Dina mjuka, ljust grå lockar som en vild gloria kring ditt vackra ansikte. Dina ljusblå, öppna ögon möter mina. Du ler mot mig.
I det småblommiga nattlinnet, koftan och de svarta skorna vandrar du omkring i den lilla yta som nu är din värld. De få kvadratmetrarna som är ditt hem. Den yta du rör dig över nu för tiden.
Julgruppen du får av mig blir du glad för. Du har inte kunnat äta nu igen. Det kväljer dig. Jag har köpt lussekatter och goda kakor med kanel och socker på. Det kväljer dig. Expressen däremot, den blir du glad för. Jag häller upp kaffe till dig och mig. Det kväljer dig.
"Man kanske inte behöver så mycket mat när man är på väg att bli en ängel", tänker jag.
Du pratar om att du vill ha en liten begravning. Bara de allra närmaste.
"För de är de enda som verkligen finns där för en den dagen man behöver hjälp i livet", säger du. "Fast jag vill leva länge till", lägger du till.
Du ställer dig vid fönstret och tittar ut. Jag ser hur tunn du har blivit på bara några dagar. Du är vacker. Så tunn, spröd som jag aldrig sett dig förut. Nästan genomskinlig.
"Kanske behöver man inte längre något hull, när man är på väg att bli en ängel", tänker jag.
Sedan blir du trött. Du vill lägga dig i sängen igen och vila. Du har sovit mycket.
"Man kanske behöver mycket sömn när man är på väg att bli en ängel", tänker jag. "Kanske blir man trött av förvandlingen."
Jag kramar dig mjukt innan jag går. Håller om dig länge. Dina skuldror känns som början till vingarna. Du, min mamma, är så liten. Så pytteliten. Och jag, din dotter, känner mig så stor. Du är varm, levande. Fortfarande. Alldeles klar i dina tankar. Säger vackra saker om livet till mig.
"Kanske är man så varm i hjärtat och själen när man är på väg att bli en ängel", tänker jag.
En dag kommer du att sväva bort från mig. Kanske blir det på natten. När världen sover.
Kanske ... släpper dina fötter från marken då. Kanske ... breder du ut dina tunna, genomskinliga armar och svävar stilla bort genom den mörka natten.
Uppåt ...
Uppåt ...
Uppåt ...
Kanske säger du farväl till mig innan du reser?
"Du låser väl om mig?", hör jag dig ropa från sängen när jag går.
"Ja, mamma. Jag låser", svarar jag.
Jag vrider om nyckeln.
Sedan strömmar tårarna nedför mina kinder.
Fast ... man behöver kanske inte fälla tårar över den, som lika stilla som en sommarvind, är på väg att bli en ängel.
