Jag hittade ett litet foto på mig själv när jag var sex år. Hon finns där i mig fortfarande, känner jag. Den här lilla glada tjejen med det rufsiga håret. Fast jag har inga tappade tänder längre.
Tänk hur jag litade på människor då. På min mamma och min pappa. Att de alltid skulle finnas där.
Jag hade inte mött döden än. Mer än i en död hundvalp. Och kanske en och annan fluga.
Jag hade allt man behöver som barn. Ett hem, en familj, släkt och vänner. En lillebror som jag älskade.
Jag kunde läsa, skriva, ja, cykla också. Älskade att klättra i träd, gunga, springa, skutta och dansa. Äta godis och dricka läsk. Skratta och busa. Leka med kompisar. Leka i skogen. Smyga iväg på äventyr.
Alla böcker som jag ägde hade jag numrerat och ställt i nummerordning i min bokhylla. Lekte bibliotek och gjorde lånekort till böckerna. Lånekorten hade jag i en särskild liten låda.
Längtade efter att få börja skolan. Längtade efter att bli stor. För då trodde jag att jag skulle ha svaren på alla frågor som fanns i mitt huvud.
Jag skrev dikter och sagor och ritade tidningar som jag sålde till gästerna när det var kalas. Satte andra i arbete med att göra tidningarna också. Älskade att leka postkontor och gosa med vår pekingnes.
Älskade när min pappa busade med mig och slängde mig högt upp i luften.
Jag var prinsessan. Han var den snälla kungen. Vi bodde i ett slott.
Sedan började slottet och vårt kungarike falla samman.
För att aldrig mera finnas igen.
