Det regnade. Det stora, gamla trädet nära mammas grav, blev som ett paraply över mig med alla sina friskt gröna blad, där jag stod stilla en stund med mina minnen.
Bakom mammas gravsten växer den lilla lönnen fortfarande. Jag förundras fortfarande över att den är just där. Så som min mamma älskade lönnar. Som att den finns där just för hennes skull. Och kanske också för min. Till tröst. Och till minne av lyckliga stunder tillsammans under olika lönnar i våra liv.
På gräset precis nära gravstenen, låg en skatfjäder.
Som en påminnelse, eller en hälsning, från min älskade mamma, som skrattande sa till mig på sin dödsbädd att hon ville bli en skata när hon dött.
