ut som studenter en dag". Den dagen kändes väldigt långt borta just då. Både för mig, min mamma och mina barn. Men nu är det dags att snart stå där på skolgården och se yngsta dottern och mammas barnbarn hänga ut genom fönstret och sjunga och skratta och skrika och vifta med sin vita studentmössa. Snart är studentens lyckliga dar här.
Och min mamma lever och jag lever och mina barn lever och vi får vara med om alltsammans. Jag hoppas att mamma kommer att orka stå där på skolgården och ta emot sitt barnbarn. Hon tror själv att hon orkar så då orkar hon säkert. Jag får tårar i ögonen när jag skriver om det nu. För inget alls i livet är självklart. Inget alls i livet kan vi ta för givet. Allt i livet är något att känna tacksamhet över. Allt i livet är en stor gåva från någonstans. Varendaste liten sekund!
Idag har jag nackspärr som gör så ont att jag vill gråta. För jag vände mig om så många gånger för att se efter så att hon inte trillat. Det är inte roligt när föräldrar blir äldre alltid, fast jag är glad att hon hänger med den här våren också. Hon köpte nya skor och hon köpte en present till min dotter som tar studenten i nästa vecka. Hon log hela tiden, lilla mammma, när hon gick där på trottoaren med sin lilla käpp, hon var så lycklig att vara ute på en promenad. Och hon tyckte inte alls att det gick långsamt. Det är konstigt det där med hastigheter. Kanske är det jag som har blivit fartblind, när jag promenerar?
När mina barn var små och jag jobbade för fullt, var min mamma ofta barnvakt. Ibland var de med henne i stan och de var det alltid om det var den dagen studenterna sprang ut från sina skolor. Då brukade mamma köpa ballonger till mina små ungar och så gick de tillsammans till Per Brahe-gymnasiet och tittade på när studenterna sjöng och hängde ut genom fönstren och sprang ut. Sedan gick de med och tittade på själva studenttåget med alla sjungande och skrikande studenter på lastbilsflaken som körde genom hela stan.
Min mamma brukade säga att "så roligt det blir när mina barnbarn springer ut som studenter en dag". Den dagen kändes väldigt långt borta just då. Både för mig, min mamma och mina barn. Men nu är det dags att snart stå där på skolgården och se yngsta dottern och mammas barnbarn hänga ut genom fönstret och sjunga och skratta och skrika och vifta med sin vita studentmössa. Snart är studentens lyckliga dar här.
Och min mamma lever och jag lever och mina barn lever och vi får vara med om alltsammans. Jag hoppas att mamma kommer att orka stå där på skolgården och ta emot sitt barnbarn. Hon tror själv att hon orkar så då orkar hon säkert. Jag får tårar i ögonen när jag skriver om det nu. För inget alls i livet är självklart. Inget alls i livet kan vi ta för givet. Allt i livet är något att känna tacksamhet över. Allt i livet är en stor gåva från någonstans. Varendaste liten sekund!
75-punkterslistan
Det här inlägget handlar om mig men idén har jag lånat från Cecilia Kärvegård.
- Jag var djärv, vild, ovanligt glad, pratsam och fantasifull som barn. Fast rädd för läkare och tandläkare.
- Jag kan räkna till minst 10 på Passagen.
- Mitt första jobb var som fabriksarbetare när jag var 14 år gammal och där bestämde jag mig definitivt för att jag inte skulle jobba i industri.
- När jag var nyförlovad fick jag smeknamnet Anna av min killes släktingar.
- Jag flyttade hemifrån till Jönköping när jag var 19 år för att bl a studera språk, ekonomi och affärsjuridik.
- Jag är ofattbart rädd för att de jag älskar ska dö eller försvinna.
- Jag älskar böcker och att läsa och att skriva. Tål hundöron i böcker. Det ska synas att böcker är älskade.
- Jag älskar att dansa och dansar för min katt ibland här hemma.
- Jag älskar att lära mig nya saker.
- Jag har byggt sandslott.
- Jag älskar fåglar och vinkar hej och hej då till dem vår och höst.
- Sommaren är den årstid jag älskar för de ljumma och ljusa kvällarna vid Vättern och daggvåta morgonpromenader.
- Som tonåring dansade jag två-tre gånger i veckan. Bugg, modern dans, disco, gammaldans och lite folkdans. Jag cyklade och promenerade varje dag och på sommaren simmade jag mycket. Jag var nästan alltid förälskad.
- När min äldsta dotter var liten brukade jag läsa alla möjliga olika godnattsagor. Hennes favorit var den stora tunga boken om Misse och Dagge och Turtles.
- Jag träffade Ernst-Hugo Järegård när jag läste teater/drama på gymnasiet. Han berättade om sin scenskräck.
- Jag gick en kurs i maskinskrivning som fritt valt arbete när jag var 13 år för att jag drömde om att bli journalist och författare. Jag kan touch-metoden och jag kan stenografera, har lärt mig både svensk och engelsk stenografi. Funderade en gång på att bli riksdagsstenograf. Jag har bronsmärket i svensk stenografi.
- Jag älskar att släppa fram min passion och skriva och berätta.
- Jag vill lära mig att prata spanska och italienska.
- Jag vill lära mig att prata göteborgska.
- Drömmer om att lära mig magdans.
- Jag tycker mycket om att busa och att fantisera.
- Samtidigt som jag registrerade mitt företag Skrivklådan hösten 2010 blev jag min egen chef när det gäller arbete.
- Min make och jag träffades när jag var 18 år och vi har varit gifta i 26 år.
- För några år sedan jobbade jag ideellt och det var lika roligt som att jobba för att tjäna pengar tyckte jag.
- Jag har bland annat gått kurser i akvarellmålning, fransk, tysk och engelsk konversation och en matlagningskurs med nästan bara manliga deltagare.
- Jag älskar att skriva, vara vid Vättern, havet eller i min trädgård, att resa och att möta nya människor.
- Jag är mamma till två döttrar, mitt livs viktigaste och roligaste uppgift.
- Jag är författare fast bara ännu inte utgiven. Fast jag har fått en pixi-bok publicerad "Pic-Pic söker en vän". Och så finns jag med i en diktantologi "13 poeter söker läsare" som finns att köpa på Vulkan.
- Mitt efternamn, Mattsson, kommer från min makes släkt. Jag är född med efternamnet Westinson. Fast det var så krångligt att heta Westinson, det blev ofta antingen Stenson eller Svensson, så jag känner det skönt att heta Mattsson.
- Det finns en gata som heter Villagatan och det är min barndoms gata.
- Jag spelade piano när jag var barn.
- Jag kan konsten att bevara en hemlighet. Jag avskyr skvaller. Mina läppar är förseglade om någon berättat något för mig i förtroende.
- Jag är mentor åt min katt, ett mycket svårt uppdrag som jag tagit på mig själv.
- Jag har gått en kurs i skrattyoga.
- Jag har jobbat som lärare i franska för nybörjare, en kvällskurs. Då var jag 22 år gammal och alla kursdeltagarna var betydligt äldre än jag själv.
- Jag är fadder åt en pojke i Indonesien.
- Jag har en två-årig högskoleexamen som sekreterare och har jobbat som sekreterare men också i tio år som journalist och redaktionssekreterare.
- Det sägs att jag är expert på att berätta.
- Jag tycker om att pyssla med blommor och att inreda vackra rum.
- Jag älskar att gå barfota i gräs och i sand men inte på vassa stenar i Vättern.
- Blir glad av att kramas var som helst.
- Jag älskar att skriva fritt ur hjärtat.
- Jag är en passionerad naturälskare.
- Jag tycker om att skapa "rum" i trädgården.
- Jag är en duktig lyssnare.
- På vintern tycker jag om att någon bär in ved och tänder en brasa i kaminen åt mig. Då blir det varmt och mysigt.
- Musik, skrivande och att läsa har en stor plats i mitt liv.
- Jag blir lycklig när det går bra för andra människor.
- Jag har aldrig brutit några ben i min kropp.
- Jag är storasyster.
- Min morfars brorsson omkom i Pearl Harbour när han var 19 år gammal. Jag har många släktingar som utvandrade till Amerika, en del kom hem igen, några dog utan att se Sverige och sina föräldrar igen, de flesta stannade kvar i Amerika, så jag har en hel del släktingar där.
- Jag tycker om att leka. Gärna med barn, men också att leka med andra leksugna vuxna.
- Jag tycker om att starta olika projekt, har svårt att låta bli att starta projekt.
- Jag kan säga "Jag älskar dig" på franska, vad mer behöver man i livet?
- Jag har jobbat med att översätta tekniska instruktioner och bruksanvisningar och undrar ibland om vad som hände när människor följde det jag skrivit.
- Jag har en passion för allt som är vackert och roligt i livet.
- Jag älskar stränder, människor och att sitta på café.
- Jag skulle kunna bli cirkelledare i hur man hanterar aggressiva tonårsdöttrar.
- Tycker mycket om runda fönster, gamla fönster, smårutade fönster, ovala fönster, kyrkfönster, blyinfattade fönster med flera fönster.
- Drömmer om en semesterresa med de människor jag älskar.
- Njuter av energin i möten med andra människor.
- Jag är tacksam över de motgångar som livets hårda skola har gett mig genom åren. Det har gett mig ödmjukhet, visdom, stor empati och övat mig i förmågan att vända mörker till ljus.
- Jag har sett ett fantastiskt norrsken för 20 år sedan och drömmer om att resa till Norrland för att få se flera.
- Jag har vallonblod i mina ådror på min mammas sida.
- Jag tillhör Långarydssläkten, världens äldsta dokumenterade släkt.
- Jag ser fram mot att bli en ännu visare och starkare kvinna.
- Jag är en stor Anti-Jante anhängare.
- Jag tycker om utmaningar och går gärna utanför min trygghetszon för att testa mig själv.
- Jag är väldigt duktig på att improvisera vilket jag har stor nytta av när jag intervjuar människor i mitt yrke som frilansjournalist. Jag har nyhetskänsla och är kreativ och självgående.
- Jag har jobbat inom både försäljning, inköp och journalistik.
- Jag har jobbat ideellt inom Röda Korset och Svenska Kyrkan. I Svenska Kyrkan hade jag hand om barngrupper och ansvarade för tidningen "Kyrkobladet".
- Jag gillar bilar som rullar utan problem.
- Jag har mycket humor och väldigt lätt för att skratta. Också lätt för att skratta åt mig själv. Skrattar däremot aldrig åt andra, men väldigt gärna med andra.
- Jag är bloggare och också poet eftersom jag skrivit hundratals dikter de senaste åren. Jag fotograferar.
- När jag tävlar så tävlar jag mot mig själv och strävar efter att hela tiden lära nytt och bli bättre.
(Den ursprungliga idén med 75-punkterslistan kommer frånJacqueline Kothbauer)
Nytt test
Nu har jag bytt till webbläsaren Goggle Chrome efter tips från kunniga Kojiki. Jag kan logga in igen och just nu skriver jag ett inlägg i min blogg här på BlogSpot. Det ser ut som att allt kommer att fungera. I alla fall så här långt.
Vilken tur att vi människor har olika intressen, gåvor och kunskaper. För ingen människa kan kunna allting alldeles själv.
Stort tack, Kojiki. Än en gång har du hjälpt mig med det som för mig är teknikens mysterier!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)