Jag var sekunder från att allvarligt skada en annan människa igår. Jag tror inte jag hade varit densamma idag som igår morse om jag hade gjort det.
Jag var på väg hem sent på kvällen och fullmånen lyste starkt på himlen. Strax innan jag kom fram till Jönköping var där en busshållplats. Plötsligt bara är där en människa mitt i vägen framför mig. Jag ser att han vinglar och att han viftar med armarna. Det handlar om sekunder, men jag hinner väja för honom.
Efteråt känner jag blodsmak i munnen och mår riktigt dåligt. Så nära att köra på en människa har jag aldrig varit i hela mitt liv. Jag tror att det hade kunnat slutat riktigt illa om jag hade kört på honom för jag körde i 90 km/tim, tillräckligt snabbt för att bilen ska vara ett dödligt vapen.
Det som hände sitter fortfarande kvar i mig, det kändes så starkt i mig, men jag tänker hela tiden på att det gick bra, att inget hände.
Plötsligt blev det där som man så lätt glömmer när allt bara rullar på som det ska, så tydligt, så fullkomligt klart igen. Vad det är som är viktigt i livet egentligen.
Det blev så tydligt igen hur snabbt mitt liv kan förändras och också en annan människas liv. Från den ena sekunden till den andra.
Det blev så tydligt igen, att ingenting idag eller andra dagar är självklart.
Det blev så tydligt igen, hur viktigt det är vad jag gör med den stunden, den dagen jag har just idag.
Det blev så tydligt igen, hur viktigt det är vad jag gör med mitt liv.
Det blev så tydligt igen, hur viktigt det är att vara tacksam för varje sekund i mitt liv.
Det blev så tydligt igen, vad det är som betyder något för mig som människa.
Det blev så tydligt igen, vilken gåva och mirakel varje dag är i mitt liv.
