Min katt har ett gosedjur. Hon valde det själv när hon var en liten kattunge. En dag kom hon bara bärandes på det här lilla lejonet som varit med i en hamburgerlåda från McDonalds. På den tiden kunde lejonet pipa, men det kan det inte idag.
Min katt är nio år gammal. Nästan alltid om vi lämnar henne ensam hemma, möts vi av att hon lagt lejonet på hallmattan precis innanför ytterdörren när vi kommer hem. Jag läste en gång om en annan katt som hade ett gosedjur. Veterinären som berättade om det menade att det var ovanligt med ett sådant beteende hos en katt. Han trodde att hur katten gjorde med gosedjuret kunde betyda att katten använde sig av gosedjuret som en trygghet när hon kände sig ensam och övergiven.
Jag minns fortfarande första gången min katt kom bärande på lejonet i munnen. Då var hon en liten kattunge, inte mycket större själv än lejonet. Idag är lejonet litet till storleken jämfört med min katt. Ibland lägger sig min katt på rygg med lejonet mellan sina tassar och leker med det.
Lejonet börjar se riktigt slitet ut nu. Jag funderar vad som kommer att hända den dagen det börjar gå sönder. Jag kanske får börja lappa och laga det innan det går sönder. Gosedjur ska man vara rädd om.
Här är ägaren till gosedjuret, min katt. Hon ser lite sur ut, det är för att hon vill sova. Som vanligt.
