Äntligen har jag sovit en natt utan mitellan sedan jag bröt min högra axel. Jag sov sex timmar i ett sträck och det var länge sedan jag gjorde det. Känns underbart att ha högra armen fri igen även om den är trött och gör ont ibland.
Jag gör sjukgymnastik tre gånger per dag för att få tillbaka styrka och rörlighet. Kan skriva på tangentbordet och för hand. Så många små saker som jag känner eufori över nu när jag återtar förmågan igen. Känner mig hoppfull även om jag är trött efter allt som har varit.
onsdag 28 december 2016
tisdag 27 december 2016
Glada dagar
Alla glada dagar
som var
som var
Alla skratten
ljusen
dofterna
och hoppet
vi delat
Blir till minnen
för hjärtat
att dansa med
Dagar vi inte längre
är tillsammans
Dagar av längtan
till gemenskap igen
(Anna-Karin)
ljusen
dofterna
och hoppet
vi delat
Blir till minnen
för hjärtat
att dansa med
Dagar vi inte längre
är tillsammans
Dagar av längtan
till gemenskap igen
(Anna-Karin)
måndag 19 december 2016
Vingklippta
Vingklippta får mitt hjärta
att bulta hårdare
Marsvinet för halva priset
för att "för gammal för att sälja"
köpte jag direkt
Den gamla slitna byrån och kökssoffan
som ingen annan ville ha
tog jag emot med öppna armar
Så svårt att stå emot
bedjande ögon och händer ...
Så svårt att låta bli
en hemlös katt
eller människa
Så lätt att ta en
vingklippts hand
i min
För att jag föddes så
Människa
(Anna-Karin)
för att "för gammal för att sälja"
köpte jag direkt
Den gamla slitna byrån och kökssoffan
som ingen annan ville ha
tog jag emot med öppna armar
Så svårt att stå emot
bedjande ögon och händer ...
Så svårt att låta bli
en hemlös katt
eller människa
Så lätt att ta en
vingklippts hand
i min
För att jag föddes så
Människa
(Anna-Karin)
Smärtan
Jag har aldrig brutit något förrän jag bröt axeln. Aldrig känt just
den smärtan. Huggande. Bultande. Svidande. Skärande. Så stark att jag
nästan svimmade. Så stark att jag ser dimmigt. Får ångest. Ont i magen.
Blir så trött att jag ibland inte kan tänka ...
Men när jag tänker ... tänker jag på dem som råkar illa ut i trafikolyckor. Jag tänker på dem som husen rasar över i krig. I jordbävningar. Jag tänker på deras smärta. Deras skrik. Skräcken. Smärta när där inte finns någon människa nära. Den skräck och smärta jag också fick smaka lite på när jag föll i asfalten i mörkret helt ensam. Även om lilla älskade Mimmi var där vid min sida.
Hur ska man kunna förstå lidande om man aldrig lidit?
Hur ska man förstå smärta om man aldrig känt smärta och hur den påverkar?
Hur ska man kunna lindra och trösta om man aldrig själv känt vad som lindrar och tröstar?
Och också förstå styrkan i en människa att orka och att läka igen.
Så vackert att använda sina smärtsamma upplevelser till att kanske lite bättre förstå andras. Till att kanske också lite kunna lindra en annans smärta.
Men när jag tänker ... tänker jag på dem som råkar illa ut i trafikolyckor. Jag tänker på dem som husen rasar över i krig. I jordbävningar. Jag tänker på deras smärta. Deras skrik. Skräcken. Smärta när där inte finns någon människa nära. Den skräck och smärta jag också fick smaka lite på när jag föll i asfalten i mörkret helt ensam. Även om lilla älskade Mimmi var där vid min sida.
Hur ska man kunna förstå lidande om man aldrig lidit?
Hur ska man förstå smärta om man aldrig känt smärta och hur den påverkar?
Hur ska man kunna lindra och trösta om man aldrig själv känt vad som lindrar och tröstar?
Och också förstå styrkan i en människa att orka och att läka igen.
Så vackert att använda sina smärtsamma upplevelser till att kanske lite bättre förstå andras. Till att kanske också lite kunna lindra en annans smärta.
onsdag 7 december 2016
Nytt favoritplagg
Kommit på att poncho är det perfekta plagget för mig just nu. Så slipper jag i alla fall se mitellan ibland. Nöden är uppfinningarnas moder.
måndag 5 december 2016
Julhyacint
Första gången i mitt liv jag fixat en liten julblomma med bara vänster hand. Det mesta går fast tar bara lite längre tid. Och vissa saker fungerar inte alls att göra med en hand. Då struntar jag i det eller ber om hjälp. Roligt att kunna göra lilla hyacinten fin.
tisdag 29 november 2016
Att ha en arm
Göra stora julbaket idag? Nä jag tror inte det med högerarm i bandage. Trött i vänster arm och hand. Tappar maten ibland när jag tagit fram
eller lagat den. Äter mig mätt på bananer och drickyoghurt.
En upplevelse att vara vänster enarmad i sex veckor. Nya upptäckter varje dag. Man kan inte ha bråttom med vänster arm omlindad. Det går att klä mig själv fast tar tid och energi.
Smärtan är mindre nu ibland. Läker långsamt.
En upplevelse att vara vänster enarmad i sex veckor. Nya upptäckter varje dag. Man kan inte ha bråttom med vänster arm omlindad. Det går att klä mig själv fast tar tid och energi.
Smärtan är mindre nu ibland. Läker långsamt.
fredag 25 november 2016
Röntgad igen
Min axel är röntgad igen. Jag behöver inte opereras. Lättnadens suck för
mig. Väldigt ont fast har fått bättre smärtstillande nu.
Mötte en så snäll och bra och glad läkare. Nu får jag läka i lugn och ro i sex veckor. Sedan blir det intensiv träning hos sjukgymnasten.
Mötte en så snäll och bra och glad läkare. Nu får jag läka i lugn och ro i sex veckor. Sedan blir det intensiv träning hos sjukgymnasten.
torsdag 24 november 2016
Aj aj aj ...
Igår hade jag riktigt stark smärta i min skadade högra axel. Det är som värst nu sa sjukgymnasten . som jag besökte. Mitellan ska jag ha i sex veckor. Så fem veckor kvar. Förbjuden att julstäda m m. Fått en vacker vit amaryllis som tröst av snälla grannar. Gör gott i min själ.
måndag 21 november 2016
Ramlat på isen och gjort mig illa
I onsdags ramlade jag på en isfläck och skadade högra axeln. Så nu har jag höger arm i förband dygnet runt en vecka och sedan förband och sjukgymnastik i sex veckor. Troligen flera månaders sjukgymnastik men det ska bli bra så småningom.
På torsdag ska jag röntga axeln igen. Om allt ser bra ut slipper jag operation.
Det går förvånansvärt bra så här långt att klara mig med vänster arm. Jag skriver det här inlägget med vänster hand. Inatt har jag kunnat sova tillräckligt bra.
Det gjorde väldigt ont att ramla och vissa rörelser efteråt var omöjliga.
På en sekund kan allt förändras. Ibland för en tid. Ibland för gott.
Känner mig tacksam för all hjälp jag får nu från vården, familj och medmänniskor.
På torsdag ska jag röntga axeln igen. Om allt ser bra ut slipper jag operation.
Det går förvånansvärt bra så här långt att klara mig med vänster arm. Jag skriver det här inlägget med vänster hand. Inatt har jag kunnat sova tillräckligt bra.
Det gjorde väldigt ont att ramla och vissa rörelser efteråt var omöjliga.
På en sekund kan allt förändras. Ibland för en tid. Ibland för gott.
Känner mig tacksam för all hjälp jag får nu från vården, familj och medmänniskor.
måndag 14 november 2016
Supermåne
Igår kväll smög jag ut i trädgårdens mörker och fotograferade Supermånen. Den lyste så vackert när den ibland dök fram mellan molnen.
Jag stod där förundrad över universums mysterium. Så som jag ofta känner mig när jag ser upp mot himlen och månen och stjärnorna.
Så liten jag känner mig. Så svindlande liten i allt det stora hemlighetsfulla och ändå en del av alltsammans. Något så mycket större än jag själv.
Trofast och ärlig
söndag 6 november 2016
Allhelgonahelg
En gång
får min kropp vila
under marken
får min kropp vila
under marken
Djupt där nere
Där trädens rötter bor
Tryggt omfamnad
av den mörka jorden
Jag här uppe ...
Luften svävar fritt
omkring mig
Undrar hur det är
Att inga stjärnor
på mörka vinterhimlen
längre kunna se
Kanhända ...
Lyser stjärnor klara
ända djupt i graven ned
Kanhända ...
Är min kära
själv en stjärna
Lyser över mig
när jag i mörkret
tänder ljus
Allhelgonahelg
på älskads grav
(Anna-Karin)
Där trädens rötter bor
Tryggt omfamnad
av den mörka jorden
Jag här uppe ...
Luften svävar fritt
omkring mig
Undrar hur det är
Att inga stjärnor
på mörka vinterhimlen
längre kunna se
Kanhända ...
Lyser stjärnor klara
ända djupt i graven ned
Kanhända ...
Är min kära
själv en stjärna
Lyser över mig
när jag i mörkret
tänder ljus
Allhelgonahelg
på älskads grav
(Anna-Karin)
tisdag 1 november 2016
Vem är väl jag
Vem är väl jag?
En annan än ett träd?
En annan än ett träd?
Knoppas
Blomstrar
Glöder
Tappar färgen
Bleknar bort
Behåller kraften
I mitt inre
Går in i den stora vintern
Lika naken som
jag en gång
kom hit
(Anna-Karin)
Blomstrar
Glöder
Tappar färgen
Bleknar bort
Behåller kraften
I mitt inre
Går in i den stora vintern
Lika naken som
jag en gång
kom hit
(Anna-Karin)
söndag 23 oktober 2016
Mimmi 5 år
Nyss var hon en liten valp känns det som. Nu är Mimmi fem år redan. Hon är en mycket tillgiven liten vän som vill sitta i mitt knä så fort hon bara får chansen. En kaxig liten pudel långt ifrån ängslig. Hittar gärna på små hyss när det finns tillfälle. Glad och leksen. Klok och fantastiskt läraktig. Social och en stor människoälskare som numera har sina särskilda favoriter bland människorna runt omkring.
Älskade hund, allra finaste lilla vän som alltid är där för mig. Som alltid hälsar mig välkommen hem på det mest kärleksfulla sätt som jag kan tänka mig. Överöst av all din kärlek varje gång jag kliver över tröskeln till mitt hem. Tack för att just du blev min hund.
måndag 17 oktober 2016
fredag 14 oktober 2016
Motion för rättvis beskattning av de med sjukersättning
Jag läser hos Solrosuppropet om att två S-politiker lagt fram en motion om ändrad beskattning av människor med sjukersättning.
Idag beskattas de med sjukersättning orättvist och fullkomligt ologiskt betydligt hårdare än de som arbetar vid samma inkomst. Jag kan bara hoppas att det som lyfts fram i motionen kommer att bli verklighet. Det skulle definitivt bidra till ett mer jämlikt och rättvist samhälle.
Människor som har sjukersättning är redan så hårt drabbade ekonomiskt eftersom ersättningen är så låg att man ofta är under gränsen för fattigdom. Att då dessutom beskattas hårdare än andra, ja, vad ska jag säga. Det är för j-kligt rent ut sagt. Det är orättvist och det är fel och det gör att vuxna människor inte längre är ekonomiskt självständiga utan ofta beroende av en partner.
Hög tid för förändring anser jag. Men vis av erfarenheten tar jag inte ut något i förskott. Utan fortsätter att följa det som sker och om det verkligen kommer att bli en förändring. Och inte bara tomt prat och tomma löften.
Citat från Solrosuppropet:
"Socialdemokraterna Eva-Lena Jansson och Lennart Axelsson har lämnat in en motion som behandlar den orättvisa beskattningen av sjuka och av personer med sjukersättning. Man tar upp att man velat sänka skatten för de ålderspensionärer som haft sämst ekonomiska omständigheter men att man inte får glömma de sjuka. Man föreslår till och med att kanske ålderspensionärer får stå tillbaka lite om det inte finns utrymme med förbättringar för båda grupperna.
Det kan nog folk reagera på men saken är den att vi med sjukersättning betalar mera skatt än vad ålderspensionärerna gör. Vid en inkomst på ca 15.000 kronor i månaden betalar en löntagare 3.031 kronor i skatt. En ålderspensionär betalar 3.275 i skatt på samma månadsinkomst medan en sjukpensionär betalar på samma inkomst 4.400 kronor.(enligt skattetabell 34) En med sjukersättning betalar alltså 1.369 kronor mera i månaden än en löntagare och 1.125 kronor mera än vad ålderspensionären betalar."
HÄR är länk till motionen i sin helhet.
Idag beskattas de med sjukersättning orättvist och fullkomligt ologiskt betydligt hårdare än de som arbetar vid samma inkomst. Jag kan bara hoppas att det som lyfts fram i motionen kommer att bli verklighet. Det skulle definitivt bidra till ett mer jämlikt och rättvist samhälle.
Människor som har sjukersättning är redan så hårt drabbade ekonomiskt eftersom ersättningen är så låg att man ofta är under gränsen för fattigdom. Att då dessutom beskattas hårdare än andra, ja, vad ska jag säga. Det är för j-kligt rent ut sagt. Det är orättvist och det är fel och det gör att vuxna människor inte längre är ekonomiskt självständiga utan ofta beroende av en partner.
Hög tid för förändring anser jag. Men vis av erfarenheten tar jag inte ut något i förskott. Utan fortsätter att följa det som sker och om det verkligen kommer att bli en förändring. Och inte bara tomt prat och tomma löften.
Citat från Solrosuppropet:
"Socialdemokraterna Eva-Lena Jansson och Lennart Axelsson har lämnat in en motion som behandlar den orättvisa beskattningen av sjuka och av personer med sjukersättning. Man tar upp att man velat sänka skatten för de ålderspensionärer som haft sämst ekonomiska omständigheter men att man inte får glömma de sjuka. Man föreslår till och med att kanske ålderspensionärer får stå tillbaka lite om det inte finns utrymme med förbättringar för båda grupperna.
Det kan nog folk reagera på men saken är den att vi med sjukersättning betalar mera skatt än vad ålderspensionärerna gör. Vid en inkomst på ca 15.000 kronor i månaden betalar en löntagare 3.031 kronor i skatt. En ålderspensionär betalar 3.275 i skatt på samma månadsinkomst medan en sjukpensionär betalar på samma inkomst 4.400 kronor.(enligt skattetabell 34) En med sjukersättning betalar alltså 1.369 kronor mera i månaden än en löntagare och 1.125 kronor mera än vad ålderspensionären betalar."
HÄR är länk till motionen i sin helhet.
Gör höstfint
Igår satte jag ner pelargonerna i källaren för vintervila. Jag har satt perenn ljung i krukor i uterummet och i en stor kruka intill trappan framför vårt hus.
Det var så roligt med nya blommor att jag drogs med och köpte murgröna till mitt köksfönster. Murgröna har alltid fått mitt hjärta att bulta lite extra. Jag gillar sirligheten i växtsättet. Formen på bladen, färgen. Och att den nästan alltid är en växt som trivs och frodas. I alla fall trivs den hemma hos mig. Lättskött är den också.
Det blir vackert med två murgrönor kring adventsljusstaken i köksfönstret lite längre fram. Så länge har jag en svart ljuslykta intill dem på fönsterbrädan.
I trädgården har jag lite kvar att fixa. Det är några växter som ska klippas ned. Så småningom en del löv som ska klippas sönder och räfsas undan. Några växter i krukor som ska planteras i ett land.
Jag förbereder både mig själv, trädgården och mitt hem för mörkret och vilan som närmar sig för varje dag. Njuter av de färgsprakande löven som finns överallt just nu omkring mig därute. Det glöder omkring mig- Naturens stora konstsalong när jag går mina promenader.
Det var så roligt med nya blommor att jag drogs med och köpte murgröna till mitt köksfönster. Murgröna har alltid fått mitt hjärta att bulta lite extra. Jag gillar sirligheten i växtsättet. Formen på bladen, färgen. Och att den nästan alltid är en växt som trivs och frodas. I alla fall trivs den hemma hos mig. Lättskött är den också.
Det blir vackert med två murgrönor kring adventsljusstaken i köksfönstret lite längre fram. Så länge har jag en svart ljuslykta intill dem på fönsterbrädan.
I trädgården har jag lite kvar att fixa. Det är några växter som ska klippas ned. Så småningom en del löv som ska klippas sönder och räfsas undan. Några växter i krukor som ska planteras i ett land.
Jag förbereder både mig själv, trädgården och mitt hem för mörkret och vilan som närmar sig för varje dag. Njuter av de färgsprakande löven som finns överallt just nu omkring mig därute. Det glöder omkring mig- Naturens stora konstsalong när jag går mina promenader.
söndag 9 oktober 2016
Till mamma
Idag skulle mamma fyllt 90 år. Jag saknar dig varje dag, mamma. Livet går vidare ändå. Den kärlek, kraft, glädje, visdom, generositet, tacksamhet och det mod du gav lever för alltid kvar inuti mig. En vägvisare för mig i mitt eget liv. Tack, mamma. Jag älskar dig ända in i evigheternas evighet.
torsdag 6 oktober 2016
Musikalen Passion
Jag såg musikalen Passion på Spira i Jönköping igår kväll. Det kändes fint att sitta där i salongen när den kalla vinden ven utanför. Så fort kylan kom i år. Det är lite svårt att hänga med i vädersvängarna nuförtiden tycker jag.
Passion var en historia om passionerad kärlek. En finstämd berättelse med vacker musik. Där fanns allt det där som håller genom tiderna i en berättelse. Kärlek och svek. Glädje och sorg. Liv och död. Som livet självt.
Jag tänkte på hur vilsamt det var att se musikalen jämfört med att t ex titta på TV. Det var levande människor på scen, allt kan ju hända då. Ändå var det en sådan vila i det. Inga störande reklampauser till exempel.
Kultur gör gott i själen för oss människor.
Passion var en historia om passionerad kärlek. En finstämd berättelse med vacker musik. Där fanns allt det där som håller genom tiderna i en berättelse. Kärlek och svek. Glädje och sorg. Liv och död. Som livet självt.
Jag tänkte på hur vilsamt det var att se musikalen jämfört med att t ex titta på TV. Det var levande människor på scen, allt kan ju hända då. Ändå var det en sådan vila i det. Inga störande reklampauser till exempel.
Kultur gör gott i själen för oss människor.
lördag 1 oktober 2016
Låt ingen eller inget ta ifrån dig ditt värde
Jag tror att det handlar om att aldrig låta någon annan eller något som
sker i livet ta ifrån dig känslan av att du är värdefull.
Precis så som du är.
Precis så som du är.
torsdag 29 september 2016
Blåsigt och lite matinspiration
Nu är det blåsigt och höstlikt ute idag. Jag passade på att gå en rask promenad tidigt på morgonen ifall att det kanske skulle komma mycket regn idag som man pratat om på nyheterna.
Igår gjorde jag två olika varianter av currysås. En alldeles vanlig. Och en kall currysås där jag först stekte lök och äpple med curry. Sedan lät jag röran svalna och när den var kall rörde jag ned den i creme fraiche. Det blev väldigt goda såser och det luktade så gott i hela köket när jag lagat dem.
Sedan gjorde jag raw chokladbollar med dadlar som sötningsmedel och mandelmjöl istället för traditionella chokladbollar. Åh så goda de blev! Riktigt gott och bra att ha till té eller kaffe om man inte vill äta för mycket socker. Det finns massor av olika recept på raw chokladbollar på nätet. En liten guldgruva att ösa ur för den som vill.
HÄR är receptet jag använde. Fast jag tog mandelmjöl istället för cashewnötter.
Igår gjorde jag två olika varianter av currysås. En alldeles vanlig. Och en kall currysås där jag först stekte lök och äpple med curry. Sedan lät jag röran svalna och när den var kall rörde jag ned den i creme fraiche. Det blev väldigt goda såser och det luktade så gott i hela köket när jag lagat dem.
Vanlig varm currysås. Så god till kyckling t ex. |
Kall currysås av äpple, lök, curry och creme fraiche. God till kyckling och också god som röra i t ex wrap. |
Sedan gjorde jag raw chokladbollar med dadlar som sötningsmedel och mandelmjöl istället för traditionella chokladbollar. Åh så goda de blev! Riktigt gott och bra att ha till té eller kaffe om man inte vill äta för mycket socker. Det finns massor av olika recept på raw chokladbollar på nätet. En liten guldgruva att ösa ur för den som vill.
HÄR är receptet jag använde. Fast jag tog mandelmjöl istället för cashewnötter.
Mums så goda de här chokladbollarna med dadlar och mandelmjöl blev! |
Instängd gråt
Ibland i livet
är tårar
lika svåra
att få ut
Som kaviar
ur en tub
där kaviaren
nästan är slut
(Anna-Karin)
är tårar
lika svåra
att få ut
Som kaviar
ur en tub
där kaviaren
nästan är slut
(Anna-Karin)
måndag 26 september 2016
Omfamna livet i punktskrift
Boken "Omfamna livet" som jag skrivit finns nu också i punktskrift. Fantastiskt! Så glad jag känner mig över det.
Om man vill låna den som talbok istället kan ett lokalt bibliotek lämna in en förfrågan till Myndigheten för tillgängliga medier och be att de producerar den som talbok.
fredag 23 september 2016
Omfamna livet på Jönköpings stadsbibliotek
Det är en härlig känsla att se boken jag skrivit, "Omfamna livet", på Jönköpings stadsbibliotek. Jag känner mig stolt.
Minns när jag gick in här på biblioteket första gången som 19-åring när jag var nyinflyttad till Jönköping och inte kände en enda människa här. Lyckokänslan när jag såg alla böckerna. Hur jag tänkte att böckerna kommer aldrig att ta slut. Här finns så många berättelser att de räcker ett helt liv och blir över. Det kändes underbart inuti mig. Underbart och trösterikt att veta att det alltid finns böcker om allt annat i livet försvinner för mig som människa någon gång. Böckerna är ibland en människas allra bästa vän. Och livräddare.
Alla människor bär på en berättelse. Ibland på flera. Tänk att nu är min berättelse här bland alla de andra!
Vunnit
Så glad jag blev idag när jag fick mail från en bloggare om att jag vunnit i en tävling. Det är så sällan som jag vinner i tävlingar, så när jag vinner blir jag väldigt glad och faktiskt förvånad.
Jag vann en låda full med godis. Det blir roligt att få hem den så småningom.
Tänk så fantastiskt det är att ha en blogg som gör att man får bloggvänner. När man följer varandra i flera år så lär man känna varandra på ett alldeles särskilt sätt. Och ibland blir man vänner också IRL.
Trötta dagar när jag inte orkar socialt liv utanför mitt hem så finns där alltid någon vän i cyberrymden som jag kan skriva till och läsa hos. Det är verkligen fantastiskt och alldeles, alldeles underbart.
Tack till alla mina bloggvänner för att ni finns!
Jag vann en låda full med godis. Det blir roligt att få hem den så småningom.
Tänk så fantastiskt det är att ha en blogg som gör att man får bloggvänner. När man följer varandra i flera år så lär man känna varandra på ett alldeles särskilt sätt. Och ibland blir man vänner också IRL.
Trötta dagar när jag inte orkar socialt liv utanför mitt hem så finns där alltid någon vän i cyberrymden som jag kan skriva till och läsa hos. Det är verkligen fantastiskt och alldeles, alldeles underbart.
Tack till alla mina bloggvänner för att ni finns!
onsdag 21 september 2016
BlueCall App när själen gör ont och du behöver någon att prata med
Nu i höst har en ny app lanserats som heter BlueCall App. Den är tänkt att hjälpa till att fylla behovet att lätt nå någon att prata med när man mår psykiskt dåligt.
Jag vet själv hur svårt det kan vara ibland att dels ta steget att ringa till någon när man mår psykiskt dåligt. Och dels vilka köer det kan vara att få någon att tala med även fast man har fått en remiss från sin läkare. Det finns alltså fler människor som mår psykiskt dåligt än vad det finns lyssnare i Sverige. I alla fall professionella lyssnare.
Ibland räcker det att tala med en närstående när man mår dåligt i själen. Men ibland gör det inte det. Det kan också vara att det man behöver tala med någon om är känsligt. Man är kanske rädd att såra någon eller att tynga en vän eller anhörig. Det finns också ofta känslor av skam över att man mår dåligt i själen. Även om det så klart inte alls är något att skämmas över. Nästan alla människor drabbas någon gång i livet av en livskris eller något annat som gör att man mår dåligt. Att få berätta hur man känner det och att få bra feedback kan ibland vara skillnaden mellan liv och död.
I den tid vi lever i tycker jag att en app i mobiltelefonen kan vara ett sätt bland många att hjälpa den som mår psykiskt dåligt. Inte minst bland unga människor är ju appar och mobiltelefoner numera som en förlängning av oss själva och alltid tillgängliga.
När man ringer till BlueCall app väljer man själv om man vill tala med en medmänniska eller någon som är utbildad inom samtalsstöd. Man är alltid anonym och stödpersonerna har tystnadsplikt. Samtalen är kostnadsfria eller har en låg kostnad.
HÄR är BlueCall apps hemsida och därifrån kan du också ladda ner appen till din mobiltelefon. Det är kostnadsfritt att ladda ner appen. .
Öppettider för samtal hos BlueCall app är måndag, onsdag och söndag kl 19-22.
Du kan också följa BlueCall app i sociala medier som t ex Facebook och Instagram. Där finns tankar och också länkar som handlar om psykisk ohälsa och hälsa.
Jag har själv inte testat appen eftersom den så här långt bara fungerar för Iphone och jag har en Android. Så småningom kommer appen också att finnas för Android.
Hur som helst tycker jag att idén är bra och helt rätt i tiden. Allt fler, inte minst unga, drabbas av psykisk ohälsa. Varje litet steg som vi kan göra för att människor ska må mindre dåligt i själen är stora och viktiga steg för oss alla. Ingen människa ska behöva känna att där inte finns någon att tala med när man mår psykiskt dåligt.
BlueCall är skapat av tre tjejer, Caroline, Charlotte och Lisa, som alla tre har upplevt psykisk ohälsa på mycket nära håll och vet hur viktigt det är att få hjälp och stöd när man behöver det. Så här berättar de:
- Vi har upplevt frustrationen av att se nära och kära lida för att samhällets resurser inte räcker till att hjälpa alla som behöver stöd. Vi har själva stundtals varit långt under isen, men lyckats ta oss tillbaka med hjälp av medmänskligt samtalsstöd, och vill nu göra något för de där ute som är i behov av stöd, men som kanske inte vet vart de ska vända sig, eller väntar på en psykologtid från en remiss, inte har råd att gå till en privatpsykolog, eller bara vill ha någon som lyssnar.
Jag vet själv hur svårt det kan vara ibland att dels ta steget att ringa till någon när man mår psykiskt dåligt. Och dels vilka köer det kan vara att få någon att tala med även fast man har fått en remiss från sin läkare. Det finns alltså fler människor som mår psykiskt dåligt än vad det finns lyssnare i Sverige. I alla fall professionella lyssnare.
Ibland räcker det att tala med en närstående när man mår dåligt i själen. Men ibland gör det inte det. Det kan också vara att det man behöver tala med någon om är känsligt. Man är kanske rädd att såra någon eller att tynga en vän eller anhörig. Det finns också ofta känslor av skam över att man mår dåligt i själen. Även om det så klart inte alls är något att skämmas över. Nästan alla människor drabbas någon gång i livet av en livskris eller något annat som gör att man mår dåligt. Att få berätta hur man känner det och att få bra feedback kan ibland vara skillnaden mellan liv och död.
I den tid vi lever i tycker jag att en app i mobiltelefonen kan vara ett sätt bland många att hjälpa den som mår psykiskt dåligt. Inte minst bland unga människor är ju appar och mobiltelefoner numera som en förlängning av oss själva och alltid tillgängliga.
När man ringer till BlueCall app väljer man själv om man vill tala med en medmänniska eller någon som är utbildad inom samtalsstöd. Man är alltid anonym och stödpersonerna har tystnadsplikt. Samtalen är kostnadsfria eller har en låg kostnad.
HÄR är BlueCall apps hemsida och därifrån kan du också ladda ner appen till din mobiltelefon. Det är kostnadsfritt att ladda ner appen. .
Öppettider för samtal hos BlueCall app är måndag, onsdag och söndag kl 19-22.
Du kan också följa BlueCall app i sociala medier som t ex Facebook och Instagram. Där finns tankar och också länkar som handlar om psykisk ohälsa och hälsa.
Jag har själv inte testat appen eftersom den så här långt bara fungerar för Iphone och jag har en Android. Så småningom kommer appen också att finnas för Android.
Hur som helst tycker jag att idén är bra och helt rätt i tiden. Allt fler, inte minst unga, drabbas av psykisk ohälsa. Varje litet steg som vi kan göra för att människor ska må mindre dåligt i själen är stora och viktiga steg för oss alla. Ingen människa ska behöva känna att där inte finns någon att tala med när man mår psykiskt dåligt.
BlueCall är skapat av tre tjejer, Caroline, Charlotte och Lisa, som alla tre har upplevt psykisk ohälsa på mycket nära håll och vet hur viktigt det är att få hjälp och stöd när man behöver det. Så här berättar de:
- Vi har upplevt frustrationen av att se nära och kära lida för att samhällets resurser inte räcker till att hjälpa alla som behöver stöd. Vi har själva stundtals varit långt under isen, men lyckats ta oss tillbaka med hjälp av medmänskligt samtalsstöd, och vill nu göra något för de där ute som är i behov av stöd, men som kanske inte vet vart de ska vända sig, eller väntar på en psykologtid från en remiss, inte har råd att gå till en privatpsykolog, eller bara vill ha någon som lyssnar.
måndag 19 september 2016
Träning, stress och utmattningssyndrom
Allt oftare läser jag om hur träning både förebygger stress och kan läka stressrelaterad ohälsa. HÄR är ännu en intressant artikel i just det ämnet.
Bland annat läser jag tankar om att livet är ju sådant att ibland kan man inte plocka bort en stressfaktor ur sitt liv. Istället kan man öka sin stresstålighet genom konditionsträning och styrketräning.
Jag motionerar själv så mycket som min kropp klarar idag. Ibland utmanar jag mig själv och ökar nivån eller byter aktivitet. Det är viktigt med motion. Både för kroppen och för själen.
Ändå finns det stunder när jag reflekterar över budskapet som syns allt mer om att man ska motionera så förebygger man stress och utmattning. Det finns en risk att man lägger ansvaret helt på individen känner jag. Att man själv helt kan styra om man blir utmattad eller inte. Vilket jag inte håller med om. Ibland är det som händer i livet alltför påfrestande, det händer alltför traumatiska saker med kort tids mellanrum och man får inte den möjlighet till återhämtning som man behöver för att orka. Det blir helt enkelt för mycket.
Varför reflekterar jag över detta? Jo, helt enkelt för att jag tänker på mig själv och mina personliga erfarenheter. När jag blev utmattad jobbade jag heltid. En gång i veckan gick jag på motionsgymnastik. I stort sett varje kväll efter jobbet promenerade jag olika långa sträckor. Jag var beroende av mina promenader. Var så van vid dem att jag inte gärna lät bli dem. Det var sträckor på mellan 2-7 km i kuperad mark om jag inte hade någon besvärlig infektion. Jag sprang i långa trappor både på jobbet och hemma. Alla mina värden och min kondition var bra. Jag rökte inte och jag drack ingen alkohol.
Ändå, trots det jag gjorde för min hälsa, så en dag efter tre års tid med accellererande olika märkliga stressrelaterade symptom, slutade min kropp att fungera. Mina händer löd mig inte längre. Jag kunde inte ta mig ur sängen. Jag orkade inte tala eller att lyssna. Kunde inte koncentrera mig. Med mera med mera.
Så ja, visst är det viktigt och visst kan det göra att man som människa blir mer stresstålig när man tränar. Men det är inte så enkelt som att det är en 100 % garanti att man klarar sig i alla fall från att drabbas av stressrelaterad ohälsa. Det är min personliga erfarenhet.
Bland annat läser jag tankar om att livet är ju sådant att ibland kan man inte plocka bort en stressfaktor ur sitt liv. Istället kan man öka sin stresstålighet genom konditionsträning och styrketräning.
Jag motionerar själv så mycket som min kropp klarar idag. Ibland utmanar jag mig själv och ökar nivån eller byter aktivitet. Det är viktigt med motion. Både för kroppen och för själen.
Ändå finns det stunder när jag reflekterar över budskapet som syns allt mer om att man ska motionera så förebygger man stress och utmattning. Det finns en risk att man lägger ansvaret helt på individen känner jag. Att man själv helt kan styra om man blir utmattad eller inte. Vilket jag inte håller med om. Ibland är det som händer i livet alltför påfrestande, det händer alltför traumatiska saker med kort tids mellanrum och man får inte den möjlighet till återhämtning som man behöver för att orka. Det blir helt enkelt för mycket.
Varför reflekterar jag över detta? Jo, helt enkelt för att jag tänker på mig själv och mina personliga erfarenheter. När jag blev utmattad jobbade jag heltid. En gång i veckan gick jag på motionsgymnastik. I stort sett varje kväll efter jobbet promenerade jag olika långa sträckor. Jag var beroende av mina promenader. Var så van vid dem att jag inte gärna lät bli dem. Det var sträckor på mellan 2-7 km i kuperad mark om jag inte hade någon besvärlig infektion. Jag sprang i långa trappor både på jobbet och hemma. Alla mina värden och min kondition var bra. Jag rökte inte och jag drack ingen alkohol.
Ändå, trots det jag gjorde för min hälsa, så en dag efter tre års tid med accellererande olika märkliga stressrelaterade symptom, slutade min kropp att fungera. Mina händer löd mig inte längre. Jag kunde inte ta mig ur sängen. Jag orkade inte tala eller att lyssna. Kunde inte koncentrera mig. Med mera med mera.
Så ja, visst är det viktigt och visst kan det göra att man som människa blir mer stresstålig när man tränar. Men det är inte så enkelt som att det är en 100 % garanti att man klarar sig i alla fall från att drabbas av stressrelaterad ohälsa. Det är min personliga erfarenhet.
lördag 17 september 2016
Äppeltider
Oj så många friska och goda och vackra äpplen det är den här sensommaren! Jag har gjort äppelmos och jag har bakat äppelkakor. På förstukvisten står en brun rund korg full med gröna äpplen från vårt gamla äppelträd i trädgården. Det doftar så gott från dem så fort jag kliver ut på förstukvisten.
Av en vänlig granne fick jag en brun papperspåse full med äpplet Vit Astrakan. Det är en gammal klassisk äppelsort från 1700-talet. Själva sorten får mig att tänka på min mormor och morfar och också på Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarna som fick kärnor av Vit Astrakan i ett brev från Sverige. Som hon sådde i jorden i sitt nya hemland Amerika och drömde om smaken av just Astrakan-äpple.
Dofter och smaker hör så nära samman med minnen och känslor. När jag känner doften av äppelkaka minns jag glada stunder med människor jag älskar som inte längre är med mig här i det jordiska livet.
När jag bjuder någon jag älskar på äppelkaka idag, skapar jag glada minnen och känslor i min tur.
Soluppgång och solnedgång
En morgon gick jag på promenad tidigt för att få igång kroppen innan hettan slog till. Jag fick se en vacker soluppgång över den lilla sjön nära där jag bor.
En kväll såg jag en så vacker solnedgång. Allt runt omkring var stilla och tyst.
Älskade naturen. Tack för att du finns där för mig när helst jag vill.
onsdag 7 september 2016
Tacksamma Elefantöra
Jag har en stor Elefantöra i mitt köksfönster. Den har jag fått en gång av en vänlig granne. Hela våren och sommaren har jag tänkt att jag skulle ta sticklingar av den. Hux flux gjorde jag det häromdagen.
Från min enda planta fick jag fem nya fina Elefantöra. Så nu har jag fullt av Elefantöra på fönsterbrädorna här hemma.
Elefantöra är en lättskött och tacksam krukväxt. Behöver inte mycket vatten alls. Själv vattnar jag den en gång i veckan. Sticklingarna sätter jag direkt i jorden i en kruka. Där sköter de sig helt själva sedan.
Jag hade den här krukväxten första gången när jag flyttade hemifrån som 19-åring. Då var den populär. Sedan såg jag inte till den på länge, länge. Men nu har den blivit en populär krukväxt igen och finns att köpa hos blomsterhandlare.
Blogginlägget om sjukersättningen - många läsare
Mitt förra inlägg om sjukersättningen har så här långt haft 952 besökare. Jag har fått så fin respons i olika grupper i FB på det jag skrivit. Det har fått mig att känna mig mindre ensam i min situation.
Tack till dig som läser det jag skriver.
Många vill liksom jag förbättringar när det gäller sjukersättningen.
Det önskar jag att politiker tar till sig. Det är på tiden att de gör det anser jag.
Tack till dig som läser det jag skriver.
Många vill liksom jag förbättringar när det gäller sjukersättningen.
Det önskar jag att politiker tar till sig. Det är på tiden att de gör det anser jag.
lördag 3 september 2016
När höjs sjukersättningen?
Det är inte rätt att människor med sjukersättning fortfarande betalar mer skatt än den som arbetar vid samma inkomst. Det är inte rätt att sjuka människor som saknar arbetsförmåga och som utretts i många långa år, idag har en sjukersättning som är under eller på gränsen till fattigdom.
Jag är kvinna och jag har 75 % sjukersättning sedan drygt tre år efter att i 15 år ha haft tidsbegränsad sjukersättning. Jag vet att jag inte är ensam i min situation. Tyvärr är vi alltför många. Och de allra flesta av oss är kvinnor.
Kvinnor som arbetat och slitit. Utbildat sig. Ställt upp för arbetsgivaren i tid och otid. Duktiga flickor. Ofta också för anhöriga och älskade i olika åldrar och livssituationer. Tills den dag vi stupade. Vi har försökt och försökt att komma tillbaka i arbetslivet igen. Men vi har inte lyckats. Till sist är sjukersättning det enda alternativ som är kvar.
Oavsett om det handlar om en man eller en kvinna, människa som människa, så är det vare sig rätt eller försvarbart i ett gott samhälle, att man när man drabbas av ohälsa, fysisk eller psykisk, som gör att man inte längre klarar att arbeta så som arbetslivet ser ut idag, att man förutom de förslitningar och bestående besvär man har fått, dessutom ska bli så ekonomiskt utsatt att man ibland är fattig. Inte bara idag. Utan resten av sitt liv. Detta gäller så klart också för de människor som föds in i obotbar ohälsa av något slag.
Jag är en människa som brinner för att få bort orättvisor. Jag engagerade mig mycket när det gällde att få bort det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka. Idag finns de inte längre. Jag önskar att jag aldrig mer får uppleva att de kommer tillbaka. Tokigheter ska man inte upprepa, även om vi människor ibland gör det.
Det finns stunder när jag tvivlar. När jag känner som att det finns inget mer att göra. Motståndskrafterna är för stora.
Men då tänker jag på de kvinnor som en gång i tiden kämpade för kvinnlig rösträtt. Tänk om inte de hade kämpat. Hade min mormor då någonsin fått rätten att rösta? Min mamma? Jag själv? Vem kan veta.
Idag är där andra utmaningar än rösträtten för att vi ska få ett mer rättvist och jämställt samhälle. Jag kan icke räkna dem alla. För de är så många. Jag vet att där är många olika grupper som behöver få det bättre i vårt samhälle. Jag kan bara vara en röst för det som jag själv har erfarenhet av. Desto viktigare att vi är många som brinner inte bara för en sak, utan för många olika saker. I tidningen häromdagen läste jag om hur de ekonomiska klyftorna ökat de senaste åren och fortsätter att öka i Sverige. Det blir inget bra samhälle där det finns stora ekonomiska klyftor mellan människor. Det är min starka övertygelse. Vi behöver vända Sverige i riktning mot minskade klyftor mellan människor istället för tvärtom.
Vi som har sjukersättning betalar fortfarande mer i skatt vid samma inkomst än den som arbetar. Hur tokigt är inte det. Kan någon enda av er som läser detta ge mig ett enda vettigt skäl till att vi ska ha det så i Sverige?
Den minsta förändring jag vill se när det gäller sjukersättningen är att vi som har det betalar samma skatt som den som arbetar vid samma inkomst. Men jag vill så klart mera.
Jag vill att vi som har sjukersättning har en skälig ersättning som går att leva på. Som går att vara självförsörjande på som människa. För det är knappast möjligt så som ersättningen är idag. Själv får jag ut 9.622 kr i sjukersättning per månad. Den summan är före skatt. Efter skatt får jag ut 6.736 kronor. Och det finns de som får betydligt mindre än jag själv. Den här inkomsten är bestående resten av livet om inte det blir förändringar i systemen.
Den låga sjukersättningen gör att man riskerar att bli ekonomiskt beroende av en partner. Vilket i sin tur gör att man hamnar i den gamla tidens beroendeställning till en partner. Eftersom de allra flesta med sjukersättning är kvinnor, blir det alltså ofta en man som kvinnan blir beroende av. Ett så gammalmodigt system tycker jag att det är dags att vi gör oss av med en gång för alla.
Det parti som inte förändrar detta när de har makten att göra det, det parti kan inte påstå att man är ett parti som vill jämställdhet enligt mig.
Jag kommer att vara mycket besviken om inte regeringen förändrar detta under sin period vid makten. Säkert också många andra. Vilket i sin tur förmodligen kommer att påverka röstresultatet vid nästa val. Själv kommer jag så klart att rösta på det parti som vill jämlikhet och förbättringar i sjukersättningen nästa gång jag röstar.
Om du tycker som jag, dela gärna det jag skrivit. Sprid mina eller dina egna tankar kring den låga sjukersättningen och den orättvisa beskattningen av oss som har sjukersättning. Kommentera gärna det jag skrivit.
Jag skriver detta för min egen skull. För min mammas skull som också slet ut sig i arbetslivet och fick leva på en mycket låg inkomst ända in i döden där jag ofta fick stötta henne ekonomiskt.
Jag skriver detta för mina döttrars skull. För att de en dag, gud förbjude, om de av något skäl inte längre kan arbeta på grund av ohälsa, ska kunna vara ekonomiskt självständiga ändå resten av sina liv.
Jag önskar att jag kunde skriva detta för att jag har en syster. Men jag har ingen syster. Därför är alla kvinnor mina systrar och jag skriver detta för deras skull. För er skull. För din skull, du som läser. För att du ska kunna känna dig ekonomiskt oberoende av en partner oavsett hur arbetsför du är. För att du själv ska kunna välja om du vill stanna i en relation eller inte. Och inte behöva stanna kvar i en dålig relation därför att du inte har ekonomiska förutsättningar att ha ett bra liv utan en relation.
Jag skriver detta också för dig som är man och är i samma situation. Kanske är det särskilt tufft för dig som är man, eftersom det inte finns så många män i just den här situationen.
Jag skriver detta för ett samhälle där vi som människor har samma värde livet igenom oavsett hur arbetsföra vi är eller inte. Där vi beskattas lika vid samma inkomst oavsett arbetsförmåga. För ett samhälle där vi har rätten till en värdig inkomst och att vara ekonomiskt självständiga oavsett arbetsförmåga.
Jag skriver detta för en bättre sjukförsäkring för oss alla.
Jag skriver detta för ett bättre samhälle för oss alla med minskade klyftor mellan människor.
Citat från Socialdemokratiska seniorer i Göteborg, 2016:
"En ... sjukskriven med en ersättning på 22.000 kronor i månaden betalar under ett år 19 560 kronor mer i skatt än en lönearbetare."
Solrosuppropet och de människor som står bakom den ideella föreningen, är en förening som ger mig hopp när mitt eget hopp sviktar. De arbetar för en värdigare sjukförsäkring på olika sätt. Om du inte redan känner till dem, kika gärna in i deras sida och stötta dem på något sätt.
Se även:
"Vi vill ha rättvis skatt" (Socialdemokratiska seniorer i Göteborg)
"Byt fokus för att minska sjukfrånvaron"/Solfrosuppropet (Expressen)
"Den orättvisa skatten som ingen vill tala om" (Aftonbladet)
"Sjukersättning - sjukt låg ersättning" (Solrosuppropet)
"Se över sjukersättningen så att man kan leva ett värdigt liv" (Arbetarbladet)
"Låg sjukersättning skapar ny underklass" (Dagens Arena)
"Sjukpensionärer diskrimineras" (SLA)
Jag är kvinna och jag har 75 % sjukersättning sedan drygt tre år efter att i 15 år ha haft tidsbegränsad sjukersättning. Jag vet att jag inte är ensam i min situation. Tyvärr är vi alltför många. Och de allra flesta av oss är kvinnor.
Kvinnor som arbetat och slitit. Utbildat sig. Ställt upp för arbetsgivaren i tid och otid. Duktiga flickor. Ofta också för anhöriga och älskade i olika åldrar och livssituationer. Tills den dag vi stupade. Vi har försökt och försökt att komma tillbaka i arbetslivet igen. Men vi har inte lyckats. Till sist är sjukersättning det enda alternativ som är kvar.
Oavsett om det handlar om en man eller en kvinna, människa som människa, så är det vare sig rätt eller försvarbart i ett gott samhälle, att man när man drabbas av ohälsa, fysisk eller psykisk, som gör att man inte längre klarar att arbeta så som arbetslivet ser ut idag, att man förutom de förslitningar och bestående besvär man har fått, dessutom ska bli så ekonomiskt utsatt att man ibland är fattig. Inte bara idag. Utan resten av sitt liv. Detta gäller så klart också för de människor som föds in i obotbar ohälsa av något slag.
Jag är en människa som brinner för att få bort orättvisor. Jag engagerade mig mycket när det gällde att få bort det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka. Idag finns de inte längre. Jag önskar att jag aldrig mer får uppleva att de kommer tillbaka. Tokigheter ska man inte upprepa, även om vi människor ibland gör det.
Det finns stunder när jag tvivlar. När jag känner som att det finns inget mer att göra. Motståndskrafterna är för stora.
Men då tänker jag på de kvinnor som en gång i tiden kämpade för kvinnlig rösträtt. Tänk om inte de hade kämpat. Hade min mormor då någonsin fått rätten att rösta? Min mamma? Jag själv? Vem kan veta.
Idag är där andra utmaningar än rösträtten för att vi ska få ett mer rättvist och jämställt samhälle. Jag kan icke räkna dem alla. För de är så många. Jag vet att där är många olika grupper som behöver få det bättre i vårt samhälle. Jag kan bara vara en röst för det som jag själv har erfarenhet av. Desto viktigare att vi är många som brinner inte bara för en sak, utan för många olika saker. I tidningen häromdagen läste jag om hur de ekonomiska klyftorna ökat de senaste åren och fortsätter att öka i Sverige. Det blir inget bra samhälle där det finns stora ekonomiska klyftor mellan människor. Det är min starka övertygelse. Vi behöver vända Sverige i riktning mot minskade klyftor mellan människor istället för tvärtom.
Vi som har sjukersättning betalar fortfarande mer i skatt vid samma inkomst än den som arbetar. Hur tokigt är inte det. Kan någon enda av er som läser detta ge mig ett enda vettigt skäl till att vi ska ha det så i Sverige?
Den minsta förändring jag vill se när det gäller sjukersättningen är att vi som har det betalar samma skatt som den som arbetar vid samma inkomst. Men jag vill så klart mera.
Jag vill att vi som har sjukersättning har en skälig ersättning som går att leva på. Som går att vara självförsörjande på som människa. För det är knappast möjligt så som ersättningen är idag. Själv får jag ut 9.622 kr i sjukersättning per månad. Den summan är före skatt. Efter skatt får jag ut 6.736 kronor. Och det finns de som får betydligt mindre än jag själv. Den här inkomsten är bestående resten av livet om inte det blir förändringar i systemen.
Den låga sjukersättningen gör att man riskerar att bli ekonomiskt beroende av en partner. Vilket i sin tur gör att man hamnar i den gamla tidens beroendeställning till en partner. Eftersom de allra flesta med sjukersättning är kvinnor, blir det alltså ofta en man som kvinnan blir beroende av. Ett så gammalmodigt system tycker jag att det är dags att vi gör oss av med en gång för alla.
Det parti som inte förändrar detta när de har makten att göra det, det parti kan inte påstå att man är ett parti som vill jämställdhet enligt mig.
Jag kommer att vara mycket besviken om inte regeringen förändrar detta under sin period vid makten. Säkert också många andra. Vilket i sin tur förmodligen kommer att påverka röstresultatet vid nästa val. Själv kommer jag så klart att rösta på det parti som vill jämlikhet och förbättringar i sjukersättningen nästa gång jag röstar.
Om du tycker som jag, dela gärna det jag skrivit. Sprid mina eller dina egna tankar kring den låga sjukersättningen och den orättvisa beskattningen av oss som har sjukersättning. Kommentera gärna det jag skrivit.
Jag skriver detta för min egen skull. För min mammas skull som också slet ut sig i arbetslivet och fick leva på en mycket låg inkomst ända in i döden där jag ofta fick stötta henne ekonomiskt.
Jag skriver detta för mina döttrars skull. För att de en dag, gud förbjude, om de av något skäl inte längre kan arbeta på grund av ohälsa, ska kunna vara ekonomiskt självständiga ändå resten av sina liv.
Jag önskar att jag kunde skriva detta för att jag har en syster. Men jag har ingen syster. Därför är alla kvinnor mina systrar och jag skriver detta för deras skull. För er skull. För din skull, du som läser. För att du ska kunna känna dig ekonomiskt oberoende av en partner oavsett hur arbetsför du är. För att du själv ska kunna välja om du vill stanna i en relation eller inte. Och inte behöva stanna kvar i en dålig relation därför att du inte har ekonomiska förutsättningar att ha ett bra liv utan en relation.
Jag skriver detta också för dig som är man och är i samma situation. Kanske är det särskilt tufft för dig som är man, eftersom det inte finns så många män i just den här situationen.
Jag skriver detta för ett samhälle där vi som människor har samma värde livet igenom oavsett hur arbetsföra vi är eller inte. Där vi beskattas lika vid samma inkomst oavsett arbetsförmåga. För ett samhälle där vi har rätten till en värdig inkomst och att vara ekonomiskt självständiga oavsett arbetsförmåga.
Jag skriver detta för en bättre sjukförsäkring för oss alla.
Jag skriver detta för ett bättre samhälle för oss alla med minskade klyftor mellan människor.
Citat från Socialdemokratiska seniorer i Göteborg, 2016:
"En ... sjukskriven med en ersättning på 22.000 kronor i månaden betalar under ett år 19 560 kronor mer i skatt än en lönearbetare."
Solrosuppropet och de människor som står bakom den ideella föreningen, är en förening som ger mig hopp när mitt eget hopp sviktar. De arbetar för en värdigare sjukförsäkring på olika sätt. Om du inte redan känner till dem, kika gärna in i deras sida och stötta dem på något sätt.
Se även:
"Vi vill ha rättvis skatt" (Socialdemokratiska seniorer i Göteborg)
"Byt fokus för att minska sjukfrånvaron"/Solfrosuppropet (Expressen)
"Den orättvisa skatten som ingen vill tala om" (Aftonbladet)
"Sjukersättning - sjukt låg ersättning" (Solrosuppropet)
"Se över sjukersättningen så att man kan leva ett värdigt liv" (Arbetarbladet)
"Låg sjukersättning skapar ny underklass" (Dagens Arena)
"Sjukpensionärer diskrimineras" (SLA)
fredag 2 september 2016
Bortanför kontroll
Det finns sånt i livet
som är svårt
att glömma
som är svårt
att glömma
Och längtan
som är större
än jag själv
Bortanför kontroll
(Anna-Karin )
som är större
än jag själv
Bortanför kontroll
(Anna-Karin )
torsdag 1 september 2016
Stark
Jag känner mig stark
när jag formulerar mig själv
klart och tydligt och
sätter gränser
för hur andra människor
får hantera mig.
när jag formulerar mig själv
klart och tydligt och
sätter gränser
för hur andra människor
får hantera mig.
Om stresstålighet noll vid utmattningssyndrom och senaste forskning kring hur man kan läka
Igår hittade jag ett intressant program med den senaste forskningen kring utmattningssyndrom. Det tar upp vad man idag vet händer i hjärnan vid en utmattning. Också det man idag vet kan lindra eller bota den skada man har fått.
Förut har man sett att konditionsträning är bra medicin vid utmattningssyndrom. Nu kan man se att styrketräning faktiskt hjälper ännu bättre än konditionsträning. Avslappning är också viktigt. Det handlar om att hitta en balans mellan konditionsträning, styrketräning och avslappning.
Anti-depressiv medicin har däremot ingen som helst effekt enligt forskarna. Ändå fortsätter läkare att skriva ut det till många med stressrelaterad psykisk ohälsa fortfarande enligt vad som sägs i programmet.
När jag hör hur man i programmet hävdar att alla kan "komma tillbaka" efter ett utmattningssyndrom, även om man inte ska komma tillbaka till den livsstil man hade förut, förutsatt att man får rätt vård, stöd från omgivningen och från arbetsgivaren, så tänker jag på hur tufft det verkligen var när jag själv blev sjuk för 18 år sedan. Där fanns ju ingen som förstod vad det var med mig eller vilken hjälp jag behövde. Att känna sig så sjuk som jag gjorde då och att inte få någon förklaring till mina symptom och ibland till och med bli misstrodd av både läkare, anhöriga och myndigheter, ja, jag kan lugnt säga att det är bland det mest tuffa jag upplevt i mitt liv. Och då har jag ändå upplevt flera tuffa trauman i mitt liv.
Istället fortsatte man att pressa mig ännu mera tills jag mer eller mindre stupade helt. Jag anklagar ingen. Man kan inte hjälpa om man inte förstår vad det handlar om. Eftersom "medicinen" att bota utmattningssyndrom inte var känd då, så kunde man helt enkelt inte ge mig det stöd som jag hade behövt då. Jag fick prova mig fram själv genom åren till det som hjälpte mig.
Jag rätar på min rygg och känner mig stolt att jag trots allt överlevt den utmaningen jag fick i mitt liv. Jag har gjort precis allt jag har kunnat för att bli så bra som det är möjligt efter utmattningen, det vet jag.
Fast oj vad jag många gånger kan sakna att inte ha ett arbete fortfarande.
En plats att höra till. En hyfsad inkomst.
Förut har man sett att konditionsträning är bra medicin vid utmattningssyndrom. Nu kan man se att styrketräning faktiskt hjälper ännu bättre än konditionsträning. Avslappning är också viktigt. Det handlar om att hitta en balans mellan konditionsträning, styrketräning och avslappning.
Anti-depressiv medicin har däremot ingen som helst effekt enligt forskarna. Ändå fortsätter läkare att skriva ut det till många med stressrelaterad psykisk ohälsa fortfarande enligt vad som sägs i programmet.
När jag hör hur man i programmet hävdar att alla kan "komma tillbaka" efter ett utmattningssyndrom, även om man inte ska komma tillbaka till den livsstil man hade förut, förutsatt att man får rätt vård, stöd från omgivningen och från arbetsgivaren, så tänker jag på hur tufft det verkligen var när jag själv blev sjuk för 18 år sedan. Där fanns ju ingen som förstod vad det var med mig eller vilken hjälp jag behövde. Att känna sig så sjuk som jag gjorde då och att inte få någon förklaring till mina symptom och ibland till och med bli misstrodd av både läkare, anhöriga och myndigheter, ja, jag kan lugnt säga att det är bland det mest tuffa jag upplevt i mitt liv. Och då har jag ändå upplevt flera tuffa trauman i mitt liv.
Istället fortsatte man att pressa mig ännu mera tills jag mer eller mindre stupade helt. Jag anklagar ingen. Man kan inte hjälpa om man inte förstår vad det handlar om. Eftersom "medicinen" att bota utmattningssyndrom inte var känd då, så kunde man helt enkelt inte ge mig det stöd som jag hade behövt då. Jag fick prova mig fram själv genom åren till det som hjälpte mig.
Jag rätar på min rygg och känner mig stolt att jag trots allt överlevt den utmaningen jag fick i mitt liv. Jag har gjort precis allt jag har kunnat för att bli så bra som det är möjligt efter utmattningen, det vet jag.
Fast oj vad jag många gånger kan sakna att inte ha ett arbete fortfarande.
En plats att höra till. En hyfsad inkomst.
onsdag 31 augusti 2016
Gör om mig?
Jag fick en tidning i brevlådan. "Stor Gör om mig-special". "Rivstarta din hälsohöst". "Jag vill ha en stor förändring". "Nu har jag samma midjemått som på gymnasiet". Några av rubrikerna i tidningen.
Visst är det roligt att byta frisyr ibland. Att köpa mig en ny blus eller vackra underkläder. Och visst är det viktigt att motionera och att ha ett sunt förhållande till mat. Fast alla gör-om-mig-budskap runt omkring mig får en röst i mig att väckas och skrika inifrån; snälla, jag vill bara få vara mig själv. Precis som jag är. För jag duger precis som jag är. Och du också."
Även i yogan som betyder så mycket för mig, ser jag ibland en tendens till att också den handlar om prestation och att göra om sig själv idag. Mer fokus på att få snygga muskler och att kunna stå i en häftig position än det som en gång för mig lockade mig i yogans budskap: Att bli vän med den kropp och själ jag redan har, att acceptera mig själv precis som jag är och att lära mig att bara vara. Släppa kontrollen. Var går gränsen för när att släppa kontrollen istället blir att kontrollera?
Om man som människa hela tiden strävar efter att göra om sig själv, till vem är det man vill göra om sig? Och vem är det man vill göra om sig från? Om vi alla hela tiden gör om oss, vad händer då med de som vi en gång var? Är det säkert att det blir bättre? Kanske är det klokt att ha fokus mer på att älska sig själv och andra så som de är, i stället för att sträva efter att göra om sig själv och andra. Kanske är det mera kärlek i ett sådant förhållningssätt till sig själv och medmänniskorna. En mer avstressande syn på människorna och mig själv.
Jag tycker om budskapet i den här psalmen som jag lärde mig när jag konfirmerades:
"Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du. Det finns så många som vill tala om. Att du ska vara si och så. Gud Fader själv han accepterar dig ändå. Och det kan du lita på.
Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du. Du passar in i själva skapelsen. Det finns en uppgift just för dig. Men du är fri att göra vad du vill med den. Säga ja eller nej.
Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du."
Visst är det roligt att byta frisyr ibland. Att köpa mig en ny blus eller vackra underkläder. Och visst är det viktigt att motionera och att ha ett sunt förhållande till mat. Fast alla gör-om-mig-budskap runt omkring mig får en röst i mig att väckas och skrika inifrån; snälla, jag vill bara få vara mig själv. Precis som jag är. För jag duger precis som jag är. Och du också."
Även i yogan som betyder så mycket för mig, ser jag ibland en tendens till att också den handlar om prestation och att göra om sig själv idag. Mer fokus på att få snygga muskler och att kunna stå i en häftig position än det som en gång för mig lockade mig i yogans budskap: Att bli vän med den kropp och själ jag redan har, att acceptera mig själv precis som jag är och att lära mig att bara vara. Släppa kontrollen. Var går gränsen för när att släppa kontrollen istället blir att kontrollera?
Om man som människa hela tiden strävar efter att göra om sig själv, till vem är det man vill göra om sig? Och vem är det man vill göra om sig från? Om vi alla hela tiden gör om oss, vad händer då med de som vi en gång var? Är det säkert att det blir bättre? Kanske är det klokt att ha fokus mer på att älska sig själv och andra så som de är, i stället för att sträva efter att göra om sig själv och andra. Kanske är det mera kärlek i ett sådant förhållningssätt till sig själv och medmänniskorna. En mer avstressande syn på människorna och mig själv.
Jag tycker om budskapet i den här psalmen som jag lärde mig när jag konfirmerades:
"Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du. Det finns så många som vill tala om. Att du ska vara si och så. Gud Fader själv han accepterar dig ändå. Och det kan du lita på.
Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du. Du passar in i själva skapelsen. Det finns en uppgift just för dig. Men du är fri att göra vad du vill med den. Säga ja eller nej.
Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du."
måndag 29 augusti 2016
Hur hjärnan påverkas vid stress
HÄR kan du läsa om hur hjärnan påverkas av stress och vid utmattningssyndrom.
Enligt forskarrapporten skadas bland annat människans förmåga att hantera stressiga situationer. Studien visar också att personer med ett diagnosticerat utmattningssyndrom hade svårare att dämpa sina reaktioner vid höga ljud.
Forskarna kunde också se att de utmattade människorna hade starkare band mellan amygdala och områden i hjärnan som är direkt kopplade till emotionell ångest.
Enligt rapporten riskerar kronisk stress att skapa känsla av utmattning, likgiltighet och känslor av ineffektivitet. Utmattade personer är mer sårbara för depressioner än andra personer.
Enligt forskarrapporten skadas bland annat människans förmåga att hantera stressiga situationer. Studien visar också att personer med ett diagnosticerat utmattningssyndrom hade svårare att dämpa sina reaktioner vid höga ljud.
Forskarna kunde också se att de utmattade människorna hade starkare band mellan amygdala och områden i hjärnan som är direkt kopplade till emotionell ångest.
Enligt rapporten riskerar kronisk stress att skapa känsla av utmattning, likgiltighet och känslor av ineffektivitet. Utmattade personer är mer sårbara för depressioner än andra personer.
Lennart Levi om stressen i samhället
I Veckans Affärer läser jag en intressant intervju med Lennart Levi, Sveriges första professor i stressmedicin 1978, Han berättar bland annat om hur långvarig och svår stress utan möjlighet till återhämtning skadar en människa.
Att allt fler människor i Sverige blir sjuka i stressrelaterad ohälsa kommenterar han så här:
”Det beror på ett kortsiktigt tänk. Somliga företag räknar på sina resultat för nästa kvartal och bortser ofta från att en människa ska kunna arbeta livet ut. Det som lönar sig kortsiktigt kan straffa sig långsiktigt i form av försämrad produktivitet och ökad ohälsa”, säger Lennart Levi.
Lennart Levi anser att man ska göra skillnad på utmattningssyndrom och utmattningsdepression.
"Vid utmattningssyndrom ses kvarstående stresskänslighet, uttröttbarhet och minnesproblem, och en trötthet från vilken du inte kan vila ut dig. Då du är deprimerad är du så ledsen att ingenting längre spelar någon roll", säger Lennart Levi.
Att allt fler människor i Sverige blir sjuka i stressrelaterad ohälsa kommenterar han så här:
”Det beror på ett kortsiktigt tänk. Somliga företag räknar på sina resultat för nästa kvartal och bortser ofta från att en människa ska kunna arbeta livet ut. Det som lönar sig kortsiktigt kan straffa sig långsiktigt i form av försämrad produktivitet och ökad ohälsa”, säger Lennart Levi.
Lennart Levi anser att man ska göra skillnad på utmattningssyndrom och utmattningsdepression.
"Vid utmattningssyndrom ses kvarstående stresskänslighet, uttröttbarhet och minnesproblem, och en trötthet från vilken du inte kan vila ut dig. Då du är deprimerad är du så ledsen att ingenting längre spelar någon roll", säger Lennart Levi.
fredag 26 augusti 2016
Magiska augustikväll
Värmen sköljer över Sverige igen. I alla fall meteorologiskt. Jag pustar mig igenom sensommarvarma augustidagar. Njuter när skymningen faller. Mörkret lägger sig.
Hämtar andan i stearinljusens sken i uterummet innan jag lägger mig.
Sen kväll blir till natt.
Vill inte gå in i det heta huset.
Kanske de sista somrigt varma kvällarna på mycket länge.
Kanske inte.
Vem kan veta.
Vissheten om att hösten är på väg får mig att ta vara på sommarens sista andetag.
Även om jag välkomnar hösten med sin friska luft där det är lättare att andas. De vackra färgerna. Stillheten och lugnet som lägger sig. Tända ljus inomhus.
torsdag 18 augusti 2016
Isbryterskan
Stelfrusen
under isen
alltför länge
under isen
alltför länge
Så kom den ...
Isbryterskan
Sprängde med full kraft
allt det isigt kalla frusna
Jag hissar segel
Styr ut på öppet hav
Frisk vind fyller mina lungor
Jag andas
Fri!
(Anna-Karin )
Isbryterskan
Sprängde med full kraft
allt det isigt kalla frusna
Jag hissar segel
Styr ut på öppet hav
Frisk vind fyller mina lungor
Jag andas
Fri!
(Anna-Karin )
onsdag 17 augusti 2016
Vänner bästa investeringen
Igår mötte jag en kompis som jag inte träffat på 15 år. Fast alla de åren försvann så fort som vi fick se varandra. Som att tiden stått still. Som att vi hade träffats dagen innan fast att det egentligen gått 15 år.
Så härligt med människor där åren och allt som hänt inte har någon betydelse. Där kommunikationen och skrattet är detsamma som det alltid har varit. Lusten att dela med sig till varandra och det äkta intresset för varandra.
Jag hade glädje och energi och lätta känslor i kroppen efter mötet. Så härligt att hitta tillbaks till vänner som jag av olika skäl tappat bort en period i livet.
måndag 15 augusti 2016
Lavendel och tidig höst
Jag har lavendelplantor i en kruka i trädgården den här sommaren. Nu efter den senaste veckans blåst och regn hade blommorna börjat vissna. Så jag klippte av dem och band små buketter som jag ska torka. Det luktar lavendel i hela rummet där jag sitter och skriver just nu.
Paradisbusken har börjat få höstfärger. Solen skiner från en blå himmel. Det är augustiljus. I nyheterna läser jag att hösten redan är här i stora delar av landet. Ovanligt tidig höst i år.
För mig känns det som att det svängde över en natt från högsommar till sensommar eller tidig höst. Det känns i luften. I dofterna. Det syns på färgerna i naturen. Det gör mig både lugn och vemodig på samma gång.
Jag tycker om hösten. Det är en vilsam årstid. Både för kroppen och själen. En härlig årstid för långa promenader. Mysiga kvällar inomhus med tända ljus, en kopp té och en bok eller träffa vänner. En bra tid också för att blogga igen. Eller gå med i en studiecirkel kanske. Själv så ska jag börja sjunga i kör i höst. Det ska bli roligt. Sång och musik är bra för en människa.
För fyra dagar sedan var det rejäl åska och hagel hos mig. Det var stora hagelkorn som täckte marken. De for genom stuprören och klumpade ihop sig till en stor klump på marken som låg kvar ett helt dygn innan den hade smält bort. En ovanlig syn så tidigt som 11 augusti. Så här såg det ut utanför mitt köksfönster när busvädret var som värst:
torsdag 11 augusti 2016
Och jag fortsätter
Det är väl det alltihop handlar om. Att fortsätta. Genom glädjerus och kärlekssorg. Genom förtvivlan och hopp. Genom stunder när allt rasar och genom stunder när man känner sig som i paradiset.
Genom årens och årstidernas skiftningar.
Fortsätta ...
Keep moving on.
Oavsett vad.
Det är väl det alltihop handlar om.
Att aldrig ge upp om sig själv.
Eller livet.
tisdag 9 augusti 2016
Att-inte-ha-något-jobb-ångest
På vägen norrut längs med Vättern har träden redan börjat få höstfärger. Den torra sommaren sätter spår som inte går att göra något åt längre. Äppelträden dignar hur som helst av frukt. Jag drömmer om äppelkaka med vaniljsås och varma ugnsäpplen med kanel.
Rönnbären är fulla av bär. Undrar om det blir en kall vinter i år då? Vem kan veta. Från mina smultronplantor i kruka kan jag skörda söta smultron. Vinbärsbuskarna är fulla av röda vinbär. Häromdagen gjorde jag krusbärskräm. Så god och så vackert kärleksröd att den var en sann njutning för både magen och själen.
Många har börjat jobba nu efter semestern. På radion tror jag att man säkert tjugo gånger de senaste dagarna berättat om olika sätt att hantera jobbångesten efter semestern. Fast inte en enda gång nämnde de något sätt att hantera att-inte-ha-något-jobb-ångest.
Mitt sätt att hantera den ångesten är att försöka ta vara på det som är bra med varje dag. Att känna tacksamhet över att jag kan styra min tid själv. Att jag kan vara utomhus när andra kanske måste sitta inne och jobba fast att det fortfarande är så somrigt ute.
Även om det finns det som jag saknar från den tiden jag var i arbetslivet, så har också denna tid i mitt liv många positiva saker att ta vara på och njuta av. Till exempel har jag massor av tid att ta hand om min hälsa. Att vara ute i naturen. Känna mig fri från andras krav på prestation. Möjligheter till pauser när jag behöver det. Tid att blogga och skriva och skapa. Ett liv med mindre tidsstress. Även om där finns delvis annan stress i mitt liv idag istället. Men eftersom jag har gott om tid för återhämtning så är det ändå hanterbart.
Jag har inget minne av att jag hade ångest för att jag skulle börja jobba efter semestern alla de år som jag arbetade. Jag brukade tycka att det var skönt att komma in i vanliga rutiner igen. Även om jag så klart njöt av att vara ledig när jag var ledig. Hur som helst så hade jag ett jobb jag gillade och jag tyckte om att arbeta och att samarbeta med andra människor. Det gjorde mig glad. Säkert kan det kännas annorlunda om man är på en arbetsplats där man inte trivs.
fredag 29 juli 2016
Under trädet
Där ... under det stora trädet. Med häcken och kyrkogårdsmuren som skydd. Den lilla lugna sjön kluckande där bakom. Vaggad till ro av flyttfåglars sång. Av vindens sus i trädkronan. Ibland en liten fågel på gravstenen. En fågelunge lyfter för första gången. Vågar sin första vilda färd i livet. Där ... under det stora trädet ... vilar min mamma. I en stor trygg famn. Älskad in i evigheten
Livsdans
Vissna lindblommor
Vad har de att säga om livet?
Allt har sin dans
Sin livsdans
Kom ...
Ta min hand
Låt oss ...
Dansa!
(Anna-Karin )
Sin livsdans
Kom ...
Ta min hand
Låt oss ...
Dansa!
(Anna-Karin )
Vikten av att fundera över de stora livsfrågorna
En orsak till att så många människor idag blir utmattade kan vara
bristen på andlighet i vårt samhälle. Det har jag hört från flera som
jobbat med utmattade.
Att vi alltmer sällan tar oss tid att reflektera och möta de stora livsfrågorna kring att vara människa, hur påverkas vi som människor av det?
Vad gör det med oss att inte ge oss själva tiden att gå igenom livskriser? Livskriser behöver tid.
Att vi alltmer sällan tar oss tid att reflektera och möta de stora livsfrågorna kring att vara människa, hur påverkas vi som människor av det?
Vad gör det med oss att inte ge oss själva tiden att gå igenom livskriser? Livskriser behöver tid.
Vad händer om vi hela tiden flyr in i arbete, statusjakt, aktiviteter och aldrig stillar vårt sinne och våra kroppar?
Boken Omfamna livet som jag skrivit, skrev jag bland annat för att inspirera till reflektion kring de stora livsfrågorna. Det är viktigt. Det är en del i att vara människa för mig.
Boken Omfamna livet som jag skrivit, skrev jag bland annat för att inspirera till reflektion kring de stora livsfrågorna. Det är viktigt. Det är en del i att vara människa för mig.
torsdag 28 juli 2016
Omfamna livet på Växjö stadsbibliotek
Omfamna livet, Anna-Karin Mattsson, utgivningsår 2014, bok |
Nu kan du låna boken "Omfamna livet" som jag skrivit på Växjö stadsbibliotek. Härlig känsla att se min bok där.
Vill du låna boken på ett bibliotek där du bor, kan du göra ett inköpsförslag till biblioteket.
Det går enkelt att göra ett inköpsförslag via Internet idag. Så småningom får du besked om biblioteket har köpt hem boken så att du kan låna den, eller inte.
Här kan du se några platser där boken finns på bibliotek idag. Den finns på fler bibliotek än vad som syns hos Libris. Så är du osäker och vill låna boken, kolla med ett bibliotek nära dig.
Bemötande
Och när jag sa:
"Jag orkar inte längre"
"Jag orkar inte längre"
Såg hon på mig
som att jag var ...
En stol
(Anna-Karin)
som att jag var ...
En stol
(Anna-Karin)
onsdag 27 juli 2016
Somrigt
Den där väldigt varma dagen när jag knappt kunde andas i hettan, åkte vi till Vätterstranden. Vattnet böljade precis så där lagom. Det var 19 grader i vattnet. Ljumma vindar om där ens var några vindar. Barfota med fötterna i sanden såg jag ut över Vätterns blåa vatten mot Visingsö som syntes ovanligt tydligt just denna dagen.
Nu är det lite svalare ute igen. Jag andas lättare. Promenerar. Plockar röda och svarta vinbär i trädgården. Lägger dem i ett glas med lite krossade Digestive-kex och vaniljkesella. Gott!
tisdag 19 juli 2016
Ensam är inte stark
Jag är inte ensam är stark.
Jag behöver en annan.
Er andra.
Jag behöver en annan.
Er andra.
För jag är människa.
Jag är inte ensam är stark.
Jag behöver din hand.
Era händer.
För jag är människa.
Jag är inte ensam är stark.
Jag behöver din famn.
Era famnar.
För jag är människa.
Jag är inte ensam är stark.
Jag behöver dig.
Jag behöver er andra.
(Anna-Karin )
Jag är inte ensam är stark.
Jag behöver din hand.
Era händer.
För jag är människa.
Jag är inte ensam är stark.
Jag behöver din famn.
Era famnar.
För jag är människa.
Jag är inte ensam är stark.
Jag behöver dig.
Jag behöver er andra.
(Anna-Karin )
fredag 15 juli 2016
Semestrat
Jag har varit på semester i Normandie en vecka. Sett och hört så mycket kring Dagen D. Lärt mig mycket.
Fått många nya funderingar kring livet och människan. Träffat nya glada människor, ätit gott och sett vackra landskap och miljöer.
Just nu är jag trött efter resan. Det var långa bussresor ibland och många utflykter. Inga sovmorgnar precis. Så just nu har jag tid för återhämtning. Kanske lägger jag ut lite bilder här så småningom.
måndag 27 juni 2016
Molnen i livet
De vita molnen sveper förbi på den blå sommarhimlen och jag tänker att så där är det ju att vara människa. Att leva i en rymd av känslor där det ibland dyker upp moln som förmörkar och kastar skuggor över annat. Moln som skymmer min själ för ett tag.
Fortsätt andas, håll ut och när jag minst anar det har det gråsvarta tunga molnet blivit till lätta vita skyar och en dag helt passerat.
Vem vill egentligen leva i en för alltid molnfri himmel? Så trist det skulle vara om himlen alltid såg likadan ut. Även om den var blå.
Vi behöver livets nyanser. Om inte annat för att få känna glädjen när mörker blir till ljus.
Fortsätt andas, håll ut och när jag minst anar det har det gråsvarta tunga molnet blivit till lätta vita skyar och en dag helt passerat.
Vem vill egentligen leva i en för alltid molnfri himmel? Så trist det skulle vara om himlen alltid såg likadan ut. Även om den var blå.
Vi behöver livets nyanser. Om inte annat för att få känna glädjen när mörker blir till ljus.
Andmamman och ungarna
Midsommarafton läste jag tidningen i en undangömd vrå i trädgården efter middagen. Jag vet inte vad som fick mig att plötsligt titta ovanför tidningskanten, men jag är för evigt glad att jag gjorde det precis då. För vad fick jag se om inte en andmamma med sina tio små söta ungar målmedvetet vaggande fram rakt över gräsmattan i vår trädgård. Det sötaste jag sett på länge.
Så mycket fint det finns därute i naturen som vi ibland har lyckan att få uppleva som människor. Små fantastiska ögonblick som för alltid stannar kvar på näthinnan och i minnet.
onsdag 22 juni 2016
Besök i Rosariet bland rosor och pioner
Regnet hängde i luften när jag var där. Precis när jag skulle äta min våffla i det vita lusthuset under det stora lummiga gröna trädet, kom en lätt skur. Doften var fylld av rosendoft från gammeldags rosor i mängder. Det doftade särskilt mycket just för den fuktiga värmen. Ibland med näsan i en ros, kändes det som att jag var i en parfymaffär.
Plötsligt sprack solen fram och himlen blev så blå som bara en sommarhimmel i ett rosarie intill Vättern kan bli i slutet av juni månad.
Pionerna var fantastiska att vandra bland. Konstverk varendaste en.
onsdag 15 juni 2016
Tar mig själv till må bra igen
Det finns inget härligare efter en period när man trillat ner i en grop igen, att känna att man hittar kraften i sig själv igen, kraften att kunna vända mörkret till ljus. Idag känns det som att jag är där igen. Äntligen!
Jag tar till hjälp allt jag lärt mig som jag vet får mig att må bra. Sjunga, musiken, dansa eller annan rörelse, yoga eller meditation, kramar och att skriva och läsa. Skratt och att vara i naturen.
Frågar mig själv varför jag och så många med mig ramlar ner i stress- och slitträsket gång på gång? Vad är det som gör att vi väljer bort det som får oss att må bra för det som gör att vi mår dåligt? Vem lärde oss att det var viktigare med en massa "måsten" än att prioritera att må bra? Vem lärde oss att det är viktigare att städa än att dansa? Att ha det perfekta hemmet och utseendet än att sjunga? Vem lärde oss det egentligen?
Idag ska jag banne mig ge mig själv en dag med bara det som jag vet får mig att må bra.
Jag byter oro mot dans. Jag byter tårar mot skratt. Jag byter deppiga tankar mot gos med min lilla hund Mimmi. Jag byter måsten mot lust.
Och det ska banne mig bli många, många fler sådana dagar nu i mitt liv.
För det är sannerligen på tiden att jag ger det till mig själv.
Jag känner att jag blir glad nu bara av att skriva det.
Och stark.
Det är möjligt att själv vända sitt mående. Fast ibland behöver man krascha innan man klarar att göra det. Det är i motvind draken lyfter.
Here I come!
Vill du flyga med mig?
tisdag 14 juni 2016
Vilsen
Om någon frågat mig för några år sedan hur en människa i min ålder känner sig, så skulle jag svarat att man känner sig säkert trygg i sig själv, man vet vad man vill och vem man är. Fast oj oj, så känns det inte alls för mig där jag är i mitt liv nu.
Jag känner mig mer vilsen än jag gjort på väldigt länge. Känner knappt igen mitt liv. Vet inte vad jag vill i framtiden. Har tappat riktningen och kompassen känns det som. Ifrågasätter precis allt just nu. Runt om mig och inuti mig själv.
På resa i okänt landskap med min vilsna själ.
Igen.
Kanske beror mina känslor på att jag inte haft så mycket tid för mig själv under många år? Att nu kommer allt ifatt inifrån mig själv? Så kan det vara.
Måste man bli klok för att man blir äldre?
Tänk om det är precis tvärtom.
Att man blir allt mindre klok och förnuftig.
Mera vild och galen och gränsöverskridande. Mera göra precis som man vill och strunta i normer.
För vad har man att förlora på att våga leva livet?
Inget alls.
Så länge man inte gör någon annan illa.
Jag känner mig mer vilsen än jag gjort på väldigt länge. Känner knappt igen mitt liv. Vet inte vad jag vill i framtiden. Har tappat riktningen och kompassen känns det som. Ifrågasätter precis allt just nu. Runt om mig och inuti mig själv.
På resa i okänt landskap med min vilsna själ.
Igen.
Kanske beror mina känslor på att jag inte haft så mycket tid för mig själv under många år? Att nu kommer allt ifatt inifrån mig själv? Så kan det vara.
Måste man bli klok för att man blir äldre?
Tänk om det är precis tvärtom.
Att man blir allt mindre klok och förnuftig.
Mera vild och galen och gränsöverskridande. Mera göra precis som man vill och strunta i normer.
För vad har man att förlora på att våga leva livet?
Inget alls.
Så länge man inte gör någon annan illa.
torsdag 9 juni 2016
Uppgrenna Naturhus
Häromdagen var jag på utflykt till ett spännande hus vid Vättern som jag blev nyfiken på förra sommaren när det var nybyggt.
Uppgrenna Naturhus har ett eget kretslopp. Här njuter man av god ekologisk fika, stillhet, vidunderlig utsikt över Vättern, Visingsö, ängar och himmel. Här ordnar man musikkvällar, yoga, meditation, föreläsningar och visningar. Ett fint utflyktsmål.
Nyligen fick Uppgrenna Naturhus Jönköpings kommuns miljöpris.
onsdag 8 juni 2016
Boken "Mer Människa" av Elisabeth Jönsson, Puncum Saliens - reflektion över livsfrågor
I perioder när mina egna ord inte är så många som de brukar vanligtvis, känns det bra att där finns andra människors ord att ta in. Jag har läst den nyligen utgivna boken "Mer Människa" av Elisabeth Jönsson.
Den kändes för mig som att det var precis den boken jag behövde nu, när jag själv bestämt mig för att skala av och delvis ha mer tid med mig själv och IRL mer än i sociala medier. En utmärkt bok att läsa i långsam takt varför inte nu under semestern, tänker jag.
"Mer Människa" är en bok som jag tror ger mig mycket mer när jag läser den små stycken i taget i stället för alltsammans på en gång. Boken tar bland annat upp hur viktigt det är med reflektion. Med tid för sig själv. Att vara med sig själv och att hinna få kontakt med vem man verkligen är och vad man känner. Att i självvald ensamhet också våga möta de svåra känslorna som ångest eller vad som nu kan väckas när man är med sig själv.
Många människor flyr det som kan kännas skrämmande i ensamheten. Man flyr kanske in i arbete, man "shoppar loss", man flyr in i droger och ibland också i socialt liv. Fast om man vågar vara med sig själv och möta det som då kommer fram, kan det leda till en starkare personlighet och fördjupad kunskap om både sig själv, andra och om livet, menar Elisabeth Jönsson. Det instämmer jag starkt i liksom i många kloka tankar i hennes vackra bok, vacker både på ut- och insidan.
Hur blir man då "Mer Människa"? Känslorna är viktiga för att bli mer människa, menar Elisabeth Jönsson. Det börjar redan med barnen och hur vi fostrar dem. Känslotillåtande eller känsloförnekande.
Att tillåta oss och andra känslor och att hitta sätt att uttrycka dem på är en viktig del i att vara människa. Utan känslor blir vi oempatiska och likgiltiga för andra. I förlängningen leder det till ett samhälle där vi slutar att bry oss och ta hand om varandra. Ett hårt och kärleksfattigt samhälle vilket i sig, för mig personligen, inte är värt namnet samhälle.
Åh så trösterikt för mig som känslomänniska att läsa om känslornas viktiga betydelse för en människa och för ett samhälle! Åh vad jag önskar ett samhälle där vi bejakar, uppskattar och värdesätter människors känslor, allt ifrån de små nyfödda barnens känslor upp till döendes. Att vi tar vara på vad känslorna har att säga oss alla. Ett samhälle där vi vågar lita på känslorna och deras budskap till oss. Därför att min erfarenhet är att det finns så mycket visdom i känslorna. Även om de också ibland kan spela oss små spratt. Därför särskilt viktigt att ta tid att reflektera över det jag just känner som människa. Och i förlängningen ta ställning till om det är känslor som gör mig själv och andra gott eller illa.
Vad händer med våra känslor i ett samhälle som hyllar det rationella? Det materiella? Massproduktion istället för hantverk? Görande istället för varande? Elitism istället för allas lika värde? Det perfekta istället för det operfekta? Vad händer med oss som människor i den tid vi lever i? Hur påverkas vårt samhälle? Vår framtid?
Vad händer med en människa den dagen hon börjar känna, efter att under lång tid inte gett sig tiden att känna efter? Vilka krafter finns det i förträngda känslor? Tillfälligt kan man som människa "stänga av" för att man kanske behöver det just då i en tuff situation för att överleva. Men att stänga av känslor under lång tid kan leda både till depression och till att locket man lagt på sina känslor spricker sönder och tar sig uttryck på ett våldsamt och destruktivt sätt för både sig själv och andra.
För att få kontakt med våra känslor behöver vi som människor tid. Vilket inte är självklart att vi känner att vi har där vi lever nu, år 2016. Alla val vi ska göra, allt det utbud som vi fått av både varor, tjänster och upplevelser, sociala medier med mera, gör att vi allt oftare känner att vi har ont om tid. Fast att tiden är som den är, sig lik sedan årtusenden tillbaka. Styrd av solens upp- och nedgång. Dygnets 24 timmar som ju alltid funnits där.
Vi borde ju egentligen känna att vi har mera tid än någonsin, eftersom vi faktiskt har det med den allt högre livslängden för oss människor i den rika delen av världen. Men eftersom vi har en tendens att dras med i flockbeteenden, krymper vår tidsupplevelse när vi fyller den med alltför många "måsten" och "vill ha". När vi i stället kan välja ett liv med gott om tid, att ta oss tid, att genom att säga nej och välja bort i stället få ett liv med massor av andrum, tid för reflektion, tid att njuta, tid att skapa. För att skapa är och har alltid varit en del av att vara människa. Allt från runstenar och hällristningar fram till nutidens bloggar, poddar, statusar i FB och klipp på YouTube och allt vad vi nu kallar det moderna samhällets olika skapandeformer.
Elisabeth Jönsson skriver om tre livsvägar som hon valt för att bli mer människa: viljan till kunskap, viljan till skönhet och viljan att göra skillnad.
Jag kan bara instämma i hur viktiga just de tre livsvägarna har varit och fortfarande är också i mitt liv. Jag känner många beröringspunkter med Elisabeths tankar i boken "Mer Människa". En samhörighet med författaren som berör mig och får mig att känna mig mindre ensam som människa. Ja, nästan som att jag hittat till en syster i Elisabeth, fast att vi aldrig mött varandra i verkligheten. En syster som läst delvis samma böcker som jag och citerar många röster i boken som jag själv har läst och lyssnat till i mitt liv. Som har haft stor betydelse för mig att bli Mer Människa, om man nu kan bli mer människa än vad man redan är den dagen man föds.
Ibland funderar jag över just det. Om inte livet egentligen är så att vi föds som perfekta människor, fulla av känslor, visdom, glädje och empati, men att vi ibland fostras, eller kanske av livet härdas, till att bli mindre människa och mera slav. Och sedan får jobba hårt under våra liv för att hitta tillbaka till de perfekta människor vi en gång föddes som. För att kanske en dag dö med barnasinnet och tillgång till ett rikt känsloliv, trots allt som varit, i behåll.
Tänk att en bok med en annan människas ord kan få mig att känna mig mindre ensam som människa. Det är stort. Kanske att just det också är en del i att bli "Mer Människa"? Att genom de tysta orden i en bok så kunna bryta känslan av ensamhet i världen och i stället skapa en känsla av samhörighet i denna ibland så vilsna och oroliga tid som vi lever i.
Jag rekommenderar varmt boken "Mer Människa" till alla som är intresserade av existentiella frågor kring livet och människan. En bok som man kan läsa gång på gång och reflektera över.
Elisabeth Jönsson är gymnasielärare, författare och driver också inspirations- och kulturprojektet Punctum Saliens som bland annat har en egen sajt på nätet.
Boken "Mer Människa" går att köpa HÄR.
tisdag 7 juni 2016
Håkan Hellström på Ullevi 2016
Och det är sommar och jag har inte ännu landat efter lördagens konsert med Håkan Hellström och gäster på Ullevi. Denna magiska kväll, denna folkfest av musik, glädje och kärlek, så bedövande vackert att själen smärtade innan den släpptes fri i sommarnatten.
Där finns en stor kraft när så många som mer än 70.000 människor samlas på en yta stor som Ullevi. När man samlas för att man älskar något, musiken, orden, sommarnatten, förvandlas kraften till en enda stor kärlekskomet som känns som att den tränger genom alltet, uppåt, utåt och jag tror också nedåt.
Där fanns inte en enda låt på konserten utan att jag blev starkt berörd. Så vackra texter, Håkan och artister som gav sitt allt denna kväll. Publikens glädje och sång. Jag vet inte hur många gånger jag slutade andas av hänfördhet och av eufori.
Låtarna som jag och så många andra har hört om och om igen och som Håkan med band ändå lyckas göra till något nytt varje gång under konserten, fantastiskt!
Jag är så tacksam att jag fick uppleva denna kväll.
En kväll jag alltid kommer att minnas. Spara i mitt hjärta.
torsdag 2 juni 2016
Skolmatsalen och allas rätt till lugn och ro vid maten
När jag var liten och gick i skolan åt vi lunch i en särskild faluröd byggnad en bit från skolan. Först trängdes vi i ett fyrkantigt rum innan vi fick gå in i matsalen. Jag var en av de minsta i min klass. Jag minns att jag mådde dåligt i trängseln eftersom mitt huvud kanske var i höjd med andras armhålor och jag inte kunde se mig omkring. Jag fick en kvävningskänsla, kanske lätt panik.
Sedan fick vi gå in i matsalen och ställa oss i kö där. Man skulle vara tyst och stilla och det var man för respekten för de vuxna var så stor. Maten portionerades ut av mattanterna. Eftersom jag var så liten till växten, tyckte mattanterna att jag skulle äta extra mycket så de la upp väldigt stora portioner till mig, fast att jag sa till dem att jag inte ville ha så mycket som de la upp på min tallrik.
Vi satt vid långbord. Läraren satt vid änden av bordet. Han läste bordsbön tillsammans med oss innan vi fick börja äta. Jag har alltid ätit långsamt vilket ju ska vara bra att göra. Vi fick inte prata under tiden vi åt. Jag åt fokuserat. Fast all den där maten på tallriken, hur i hela friden skulle jag få i mig den?
De andra barnen började bli klara och fick gå iväg en efter en tillbaka till skolan. Där blev färre och färre barn i matsalen. Jag räckte upp handen, mattanten kom fram till mig och jag frågade om jag fick gå från bordet eftersom jag kände mig mätt. "Nej, du ska äta upp din mat", sa hon till mig. Jag tryckte ner bit efter bit fast att jag redan ätit mig proppmätt.
Nu var jag helt ensam i matsalen med mattanterna. Alla de andra barnen hade fått gå eftersom de ätit upp. Varje gång jag rörde mina bestick ekade det i matsalen. Mina skor skrapade otålig mot golvet. Till sist, suck ... fick jag äntligen ner den sista tuggan. Jag lämnade min bricka där jag skulle lämna den. Sprang till skolan för att inte komma för sent till nästa lektion.
Jag tänker på det någon gång ibland, som vuxen, hur tokigt man kunde bli behandlad som barn. Hur respektlöst det var att inte själv få känna efter hur mycket mat man behövde för att bli mätt. Hur fel det var att tvinga mig att sitta kvar tills jag var helt ensam och så sen att jag fick springa direkt efter maten för att komma till skolan i tid. Hur tänkte man, kan jag undra?
Allt var verkligen inte bättre förr.
Inspiration till den här texten fick jag idag när jag läste om äldre som börjat må och äta bättre sedan man skapat mer lugn och ro och trivsel kring måltiderna på ett äldreboende. Så skulle vara självklart för alla människor, barn som gamla, oavsett ålder eller livssituation, att få ha det i sina liv, tycker jag.
Vi kan förändra. Om vi vill.
Sedan fick vi gå in i matsalen och ställa oss i kö där. Man skulle vara tyst och stilla och det var man för respekten för de vuxna var så stor. Maten portionerades ut av mattanterna. Eftersom jag var så liten till växten, tyckte mattanterna att jag skulle äta extra mycket så de la upp väldigt stora portioner till mig, fast att jag sa till dem att jag inte ville ha så mycket som de la upp på min tallrik.
Vi satt vid långbord. Läraren satt vid änden av bordet. Han läste bordsbön tillsammans med oss innan vi fick börja äta. Jag har alltid ätit långsamt vilket ju ska vara bra att göra. Vi fick inte prata under tiden vi åt. Jag åt fokuserat. Fast all den där maten på tallriken, hur i hela friden skulle jag få i mig den?
De andra barnen började bli klara och fick gå iväg en efter en tillbaka till skolan. Där blev färre och färre barn i matsalen. Jag räckte upp handen, mattanten kom fram till mig och jag frågade om jag fick gå från bordet eftersom jag kände mig mätt. "Nej, du ska äta upp din mat", sa hon till mig. Jag tryckte ner bit efter bit fast att jag redan ätit mig proppmätt.
Nu var jag helt ensam i matsalen med mattanterna. Alla de andra barnen hade fått gå eftersom de ätit upp. Varje gång jag rörde mina bestick ekade det i matsalen. Mina skor skrapade otålig mot golvet. Till sist, suck ... fick jag äntligen ner den sista tuggan. Jag lämnade min bricka där jag skulle lämna den. Sprang till skolan för att inte komma för sent till nästa lektion.
Jag tänker på det någon gång ibland, som vuxen, hur tokigt man kunde bli behandlad som barn. Hur respektlöst det var att inte själv få känna efter hur mycket mat man behövde för att bli mätt. Hur fel det var att tvinga mig att sitta kvar tills jag var helt ensam och så sen att jag fick springa direkt efter maten för att komma till skolan i tid. Hur tänkte man, kan jag undra?
Allt var verkligen inte bättre förr.
Inspiration till den här texten fick jag idag när jag läste om äldre som börjat må och äta bättre sedan man skapat mer lugn och ro och trivsel kring måltiderna på ett äldreboende. Så skulle vara självklart för alla människor, barn som gamla, oavsett ålder eller livssituation, att få ha det i sina liv, tycker jag.
Vi kan förändra. Om vi vill.
lördag 28 maj 2016
Vackert på kyrkogården
Jag var vid mammas grav idag tidigt på förmiddagen. Det fuktiga morgondiset gjorde att älvorna dansade över den lilla lugna sjön. Jag kände mig omfamnad av all den lummiga grönskan när jag gick gångvägen mot kyrkogården.
I prästgårdens trädgård intill kyrkogården blommade ett stort äppelträd sida vid sida med en väldig blommande kastanj. Vid minneslunden stannade jag till och fotograferade de överblommade fast fortfarande så vackra backsipporna. Tänk att överblommade blommor ibland kan vara minst lika vackra som när de blommar. Tänk om det är så med oss människor också? Vem kan veta. Kanske att ett minne av en människa ibland är som med den vissna blomman, vackrare än vad människan egentligen var? Kanske.
Almen som hänger tryggt vaktande med sin stora lövkrona över min mammas grav och andras gravar, blommade så rikt när jag var där. Så gudomligt vacker att känslorna överväldigade mig en stund. Jag stod där helt stilla länge och kände mig som ett med allt det vackra. Tacksam att få finnas med i skapelsen en sådan dag som idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)