Egentligen tycker jag inte om att ha på mig solglasögon. Jag tycker att färgerna på blommorna, träden och fjärilarna inte blir desamma som utan solglasögon, inte lika intensiva.
Fast när jag nu har fått ögoninflammation i båda ögonen förutom allt annat just nu, så känns det skönt att ha på sig solglasögon.
Solglasögon döljer också tårarna som lyckas tränga sig fram, ibland, fast solen lyser.
När jag ser något som påminner om mamma. Som en pelargon.
Eller när jag tänker tanken att mamma aldrig mer kommer att sitta intill mig där i bilen och säga åt mig att "Kör nu försiktigt, Anna-Karin". Och att jag aldrig mer kommer att svara tillbaka till henne att; "Ja, men, mamma, det vet du ju att jag gör. Jag kör alltid försiktigt, ju".
Jag är hudlös. Igen. Det finns inget skyddande filter mellan mig och världen. Det där utanför tränger rakt in i mig med sådan kraft att jag är nära att falla omkull ... om inte det var för mina solglasögon.
Ett tätt blommande vitt päronträd räcker för att mina ögon tåras. En doftviol ... maskrosorna.
Detta överflöd i naturen nu. Denna explosion av färger, nyanser, skiftningar.
Blommande kastanj sida vid sida om äppelträd fulla av rosa knoppar ...
Jag tappar andan.
Står där, förundrad.
Mirakel ... ordet mirakel känns futtigt.
Det finns inte ord för det som sker därute just nu. Paradiset? Kanske ...
