Den där handen som fanns där och strök bort mina tårar fast att de inte ens hunnit börjat rinna. Armarna som höll varsamt om mig när jag kände mig liten och trött.
De där orden som fick mig att känna att den andra människan förstod mig själv bättre än jag ens själv gjorde. Som lärde mig så mycket om mig själv. Som fick mig att växa, blomma, skratta ...
Fick mig att känna mig så sedd, så lyssnad till som aldrig förut.
Alla de gångerna samma tanke möttes ur två olika munnar. Min och den andres. Samtidigt.
Som att själarna talade till varandra. Som en enda själ.
Alla skratten vi delat. Oräkneliga.
Magiska stunder av stark igenkänning i en annan människa.
Så tacksam för dessa möten i mitt liv.
Vartendaste ett av dem.
Vill aldrig att de ska ta slut.
#Blogg100 - Dag 66
