Möte hos Försäkringskassan

Jag vandrade efter handläggaren i de nästan helt tomma lokalerna på Försäkringskassans före detta kontor i stan. Jag gick bakom henne, genom den tidigare stora receptionen som brukade vara full av människor, men som nu var helt mörk och tom på både människor och möbler.

Vi kom fram till ett litet kalt, vitt besöksrum där vi pratade i ungefär en timme. Jag fick veta att man hade problem med att jag dels har kvar min anställning och dels har startat eget i liten skala. Jag passar inte in i "mallen". Man behöver längre tid på sig för att räkna ut min ersättning.

"Som jag ser det nu kommer vi att besluta om att ge dig ersättning igen", sa min handläggare till mig.

"Ursäkta, sa jag. Men nu sa du att "vi" kommer att besluta om att ge mig ersättning. Vilka är "vi"? Vem beslutar om jag ska få ersättning eller ej?"

"Det är jag som beslutar om din ersättning", sa handläggaren. Jag ÄR Försäkringskassan.

Jag hade svårt att hålla mig för skratt just i den stunden. Inte kan hon väl ändå tro att hon ÄR Försäkringskassan, tänker jag för mig själv. Det är inte bra att identifiera sig så med sitt yrke, har jag fått lära mig. Det är inte bra för självkänslan. Men så typiskt ett byråkratiskt myndighetsspråk att uttrycka sig på det sättet.

Handläggaren tyckte att jag verkade så lugn under mötet. Ja, det hade jag ju bestämt mig för att vara. Men vad som fanns inuti mig märktes inte. Där rasade paniken så jag kände mig som förlamad. I mitt minne rusade bilder fram från den gången jag satt där och skrev på pappret om att jag gick med på att skickas iväg på en månad lång rehabilitering för 40.000 kronor, trots att jag sa att jag inte skulle orka det. Men som jag ändå skrev på att jag skulle fullfölja efter att handläggaren sagt "Skriver du inte på så får du ingen ersättning". Det var under den "rehabiliteringen" som jag fick ett sammanbrott. Det är efter den "rehabiliteringen" som jag har kronisk ångest. 

Men för att sammanfatta det hela kort; jag blev relativt vänligt och respektfullt bemött på mötet idag. Där var några som jag tyckte märkliga frågor. Jag svarade så gott jag kunde på dem. Hon talade om att det kunde vara ett problem att jag jobbar oregelbundet, att jag inte alltid jobbar två timmar varje dag. Men det är ju just det som gör att jag orkar jobba överhuvudtaget. Att jag kan styra min tid mera fritt som min egen chef, vila en dag när jag känner att jag behöver det. Jag försökte att förklara det för henne.

Jag känner i alla fall ett visst hopp just nu. Men det kommer att ta ytterligare tid innan jag får beslutet. 

Att bli utförsäkrad är minst sagt en tålamodsprövande process.

Jag var riktigt trött efter mötet.

Det värsta

"Det värsta är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad".

(Martin Luther King)

Det första steget - "Mannen utan öde", Imre Kertész

"Vi får aldrig glömma, att det var vi själva som tog det första steget". Det är huvudpersonen i en av Imre Kertész böcker, "Mannen utan öde", som säger så när han kommer tillbaka till sin familj efter att ha varit i koncentrationsläger.

Familjen blir mycket upprörd över det han säger. Hur kan han mena, att de själva på något sätt haft del i allt det fruktansvärda som hänt?

Huvudpersonens ord satte sig djupt i mig som läsare. De ändrade mitt sätt att se på saker och ting som sker med både mig själv och andra i livet.

"Vi får aldrig glömma, att det var vi själva som tog det första steget".

Vi har alltid möjligheten att välja att låta bli att ta ett steg som känns fel för oss. Även om det ibland finns risk att vi till och med förlorar livet för den skull.

Hur lång tid, undrar jag, ska det ta innan vi svenskar förstår vilka steg det är som vi tar just nu? Vilket samhälle det kommer att leda till? Hur vi valt ett system där man bedömer, sållar bort, rensar undan, röjer, vanvårdar ... levande liv, människor.

Det finns ingen vinnare så länge vi fortsätter på den här vägen. Vi blir alla förlorare.

Någonstans tog jag och du och du, det första steget till det Sverige vi har idag. Det samhälle där klyftorna ökar alltmer mellan människor. Det samhälle där barnfattigdomen ökar, vräkningarna av barnfamiljer ökar, de rika blir allt rikare, de fattiga allt fattigare, de som arbetar får allt lägre skatt, de som är sjuka utförsäkras och tas ifrån sin ersättning och sina hem, de som är äldre och sjuka vanvårdas för att andra ska kunna samla rikedomar på deras bekostnad.

"Vi får aldrig glömma, att det var vi själva som tog det första steget".

Imre Kertez ord ringer i mina öron när jag vaknar från ännu en orolig natt med mardrömmar.

Idag ska jag till Försäkringskassan på bedömningssamtal.

Och det är jag själv som tar det första steget när jag går dit.

"Imre Kertész är en ungersk judisk författare, född 9 november 1929 i Budapest i Ungern. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2002.

Vid 15 års ålder, 1944, skickades Kertész till Auschwitz men blev efter ett tag transporterad vidare till  Buchenwald. Han räddades år 1945, då hade han suttit i lägret ett år. Kertész återvände så småningom till Ungern där han började arbeta som journalist, fri skribent och översättare av tyskspråkiga författare.

Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2002 med motiveringen "ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke"."

Källa: Wikipedia