Mimmi har Calvé-Legg-Perthes sjukdom

Lilla, älskade, fina Mimmi. Undersökningen tog lång tid idag på Djursjukhuset. Veterinären sövde dig och röntgade dig.

Jag som väntade mig att få höra att det kanske var en sträckning, eller ett knä som skulle opereras, fick i stället beskedet att Mimmi har en sjukdom, Calvé-Legg-Perthes, eller Perthés sjukdom.

Det är en utvecklingsrubbning i skelettet. Blodcirkulationen gör så att höftleden förtvinar. Det handlar om Mimmis högra höft. Mimmi skrek så ont hade hon när veterinären undersökte henne idag. I lindriga fall kan sjukdomen självläka. Fast ortopeden bedömer i nuläget att Mimmi kommer att behöva opereras.

Först blir det fyra veckor när Mimmi ska vila så mycket som det bara är möjligt. Hon ska inte ens gå fem-minuterspromenader. Vilken utmaning, Mimmi ska VILA i fyra veckor. Under tre veckor får hon smärtstillande och inflammationshämmande. Sedan ny röntgen och där beslutar man om eventuell operation.

Jag har varit så orolig för beskedet jag fick vänta på hela dagen idag. Det blev en stor lättnad i mitt bröst när veterinären berättade för mig att Mimmi kommer att kunna ha ett bra hundliv trots allt. Hon ska inte användas för avel, fast det har jag ändå aldrig tänkt ha henne till.

Om inte sjukdomen självläker kommer operationen att göra att Mimmi blir smärtfri. Hon får eventuellt ett förändrat rörelsemönster efter en operation.

Huvudsaken för mig är att Mimmi kommer att kunna må bra och vara samma glada och sociala hund som hon varit hittills. Att hon kommer att kunna krama mig så som hon gör så ofta.

Så mycket jag älskar Mimmi redan. Den här dagen har varit så tuff, fast jag känner att allt slutade så bra som det bara kunde.

Midsommar 2012

Jag ska sätta en midsommarbukett på min mammas grav midsommafton.

Ända sedan mina barn föddes har min mamma varit med när vi firat midsommar. När mina ungar blev tonåringar, försvann de ibland iväg på egna midsommarfiranden. En sak brukar alla vilja vara med om på  midsommarafton hemma hos oss; födelsedagsfirandet av vår katt. Vi brukar göra en liten tårta med räkor, majs och vispgrädde till henne. Min mamma hade med ett paket till henne, med kattgodis eller en liten leksaksråtta i.

Förrförra midsommaraftonen var min mamma hemma hos oss och firade som hon brukade göra. Förra midsommarafton orkade hon inte komma hem till oss. Vi firade ett par timmar hemma hos henne i stället, i hennes lägenhet.

Jag minns att hon hade dukat fint till oss. Att hon bjöd oss på midsommarfika. På hennes soffbord stod den handmålade midsommarstången i porslin som hennes syster målat. Visst hade jag tankar om att kanske var det här den allra sista midsommaraftonen för mig tillsammans med min mamma. Fast jag hoppades. Min mamma hoppades också att hon skulle bli bättre. Bli bra. Vi har alltid hoppats mycket, jag och min mamma. Jag vet inte hur vi skulle orkat med våra liv och de utmaningar vi fick, om inte vi hade haft hoppet. Hoppet var verkligen vårt ankare, vår livlina.

I år är mamma inte med oss på det vanliga sättet när vi firar midsommarafton. Det gör ont i mig. Mitt bröst blir tungt av tårar som trängs och ibland rinner de över. Jag saknar henne mycket.

Människor säger till mig att jag ska väl ändå vara glad att mamma inte lider längre. Det är så klart att jag är tacksam att mamma inte lider längre. Jag är tacksam för alla midsommaraftnar som vi har fått fira tillsammans, för alla glada minnen, för alla jordgubbar och all potatis och sill och all gräslök, inte minst.

För alla skratt som vi kunde ha utan att behöva någon alkohol för det, för alla de nyktra, glada midsomrarna tillsammans med mamma och min familj. För alla midsommarkransarna, alla midsommardanserna ... alldeles särskilt för den där midsommaraftonen när vi allesammans dansade på vår altan i den ljumma midsommarkvällen, i det magiska ljuset, så mycket sommar.

Så klart att jag är tacksam för de där midsommaraftnarna när regnet vräkte ned också. När vi genomblöta stod under taket vid Fröjden i Jönköpings stadspark, där man dansade in midsommaren just den gången, i det regnet. Jag är tacksam för alltsammans.

Fast ... jag saknar min mamma mycket också. Samtidigt. Allt på samma gång.

Jag läste någonstans att det vi brukar kalla ett sorgeår stämmer väl in på en människas sorgearbete. Vi ska uppleva, för allra första gången, ett helt år med helger, firanden, födelsedagar och andra dagar utan den personen som förut levde och fanns med. Det känns.

Det skulle vara ännu mera sorgligt om inte det kändes, tycker jag. Om jag inte kände något alls.

Min katt fyller tio år i år. Vi ska fira henne som vi brukar. Kanske får hon extra många räkor i år när hon fyller jämt.

Den här midsommaren är Mimmis allra första midsommar. Kanske att vi gör en blomsterkrans till henne och sätter den på hennes svarta krulliga huvud? 

Lupinerna, prästkragarna, klöverblommorna och smörblommorna, hundkexen ... allesammans är där, precis som vanligt. Det tröstar när någon man älskar saknas. Naturen läker själen.

Jag ska sätta en midsommarbukett på min mammas grav midsommarafton.

Den meningen känns som en av de mest märkliga meningar att ta in som jag skrivit i hela mitt liv.

Det är så svårt att fatta när någon fattas.