Fjäril

"Började falla som ett löv.
Ångrade sig halvvägs ner,
förvandlades till en fjäril
och flög sin kos."

(Eeva Kilpi)

Efteråt

Långsamt börjar jag ta in att du är död, mamma. Jag har en sten i mitt bröst.

Sorgen är mitt hav. Ibland är där stiltje. Ibland går vågorna höga, väller över. Tårar rinner.

Jag ser en skata. Känner en ilning i mitt inre. Minns att det var det du ville bli, om du skulle bli en fågel; en skata.

Alltid älskade du fåglarna, ända in i döden. Också skatorna. Du var en av de människor som matar skatorna när andra skrämmer bort dem.

Mamma, jag älskar också skatorna. Alldeles särskilt mycket nu, när kanske du är där i en skata.

Jag tror, jag tror att du är ett med allt nu. Jag tror att du svävar fritt, utan gränser, utan väggar, utan rädsla, i kärlek, utan några begränsningar. Jag tror, mamma, att du finns i allt jag andas.

Ibland tittar jag på den sista bilden jag tog av dig, på äldreboendet, med min mobilkamera. Du skrattar, du är vacker ... Jag minns. Jag ler. Så tacksam över den sista tiden jag fick med dig. Allt vi sa till varandra. Alla de gånger vi skrattade tillsammans. Ända in i det vi kallar döden.

Tacksam ... för att jag fick vara nära dig till ditt sista andetag. Jag hör inte längre att du andas. Men ... jag andas. Jag andas dig. Som vi alla andas varandra på något sätt. Tillsammans. Alla ...

Ditt äldsta barnbarn och min dotter var hemma i helgen. Vi firade hennes födelsedag. Hon fick kortet som jag skrev fast du sa till mig vad jag skulle skriva till henne på det. Du orkade inte hålla i pennan själv.

Min lilla hundvalp Mimmi pussar bort tårarna när de svämmar över för mig.

Jag har ställt ett foto på dig intill en blombukett på det bruna skrivbordet. Där finns en ljuslykta intill bilden på dig. Vi tänder ljuset ofta nu. Tänker på dig, mamma.

Jag har varit flera gånger i din lägenhet. Fast att det tar emot att åka dit, så åker jag dit i alla fall. Jag tror att jag måste in i smärtan för att komma igenom den.

Jag har vattnat dina blommor. Nu är där en till liten pelargonstickling som har en knopp. Undrar vilken färg det blir på den?

Det är tungt att vara i din lägenhet. Det är som att du är där fast samtidigt inte. Brödsmulorna ligger kvar på skärbrädan sedan du skar bröd där sista gången. Klädhögen med nytvättade kläder som jag ville hjälpa dig att plocka in i garderoben, fast som du ville plocka in själv, ligger kvar i den vita korgstolen. Orörd.

Vi pratade i helgen igenom din begravning och dödsannonsen. Jag ska göra den vackraste av fester för dig, mamma. Psalmerna jag vet att du älskade. Blommor, fåglar och musik ska det vara.

Vi ses ...