söndag 31 januari 2016

Bloggen fyller tio år i Sverige


Jag läser i nyheterna idag att bloggen fyller tio år. Min egen blogg har funnits i åtta år nu. Först på Passagen och sedan här på Blogspot. Men bloggen som fenomen i Sverige har alltså funnits i tio år. Väl värt att fira, tycker jag som den bloggare jag är.

Bloggen har varit och är viktig för bland annat många konstnärer, författare som ett sätt att marknadsföra sig. Men inte minst har bloggen varit ett sätt att uttrycka sig och förmedla tankar och känslor för vilken människa som helst som velat yttra sig. Ett medel för yttrandefriheten som, ibland, har visat sig ha större krafter än vad nog ingen kunde föreställa sig då för tio år sedan.

Jag tänker på de bloggare som blivit kändisbloggare och kunnat försörja sig på sitt bloggande.

Jag minns Emelie Holmqvists blogginlägg "Sveket" om hennes sjuka mamma. Det blogginlägget som anses ha gjort så att Alliansen förlorade sin egen majoritet och skrevs den 15 september 2010.

Jag tänker på hur media i bloggens begynnelse kände sig hotad av bloggarna. Plötsligt var det i bloggarna som man kunde läsa människors egna upplevelser av sina liv, samhället och världen. Utan någon källgranskning, ibland på gott, ibland på ont. Media fick anpassa sig och plocka in bloggandet i sina leveranser av nyheter och krönikor. Media lärde sig att se på bloggarna som en resurs. Där kunde media hitta nyheter eller intressanta och kunniga människor att intervjua.

Bloggarna har också varit en viktig bit i att människor började använda sig själva som varumärken. Man kunde "skapa sig själv" på ett sätt som man inte kunde förut. Fördelarna med det smög sig så småningom också in i företagsvärlden. Man såg marknadsföringsvärdet i att ett företag hade en blogg. Tyvärr utnyttjas ibland bloggare av företag för att sprida dold reklam. Mycket beroende på okunskap om vad dold reklam är bland många bloggare. Min egen blogg är fri från reklam. Jag har fått många erbjudanden från olika håll genom åren men mycket medvetet valt att inte ha reklam i min blogg.

De allra flesta bloggare är kvinnor. Vad är anledningen till det, kan jag ju undra. Vissa menar att kvinnor är vana vid att skriva i dagböcker. Bloggen är en sorts dagbok. Jag tänker att kanske är det fortfarande så i vår tid i Sverige att kvinnor, oavsett ålder, har svårt att nå ut med sina tankar och ord. Kanske att det där med att "Kvinnan ska tiga i församlingen", sitter i hårdare än vi egentligen vill inse år 2016. Genom att blogga känner man att man kan uttrycka sig fritt som kvinna. Utan att bli avbruten av en man eller till och med ibland helt tystad. Bloggandet handlar också om att skapa relationer, vilket jag tror att vi är många kvinnor som tycker om att göra. Oavsett ålder.

Bloggare utomlands har hamnat i fängelse för det de skrivit i sina bloggar. Andra bloggare har genom Internet och bloggar kunnat få nya insikter och förmedlat dem vidare i länder som varit instängda och diktaturer.

Det finns så mycket av yttrandefrihet, demokrati, frihet, skrivarglädje och dela-med-sig-glädje, kultur och också ansvar i att vara bloggare.

För mig har bloggen betytt så mycket. Jag har utvecklat mitt skrivande. Lärt känna nya människor. Skapat ett nätverk. Lärt mig nya saker om mig själv, annat och andra. Hittat tillbaka till det språk jag förlorade när jag blev utmattad. Så småningom gett ut en egen bok, "Omfamna livet".

I min blogg Maskroskvinnan kan du läsa om livets ljus och mörker. Vardagsfilosofi. Här finns mycket tankar och fakta kring stress, utmattningssyndrom och psykisk hälsa/ohälsa.

Jag skriver också ibland inlägg om hur jag tror att vi människor på bästa sätt skapar ett samhälle.

Dikter har jag också skrivit många nu i min blogg.

Tack till dig som läser och kommenterar i min blogg! Jag blir fortfarande så glad när någon skrivit till mig eller berättar att han/hon följer min blogg.

fredag 29 januari 2016

Till minne av de som utförsäkrades

På måndag den 1 februari 2016 avskaffas det inhumana systemet att utförsäkra sjuka människor. Ett vallöfte som regeringen nu genomför. Äntligen, tänker jag. Läser Lisbeth Lippe Forsbergs ord hos Solrosuppropet.

Jag känner tårarna börja rinna nedför mina kinder för varje ord jag läser. De rinner i en allt stridare ström. För varje regndroppe som slår mot min fönsterruta, rinner en tår ... rinner tår efter tår nedför mina varma kinder, flödar känslorna genom mitt bultande blodröda hjärta, sköljer tårarna genom min kropp, min själ ... för alla oss, för alla dem som upplevt hur det var och är att bli utförsäkrad samtidigt som man är sjuk.

Det är tårar av sorg över hur samhället svek oss när vi som mest behövde samhället. Rester av sorgen över hur Alliansen tillsammans med SD genom politiska beslut, debatter och artiklar, la skulden på sjuka människor för den ohälsa de hade. Hur de förminskade, förlöjligade, fattiggjorde, misstänkliggjorde och hånade oss som var sjuka.

Tårarna fortsätter att rinna, det är också lättnadens tårar. Tårar efter så många års oro och stress över att tvingas leva i ett inhumant system som sjuk och ej fullt arbetsför. Tårar som behöver få komma ut innan jag kan skratta med mitt hjärta på riktigt igen.

Läkningens tårar ... Hoppets tårar ...

Allt blandas, allt som finns kvar därinne och ännu inte hämtat sig.

Sedan ska jag fira.

Fira och känna glädje över att sju års kamp och skrivande för att avskaffa utförsäkringarna äntligen är över. Det är snart, mycket snart, tid att fira.

Jag vill att mina ord tillsammans med andras ord ska leva vidare. I cyberrymden. För alltid.

Till minne av dem som inte orkade hela vägen.

Till minne av dem som tog sina liv därför att stressen och pressen att utförsäkras blev alltför tung.

Till minne av mig själv och alla andra som utförsäkrades samtidigt som de var sjuka.

Jag ska fira ...

Men jag ska aldrig någonsin glömma.

Jag ska berätta för mina barnbarn om jag får barnbarn en dag. Så att de kan berätta för sina barn och sina barnbarn.

Jag ska berätta att ingenting är någonsin självklart.

Be dem att leva med öppet hjärta, öppna ögon och öron så att de ser och hör vad som sker i det samhälle de lever i.

Inte för att de ska sluta känna tillit.

Utan för att de ska förstå att förändring ALLTID är möjlig. Även om den ibland kan ta tid.

För att de ska förstå att livet handlar om att aldrig någonsin sluta hoppas.

Moderaterna med Anna Kinberg Batra i spetsen, har redan uttryckt mycket tydligt att de vill återinföra systemet med utförsäkringarna om de får makten.

Detta trots att det här systemet bevisligen från många olika håll och myndigheter inte haft den minsta effekt på vare sig hälsa eller antal sjukskrivna.

Så, håll dig vaken.

Låt det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka människor nu äntligen bli historia.

Punkt.

Slut.




Detta är min personliga historia av att bli utförsäkrad och vara sjuk:

I ETT FRISKT LAND SKA MAN KUNNA BLI SJUK

Jag får en känsla av overklighet där jag sitter hos Arbetsförmedlingen. I magen bär jag en stor klump. Mitt huvud värker. Vad gör jag här? Efter elva år som långtidssjukskriven för utmattningssyndrom. Efter alla försök som jag själv, experter och läkare försökt att göra för att få mig arbetsför igen.
Jag är utförsäkrad. En bricka i ett nytt system, ett experiment med sjuka människor. Handläggaren från Försäkringskassan och handläggaren från Arbetsförmedlingen pratar med varandra. Jag får många frågor att svara på. Jag orkar inte ta in det de säger till mig. Ångesten, min ständiga följeslagare sedan utmattningen, är med i rummet. Jag ser suddigt. Rösterna i rummet ekar. Jag tappar kontakt med det som sker ibland. Så in i norden trött i min hjärna. Ljuset från lamporna i rummet skär i mina ögon.

Det passerar bilder framför mina ögon. Min kollaps under rehabiliteringen som jag skickats i väg till efter min första misslyckade arbetsträning. Den långa vägen med undersökningar, deltagande i olika projekt, KBT-terapi, ideellt arbete.
Sjukgymnastik och stöd från arbetsterapeut. Bara något år tidigare en stor undersökning av mig hos ett privat vårdföretag som Försäkringskassan betalade. Slutkonstaterande där: min arbetsförmåga ligger på 25 procent.
Den där sommaren jag utförsäkras är min mamma döende. En gång i veckan åker jag till Arbetsförmedlingen och träffar min handläggare. Hon ställer frågor till mig. Jag svarar. Det är allt.
På nätterna drömmer jag mardrömmar. Jag vaknar badande i svett med hjärtklappning.

Jag känner oro för att inte kunna behålla huset jag bor i. Mitt hem. Under somrarna brukar jag återhämta mig. Fast den här sommaren är jag som en spänd fiolsträng dygnet runt. Muskelspänningarna som håller om alla instängda känslor av vanmakt och förtvivlan, värker och smärtar. Allra mest under nätterna. Min stress smittar av sig. De som håller av mig mår också dåligt.
Jag som alltid var den flitige anställde. Jag älskade att arbeta. Jag var den glada skattebetalaren. Därför att jag levde i tron att de pengar jag betalade in i skatt, skulle finnas där för mig om jag eller någon jag älskade eller någon annan medmänniska en dag skulle bli sjuk och behöva ekonomiskt stöd.

I dag får jag 9 540 kronor per månad från Försäkringskassan. Det beloppet är före skatt. Tack vare att jag i dag har låga boendekostnader, lever tillsammans med en man som har heltidsarbete och att mina barn är utflugna, klarar jag mig på den ersättning jag får. Fast jag mår dåligt av att känna att jag delvis är ekonomiskt beroende av min partner. Att vara ekonomiskt självförsörjande har varit mycket viktigt för mig som människa i hela mitt liv.
I systemet med utförsäkringar finns inga öppna hjärtan. Där finns bara svarta siffror på vita papper. Handläggare som följer regler. Noll empati. Ingen förståelse för livets olika faser, bara en bortre tidsgräns.
180 dagar som sjukskriven. Sedan är du utförsäkrad. Oavsett om du är mitt i en tuff sjukdomsbehandling. Deprimerad. Separerar. Eller om en nära anhörig ligger för döden.

Att utförsäkra människor är inhumant. Det är omöjligt att tidsbestämma hur snabbt en människa läker samman. Varje människa är unik. Utförsäkringar av människor leder till ökade klyftor i ett samhälle, vilket i sin tur leder till känslor som vanmakt och hat och blir en grogrund för konflikter och främlingsfientlighet.
Jag tror att vi kan förändra. Jag vill att Sverige blir ett välfärdsland för alla igen. Valet 2014 är ett vägval.
För eller emot en inhuman sjukförsäkring.
För eller emot välfärd för alla.

/Anna-Karin Mattsson


torsdag 28 januari 2016

Boken "Omfamna livet" som kom bort och kom igen

Boken "Omfamna livet" som jag skrivit har varit försvunnen ett tag på biblioteket i Jönköping. Liksom "kommit bort".

Det är sånt som kan hända. Fast jag har ju undrat. Vart tog den vägen? Var det någon som behöll den? Eller hamnade den bakom bokhyllan i kläm nånstans? Osynlig för världen?

Så glad jag blev nu när jag fick se att den kommit till rätta. Och dessutom placerats i Hembygdssamlingen HC.

Man har också skrivit på Jönköpings Stadsbiblioteks hemsida att "Författaren från Jönköping".

Jag känner mig stolt!

Det var av en slump som jag upptäckte det. Liksom att jag upptäckte att boken jag skrivit nu finns att låna på Umeå Universitetsbibliotek, Kungliga Biblioteket i Stockholm och Lunds Universitetsbibliotek. Allt enligt Libris.

Boken kan också finnas på andra bibliotek. Fråga gärna efter den. Om du vill låna den och den inte finns på biblioteket där du bor, kan du be att biblioteket tar hem eller köper in boken "Omfamna livet".

Vill du hellre ha ett alldeles eget exemplar, finns boken att köpa hos Adlibris, Bokus, CDON.com, och Solentro.

Särskilt glad blev jag att upptäcka det här eftersom jag inte har haft kraft att arbeta med marknadsföringen av min bok på länge nu. Det har varit annat i mitt liv som jag varit tvungen att prioritera. Men boken finns kvar. Och än har jag tid så länge jag andas.


Om boken:

”Omfamna livet" är en bok lätt att hålla i handen med ett djupt innehåll. Den innehåller korta, fristående texter om livet. Om kärlek, födelse, död, naturen, sorg, glädje, åldrande, mognad och annat som vi människor får uppleva under våra liv.

Texterna är en blandning av personliga erfarenheter och fantasi. De är tänkta att öppna för samtal med sig själv eller kanske med andra.

Boken passar också för en studie- eller bokcirkel eller i andra sammanhang där man vill tala om de stora livsfrågorna.

Kärlek är att vilja blomma



Kärlek är
att vilja se
en annan varelse
blomma

Istället för vissna


(Anna-Karin)

Solkatt



Den som
kan känna
lycka
att se
en solkatt
dansa

Äger en
skatt


(Anna-Karin)

onsdag 27 januari 2016

Ögonproblem

Jag har haft envisa problem med mina ögon en lång tid och just nu är det så jobbigt att jag har svårt att både läsa och skriva. Det är som att jag är svullen runt ögonen och det blir vaglar som skaver och värker. Ögonlockskanterna blir ibland alldeles röda och ögonen rinner.

Jag har provat droppar och salvor mot torra ögon efter råd från min läkare men det hjälper inte. Jag äter allergitabletter mot kvalsterallergi och sedan jag började med dem har ögonen inte blivit lika irriterade igen som de var förut i alla fall. Min optiker tyckte att mina ögonbesvär såg ut att vara allergirelaterade. .

Kanske är det en infektion. Eller allergi. Eller ålder. Eller alltihop tillsammans.  I alla fall inget allvarligt. Men lite jobbigt är det. Så just nu är jag inte särskilt aktiv varken med min egen blogg eller i andras.

Jag kommer igen när jag är bättre igen.

Genom de här ögonbesvären blir jag påmind om vilken gåva det är att ha en syn och hur handikappad man kan känna sig när inte ögonen fungerar som de brukar göra.

fredag 22 januari 2016

Tillit ökar oxytocin, stärker hälsan, samhället och minskar sjukskrivningar

När människor känner tillit till varandra frigörs oxytocin. Hörde jag i morse i radion att forskarna nu kan bevisa. Jag tänker på den ökande ohälsan i Sverige. Hur viktigt är det att samhället och vi själva skapar tillit för att vi ska ha hälsa?

Själv tror jag att tillit är mycket viktigt och att det finns ett samband mellan tillit och hur man mår. Både på individ- och samhällsnivå.

Så många människor i vår tid som har smärta och psykisk ohälsa. Kanske till viss del brist på tillit?
Ett symptom delvis på hur det är i samhället?

Hur kan vi förändra det? På individnivå. Samhällsnivå.

Jag tror att vi alla kan göra något. Också det "lilla" är stort i de här sammanhangen.

Om tilliten i samhället brister kan det kanske kompenseras genom att man är i sammanhang privat där man känner tillit. Och tvärtom.

Det verkligt tuffa blir när tilliten brister både i samhället och i privatlivet. Samtidigt. Hur klarar man sig då? Hur mår man då? Var hittar man tilliten? Kanske i sig själv. Självtillit är kanske där allt börjar. Att lita till sig själv. Att man klarar det, vad än det är. Samtidigt tror jag att vi människor behöver varandra. Det är min övertygelse. Vi är som människor flockvarelser och beroende av varandra för att må bra.

Om oxytocin skapas genom tillit. Och tilliten brister. Då brister också relationer. Samhällen. Och också människors hälsa.

Tillit är vägen till minskade sjukskrivningar, samhällsbygge och välmående människor, tror jag.

Idag talar vi så mycket om och lägger så otroligt mycket tid på kost och motion. Det är i och för sig bra. Fast ändå ökar antalet människor som blir sjuka.

Tänk om i stället tillit är svaret och vägen mot hälsa?



Oxytocin är ett hormon och en signalsubstans som skapas i hjärnan vid t ex amning och tydligen också vid tillit. Här information från Wikipedia om hur oxytocin påverkar oss människor psykiskt, socialt och fysiskt:


"Oxytocin är avgörande för upprättandet av gemenskap, parbildning, omvårdnad, och förmåga att följa sociala normer. Förhöjd aktivitet av oxytocin skapar ökad tillit, minskar aggressioner, ångest, samt dämpar aktiviteten i  amygdala. och minskar troligen också stress.
Höga värden av oxytocin, vaspressin och prolaktin är avgörande för utvecklingen av moderskänslor. Djurförsök har visat att administration av oxytocin och östrogen fungerar ångestdämpande på honor och ökar deras sociala samspel. Honor med större omvårdnad om barn har också visat sig ha ett större antal östrogenberoende oxytocinreceptorer i hjärnan, och detta är ärftligt från moder till dotter. Sådana östrogenberoende oxytocinreceptorer ökar dessutom honornas sexuella mottaglighet.
Oxytocin gör människor lyckligare och tillitsfulla. Det ökar viljan till parbildning, och är starkt involverat i sexuell lust. En orsak till detta är att det skänker lugn genom dess påverkan på glatt muskulatur. På grund av dess höga plasmanivåer vid olika former av känslor av kärlek och lust, brukar det kallas "kärlekshormon". Hos män bidrar oxytocin även till ejakulation och erektion. 
Förutom glatt muskulatur, påverkar oxytocin skelettmusklerna. Fungerande oxytocinaktivitet är avgörande för nybildning av muskler. Det tycks vara förändringar i oxytocinet som ger såväl sarkopeni som muskelsvaghet på ålderdomen.
Oxytocin ökar den autonoma hjärtkontrollen, genom att exempelvis öka heart rate variability, vilket förbättrar kroppens förmåga att hantera stress, ett samband mellan HRV och stress som påvisats exempelvis vid  borderline personlighetsstörning. Oxytocin tycks spela en viktig roll i regleringen av det kardiovaskulära systemet. Tillsammans med vasopressin har det en roll i uppkomsten av kronisk hjärtsvikt."

Källa: Wikipedia


Lästips: "Sorkar tröstar också varandra" (Sveriges Radio)

"Oxytocin kan stärka muskler" (Sveriges Radio)

HÄR hittar du massor av intressanta artiklar om oxytocin.

"Därför vill vi titta på djur på nätet" (DN)

"Jämlikhetsanden - alla mår bättre av jämlikhet" (DN)

onsdag 20 januari 2016

Lögner, svek och tillit

Om det är något som verkligen kan förstöra relationer så är det lögner och svek. Det har jag upplevt sedan jag var liten, många, många gånger om. Det gjorde att jag i tonåren medvetet bestämde mig för att jag själv ville vara en så ärlig, äkta och pålitlig människa som möjligt.

"Du är lika pålitlig som en Sankt Bernhardshund", minns jag att min lillebror sa till mig en gång.

På arbetet var jag känd som den som höll sina löften och såg till att om jag lovat att utföra ett jobb så gjorde jag också det. Till den tidpunkt som var bestämd.

Tillit är alltså en av de saker som jag värderar mycket högt i mitt liv. Alldeles särskilt i relationer. Därför är jag kanske också särskilt sårbar just när det gäller tillit. Fast visst är väl de flesta av oss sårbara när det gäller lögner och svek? Det tror jag. Även om man kanske är ännu mer sårbar som människa om man upplevt mycket lögner och svek som barn, från de som skulle varit de man kunnat lita på. Föräldrar. Nära anhöriga och vänner. Det tror jag också.

Så om du eller jag vet att där är en människa som har upplevt mycket svek och lögner i sitt liv, tänk på att vara alldeles särskilt rädd om den människan. Om det lilla barnet som finns inuti henne. Den där lilla som litade på den hon älskade mest i universum. Och som svek henne.

Därför att varje gång som den där lilla inuti den vuxna människan upplever en lögn, eller ett svek, så får hon flashback från de där sveken som gjorde så obarmhärtigt ont i hennes lilla fågelhjärta när hon var liten. Alla de där frågorna dyker upp i henne om "varför?". Det som hon inte ens klarade att sätta ord på som barn. Allt var bara känslor som gjorde ont.

Vad är det som gör att vissa människor ljuger till och från? Då menar jag inte vita lögner, utan andra lögner. Vad är det som gör att vissa människor sviker gång på gång på gång?

Jag har mina egna tankar kring det.

Vad tror du?

måndag 18 januari 2016

Vilken start på 2016



Pust, den 18 januari på nya året idag och jag tycker att det redan har hänt så mycket att det räcker och blir över för min del. Vi har hjälpt äldsta dottern med hennes senaste flyttning.

Sedan kände jag att jag behövde vila både kropp och själ. När barn flyttar ur boet innebär det inte bara känslomässigt kaos ibland, utan också att man behöver fixa en del i sitt hem. Inte några stora saker, men det är ändå det som kommer till förutom det vardagliga.

Sedan kom det tragiska beskedet om David Bowies död. Jag är inte ensam om att känna när det beskedet kom. Det känns som att en hel värld för en stund var i chock och sorg och saknad. Som jag läste att någon skrivit om att när det verkligen gäller så är det inte politiker eller religiösa ledare som når in till människors hjärtan. Utan det är musiker och artister, konstnärer och författare som lyckas beröra oss på ett sådant sätt som till exempel David Bowie har gjort.

Det vackra är att David Bowies musik kommer att leva länge, länge och att den kommer att fortsätta att inspirera människor till skapande. På så sätt är David Bowie och andra skapande människor odödliga. Oavsett vilken tro man har, tänker jag.

Jag hann knappt börja andas efter beskedet om Bowies död, förrän min katt fick åka till veterinären. Hon har haltat sedan jul fast då fanns det inga tider till henne på Djursjukhuset eftersom hennes allmäntillstånd var bra. Nu blev hon i alla fall ordentligt undersökt också av en ortoped. Man tog prover för att se så att hon inte fått diabetes eller problem med sköldkörteln. Det blev en nervös väntan innan jag fredag kväll fick det glädjande beskedet att alla prover från henne var bra. Vilken lättnad!

Hur som helst så har min katt inflammation i båda frambenen. Det är anledningen till att hon har rört sig annorlunda den senaste tiden. Min katt är på sitt 15:e år. Jag inser att hon nu är en äldre katt. Jag vill att hon ska ha ett bra kattliv så länge som hon lever. Jag och de andra i min familj älskar henne så mycket. Hon är så lugn och snäll inte minst mot min lilla dvärgpudel Mimmi.

Nu ger jag min katt inflammationshämmande en gång om dagen i 28 dagar. Sedan ska jag kontakta veterinären igen för att se om behandlingen har hjälpt. Om den ska avbrytas eller om jag ska fortsätta med den.



Sedan kom kylan. Det är härligt att det har blivit vinter, rimfrost och knarrande snö under fotsulorna tycker jag. Igår var det blå himmel och sol och jag njöt under min promenad fast att jag frös om hela kroppen. Jag har liksom inte vant mig vid kylan än, glömmer att ta på mig tillräckligt med kläder när jag går ut.

Ja, så mycket som redan hänt det här året. Och då skriver jag ändå inte allt här i bloggen. Det mest privata håller jag för mig själv.

Nu får jag komma ihåg att ta hand om mig själv också. Jag är förkyld, har nackspärr och ont i leder och muskler. Kanske att jag skulle behöva ett besök hos veterinären själv? Ibland känns det som att man får bättre och snabbare hjälp där än på vårdcentraler och sjukhus. Fast som vilket djur skulle jag be om hjälp i så fall? Är jag mest en katt eller en hund? Eller mera ett marsvin?

Januari och ett tag till framåt brukas kännas tunga för mig. Och säkert för många andra också. Jag får jobba med mina tankar för att inte deppa ihop och vara snäll mot mig själv. Gå på bio som jag gjort. Göra sånt som jag gillar att göra. Ibland räcker det att bläddra i en tidning för att jag ska må bättre. Eller ta en promenad. Vara med mina djur. Träffa någon som jag håller av. Framförallt vara noga med sömn, motion, mat och så något glädjefyllt varje dag. Det är mitt eget recept på välmående, egentligen året om.

Nästa bild här nedanför tog jag igår vid solnedgången. Har du sett hur rimfrostträd i solnedgången, med lite fantasi, kan vara förvillande lika rosa körsbärsträd i blom? Det var så vackert att ja, där tappade jag andan en stund igen, under trädet. Ser du månen där bland trädgrenarna?






måndag 11 januari 2016

Filmen "En man som heter Ove"

Jag hade fyra biobiljetter som jag fått i present, så därför blev det ett biobesök till nu i helgerna. Den här gången såg jag filmen "En man som heter Ove" med Rolf Lassgård. Salongen var fullsatt.

Det var en starkt berörande film om de små vardagshändelserna som kan göra stor skillnad för en människa. Inte minst när man befinner sig i en livskris.

Rolf Lassgård spelade Ove på ett fantastiskt sätt. Stort skådespeleri.

Om du är känslosam som jag är, ta med en stor näsduk om du ser filmen på bio. Mina tårar föll under nästan hela filmen. Även om där också var plats för skratt.

Där var flera olika självmordsscener som jag känner mig lite kluven till. Det är bra att det visas så att vi minskar skammen kring självmord och självmordstankar.

Jag tycker ändå att de scenerna var lite väl utdragna och onödigt detaljrika. För mig som både varit anhörig och också under djup depression en period haft egna självmordstankar, väckte det jobbiga minnen.

Fast just de scenerna kan också öppna för samtal kring självmord och framförallt visa hur viktigt det är att vi ser varandra och bryr oss om människor i vår närhet som går igenom en livskris.

Jag rekommenderar filmen varmt till dig som vill se en berörande film om det djupt mänskliga. Både glädjen och sorgen. Kom bara ihåg att ta med stora näsdukar.

lördag 9 januari 2016

Filmen En underbar jävla jul

Gå på bio är mysigt. Igår såg jag filmen "En underbar jävla jul" på Filmstaden inne i stan. Det var i stort sett fullt i biosalongen. Filmen var en komedi. Jag skrattade mig igenom nästan hela filmen. Utom själva slutet, där det var rörande så att jag fick lite tårar i ögonen.

Skickliga skådespelare, knäppa rollfigurer som var väldigt mänskliga och jag tror inte att jag är ensam om att både känna igen mig själv och andra i de olika karaktärerna och händelserna i filmen.

En lättsam film fast där det också gick att hitta ett och annat djup.

En mening bär jag med mig från filmen:

"Man måste stå upp för sig själv. Annars förlorar man sin värdighet."

Så är det.

Och det är viktigt.

tisdag 5 januari 2016

Saknad

Dig saknar jag
kanske allra mest

När mörkret lägger sig med mig

Och i gryningens känslofyllda timmar

Det är då jag saknar allra mest ...

När inget stör
det jag hör
där inifrån mig

Mitt hjärtas slag

Min puls ...


(Anna-Karin)