Jag mediterar efter en orolig natt med jobbiga drömmar.
Tänker på vad jag lärt mig. Hur tankarna jag tänker påverkar det jag känner.
Så jag tänker att allt, precis allt som känns tungt, otryggt och osäkert i mitt liv just nu, en dag kommer att släppa det kvävande greppet kring min hals och få mig att andas lugnt igen. Både i sömnen och under den vakna dagen.
Jag tänker att det ordnar sig. Det jag behöver kommer jag att få.
Det finns val som jag tror att jag behöver göra som stressar mig.
Jag tänker; den största ödmjukheten av dem alla är att stilla acceptera att allt är som det är. Och jag försöker att vara så ödmjuk. Jag vilar i ödmjukhetens varma famn en stund.
Jag tänker att jag har som människa rätten till alla mina känslor som jag känner. Tillåter mig känna det jag känner. Också de mest jobbiga känslorna, de mest smärtsamma. Jag släpper kontrollen.
Jag låter känslorna passera genom mig, känner smärtan och omfamnar den.
Frågorna i mig låter jag bli att tvinga fram svaret på. Jag inväntar det, inifrån mig själv. I tillit och ödmjukhet.
I kärlek till mig själv låter jag mig få vara precis den som jag är.
Människa.
Fri som en fågel att flyga dit mitt hjärta längtar.
Från hjärtat/
Anna-Karin
