Varje gång jag ska skriva om kärlek så kan jag inte det. Fingrarna låser sig, tankarna stannar. Det känns... övermäktigt.
Jag läser i bloggar och i dikter om hur ni kämpar, ni människor. Om vad ni varit med om, vad ni gör, vad ni tänker och vad ni känner och ju mer jag läser desto mer känner jag hur jag fylls med en känsla av ömhet och ibland tåras mina ögon.
Jag älskar människor! Jag gör det, verkligen, på riktigt. Jag har alltid älskat människor. Jag tror att alla människor föds goda. Jag är fullkomligt övertygad om att det är det som händer oss som små och senare i livet som får oss att ibland göra varandra och oss själva illa. Jag tror att alla människor föds goda...
Jag älskar människor! Jag har riktigt svårt för att tycka illa om en människa, hurdan han/hon än är. Jag kan inte tycka riktigt illa om någon enda människa, faktiskt. Tycker synd om gör jag ibland, tycker synd om dem som är olyckliga och som har skadat andra, men tycker illa om, nej, det gör jag inte.
Blir arg... det blir jag ibland... fast jag har lätt att förlåta människor. Därför att det är många gånger så svårt att vara människa. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur svårt det kan vara. Hur lätt det är att det blir fel. Det blir lätt att förlåta då, när jag sett i mig själv hur lätt det är att det blir fel, hur jag kan göra något dumt som jag egentligen inte menade att göra. Så lätt att förlåta mig själv... så lätt att förlåta också andra.
Jag söker efter det som är fint och ljust i varje människa och det finns där, jag blir nästan aldrig besviken. Det vackra finns där, inuti oss alla. Vissa visar bara mer av det än andra.
Det vackra finns där... det är en vacker tanke.
Kanske är detta kärlek? Kanske är kärlek att kunna se att det finns något att älska i varje människa man möter? Kanske är kärlek just det? Så enkelt... kan kärlek vara så enkelt?
Var det jag skrev nu en text om kärlek? Eller om något helt annat?
Vad är kärlek? Finns det olika sorters kärlek? Eller finns det bara en? Den som ser. Betraktar. Möter blickar. Får andra att känna sig sedd.
Är kärlek konsten att kunna se?
Kunna se ljuset också i mörkret.
Kunna se det goda bortom det onda.
Kunna se inte bara människor, utan också allt annat levande.
Kunna se det vackra i det fula?
Är detta kärlek?