Nej, jag blev inte uppäten av någon tiger idag. Men när jag stod och tittade på den lilla söta noshörningsungen i Kolmårdens Djurpark fick jag höra folk prata om att någon tappat en kamera ned till djuren i Savannen. Spänningen steg när en av djurvårdarna tog sig ned till flocken av någon sorts antilopliknande djur med stora horn. Spänningen steg ytterligare när noshörningarna med den lilla ungen i spetsen, långsamt tillsammans vandrade fram mot djurvårdaren. Han stod lugnt kvar och klappade den lilla noshörningen. Ändå såg man att han var avvaktande till om han skulle försöka ta sig fram till kameran som låg där på marken.
En annan djurvårdare dök upp, sprang in i skogen och hämtade en stor gren som han sedan skakade med mot noshörningarna på marken. De backade bort en bit, stod blickstilla. Djurvårdarna och noshörningarna tittade intensivt på varandra en lång stund. Sedan gick djurvårdaren stilla längs med kanten, tog lugnt upp kameran och klättrade upp ur savanngropen igen. Och folket som sett alltsammans drog en lättnadens suck.
Noshörningen var bara en av flera söta djurungar som fanns att se på Kolmården idag. Där var också den lilla nu ett år gamla gorillaungen som jag såg redan förra sommaren, minst lika söt i år som förra året och busig var han dessutom. Fullt av små svarta minigriskultingar fanns där också i Kolmården. Minigrisen är ett av mina favoritdjur.
I år åkte jag bussrundtur i Safariparken för första gången i mitt liv. Jag har varit rädd för att göra det när barnen var mindre. Jag vet inte riktigt varför, men jag var alltid mer rädd för saker när jag hade små barn än vad jag är nu. Kanske är det en beskyddarinstinkt som slår till när man blir förälder? Ibland tror jag det. För den verkar avta alltmer och jag vågar saker som jag inte vågade när jag hade små barn.
Så idag fick mina ungar äntligen åka bussrundtur i Safariparken. Det var en bra guide och jag lärde mig massor, inte minst om giraffen. Vet ni att giraffens hjärta kan vara så stort som 60 cm i diameter? Helt otroligt. Dessutom fanns det en bara tio dagar gammal giraffunge i Safariparken som hette Mowgli och nog var gorillaungen söt och minigriskultingarna också för att inte tala om noshörningsungen, men jag undrar ändå om inte giraffungen tog priset. Två meter lång och 80 kg tung var han när han föddes. Giraffen föder sina ungar stående, så när han föddes föll han 2-3 meter ned till marken ut i världen. Vilken födelse det måste vara, tänker jag!
En liten flicka som också åkte med på bussrundturen i Safariparken var den som fick mig att le bredast idag. Hon fick se en cykel som låg i skogen när rundturen var klar. Och hon sa med hög röst "Det är nog en som blivit ät uppen". Hennes bror la till, "Titta, där är en cykel till". Det finns stunder när man får liksom riktigt anstänga sig för att inte börja skratta högt. För jag tycker att man inte ska skratta åt barn, man ska skratta med dem. Men roligt lät det som de små människoungarna fantiserade om, att en eller flera människor blivit uppätna, eller "ät uppen", där i skogen och att det bara var cyklarna kvar.
Sedan blev det delfinshow och där blir jag bara så glad! Delfiner är alltid lika härligt att titta på, jag skulle gärna vilja klappa en på riktigt någon gång om jag fick möjligheten.
Det var mycket mer folk på Kolmårdens Djurpark den här dagen än när vi var i djurparken förra sommaren. Trängsel, fast ändå inte trångt överallt. Många människoungar var där, många lät trötta och griniga och då kom jag ihåg hur det kunde vara att vara småbarnsförälder ibland. Jag blev trött av alla intrycken vissa stunder och då fick jag försöka hitta ett ställe att dra mig undan till, blunda en stund och försöka stänga av allt runt omkring. Sedan orkade jag lite till.
Jag har flera bloggvänner som bor runt Kolmården och Norrköping. Linda-bloggen, Susanne i Quila och Ronja-bloggen, Fjäderlös Tvåfoting och Recurven Hood. Jag tänkte på er allesammans när jag var så nära er idag. Jag hade hoppats på att kunna besöka Fjäderlös Tvåfoting i hans marmorverkstad idag, jag vet i alla fall var den ligger nu, väldigt vackert nära havet. Men där var inte öppet när vi äntligen var på hemväg, så det får bli en annan gång.
Så härligt är det att blogga, att jag kände idag att jag utan tvekan hade kunnat hälsa på någon av er, mina bloggvänner om jag planerat det lite bättre. Det här djurparksbesöket var ett spontant besök eftersom min äldsta dotter längtade efter att åka till Kolmårdens Djurpark. Bloggvänner kan bli som brevvänner som man känt sedan en tid tillbaka, en vacker dag känner man att man vill träffa varandra på riktigt. En dag gör vi kanske det. Fast den dagen ska jag nog låta bli Kolmårdens Djurpark. Det går fort att göra åt en hel dag i djurparken. Och jag är minst sagt öm i fötterna ikväll.
