Drömmar

Jag hade en underbar dröm i morse. Jag var utomhus. Det var sommar. Solen sken. Himlen var blå. Plötsligt sjönk solen ned och försvann. Allt blev mörkt. Jag kände mig så rädd. Vad händer? Sedan kände jag att någon bar mig i en varm famn. Jag kände mig så trygg. Lika plötsligt som solen försvunnit, kom den upp igen och allt blev ljust igen. Det var en härlig känsla att vakna i.

Jag har drömt så många mardrömmar i vinter. Vaknat i skräck och panik. Men den senaste tiden har mina drömmar ändrat karaktär. De är ljusa och ger en värme i hjärtat. Sen vaknar jag till verkligheten som senaste året mera känts som en mardröm. Kanske att drömmarna nu hjälper mig att fortsätta orka och hålla ut? Det känns så. 

Jag tror att det är viktigt att vi tillåter oss att drömma mycket nu. Vakna drömmar. Drömmar om när mardrömmen vi lever i är över. Vad vi ska göra då. Hjärnan tolkar det vi fantiserar om som att det är på riktigt har jag läst.

Jag drömmer om att resa till mina vuxna barn. Om att träffa vänner, gamla och nya. Sitta tillsammans nära varandra och äta och skratta och prata tillsammans. Att gå på stan i affärer och titta på kläder. Ta en fika inomhus bland många andra människor och lyssna till allt sorlet som jag tycker om att göra. Gå på teater, konserter och bio. Bland annat.

Jag drömmer om våren och blommorna och sommaren och värmen och grönskan. Snart, snart är vi där. Ett par veckor bort bara. Inte ge upp nu när jag orkat så här långt. Fast att det känns väldigt tungt vissa dagar. Inte ge upp ... Fortsätt, fortsätt ... En dag är min dröm det liv jag lever. Håll ut.

Vad drömmer du om just nu?

Drömmar som såpbubblor

Hon fyllde lungorna och blåste såpbubbla efter såpbubbla. Lätta och skimrande i regnbågens färger svävade de uppåt med vinden. Hon följde dem med blicken. "Som drömmar", tänkte hon. "Som drömmar är de, såpbubblorna."

"Svävar lätt och får mig att sväva, får mig att klara mer än jag trodde mig om att klara. Vissa blir större och andra mindre. Lika vackra är de i all sin drömda verklighet. Lika genomskinligt vackra som att lyckan själv var en såpbubbla. Ja, ibland är en såpbubbla lycka. Ibland den enda lycka man har."

"Så vackra. Så sköra. En dröm eller, ja, såpbubbla, for in i en trädgren och brast. En annan dröm, eller ja, såpbubbla, hamnade i det gröna, nyklippta gräset och där kom en människa som inte såg såpbubblan som ju nästan var osynlig och krävde mycket närvarande ögon och hjärta för att bli sedd och människan trampade på den med skon och den var borta."

"En annan såpbubbla lockade någon att försöka fånga den mellan sina händer men händerna höll för hårt och såpbubblan brast. Såpbubblor svävar bäst och längst när man släpper dem fria."

"Så lätt att blåsa skimrande drömmar. Så lätt att sticka hål på dem som att de aldrig funnits."

"Där var en gång en såpbubbla", tänkte hon eftertänksamt. "Ingen kan förneka att den en gång fanns och flög och svävade och dansade med vinden i solglittret och fick hjärtat hos en människa att darra och sjunga av glädje. En gång var där en dröm och det som en gång varit en dröm kommer alltid att vara en dröm för den som drömde."

"Också den såpbubbla som brast var en gång den mest skimrande av dem alla."

"Ingen eller inget kan någonsin ta ifrån såpbubblan just det. Eller den som blåste den."



#blogg100 #bloggswe

Mauro och Plura tågluffar i Frankrike

Mont St Michel (bilden tillhör visitnormandy.wordpress.com)

I helgen har jag varit i Frankrike. Känns det som. Fast jag tog en genväg. Via TV3:s serie Mauro & Pluras tågluff. De två är ett härligt ressällskap, tycker jag. Humor som jag gillar och får mig att fnissa i soffan ibland när jag hör dem ordvitsa med varandra. De har en värme mellan sig som känns genom TV-rutan, tycker jag.

Nu har jag, tack vare Mauro och Plura, varit i både Normandie, Bretagne och Bourgogne. Jag har sett pittoreska hamnbyar, massor med ostron och platser som jag drömt om att besöka IRL ända sedan jag var 21 år och precis läst klart franska 20 p på Högskolan.

Som Mont-St-Michel, klostret på ön mitt i havet med tidvatten runt om. Och den platsen där Marcel Proust ska ha skrivit "På spaning efter den tid som flytt", ett skönlitterärt verk som jag drömde om att läsa på franska då som 21-åring. Fast som jag fortfarande har kvar att läsa. Stranden där landstigningen gjordes under andra världskriget. Mäktig, vild natur och vackra stenhus. Brusande blått och turkost hav. En liten bilfri ö i havet där klimatet är medelhavsklimat. Vinprovning i Bourgogne, så nu vet jag hur man provar ett vin.

Bodil Malmstens hus i Finistère där hon bodde i sju år, skrev en bok och flera bloggböcker och artiklar, letar Mauro och Plura sig också fram till i TV-serien.

Nästa del visas på lördag och handlar om Baskien.

Jag längtar till Frankrike nu.

Frankrike IRL.

Drömmar

 

Utan drömmar.

Dör själen.

  

(Anna-Karin)

Just nu drömmer jag om våren.

Jag drömmer om att kunna åka iväg en eller två veckor till ett lugnt ställe för att bara vara. En naturskön plats, gärna som den på bilden.

Jag drömmer om att få bli ompysslad. Att få vara lat och bara göra det som jag tycker är roligt. Ligga i gräset och titta på molnen och en blå himmel. Eller under skogslönnen i min trädgård. Ligga i den varma sanden på Vätterstranden och känna sanden mellan mina tår. Höra vågorna guppa. Kvackande änder i vattnet.

Vad drömmer du om?


#Blogg 100

Drömmar

Mamma och jag promenerade och pratade med varandra. Vi var glada och var på väg till busskuren. Hon hade hälsat på mig och nu skulle hon ta bussen hem till stan.

Vid busskuren var där ett brant stup. Marken i stupet var täckt med starkt blå scilla. Det var bedövande vackert och jag och mamma pratade om hur vackert det var.

Sedan hände något. Mamma snavade och tappade sin väska. Någonting trillade ur den. Mamma böjde sig efter det hon hade tappat, hon föll, föll, föll ... och jag såg henne falla men kunde inte göra något.

Sedan låg hon där. Alldeles stilla.

Jag kände mig sorgsen, tom och förtvivlad.

Sedan vaknade jag.

Grät i sömnen.

Ville inte släcka lampan på en bra stund för jag kände mig så ledsen.

Sov ett par timmar till.

Drömde att jag var i ett hus med Mimmi. Där var några kvinnor och en stor hund i rummet intill. Det var som att vi väntade på något. Plötsligt sprang Mimmi iväg från mig, in i det andra rummet. Jag följde efter och plötsligt kändes allt som kaos.

Jag kunde inte se Mimmi någonstans, bara en stor vit hund.

Jag kände hur jag föll.

Allt försvann.

Sedan kände jag att jag höll om något lurvigt som jag trodde var Mimmi. Fast det var den stora vita hunden som jag sett i rummet.

Jag kände ångest. Var var Mimmi?

Då fick jag se henne ligga i sin vanliga viloställning på mattan i rummet. Hon lyfte sitt lilla svarta krulliga huvud och såg med sina vackra bruna ögon rakt in i mina ögon.

Jag kände mig lycklig.

Och så vaknade jag igen. Med min ena arm kramade jag hårt om kudden.

Det är en solig fredag idag med blå himmel.

Träden glöder i Vätterbygden.

Min lilla nyopererade hund har sovit inatt. Jag också.

Även om jag drömt märkliga drömmar nu igen.