När jag var liten skulle man ha en ny vårkappa på Valborgsmässoafton. Sedan skulle man stå stilla bredvid sin familj och lyssna på vårtal och vårsånger huttrandes i kylan och fullt med spring i benen. Efter evighetslänge tände man brasan. Mina ben fick springa fritt. Fast inte alltför nära elden, för mamma var rädd att jag skulle fatta eld då.
Jag kan känna doften och värmen från elden och höra hur vi ungar skrattade och ropade när vi sprang där, runt valborgsmässoelden. Jag var lycklig! I min nya vårkappa med en förstamajblomma på bröstet. Och fullt av spring i mina ben.
När jag blev förälder ville jag att mina barn också skulle få härliga minnen från Valborgsmässoafton. Där jag bor firar man Valborg alldeles intill sjön och det är scouterna som organiserar firandet. Det är en stor brasa. När det blir skymning, kommer tre scouter i kanot glidandes över från andra sidan sjön och de har facklor i sina händer. Sedan vandrar de från sjökanten upp till brasan och tänder den. Det är mycket stämningsfullt.
Man har gått ur huse och står samlade uppe på en stor kulle med fin utsikt över alltsammans. Barnen behöver sällan stå stilla intill sin familj med spring i benen, utan får springa fritt omkring fulla av glädje. En del har majblommor på jackan. Sällan ser jag nya vårkappor.
Sedan blir det vårtal, vårsånger, kokt korv med bröd, lotterier och till sist ett fantastiskt vackert fyrverkeri som speglar sig i den lilla sjön.
Det här är en av de två största händelserna i det samhälle där jag bor under hela året. Det är en av de två dagar på året som jag ser vilka som egentligen bor här. Där jag bor är som en sovstad till Jönköping, så normalt ser man inte att här bor så många. Antingen är de på väg till eller från sina jobb, eller så är de hemma. Men den här kvällen, då häpnar man när man går ut. Oj då, brukar jag tänka. Bor det verkligen så många människor här?
Min äldsta dotter har varit engagerad i firandet vid Valborg som scout i kanske tio år. I år är första gången hon inte är hemma. Det känns konstigt och ovant. Jag har nästan inte lust att gå dit i år. Jag kommer att sakna henne så mycket. Förra året var hon en av dem som kom glidandes i kanot: Hon fick tända brasan med sin fackla som hon höll i sina varma händer. Nu är hon i Brighton.
Men jag vet att hon gillar att vi gynnar scoutföreningen i samhället. Den gör stor nytta för alla barn och unga här. Så jag gissar, att när det blir kväll, då står jag där. I min gamla vinterkappa. Med spring i benen. Alldeles stilla bland de vuxna. Och ser på när man tänder valborgsmässoelden.
Sedan köper jag min korv med bröd, köper lotter och vinner mjölkchoklad. Skänker pengar till fyrverkeriet. Får nackspärr av att titta på fyrverkeriet. Och tänker, att nästa år är hon säkert med oss och firar här hemma igen. Och är lycklig för att hon har det bra där hon är och för att de jag älskar allra mest här i världen lever.
