Levnadskonstnären i mig

 

Jag tror att det bor en levnadskonstnär djupt inne i mig. När jag läser om begreppet levnadskonstnär känner jag att jag får aha-upplevelser och igenkänning.

Katten sägs vara en symbol för levnadskonst och livsnjutning. De tar det lugnt, njuter av tillvaron och är meditativa varelser. Katten står också för den individuella friheten. Strövar omkring fritt, är självständig och trivs för det mesta med att vara ensam.

En levnadskonstnär övar sig i inre styrketräning och att forma sitt eget liv. En människa som tar väl vara på livets möjligheter och som kan skapa livsglädje också när man är i utmanande livssituationer. Som medvetet fokuserar på skönhet och njutning också i livets stormar.

Att njuta av livet och att vara en levnadskonstnär; hur passar det in i dagens samhällsanda? Där det mesta handlar om att göra och arbeta och i hur mycket man producerar och hur effektiv man är.

De bästa stunderna i livet är de stunder när man bara är, tycker jag. När jag sitter på ett café och studerar människorna. När jag betraktar det som sker inuti mig själv utan att döma eller agera på det. När jag bara är med människor som jag älskar att vara tillsammans med. Kravlösa, enkla, respektfulla, kärleksfulla möten.

Jag har så mycket kvar än att lära mig om konsten att leva. Vilken livslång uppgift i mitt liv. Vilken mening det ger att leva just mitt liv.

"Jag är en levnadskonstnär - mitt konstverk är mitt liv. ~ D.T. Suzuki."

Jag avslutar dagens blogginlägg med en mycket vacker och vis text av författaren Paulo Coehlo ur boken "Like The Flowing River":

"Behålla lugnet. Alla som förstår livets mening vet att saker varken har en början eller ett slut, och att det därför inte finns någon orsak till oro. Kämpa för det du tror på utan att försöka bevisa något för någon; bibehåll samma tysta lugn som den som har haft modet att välja sitt eget öde.

Det här gäller i både kärlek och krig.

Tillåt ditt hjärta att vara närvarande. Alla som litar till sin förförelsekraft, till sin förmåga att säga rätt sak i rätt tid, till det korrekta användandet av kroppen blir döv för ”hjärtats röst”. Den kan endast höras då vi är i fullkomlig harmoni med världen omkring oss, och aldrig då vi bedömer oss själva som varande universums centrum.

Det här gäller i både kärlek och krig.

Lära sig att vara den andra personen. Vi är så fokuserade på det vi bedömer som den bästa attityden att vi glömmer något mycket viktigt: för att uppnå vårt syfte behöver vi andra människor. Det är därför nödvändigt, inte bara att observera världen, utan att föreställa oss själva i andra människors situation, och lära oss att följa deras tankar.

Det här gäller i både kärlek och krig.

Finna den rätta läromästaren. Vår stig kommer alltid att korsa andra människors stigar. Människor som, av kärlek eller stolthet, vill lära oss något. Hur kan vi särskilja vännen från manipuleraren? Svaret är enkelt: den sanna läraren är inte den som visar oss den ideala stigen, utan den som visar oss de många sätt som finns för att nå vägen vi måste färdas för att finna vårt öde. Då vi har funnit den vägen kan läraren inte längre hjälpa oss, för vägens utmaningar är unika.

Det här gäller varken i kärlek eller krig, men om vi inte förstår det kommer vi aldrig att komma någonstans.

Fly från hoten. Vi tror ofta att den ideala attityden är att ge upp vårt liv för en dröm. Inget kunde vara längre från sanningen. För att uppnå en dröm, behöver vi bevara vårt liv, och vi måste därför veta hur vi undviker de saker som hotar oss. Ju mera vi planerar våra steg, desto större är risken att vi går fel, därför att vi missar att ta i beaktande fyra saker: andra människor, livets lärdomar, passion och lugn. Ju mera vi känner att vi har kontroll på saker, desto längre är vi ifrån att kontrollera någonting. Ett hot ger ingen varning, och en kvick reaktion kan inte planeras som en söndagspromenad.

Om du vill vara i harmoni med din kärlek eller med din kamp lär dig därför att reagera snabbt. Låt inte din förmodade upplevelse av livet förvandla dig till en maskin. Använd upplevelsen till att alltid lyssna till ”hjärtats röst”. Även om du inte instämmer i vad rösten säger, respektera den och följ dess råd: den vet när det är tid att agera och när det är tid att undvika aktion.

Det här gäller i både kärlek och krig."

#Blogg100 - Dag 29

Om att släppa kontrollen

 

Har du känt hur tungt det känns att försöka kontrollera livet? Du kämpar och kämpar för någon gång någonstans lärde du dig att det var kämpa som gällde.

Du kämpar med att inte visa din smärta. Med att hålla inne din gråt. Du sliter för att passa in i mallen som den perfekta människan. Med de rätta åsikterna. Den rätta vikten. Det rätta beteendet. Den rätta bakgrunden och det rätta jobbet.

Har du känt hur lätt det känns efteråt när du lagt ned alla dina vapen? Tillåtit dig att visa dig som den du verkligen är. I all din smärta. Din skörhet. Din operfekthet. Din inte-passa-in-i-någon-mall-alls-sårbarhet. Låtit dina tårar falla. Dina frågor inuti dig tränga ut genom din mun och bli till ord. Eller till en bön om hjälp någonstans ifrån.

Har du känt hur trycket därinne lättar när du tillåter dig själv att vara den du verkligen är?

När du slutar att kämpa. Och vågar börja leva.

Ditt kanske enda liv.

Flyg, människa.

Flyg ...


#Blogg100 - Dag 7

Varför lever jag?

Om man vet varför man lever, klarar man att uthärda lidande och smärta mycket bättre än om man inte kan se en mening med sitt liv.

Ungefär så skriver Patricia Tudor-Sandahl i en bok som jag läser ur på kvällarna innan jag somnar.

Själv lever jag för att utvecklas som människa.

Att ha med mig den vissheten gör mig nyfiken på livet. Får mig att klara motgångar och kriser och gropar som jag trillar ner i ibland. Därför att precis allt som jag upplever som människa får mig att utvecklas på något sätt, medvetet eller omedvetet, tror jag.

Det smärtsamma lika väl som det ljuvliga.


#Blogg100 - Dag 5

Behöver jag dig?

"Jag behöver dig".


"Jag behöver ingen förutom mig själv".


Vilken skillnad det gör i känslan att läsa de olika meningarna för mig.

Att behöva skapar beroende, ofrihet. Antingen det handlar om saker eller om människor.

Att inse att den enda jag, först av allt, behöver är mig själv, skapar frihet. Självständighet. Kraft.

Sedan är ju sanningen för mig, att vi människor också behöver varandra på olika sätt.

Fast först av allt behöver jag mig själv. För utan mig, vad har jag då?

Därför så viktigt att jag kommer ihåg att ta hand om mig.


Kan du känna skillnaden när du läser de två första meningarna?

Vem/vad behöver just du?

Pelargoner är sommar för mig

Pelargonerna hemma hos mig växer så det knakar nu. Ja, det mesta verkar växa så det knakar just nu i naturen och trädgården. Regn omväxlande med sol och hyfsad sommarvärme skapar en minst sagt prunkande grönska och blomning.

Häromdagen var jag i Gränna. Den dagen var inte särskilt somrig. Fast i Strandcaféet nere vid hamnen kunde vi värma oss inomhus och äta våffla med grädde och sylt. Det är sommar för mig. Trots regn.

Jag var hos Franssons Polkagrisar på besök, fast kom ut utan en endaste polkagris. Jag gillar inte polkagrisar längre. Tycker att de är för söta och klibbiga.

Visst var det en prestation att kunna vandra där bland allt godis och sen lämna stället med varken mer eller mindre än en en meter lång kolarem från Ryfors Konfektyrer i en påse. Det tycker jag var starkt av mig. Fast jag känner inte så mycket sug efter godis längre. Jag äter hellre jordgubbar. Allra  helst färska jordgubbar doppade i choklad. Mums!

Den närmsta veckan är en vecka full med roliga saker för mig. Säkert kommer jag att ta bilder och berätta om en del av det här i min blogg. När jag känner för det.

Jag har fått besvär med ögonen igen. Troligen en förkylning. Eller så är det ett stänk av allergi i alltsammans. Det värker och klibbar i mina ögon. Det blir värre i solsken och blåsigt väder. Precis så som jag har haft det till och från under många år. Det kan bero på ett virus, bakterier eller dåligt immunförsvar, läste jag på nätet. Det kan lindra att jag vilar fast kommer tillbaka igen efter ett tag.

Jag gör det jag kan för min hälsas skull. Promenerar regelbundet. Äter nyttigt. Tar hand om det vardagliga. Ser till att andas med magen ibland och slappna av. Mediterar. Tar mig tid för eftertanke och lugn och ro. Använder mig av allt det som jag känt har hjälpt mig genom åren när jag ramlat ner i en grop.

Fast mitt sorgearbete och den livskris som jag hamnat i är inte över än. Det får ta den tid det tar. Jag försöker att njuta så mycket som jag kan av det vackra livet ger mig ändå. Vissa dagar går riktigt bra. Andra är tyngre.

Allt har sin tid.

Om ilskan

Ilska, vrede och aggressivitet är mänskliga känslor som vi alla hamnar i ibland. Det är känslor som vi människor har som försvar. Som en marktäckande växt försöker ilskan skydda oss mot något inuti oss själva ännu mera smärtsamt än ilskan i sig.

Bakom ilskan och aggressiviteten finns alltid något annat. En sorg eller en rädsla. Eller kanske en depression. Det kan handla om en undanträngd sorg många år tillbaka, kanske redan från barndomen.

Om jag tillåter mig att hålla ut genom ilskan jag känner, kan jag hitta till känslorna bakom ilskan. Jag kan gråta ut min sorg eller möta min rädsla. Kanske förstå något om mig själv som jag inte förut förstått.

Jag kan ta några djupa andetag när jag håller på att kvävas av ilskan och sedan fatta ett beslut om hur jag vill använda mig av den kraft som finns i ilskan. En kraft som kanske går att använda på ett positivt sätt där jag är i mitt liv.

Ibland händer det att man projicerar sin egen ilska mot en annan människa. Medvetet eller omedvetet. Det tycker jag är ett dåligt sätt att använda sin ilska på.

Varje vuxen människa har ansvar för sina egna känslor och vad man gör med dem.

Hur man kväver eller göder en kärleksrelation

Kärlek i en relation är att ömsesidigt vilja anstränga sig för att uppfylla en annan människas behov. Vi människor är inte alltid tankeläsare. För att kunna få kärlek, behöver man först veta själv vilka man behov man har. Sedan behöver man kunna uttrycka de behoven till en annan människa.

Kärlek ställer aldrig krav. Det handlar om att uttrycka sin längtan, sina drömmar och sina behov. Om att våga visa sig "naken", dela med sig av sitt innersta till en annan människa.

Våra behov kan växla genom livets gång. Om vi i början av en relation klarade att tydliggöra och uppfylla varandras behov, kan vi i en annan fas av livet upptäcka att våra behov har förändrats. Det vi förut önskade oss mest av allt är kanske nu något helt annat.

Kanske är det då man växer tillsammans? Om man klarar att förstå sig själv och den förändring som skett, om man kan förmedla det till sin partner och partnern klarar att förstå att en förändring har skett och strävar efter att ge sin partner det han/hon behöver i sitt liv just nu. 

När två människor i en relation hamnar i en kris av något slag, till exempel arbetslöshet, sjukdom, anhörigs död, kan våra behov som människor vara helt olika för att hantera krisen.

Någon kanske arbetar sig ur krisen. En annan behöver få vara sjukskriven ett tag.

Någon kanske behöver mycket närhet. En annan kanske vill lösa praktiska problem.

När två människor i en relation hamnar i en kris och har olika sätt att ta sig igenom krisen, kan det bli problem. Den som längtar efter närhet kanske är tillsammans med någon som i stället flyr situationen. Båda kan känna sig djupt sårade om de inte får sina behov tillfredsställda av den de älskar just då. Sår som kanske aldrig riktigt läker igen, som kan vara så svåra att reparera känslomässigt att de till sist leder till separation.

Man litade till att ens partner skulle finnas där för en, så som en förälder finns för ett barn, när det krisar. Fast så blev det helt annorlunda. Man kände sig ensam, osedd och inte lyssnad till. Tilliten brast. Tilliten, det som är den viktigaste byggstenen i en sann och djup relation till en annan människa.

Hur lyckas man hålla kärleken vid liv i en lång relation? Jag citerar ord från John Gottmans forskning kring det (källa Svenska Dagbladet):

"De par som enligt Gottmans forskning lyckas hålla ihop präglas av mycket stark vänskap. De vet en massa om varandra och gör många känslomässiga kontaktförsök i vardagen: de vänder sig till varandra, svarar när den andra börjar prata, lyssnar och undrar hur dagen varit. De tar i varandra när de passerar, skickar sms och köper en blomma.

I bra relationer gör parterna också ett ambitiöst städjobb efter sina konfrontationer, berättar Gunilla Branzell. Med ibland upp mot både 25 och 50 positiva handlingar kollar de upp den andre – är du med, har du släppt det, vad behöver vi göra nu?

Det här, menar hon, är ett tecken på att man lämnat maktkampen. Parterna håller kommunikationen i gång och minskar risken för missförstånd. Gör båda minst fem positiva handlingar efter sina gräl brukar de hålla ihop.

Motsatt effekt blir det för dem som gör färre än ett enda sådant försök efter en konfrontation. De skiljer sig oftast.

Det gör även de par där mannen inte tar till sig kvinnans yttre eller inre värld – som hennes längtan, åsikter och drömmar. Kvinnor är generellt redan så uppfostrade i att anpassa sig att de behöver känna att även mannen går henne till mötes.

– De män som missat att ta in sin partners tankar och känsloliv, där blir det separation, säger Ove Johansson.

Just den här egenheten kan Gottman tillskriva männen när det gäller hur väl paren lyckas leva tillsammans. Kvinnor behöver träna sig i att öppna mjukare vid en eventuell konfrontation. När de blir alltför anklagande låser sig mannen."



Inspiration till det här inlägget fick jag från två texter på nätet:

"Jag behövde dig men du fanns inte där". (Nattens bibliotek)

"Vänskap grunden för lång relation" (Svenska Dagbladet)

Varför reagerar jag som jag gör?

Ibland reagerar jag kraftigt på något som människa. Då är det lätt att jag funderar kring den människans beteende som utlöst reaktionen i mig. Varför gjorde han/hon så mot mig?

Så småningom. När jag för det allra mesta kommit underfund med att den frågan kan jag nog aldrig få svar på till hundra procent, väcks frågan i mig: "Hur kom det sig att jag reagerade så som jag gjorde på det som hände, på den människans beteende mot mig?".

Och det är då som det börjar bli riktigt, riktigt intressant att söka efter ett svar.

Det är just då som jag har möjligheten att lära mig kanske något nytt om mig själv.

Det öppnar också en väg för mig att medvetet välja ett annat sätt att reagera på samma beteende. 

Som jag läste i en statusrad på Facebook häromdagen:

"Varje människa du möter är antingen en älskare eller en lärare".

Om frihet

 

Jag har upptäckt hur viktigt det är med känslan av frihet för mig som människa. Känner jag mig "instängd" av olika skäl, ger det mig ångest och starka olustkänslor.

Jag är en gång född fri och vill så vara.

Vad är då frihet?

För mig är frihet bland annat att få uttrycka mig fritt utan att bli hånad, förminskad, förlöjligad eller bestraffad. 

Frihet är att drömma.

Frihet är att känna att jag är ekonomiskt självständig med den inkomst jag har. 

Frihet är frihet från "måsten". Både utifrån och inifrån mig själv. 

Frihet är sann kärlek för mig. 

Frihet är att känna mig trygg i att jag kan vara den jag är. 

Frihet är också ansvar. Både för mig själv och andra.

Frihet är att känna att jag kan göra allt det jag vill göra som inte skadar någon annan.

Vad är frihet för dig? 

Börjar långsamt landa

Efter den senaste berg- och dalbanan inom mig, börjar jag långsamt landa i detta nya.

Jag konstaterar för mig själv att hjärtspecialisten faktiskt sa att vad han kunde se var mitt hjärta utan någon skada så här långt.

Det som heter vänstersidigt skänkelblock och som läkaren på vårdcentralen kallade en skada efter en hjärtinfarkt eller en hjärtmuskelinflammation, menade hjärtspecialisten var något som en del människor har och att det inte är någon skada. Däremot kan det visa att man har en hjärtsjukdom eller anlag för det.

Hur min läkare på vårdcentralen kunde säga till mig att jag hade hjärtsvikt, förstod specialisten inte alls. Med siffror förklarade han för mig att jag var långt från hjärtsvikt. Det var en stor lättnad för mig att höra det.

Däremot visade mina blodprover på höga halter av kolesterol och triglycerid. Orsaken till det skulle enligt specialisten vara att min kropp har en ärftlig defekt som gör att den inte kan ta hand om ens det kolesterol som den själv producerar. De höga värderna i blodet tillsammans med det faktum att min pappa och farfar tidigt i livet hade kärlkramp och sedan dog hastigt i hjärtinfarkt, ledde till att hjärtspecialisten gav mig diagnosen familjär hyperkolesterolemi. Jag ska tydligen vara född med den här "defekten", om diagnosen stämmer. Och sjukdomen utvecklas långsamt genom livet. Den är ärftlig till 50 %.

Specialisten vill fortsätta utreda om jag har kärlkramp eller ej, vilket just den här diagnosen bland annat kan leda till. Den kan också leda till hjärtinfarkt i tidig ålder och stroke. Ju tidigare den upptäcks, desto bättre är prognosen. I Norge testar man genom ett blodprov alla 4-åringar när det gäller den här sjukdomen.

En intressant sak som läkaren sa till mig var att en anledning till att det har blivit mer vanligt med människor som oväntat faller ner och dör i en hjärtinfarkt i tidig ålder, är att många av de vanliga hälsokontrollerna genom Företagshälsovården har försvunnit idag. Det gör att man ofta missar just den här gruppen patienter.

Jag har varit mycket mer ofokuserad och glömsk sedan jag fick beskedet på sjukhuset. Jag tror att det beror på en hel del ny information för mig som jag nu försöker att ta in. Sömnen blir också sämre för mig när det snurrar runt många tankar i huvudet.

Nu är ju läget så när det handlar om att vara människa, att ibland får man helt enkelt acceptera det som händer, hur ont och vimsigt det än kan kännas inuti. Det blir inte bättre av att man kämpar emot.

Jag skulle testa en spray mot kärlkramp enligt läkaren för att se vilken reaktion jag fick i kroppen. Första gången skulle jag testa den sittande. Som tur var gjorde jag det inomhus i min soffa och var inte ensam. Först när jag tagit den kände jag ingenting alls. Sedan svimmade jag där jag satt.

Det tog mig hela dagen igår att hitta tillräcklig balans efteråt för att orka vara upprätt. Tydligen, enligt informationen på den här sprayen, kan man få ett så kraftigt blodtrycksfall att man svimmar. Så jag känner knappast för att ta den sprayen igen. Ska prata med läkaren om det. I övrigt kände jag ingen effekt av den.  Hade inte kontroll över vad jag egentligen kände, så snurrig och vimsig och trött som jag var länge efteråt, efter svimningen.

1. Genom meditationen sa mitt inre till mig att köpa mig en blomma. Det gjorde jag. Det kändes bra.

 

2. Jag accepterar att jag har den här diagnosen just nu. Vad kan jag då göra åt det? Finns det något att göra åt det, så gör jag det. Det jag inte kan göra något åt, är heller ingenting att känna oro inför. 

3. Det jag kan göra är att undvika snabba kolhydrater så långt som möjligt och att motionera regelbundet. Passivitet var som i så många andra fall något negativt, så att vara aktiv så långt jag orkar tänker jag fortsätta att vara.

4. Läkaren jag mötte verkade inte tro särskilt mycket på yoga och meditation. Fast det tror jag på. Så jag kommer att fortsätta göra det varje dag. 

Jag kommer att få ta nya blodprover så småningom. Värdena kan skifta. Kanske är de till och med bättre då, tänker jag? Jag tror själv inte att jag är i balans än efter de senaste årens starka negativa stress både med Försäkringskassan, utförsäkringen, min mammas åldrande och död, med mera. 

Det finns medicin som förhoppningsvis kan förbättra min framtida prognos. Fast läkaren gav mig inga garantier. Hur skulle han kunna göra det? Mänskan spår, men Gud rår.

5. När livet sätts på sin spets, varje gång man lika brutalt påminns om sin egen tillfälliga vistelse här på jorden, inser i alla fall jag vad som är det verkligt viktiga för mig. 

Just det är en bonus när man hamnar i en kris, en mycket viktig sak att bära med sig när man lever. Att veta djupt inuti mig vad det är som är det verkligt viktiga för mig som människa. 

Så många saker som blir obetydliga där mitt i mörkret och dimman. Och de saker som verkligen betyder något, stiger fram kraftfullt lysande ur den grå dimman. Det finns inga livskriser, hur ont de än gör, som inte också bär med sig något positivt.

"Om jorden skulle gå under imorgon, så planterar jag ett äppelträd idag".

(Martin Luther King)

De orden från Martin Luther King är just nu ett stort stöd för mig att luta mig mot. 

Så vill jag leva mitt liv.

Varje dag.

Till orden "Växa och må bra", som jag bär runt på skrivna på en lapp i min ficka, har jag lagt till ordet "Acceptans". Det är målen och drömmarna som jag har med mitt liv där jag är nu.

Jag kommer att skriva av mig här i bloggen till och från. Fast plötsligt kändes det inte alls intressant för mig att vara med i #Blogg 100 längre.

Jag bloggar för att jag mår bra av att göra det.

När jag har lust till det.

Att skriva är hälsa för mig. Det fria skrivandet ur mitt hjärta.



Från hjärtat/
Anna-Karin

Växa och må bra och ungar som lämnar boet

Min yngsta dotter har fått tag i en lägenhet och flyger ut ur boet om några veckor. Jag gläds med henne. Känner mig stolt och glad som mamma att mina små ungar nu är unga vuxna människor som vågar ta steget att stå på egna ben. Och också klarar det. Jag känner mig helt trygg i det.

Det lilla vemod jag känner över att tiden med barn i huset snart är förbi, kompenserar jag med att känna tacksamhet över att jag fått så mycket tid tillsammans med dem. Mycket tack vare att jag blev sjuk.

Det var viktigt för mig och också för dem, tror jag, att ha en mamma hemma när de kom hem från skolan. Även om jag inte orkade baka bullar eller alltid ha det perfekt omkring mig, så fanns jag där för dem om de ville prata med mig. I alla fall försökte jag finnas där för dem på det sättet.

Nu är det som sagt en ny tid i mitt liv. Ett nytt kapitel som ska skrivas.

Jag bär med mig en liten lapp i fickan där det står vad jag vill fokusera på i mitt liv nu och framåt:

På lappen står det "Det som får mig att växa som människa och att må bra".

Nu ska jag söka efter vad som är just det för just mig. Just nu.