Igår var en dag med både skratt och tårar. Vi åkte till Borås och hade Mimmi med oss för allra första gången för att hälsa på hos äldsta dottern.
Strax innan vi skulle hem ringde jag mamma som sa att hon var mycket sämre. Sedan, väl hemma, fick jag verkligen kämpa för att få kontakt med någon inom vården en söndag.
Det blev ambulansfärd till sist till sjukhuset och hon är kvar där fortfarande.
Mamma var uttorkad när hon åkte in till sjukhuset igår, precis som förra hösten.
Det är verkligen tufft med föräldrar som åldras, ibland. Det enda jag vill är att min mamma ska slippa lida och att det så långt det är möjligt ska gå att ordna det så som just hon vill ha det kring sig.
Det är inte ofta som jag blir arg. Men igår blev jag riktigt arg när ambulansmännen, trots att de sa att min mamma var uttorkad, ändå inte ville ta med henne till sjukhuset eftersom hon själv sa nej till det. Jag blev så arg och frågade dem vart deras hjärtan tagit vägen.
Sedan åkte jag därifrån, jag lämnade mamma och sa till ambulansmännen att "nu får de ta hand om min mamma, för nu orkar jag inte längre och hon är ju både uttorkad och undernärd". Jag sa att jag anmäler dem om de inte tar med henne till sjukhuset. Och då gjorde de det.
Ska man verkligen behöva bli så arg för att få in en 85 år gammal uttorkad kvinna till sjukhuset, tänker jag? Var finns empatin och medkännandet? Var finns viljan att hjälpa en gammal människa som inte längre ens orkar att dricka? Den drickan som jag hällt upp åt henne i förrgår hade hon inte rört. Hon kräktes dessutom. Undernärd har hon varit sedan i höstas.
Jag kommer aldrig att förstå hur det kan vara så här. Nu är det andra gången som jag upplever det, med olika människor som ambulanspersonal. Förra gången det hände undrade läkarna på sjukhuset varför inte ambulanspersonalen tagit med sig mamma första gången de var där. Så det som hände igår tror jag inte är någon tillfällighet, tyvärr. När personal i vården skyller på svarta bokstäver på ett vitt papper för att inte ta hand om en människa som mår så dåligt som min mamma gjorde igår, är det så "mesigt" så jag blir rent förbaskad.
Det har varit en natt med lättnad för att jag vet att mamma nu har människor runt omkring sig som kan hjälpa henne på ett helt annat sätt än jag själv kan. Samtidigt tårar och sorg över att mamma åldras. Också känslor av otillräcklighet inifrån mig själv.
Det är också många minnen som fladdrar förbi nu. Både minnen från alla våra lyckliga, glada stunder tillsammans och samtidigt minnen från när det varit tungt, från andra tider när min mamma var sjuk och apatisk.
Ett minne poppar upp ibland från när jag och min lillebror satt intill henne och trodde att hon var död. Hon hade fått för hög dos lugnande medicin från läkarna den gången. Hon vaknade så småningom, jag var kanske tolv-tretton år då och jag kände mig ensammast i hela världen, Jag visste inte vem jag skulle ringa, vi hade ingen telefon hemma i lägenheten. Jag höll min lillebror i handen där vi satt helt tysta nära min mamma.
Idag börjar valpkursen för Mimmi. Jag har ingen lust att åka dit just nu. Fast jag tänker att kanske är det bra att jag ändå gör det. Bra att få in positiva saker mitt i allt det andra.
Vad jag längtar efter att få lugn och ro en längre period i mitt liv just nu.
Jag längtar efter stilla, grå, enkla vardagar.
