När jag var liten tyckte jag att vi skulle byta saker med varandra i stället för att ha pengar. Jag tänkte mycket när jag var liten flicka. Jag minns hur jag satt vid mitt skrivbord där ljuset mjukt föll in från vänster och skrev med min lilla högra hand mina tankar i en skrivbok med vackra blommiga pärmar eller pärmar med hjärtan. Jag var en liten filosof, så som barn ofta är. Jag filosoferade om livet, om kärleken, om att vara människa.
Jag tyckte att alla människor skulle få vara glada, friska och äta sig mätta. Jag tyckte att världen skulle vara rättvis, att alla människor skulle ha det bra. Jag skrev "Fred i världen" väldigt ofta i min skrivbok. Jag ritade hjärtan och jag skrev kärlek, kärlek, kärlek. Jag placerade mig själv på kartan när jag skrev Anna-Karin Mattsson, Forsheda, Värnamo, Jönköpings län, Småland, Sverige, Norden, Europa, Världen, Universum i min skrivbok. Jag trodde på Gud och jag älskade Jesus. Jag läste psalmer och jag skrev egna psalmer. Jag ville bli präst, journalist, författare eller nunna när jag blev stor.
Jag minns att jag skrev att när jag blev stor skulle jag berätta sanningen för människorna. Berätta sanningen om livet. Berätta sanningen om det jag såg runt omkring mig. Sanningen om det jag såg hände med min familj.
Sanningen... för jag trodde att när jag blev stor skulle jag veta vad sanningen var. Jag skulle förstå precis allt. Fast så enkelt är det inte. Det upptäckte jag när jag blev stor. Sanning är inte enkel alls. Det som är sanning för mig kan vara lögn för en annan människa. Att jag skulle kunna berätta sanningen för en annan människa, det tror jag inte på längre. Jag tycker att det är stort om jag kan berätta sanningen om mig själv. Kanske är min sanning också någon annans sanning. Kanske är min sanning bara min egen sanning.
