När jag blivit vän med min andning upptäckte jag att jag andades olika beroende på vad jag gjorde och hur jag tänkte. Var jag med vissa människor kunde jag känna att andningen nästan ströp mig. Med andra människor kände jag hur andningen gick så lätt och jag mådde gott. Det var en märklig upptäckt för mig.
När jag plockade ur diskmaskinen var det trögt men när jag bloggade var det lätt!
Min guide på resan lärde mig den stora konsten att vända tankar. Genom att skriva ned tanken jag hade när det kändes tungt och skriva om den till en annan tanke, vända på orden, vända det mörka till ljus, kunde jag känna hur jag med mina ord och tankar påverkade också min andning.
Det var en häftig upplevelse! Det var alltså inte bara så att jag medvetet kunde välja att själv växla mellan att stressandas högt uppe i bröstet eller andas lugnt djupt nere i magen. Utan andningen kunde förändras också med hjälp av mina tankar och vad jag gjorde!
Jag tränade länge, länge på att vända tankar. Min guide på resan peppade mig och sa att han tyckte att jag hade en säregen förmåga att vända mörker till ljus. Det gjorde mig glad och gav mig hopp!
Jag hade stor hjälp av att ställa mig frågorna "Måste jag? Vill jag?" när jag skulle vända mina tankar. De två frågorna till mig själv fick mig att upptäcka, att det är faktiskt inte särskilt många saker i livet jag "måste" som människa. Det handlar i stället om vad jag VILL med mitt liv. Det gör stor skillnad att byta ut ordet "måste" mot "vill" i olika sammanhang för mig själv och mina känslor. "Måste" suger kraft ur mig. "Vill" ger mig energi och lust!
Här är lite exempel på att vända tankar:
1. "Usch, så dammigt här är, nu måste jag städa."
Ny tanke: "Här är så dammigt. Jag vill att det ska vara rent, så jag städar".
2. "Jag är livrädd för att gå till tandläkaren. Jag kommer säkert att svimma."
Ny tanke: "Jag är livrädd för att gå till tandläkaren, men jag vill gå dit ändå för jag vill hålla mina tänder friska och få så få hål som möjligt. Jag är modig, jag går dit fast jag är rädd."
3. "Jag kommer aldrig mer att bli frisk i hela mitt liv."
Ny tanke: " Jag kanske aldrig mer blir som jag var förut i mitt liv. Men det betyder inte att jag är sämre som människa. Jag kanske till och med får ett bättre liv än jag hade förut. Jag är övertygad om att jag kommer att bli bättre. Jag ska skaffa mig ett bra liv, trots allt."
Jag lärde mig känna igen olika tankar. Katastroftankar. Oro. Rädsla. Sorg. Ledsenhet. Vanmakt. Hjälplöshet. Otrygghet. Jag tillät mig känna alla mina tankar, men jag såg till att jag inte fastnade i dem.
Jag började också söka mig mer till det som kändes lätt, det som gav mig glädje. Jag begränsade allt mer det som kändes tungt och gjorde mig nedstämd. Jag sökte medvetet efter det som fick mig att må bra och gjorde ännu mer av det.
För mig fungerade det här allt bättre. Jag kände mig gladare, jag mådde bättre och livet ljusnade alltmer. Jag hade fått något att ta till när mörkret belägrade mig, något som hjälpte mig att orka tills det lättade igen.
Att vara utmattad är som att vandra i en lång, lång ojämnt kuperad mark där man ibland går ner sig i ett kärr. Men om man bara traskar på upptäcker man att kärret tog slut en dag och man är på väg upp ur det igen.
Och precis hela tiden när man går där så är man på väg uppåt, även om det inte känns så, därför att stigningen är så långsam. För varje gång man ramlar ner i ett hål går det lite, lite snabbare att återhämta sig. I början kan det ta lång tid, beroende på hur djupt man föll den första gången. Men jag vet att jag återhämtar mig igen. Om jag bara ger mig själv den tiden och håller fast vid hoppet om att det blir bättre igen.
