När jag passerade brevlådan intill muren till vårt hus, såg jag orden "Familjen Mattsson" som finns där på brevlådan.
Jag kände ett stort vemod i mig. Blandat med enorm tacksamhet över
alla de där åren med hemmavarande barn och tonåringar och alla deras
underbara kompisar som nu aldrig, aldrig mer kommer igen.
Så är livet. Blott en tid är våra barn nära oss. För evigt är de i mitt hjärta och i mina tankar.
En tår föll på min kind.
Ett leende spred sig i mitt ansikte.
Minnesbilder från förr med skrattande skuttiga ungar kring vår yttertrappa passerade framför mina ögon.
Något nytt väntar mig. Jag vet inte vad det är.
Jag är beredd.
Nyfiken.
Öppen.
Att ta emot.
#Blogg100 - Dag 71
