fredag 29 november 2013

Första advent - Det räcker att älska somligt här i världen


I morse tände jag adventsljusstaken i köksfönstret.

Jag undrar vad det är som min katt väntar på.

Kanske på döttrarna som inte syns till lika ofta som förut här hemma?

Knappast på jultomten.

Kanske på att en skata ska dyka upp?

Eller på att husse ska komma hem?

Jag blir aldrig klok på min katt.

Man behöver inte bli klok på allt.

Det räcker att älska somligt här i världen.


torsdag 28 november 2013

Sjuka arbetsplatser skapar psykisk ohälsa

Allt fler känner obehag inför att gå till jobbet. Man känner alltmer psykisk oro beroende på de slimmade arbetsplatserna. Den psykiska ohälsan ökar. Hör jag på nyheterna just nu.

Det är inte människorna som är sjuka, tänker jag när jag hör det. Vi har ett sjukt samhälle. Arbetsplatser för robotar i stället för människor. När ska vi inse att det inte håller i längden och vägra ha det så här?

Jag tror att en förändring måste komma underifrån i det här sammanhanget. Till exempel kan de som arbetar börja arbeta långsammare.

Det finns andra värden än kapital som gör oss rika som människor.


När ska vi inse det på allvar?

onsdag 27 november 2013

Cecilia Kärvegård gästbloggar om positivt kännande




Idag har jag äran att välkomna föreläsaren, bloggaren och författaren Cecilia Kärvegård till min blogg som gästbloggare. Cecilia vill inspirera människor till livsglädje. Hon har nyligen gett ut en e-bok som heter "Bli en stjärna på att tänka - Så skapar du tankar som gynnar dig"

Jag har själv i terapi jobbat mycket med att förändra mina tankar och känt hur det påverkar mig som människa. Det är en häftig upplevelse att känna att man kan förändra sin upplevelse av verkligheten genom att tänka en ny tanke! Hur känslan inuti mig påverkas av de tankar jag tänker. Det betyder inte att verkligheten förändras utan att jag sedan också aktivt agerar för en förändring om jag kan och vill det. Fast om jag mår bättre inuti mig blir jag starkare och klarar bättre de utmaningar som livet ibland kan ställa mig inför.

Nu lämnar jag över ordet till Cecilia Kärvegård!



Positivt kännande!

Nej, tryckfelsnisse har inte varit framme det ska stå Positivt kännande. Du har säkert läst om Positivt tänkande många gånger och säkert tyckt att det verkar väldigt bra. Du har kanske även själv försökt att tänka positivt med varierande resultat. Det som ofta glöms bort att prata om är vilka känslor som dina positiva tankar framkallar för även om en tanke är positiv så finns det ingen garanti för att den har avsedd effekt.

Syftet med positiva tankar är att du ska bli gladare, känna dig stärkt, kunna hantera situationer bättre osv men du har säkert märkt att det faktiskt inte alls blir bättre av att tänka positiva tankar. Många ger upp sina försök att tänka positivt för att de inte ser några resultat. Anledningen är helt enkelt att du tänker positiva tankar som ligger för långt från en för dig acceptabel sanning. Och eftersom hela vitsen med positivt tänkande är att du ska få positiva känslor så gäller det att tänka positiva tankar som faktiskt skapar positiva känslor.

Våra tankar skapar våra känslor. Går du omkring och har positiva känslor så kan du vara säker på att du tänker positiva tankar men om du går omkring med negativa känslor så har du tankar som är negativa. Och då kan du börja leta efter tankar som skapar mer positiva känslor inom dig. Och med dina känslor som vägvisare så vet du när du hittat just de tankarna som är positiva för dig. 

Jag ska ta ett exempel:

Säg att du har ont i ryggen varje dag och så ska du tänka positivt. Det naturliga valet är då att tänka tankar om att du är smärtfri. Men eftersom du har ont hela tiden så kan den tanken inte övertyga dig eller skapa en positiv känsla eftersom smärtan hela tiden påminner dig om att du har ont. En positiv tanke får gärna vara en lögn eftersom hjärnan inte kan skilja på fantasi och verklighet. Men om verkligheten hela tiden bevisar för dig att din positiva tanke/lögn verkligen är en lögn så skapar det snarare irritation än smärtlindring. Och ju mer du tänker att du är smärtfri desto mer blir du uppmärksam på din smärta vilket kan leda till att du uppfattar det som att du har mer ont än vanligt.

Istället för att tänka att du är smärtfri så kan du leta efter andra tankar som är lättare för dig att acceptera. Du kan tänka tillbaka på tillfällen när du varit smärtfri och skapa tankar kring det. Om värme lindrar din smärta så kan du tänka: ”Värme är skönt för min rygg”, ”Jag njuter av värme”, Värme får mig att må bra”. Undvik tankar där du använder ord som relaterar direkt till smärtan. Eftersom syftet med positivt tänkande är att du ska få positiva känslor så är det den typen av tankar som du ska leta efter. Eftersom negativa tankar och känslor skapar spänningar i kroppen så kommer du bli mer avslappnad om du tänker tankar som skapar positiva känslor.

När du sen har hittat en tanke som skapar en känsla som är mer positiv än den du har så kan du fortsätta leta tankar som skapar ännu bättre känslor. Det är som att gå upp för en trappa, om du står längst ner så är det svårt att i ett kliv hamna högst upp i trappan. Så se ditt letande efter tankar som att du går upp för en känslomässig trappa där varje trappsteg är en känsla som känns bättre än den du har just nu.

Dina tankar är dina verktyg och dina känslor talar om för dig om du använder verktygen rätt. Kom ihåg! Du är skaparen av dina känslor och således ditt liv!

You Rock!!! 

/Cecilia Rockbabe Kärvegård

tisdag 26 november 2013

Provat nya glasögon



Jag for in till stan idag och provade glasögonbågar. De jag har är slitna. Jag tycker att glasögonbågar hade bättre kvalitet förr. Det var sällan då jag kände att jag behövde byta för bågarnas skull. Fast numera är det mer för att bågarna är slitna än att synen försämrats som jag byter glasögon.

Sedan jag började använda glasögon har jag haft nästan alla färger och material på bågar. Och olika former. Gröna, röda, blå, bruna, blå. Metall och plast. Och blandade material. Guldiga och brun metall. Plastbågar och metallbågar. Ovala och rektangulära. Stora och små.

Fast svarta glasögonbågar har jag aldrig haft förut. Så jag fick med mig fyra bågar hem och har provat dem ikväll.

Kanske blir det de här bågarna från Ray-Ban. Eller några helt andra. Det finns ju precis hur många bågar som helst att välja bland. För att inte tala om det urval som går att hitta på nätet.

Efter besöket hos optikern gick jag till mysiga Mackmakeriet i Jönköping och drack en kopp grönt té med citronsmak ur en vacker, stor kopp.

Idag var en härlig dag i mitt liv. Med mig själv.

Jag kände glädje och lycka spira allt mer djupt inifrån mig själv.


Spirande lycka

Och det händer
att jag ler
för mig själv
ibland.


(Anna-Karin)

Nyförälskad

Idag känns det ovanligt härligt att leva ...

Som att jag är nyförälskad ...

I livet självt.

Och i mig.



(Anna-Karin)

måndag 25 november 2013

Sanningen

"Sanningen är den tryggaste platsen i en relation".

(Kathlyn & Gay Hendricks)


"För varje lögn kommer man närmre slutet på en relation".

Never make the one you love feel alone

"All relationships have one law: 

Never make the one you love feel alone, especially when you are there."

Kanelmandlar


Häromdagen köpte jag kanelmandlar på apoteket i en vacker julig påse.

Supergott!

Gick åt som smör i solsken!

De ska tydligen gå att köpa också hos Ica och Granit.

Gott som godis. Eller tilltugg till glöggen.

Vättern i novemberljus

Utsikt över Vättern från Huskvarna 2013-11-24.

Du mjuka hand

Du mjuka hand,
så ömt du smekte ...

Min varma hud
dig aldrig
glömma vill.




(Anna-Karin)

lördag 23 november 2013

Smärtfri!

I morse när jag vaknade var jag bara stel och hade ingen smärta alls. Jag skriver inte ofta om det, fast sedan fjorton år tillbaka har jag kronisk smärta från nacken. Enligt experter har jag en skada liknande whiplash i min nacke. Det är bara kanske fem gånger på fjorton år som jag upplevt smärtfrihet. Och då har det handlat om korta stunder.

Man blir trött av att leva med smärta.

Vad kan då ha gjort så att jag vaknade utan smärta idag? Jag har ingen aning.

Hur som helst så njöt jag av de fyra timmarna som jag fick vara smärtfri. När man levt med smärta så länge som jag gjort, så glömmer man hur det känns att inte ha ont.

Jag känner ett försiktigt litet hopp börja smyga sig in i min själ om att jag en dag kanske inte längre har smärta varje dag i mitt liv.

Sker det mirakel ibland, tror du?

torsdag 21 november 2013

Lönnarna och evigheten


Det var sommar och sol och mamma och jag hjälptes åt att duka långbord under den stora lönnen i trädgården. Den fina duken la vi på. Alla stolar som fanns i lägenheten plockades ut i trädgården. En lika personlig samling stolar som människorna som skulle sitta på dem. Gamla och nya. Svarta och vita. Och röda och bruna. Varenda stol mamma ägde gick åt.

Mamma tyckte om att bjuda på kaffekalas under lönnen. Det var grannar och ibland släktingar. Ibland ett litet kaffekalas med mig, lillebror och min kille. Kaffekalas var billigt. Den sortens kalas som mamma hade råd med. Kakorna och bullarna goda. Ibland fanns där tårta, ibland inte.

Under lönnens trygga gröna skuggiga tak som täckte alla som satt under det, var det prat och skratt blandat med fågelkvitter.

Varma sommarkvällar när det blivit tyst och stilla och solen sänkte sig och sände rosaskimrande strålar genom lönnens lövverk, dök den lille igelkotten upp intill stenen under lönnen. Den var törstig och nosade sig fram till platsen där vi ställde ut mat och vatten till den. Vem vet, kanske nosade den också upp kaksmulorna som låg i gräset efter kalaset på sin väg fram till stenen.

Lönnen och området under och omkring den var ett hem och gav mat åt så många. Inte bara människor. Utan också åt fåglarna. Mamma matade fåglarna året om. De var hennes och också mina älskade vänner. Som tack för maten fick vi njuta av deras skönhet och deras sång, sommar som vinter.

Jag minns nötväckan som blev så tam att den brukade möta min mamma när hon gick uppför backen mot huset där vi bodde efter att hon arbetat på fabriken. Så fort mamma kom in, hämtade hon fågelmat och gick ut och fyllde fågelbordet.

Jag minns domherren som flög in i köksfönstret. Mamma som skyndade sig ut. Tog upp den lille domherren i sina varma händer och höll den där tills den blivit så vaken igen att den flög iväg genom luften. Min lillebror tog kort på domherren omsluten av mammas händer.

Mamma antecknade alla fåglarna som besökte fågelbordet utanför vårt köksfönster. Blåmes, talgoxe, nötväcka, hackspett, pilfink, koltrast. Och många fler. Jag gav henne en bok om fåglar i present. Vi läste och lärde oss om de olika fåglarna tillsammans. De var kanske våra allra närmsta grannar och vänner då. Och så igelkotten förstås.

Lönnen var gammal och stor. Många löv hade den. Som föll ned på hösten och blåste runt. Inte bara i trädgården som hörde till huset där vi bodde i en lägenhet. Utan också till grannträdgårdarna. Det var inte alla grannar som uppskattade de inblåsta lönnlöven. Mamma orkade inte alltid räfsa ihop alla löven. Lillebror och jag hjälptes åt ibland. Ibland fick vi hjälp från någon annan.

En gång var grannen så arg för alla lönnlöven som hamnat i hans trädgård att han gick in och räfsade upp alla löven. Också de som var i trädgården som vi hyrde. Jag och mamma stod i köksfönstret och skrattade när vi fick se det. För oss var det svårt att förstå hur man kunde bli så arg för nedfallna lönnlöv. Vi hade ett annat perspektiv på livet. Det fanns det som var så mycket värre, tyckte vi.

Den kärlek vi kände för lönnen var utan gräns. Gränslös. Villkorslös. Heta sommardagar la jag mig på en filt under lönnen och åt vattenmelon i stora klyftor. Där satt jag med mina kompisar och pratade. Där låg jag på rygg och fantiserade om den ljuva framtid som väntade mig. Och njöt av att ha ett hem igen där jag, mamma och lillebror var tillsammans.

När inte lägenheten räckte till för ett kalas så fanns lönnen där. Utrymmet under lönnen var också näst intill gränslöst. Där fanns alltid plats för en gäst till. Det var högt i tak. Samtalen under den handlade om allt från vädret till samtal kring liv och död. Om människan.

På min bröllopsdag fick jag och min man en tavla av min mamma. Hon hade bett en släkting måla den åt henne. Fast det var mamma som haft tankar om motivet på tavlan. På tavlan fanns lönnen i vår trädgård full med fåglar. Jag, min man och lillebror sitter kring bordet. Mamma häller upp kaffe åt oss. Under lönnen vid stenen, är den lilla igelkotten. 

En dag blev min mamma uppsagd. Släktingarna skulle sälja huset med lägenheten som mamma hyrde. Hon blev erbjuden en annan lägenhet. En mindre. Med en trädgård full av vackra gamla äppelträd. Men ingen lönn. Inte heller något stort gammalt körsbärsträd som när det blommade stod som en vit brud i vår trädgård och nästan trängde in genom vårt köksfönster med den söta doften från alla sina blommor.

Mamma var fullkomligt förtvivlad efter uppsägningen. Hon ringde till mig och grät många gånger. Hon var arg. Hon ville inte flytta från hemmet hon skapat för sig och oss. Inte behöva flytta ofrivilligt en gång till i sitt liv. Jag och min lillebror hade redan flyttat från lägenheten. Fast mamma kände att hon hade skapat ett hem igen. Något för oss att komma hem till och hälsa på henne ibland. Och när inte vi var där hade hon alla sina fåglar. Och igelkotten. Grannarna som var hennes vänner.

Jag kände sorg. Jag förstod mammas skäl till att inte vilja tvingas flytta en gång till. Hon hade skött sin hyra som hon skulle. Det var svårt att förstå anledningen till att hon var uppsagd. Mer än att det måste handla om lönsamhet på något sätt. Inte för oss. Men för någon annan.

Mamma vägrade att flytta till den erbjudna mindre lägenheten. Ungefär samtidigt som det här hände, fick jag jobb i Jönköping. Jag och min man letade efter hus. Vi tittade på flera olika hus i olika områden, fast där var inget som riktigt passade oss.

En dag fick vi tips om ett hus söder om Jönköping. Vi åkte dit på visning. När jag klev in i huset kunde jag se rakt genom hallen och det stora vardagsrummet ut i trädgården. Mitt hjärta bultade hårt när jag fick se att där stod en stor lönn i trädgården. Mitt i fönstret såg jag lönnen. Jag föll platt till marken för huset. Som förälskad och knockad fullständigt.

Vi köpte det. Flyttade in. Jag drömde drömmar om att samla de människor jag älskade under skogslönnen. Duka till kalas där. Kanske skulle det nya huset och trädgården till och med kunna bli en så neutral plats att min pappa och mamma skulle kunna mötas där som vänner? Försonas? Under lönnen. Jag drömde drömmar.

Jag frågade mamma om hon kunde tänka sig att flytta till Jönköping. För att slippa tvångsflytten hon var på väg att hamna i. Det kunde mamma. Hon ville hellre flytta av fri vilja än av tvång. Det är skillnad. Fast kanske förstår inte den det som aldrig upplevt hur det är att tvingas flytta utan att vilja det själv. Inte bara en gång. Utan gång på gång. Kanske behöver man själv ha upplevt det för att verkligen kunna förstå hur det känns?

Efter många telefonsamtal till olika hyresvärdar, fick mamma en vacker lägenhet med gammaldags höga fönster i ett av Jönköpings mysigaste kvarter. Visserligen endast ett rum och kök. Men en så vacker lägenhet! Från köksfönstret kunde mamma se ett stort gammalt päronträd mitt på gården.

Jag, lillebror och min man hjälpte mamma att flytta till Jönköping. Det var den 1 april för snart 25 år sedan. När vi nästan var klara, hörde vi i radion att alla människor i Forsheda uppmanades att hålla sig inomhus. Det var en brand i gummifabriken i det lilla samhället. Först skojade vi om att det var ett aprilskämt. Men det var det inte.

Vi pratade snabbt om hur vi skulle göra. Vi ville inte bli sittande i den tomma lägenheten och vänta på att branden skulle gå över. I stället skyndade vi oss med det allra sista. Slängde in kartongerna i bilen. Packade in oss själva där och for iväg.

Vi skrattade högt tillsammans i bilen när vi lämnade samhället som just då sveptes in av en tjock, illaluktande, gråaktig rök. Mamma tyckte att det kändes mycket bra att lämna sitt hem just så den sista gången. Skrattande. Lämna något illaluktande, giftigt och smutsigt, för något nytt och friskt. Det var lättare att lämna så. Lättare ... så länge tankarna höll sig borta från lönnen och alla fåglarna och den lille igelkotten som var kvar. Fast kanske flög fåglarna också sin väg den dagen min mamma flyttade och slutade mata dem? Jag tror det.

Under skogslönnen hemma hos mig dukade jag till kalas många gånger. Små kalas. Stora kalas. Dockkalas med mina ungar och deras kompisar. Jag kände stor lycka när jag genom fönstret kunde se min lillebror, mamma, min man och våra barn sitta där ute under lönnen. Fast min pappa kom aldrig. Vissa drömmar är tillräckliga som de drömmar de är. Viss längtan förblir evig längtan.

Jag minns den där försommardagen den första försommaren efter att min mamma dött. När jag var vid hennes gravplats innan gravstenen kommit på plats. Den där gången som jag fick se något som stack upp precis bakom det svarta korset med mammas namn på. Framför häcken som var en grön vägg bakom mammas gravplats. Den där bruna, smala, lilla pinnen med lönnknoppar på ... Det var inte möjligt. En liten, liten lönn precis bakom min mammas kors. Jag kände på den med mina händer. Tog kort på den. Tittade noga efter. Jo, det såg ut som lönnknoppar.

Nästa soliga dag som jag besökte mammas grav hade den lilla lönnen slagit ut sina knoppar. Bakom det svarta korset med mammas namn på stod en liten baby-lönn i all sin prakt. De vackra lönnlöven skuggade lätt korset som mamma vilade under. Från den stora almen och den lilla sjön strax intill, sjöng fåglarna öronbedövande för min själ i tung sorg och saknad. Tårar föll stilla på mina kinder ner i den mörka jorden till mamma.

Utanför mitt fönster står en gammal lönn. Den blir äldre för varje år precis som jag själv. Den berättar för mig om att vad som än händer, vad som än sker. Vad än jag får lämna, vart jag än hamnar i mitt liv. Också den dagen jag lämnar detta liv, så kommer någon gång. Någonstans. En liten lönn-näsa att landa. Så ett litet frö. Som ska slå rot och växa sig större för varje dag på denna jord. Bli ett stort träd där människor kan vila i skuggan från löven. Bjuda på kaffekalas med tårta. Ligga på en filt och titta på molnen och den blå himlen genom lövverket.

Vad som än sker ...

Går det alltid att hitta en lönn.

Till tröst.

Utanför mitt fönster står en gammal lönn.

Den påminner mig om evigheten.

När det blir vår ska jag packa en korg. Lägga en blommig filt i den. Fylla en termos med kaffe. Ta med en liten plåtburk med bullar och kakor. Gå till kyrkogården och sätta mig där vid mammas grav. Ha kaffekalas vid den lilla lönnen under almen. Till fågelsång och lövens sus. Se ut över den glittrande sjön. Lyfta blicken mot den blå himlen och titta på molnen. Prata med mamma om vädret en stund. Om gamla minnen. Berätta hur jag har det nu. Och drömma nya drömmar.



onsdag 20 november 2013

Rimfrost hela dagen

Idag har det varit frost och isiga gator hos mig hela dagen. De stora fönstren i uterummet var så igenisade att det gick inte att se ut genom dem i morse när jag gick upp.

Jag och Mimmi fick promenera i det vita, frusna gräset för att jag inte skulle halka omkull på promenaden.

Mimmi gillade att det var fruset. Hon nosade mycket och skuttade i de prasslande, frusna, bruna löven på marken.

Hon skrämde iväg en skata också. Till sin egen stora glädje.


Molnen på eftermiddagen gav mig en känsla av snö på gång. Och väderleksrapporten bekräftade det jag redan känt. Kommer det att bli Vättersnö här imorgon? Vilken tur att dubbdäcken är på bilen redan.

Tänk på att använda reflexer och kanske halkbroddar, alla mina goa läsare, nu när det blir mörkt och halt.

Hoppas nu bara att jag kommer ihåg att använda det själv också. 




måndag 18 november 2013

Att göra eller inte göra - det är frågan


Det var en gång för länge, länge sedan en kvinna som älskade att göra. Nästan alla dygnets timmar när hon inte sov, så gjorde hon något. Hon lockades av så mycket att hon inte kunde hålla fingrarna borta från det. Att använda sin kropp, att se resultat av det hon gjorde, åh, vilken njutning, vilken glädje!

Göra var kvinnans liv. Var hon orolig för något såg hon till att fylla händerna med saker att göra. Vad som helst, för att hålla undan sin oro.

En dag tog kvinnans ork slut. Hux flux. Fast egentligen inte. För varningssignalerna genom åren hade varit många. Fast så upptagen som kvinnan varit med att "göra", märkte hon dem inte förrän det var för sent.

Där låg hon med all sin oro och hennes kropp vägrade lyda henne. Vägrade göra. "Göraren" hade gått i strejk. Krävde nya arbetsvillkor. Med pauser och med tid för eftertanke. Plats för mer skratt.

Det tog lång tid innan kvinnan kunde acceptera den nya livssituationen. Att vara utan sin "görare" var omtumlande. Hon fick lära sig att säga nej. Lära sig att be om hjälp. Lära sig att vila. Att lägga sina händer i knät utan att göra något alls. Brinna lite mindre för att inte bränna ut sig själv fullständigt.

Långsamt började "göraren" i henne att lita på kvinnan igen. Ett steg i taget gav "göraren" kvinnan tillåtelse och kraft att göra saker igen. Fast inte som förut. Inte längre tjugo bollar i luften samtidigt. Utan en sak i taget var det som gällde nu. Inte tio projekt igång samtidigt. Utan helst ett i taget och göra färdigt innan något nytt.

Kvinnan fick tillbaka sin kreativitet, lust att göra saker, alltmer. Fast varje gång hon körde över sig själv fick hon bakläxa av "göraren" och kunde vara helt utslagen en tid igen. Innan kraften var där igen.

Numera funderar kvinnan varje morgon över vilka saker hon vill göra just den här dagen. Känner efter hur hon mår inuti. Hon skriver upp det hon har lust att göra. Väljer ut de tre saker som har högst prioritet och ser till att genomföra dem. Resten av allt det som kvinnan vill göra och faktiskt också orkar den dagen, ser hon som en bonus.

Någonstans läste kvinnan att det finns forskare som hävdar att människan en gång i tiden, när hon var en jägare, arbetade 1/3 av dygnets vakna timmar, vandrade (var i rörelse) 1/3 av dygnets timmar och 1/3 av dygnets vakna timmar satt människorna tillsammans och pratade och skrattade tillsammans. Det finns forskare som menar att det är så som vi människor mår bäst av att leva. Då som nu.

Det där funderar kvinnan över ibland. Hur människan levde då. Och hur människan lever idag i vår tid.

Kvinnan har också lärt sig att när det gäller det som känns jobbigt och stressande i livet att göra, är det bästa hon kan göra för sig själv att ta tag i problemet. Att göra något åt det som kan göras något åt.

Idag känner kvinnan att hon hittat en bättre balans i sitt liv än förut. Hon lever inte längre för att göra, utan för att leva. Hon gör det hon känner lust att göra, så långt det är möjligt. Hennes liv är inte längre fullt av göra. Utan där finns också plats för stunder av att inte göra. Återhämtning. Tid för eftertanke med händerna i  knät. Tid för att sänka axlarna under en kraftgivande meditation. Plats för tystnad. För skratt och socialt liv.

Kvinnan är idag mer en VAR-else än en GÖR-are.

"To be. Or not to be." (Shakespeare)

"To do too much. Or to be." (Anna-Karin)


(Kvinnan i berättelsen är jag. Om nu någon läsare inte redan insett det).

Det här inlägget är skrivet med en särskild hälsning till Agneta i Piteå. Tack, Agneta, för att du inspirerade mig att skriva om mina tankar kring "görandet" i mitt eget liv.

söndag 17 november 2013

Om rädsla för närhet

"Lär dig att uppleva skillnaden mellan att du inte släpper någon in på livet på grund av dina inlärda rädslor eller för att du inte får dina vuxna behov tillgodosedda i relationen eller för att personen inte är att lita på.

Det är av speciellt värde att söka sig till relationer som kan kompensera för bristande trygghet och närhet".

(Forskning.se, "Kärlek och relationer")

Att bygga relationer

""Kommunikation och tid tillsammans bygger en bra relation. Och kel och smek. Fast utan kommunikation och tid tillsammans, inget kel eller smek". 

Ungefär samma sak med människor som med hundar, tänkte jag när jag läste de här orden. 

Det är lika viktigt att underhålla relationen till mig själv som till andra människor.

Vilken höst!

Det är den 17 november och det är, ja, inte 17 grader varmt men det var nästan åtta plusgrader tidigt i morse hos mig trots att det var klart och fullmånen lyste så starkt inatt att jag hade svårt att sova.

Naturen är fantastisk. Jag tror att den alltid strävar efter någon sorts balans. Kanske är all sol och värme som vi fått i år en kompensation för kylan och solbristen förra året? Så tror jag att det är.

Fast de mörkna morgnarna, de mörka kvällarna och de korta ljusa timmarna under dagen, påminner mig, trots värmen därute, om att vi faktiskt är på väg mot första advent.

Just nu tar jag hand om mig mer än vanligt. Hämtar kraft efter den senaste tidens olika händelser och omställningar.


Solnedgång klockan 15.50 idag.

torsdag 14 november 2013

Någon gång

Någon gång är
den första.

Någon gång
den sista.


(Anna-Karin)

tisdag 12 november 2013

Ovanlig novemberkaktus


Den här novemberkaktusen blommar hemma hos mig nu. Den har en ovanlig färg som jag aldrig sett förut. Crèmefärgad eller champagnefärgad, skulle jag vilja kalla den.




Det var min mamma som köpte kaktusen i blomsteraffären nära där hon bodde. Hon var så stolt när hon köpt den. Vårdade den mycket ömt ända in i det sista. Fast ibland var det jag som vattnade den hos henne.




Novemberkaktus är en tålig krukväxt som kan bli riktigt gammal och stor. Den är lätt att föröka med sticklingar. Hemma hos mig händer det att novemberkaktusar blommar inte bara i november, utan ibland upp till tre gånger per år. Jag har dem i västerläge och där trivs de verkligen. De är lättskötta. Jag ger dem lite vatten en gång i veckan. I oktober minskar jag vattningen för att driva fram blommorna. Under sommarhalvåret ger jag novemberkaktusen gödning en gång i veckan.

söndag 10 november 2013

Fars dag 2013

"Pappor var snälla mot era döttrar. Döttrar kommer att älska som ni gör. Flickor blir älskarinnor som blir till mammor ..." (Fritt översatt)

Sången tillägnar jag alla pappor idag på Fars Dag.

Jag minns min egen pappa som mycket kärleksfull mot mig när jag var liten. Han gav mig kramar, skratt, presenter, överraskningar, bus, ja, jag kände att han ville ge mig allt han kunde från sitt hjärta.

Han visade mig vad det var att vara modig. Han fick mig att skratta när jag var rädd. Han visade mig vad det var att vara generös. Han lärde mig empati och att varje människa hade samma värde. Han älskade mig verkligen. Såg mig. Bar mig. Lyssnade på mig. Berättade fantastiska sagor ur sin fantasi för mig. Jag kan fortfarande efter alla dessa år minnas känslan att vara en liten flicka och att bli buren av pappa i hans famn.

Ändå valde pappa en dag att lämna mig. Han blev en frånvarande pappa i mitt liv. Jag längtade så länge han levde efter hans röst, att han skulle hälsa på mig ibland, att få prata med honom och göra roliga saker tillsammans med honom.

Det blev inte så av olika skäl. Ändå vet jag djupt inuti mig att han älskade mig och var stolt över att vara pappa till mig.

Han visade mig som liten hur kärlek kan vara. Tack för det, pappa. 






fredag 8 november 2013

Vägen till vänligheten

Kindness

Before you know what kindness really is
you must lose things,
feel the future dissolve in a moment
like salt in a weakened broth.
What you held in your hand,
what you counted and carefully saved,
all this must go so you know
how desolate the landscape can be
between the regions of kindness.
How you ride and ride
thinking the bus will never stop,
the passengers eating maize and chicken
will stare out the window forever.

Before you learn the tender gravity of kindness,
you must travel where the Indian in a white poncho
lies dead by the side of the road.
You must see how this could be you,
how he too was someone
who journeyed through the night with plans
and the simple breath that kept him alive.

Before you know kindness as the deepest thing inside,
you must know sorrow as the other deepest thing.
You must wake up with sorrow.
You must speak to it till your voice
catches the thread of all sorrows
and you see the size of the cloth.

Then it is only kindness that makes sense anymore,
only kindness that ties your shoes
and sends you out into the day to mail letters and purchase bread,
only kindness that raises its head
from the crowd of the world to say
it is I you have been looking for,
and then goes with you every where
like a shadow or a friend.

~ Naomi Shihab Nye ~

Begravning


Fredagen den 8 november begravdes min moster Karin som blev 89 år.

Det var en så vacker högtid. Solen lyste in genom kyrkfönstren strax innan begravningsgudstjänsten började. Mycket sång och musik och vackra minnesord.

Mosters grav ramades in av de allra vackraste blommor. I bakgrunden de kala, svarta trädgrenarna mot novemberhimlen där lite ljusblått syntes ibland. Det fick mig att känna som att mosters trädgård med alla hennes blommor var där och omslöt henne i tacksamhet. Det kändes kärleksfullt och tryggt.

Det kändes för mig som att mosters ande svävade över oss alla som var med på minnesstunden efteråt. Som att det var moster som bjudit in oss alla på kalas. Samma varma stämning och gemenskap som jag minns från fester och kalas hemma hos henne en gång.  Människor i olika åldrar. Från de yngsta till de äldsta. Generationsmöte.

Så lever vi på något sätt vidare genom varandra. De som en gång var. De som nu är. Och de som en gång skall komma.

Jag mötte släktingar och vänner som jag inte sett eller talat med på länge. Det kändes bra mitt i sorgen och saknaden som också var där. Det tröstar att ha andra människor omkring sig. Alldeles särskilt när någon människa har dött. Vi människor behöver varandra.

"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig." 
(Jacques Werup)

 

torsdag 7 november 2013

Om vikten av att kunna välja själv

Jag, mamma och lillebror klev på bussen för att åka på en två dagars semester till Danmark.

Det var den första semestern på flera år för oss själva som en liten ny familj sedan vi lämnat vårt hus, släktingar och vänner. Den första semestern sedan pappa varit i fängelse och till sist skilsmässan. Den första semestern för vår nya familj, den där vi var tre i stället för fyra människor. Äntligen hade mamma blivit så stark igen att hon kunde jobba och spara ihop pengar till något roligt för oss tre. Jag hade också jobbat på skollov och på sommaren för att tjäna pengar till semesterresan.

Jag kände mig glad och förväntansfull. Det var spännande att åka turistbuss. Att åka båt var ännu mera spännande.

Vi skulle bo på hotell en natt. Det kändes nästan för bra för att vara sant.

Det bästa av allt var att mamma var glad på riktigt igen. Hon skrattade och skojade och pratade med oss och med reskamraterna. Hon vågade både åka buss och båt och bo på hotell fast att hon hade ångest fortfarande. Men mamma var nu så stark att ångesten, även om den var där, inte längre styrde hennes liv.

Resans slutmål var Åhus. Där vandrade vi först runt på en guidad tur. Sedan fick vi tid för shopping.

Jag minns att jag och lillebror följde med mamma till en klädaffär. Hon hittade en blus i syntettyg med korta ärmar. Den hade glada färger i ganska stora rutor. Blått, rött, grönt och lite gult. En blus för den som är glad. En blus som mamma hade råd att köpa. Den första blusen på flera år som mamma hade råd att köpa till sig själv.

Mamma var så fin i blusen, tyckte jag. Det var som att hennes rygg blev rakare när hon fick på sig den. Hon började le och hennes ögon glittrade mot oss.

- Den tar jag, sa mamma.  Jag och lillebror såg glada på när hon gick till kassan och betalade blusen.

Det är något speciellt med att ha så mycket pengar att man själv kan välja sina egna kläder. Inte så att man är mera värd som människa för att man har valt sina egna kläder. Det handlar om vad det ger mig som människa att själv få göra valet. Att få känna efter vad jag själv tycker om. Vad som känns skönast att bära på kroppen för just mig. Vilken färg som jag trivs bäst i. Det handlar om en väg till att lära känna mig själv, den jag är. Alldeles särskilt efter en stor livskris när det är som att lära känna en människa som man en gång kände, fast som nu är så förändrad att det är som att lära känna en helt ny människa. Sig själv fast ändå inte sig själv. Sitt nya jag.

Jag tog kort med min kamera under resan. Där finns foton på mamma i sin nya blus med lillebror intill sig.

Där är kort på de vackra gamla husen i Åhus i Danmark. Hotellrummet.

Jag sparade precis allt jag kunde komma på kring resan. Biljetter. Kvitton. Servetter.

När jag kom hem igen tog jag en röd pärm, satte vita papper i den och klistrade in alla minnen från vår lilla återvunna familjs allra första semesterresa i den.

Och jag var såååå lycklig!

lördag 2 november 2013

Skriver på min bok

Skrivit 30 minuter på min bok nu på morgonen. Som orden och bilderna flödar ur mig!

Just nu skriver jag om roliga minnen från mitt liv. Det känns när jag skriver som att jag får uppleva dem en gång till.

Totalt har jag skrivit cirka 30.000 ord nu.

Hur många ord behövs för att skriva en bok?

Jag önskar att min berättelse en dag är en riktig bok.

Att jag kan ge den till mina barn.

Varje liv är värt att berättas tycker jag.

Antingen det blir en bok eller inte.