Regniga dagar

Regnet smattrar mot rutan. Blåsten viner runt knuten. I soffan sover katten. I hundbädden vilar min sömniga hund. Själv fryser jag om fötterna.

Det är tvära kast i vädret nu. Ena veckan kan man knappt klä sig för varmt i den nästan minus 20-gradiga kylan. Nästa vecka är all rimfrost och vit snö puts väck och solen tittar fram och jag får vårkänslor en stund när jag ser att på höjderna kring Vättern skiftar träden i ett så där lilaaktigt vårljus.

Idag känns det som höst. Grått och regnigt och blåsigt.

Jag dricker té och bläddrar i en tidning. Tvättar och tänker på hur tomt det är i min tvättstuga nu för tiden jämfört med när min mamma levde och när båda döttrarna bodde hemma.

På kvällen släcker jag lampan i rummet som nyss är helt tömt på äldsta dotterns saker. När jag ser den självlysande stjärnhimlen i taket som hon satt upp där någon gång, drar det ihop sig i bröstet en stund och tårarna trängs i ögonen. La jag egentligen märke till hur vacker den där stjärnhimlen var som hon satte upp där förut? Berättade jag tillräckligt många gånger för mina ungar hur mycket jag älskade dem? Och älskar fortfarande. Läste jag tillräckligt många böcker? Gav jag dem tillräckligt med uppmärksamhet? Kände de att jag försökte förstå och förstod dem? Lyssnade jag tillräckligt mycket på dem?

Jag vet att jag i alla fall ville göra det. Och jag vet att jag försökte.

Att ha hemmavarande barn är en så stor gåva och ett så stort ansvar. Det gäller att inse det i tid. Att ta sig tid att bry sig så länge barnen är nära. Att ta sig tid att se och lyssna till dem. För en dag bor de inte längre med sina föräldrar. Det är så som livet är. Som fågelungar ger de sig iväg och bildar egna bon och egna relationer. Precis som det ska vara.

Jag är stolt över att de klarar sig själva idag. Det jublar inuti mig av glädje när jag hälsar på dem ibland i deras egna bon.

Fast någonstans tror jag att jag alltid kommer att känna en tomhet i mig över att de inte längre är kvar här i huset. Det ekar i rummen där jag går. Ett ekande ljud som jag aldrig hörde så länge de bodde hemma eller deras kompisar kom in här. Ett eko från förr, från en tid som aldrig kommer igen.

Precis som varje stund i livet aldrig någonsin mer kommer igen.

Ibland på gott. Och ibland på ont.

Och jag tar ännu ett steg.

Framåt.

Vidare ...

Jag går vidare.

Nyfiken på vad som väntar runt nästa hörn i livet mitt.

När barnen flyger iväg långt och kommer hem igen

Nyss har jag sett på nätet att flygplanet som min dotter rest med landat på Kastrup. Hon har haft en mer än två månader lång resa i Australien.

Det är en så stark känsla att jag snart ska få träffa henne igen. En känsla som, nästan, är jämförbar med när jag födde henne en gång för många år sedan nu. Som att föda henne gång på gång för varje gång som hon ger sig iväg långt bort och kommer hem igen. Även om det är hon själv som numera står för sina egna "födslor".

På ett sätt är det samma dotter som jag ska möta idag. På ett sätt inte. Därför att genom att resa, uppleva och upptäcka förändras vi som människor. Byter perspektiv. Får med oss nya erfarenheter om livet, världen och människorna. Alla nya intryck och människomöten formar oss genom livet.

Jag känner glädje, tacksamhet och lycka att välkomna henne idag.

Varje dag i våra liv är en gåva.

Vissa känns lite större än andra.

Som idag.



#blogg100 #bloggswe

Resa långt bort

Vinkade av äldsta dottern som reste till Australien idag.

Och ungarna flyttar runt fortfarande

De närmaste veckorna är lätt omtumlande för mig. Båda mina döttrar flyttar nästan samtidigt. Den äldsta flyttar hem tillfälligt igen. Hon är klar med sitt vikariat. Snart flyger hon iväg till Australien ett par månader.

Den yngsta dottern flyttar till egen lägenhet inne i stan. Centralt och bra.

Det är spännande att följa deras äventyr i livet. En gåva att få vara med.

Fast också lite rörigt och tröttande ibland.

Processen med barn som flyger ur boet pågår fortfarande delvis för mig.

Många känslor när ungarna lämnat boet

När jag passerade brevlådan intill muren till vårt hus, såg jag orden "Familjen Mattsson" som finns där på brevlådan.

Jag kände ett stort vemod i mig. Blandat med enorm tacksamhet över alla de där åren med hemmavarande barn och tonåringar och alla deras underbara kompisar som nu aldrig, aldrig mer kommer igen.

Så är livet. Blott en tid är våra barn nära oss. För evigt är de i mitt hjärta och i mina tankar.

En tår föll på min kind.

Ett leende spred sig i mitt ansikte.

Minnesbilder från förr med skrattande skuttiga ungar kring vår yttertrappa passerade framför mina ögon.



Något nytt väntar mig. Jag vet inte vad det är.

Jag är beredd.

Nyfiken.

Öppen.

Att ta emot. 



#Blogg100 - Dag 71

När barnen flyttar hemifrån

Aldrig kunde jag ana hur tyst och tomt det skulle bli när barnen flyttat hemifrån. Det är en nästan lika stor omställning att barn flyttar hemifrån som det en gång var när de flyttade in som små bebisar.

Nu kanske jag känner av det ännu mer än genomsnittet eftersom jag som sjukskriven i fjorton år varit hemma så mycket med mina barn.

Det handlar inte bara om att barnen inte bor hemma längre. Deras kompisar har också flyttat från den lilla orten där jag bor. In till stan eller någon annanstans. Alla de som brukade ringa på och dyka upp titt som tätt. Vi brukade prata och skratta tillsammans. Bara att höra deras röster gav mig massor av liv utan att jag behövde anstränga mig alls.

Jag är en människa som trivs med ensamheten i lagom dos. De åren jag jobbade heltid njöt jag av ensamhet när jag var ledig. Som sjukskriven blir ensamheten ibland (inte alltid) för stor.

Fast det finns ingen ensamhet som är så stor att den inte går att fylla med musik har Åsa Jinder sagt.

I den tiden i livet jag är nu när barnen och deras vänner sällan är här längre, dyker det också upp nya möjligheter. Vi är färre som kompromissar om det vardagliga. Jag behöver ta mindre hänsyn som man ju av respekt för varandra behöver göra när man lever i en familj.

"Familjen" är på ett sätt borta. Ett tillstånd som jag levt i så många år. Det är omtumlande att känna att jag inte behöver så stora ytor längre som förut. Det tar lite tid att lära om att handla lagom mycket mat och inte längre till fyra personer och ibland också barnens kompisar. Det går åt mindre duschcrème och tvättmedel. Jag vet alltid numera var någonstans jag har min mascara. I garderoben hänger alltid alla mina kläder på sin plats och ingen har lånat något där längre. Det största lyftet för ekonomin i ens liv sägs vara när barnen flyttar hemifrån.

Vad vill jag nu med mitt liv? Vill jag bo i stan eller på landet? Vill jag bo i villa eller lägenhet? Vill jag vara sambo eller singel? Vill jag renovera eller strunta helt och hållet i det? Vad vill jag göra med all den tid jag har fått nu till mig själv? Läsa böcker? Gå på gym? Träffa egna vänner? Odla växter? Resa dit jag aldrig varit förut?

Ett stort plus med att barnen inte längre bor hemma är att vanligtvis är det läggdags hos mig före midnatt numera, vardag som helg. Fast katten väcker mig ofta vid fyra-tiden med sitt jamande. Hon kommer aldrig att flytta hemifrån. Stannar hos mig tills hon dör.

Norges förre statsminister Jens Stoltenberg berättade en gång i Skavlan om hur tomt och tyst han tyckte att det blev när barnen flyttat hemifrån. Han tyckte att det fanns massor med information, samtal och rådgivning om hur det är att bli förälder, att få barn, att bli en familj. Fast nästan inget alls skrivet om hur det känns när barnen flyttar hemifrån och vilka frågor man kan ställas inför då kring sitt liv. Att det många gånger finns lika stor risk för kris i en relation när barnen flyttar hemifrån som när de en gång föddes. Det brukar visa sig när barnen flyttat hemifrån om man lyckats bevara närheten mellan sig i en parrelation genom de många år som man varit familj. Eller om man har glidit isär alltför mycket.

Det är märkligt att känna hur det känns som att bitar faller på plats när döttrarna kommer hem ibland, båda två samtidigt. Och hur det känns i bröstet när de reser sin väg igen.

Jag har läst att när man lever under samma tak binds man samman hormonellt. Det kan ta upp till två år innan den hormonella bindningen är över när barn flyttar hemifrån. Innan man är i balans igen, både den som flyttat hemifrån och den som är kvar i hemmet.

Det är som med allt annat i livet en omställning till något nytt. Liv är rörelse och förändring hela tiden. Vissa förändringar är större och känns mer än andra. Det finns både det som känns bra och det som känns jobbigt i en förändring. Där vilar många möjligheter till utveckling i förändringar.

Jag minns att jag redan när min äldsta dotter låg på golvet och lyfte sitt huvud för allra första gången, tänkte: "Hon är redan på väg bort från mig". Och så föll några tårar på min kind den gången. Samtidigt som jag log över hennes nyförvärvade styrka i sin lilla kropp.

Så är det ju. Det lilla barnet växer och utvecklas för att en dag kunna klara sig helt själv. Och sedan strålar vi samman ibland, jag och mina älskade unga vuxna döttrar. Fast för alltid är de i mitt hjärta sedan den dagen de sov under det den allra första gången.

Det är livets gång och mening. Jag är så lycklig och tacksam att ha fått vara med på den resan.

Det är bara det att det har varit så underbart och så roligt och så lärorikt att jag ibland frågar mig:

"Vad gör jag nu? Vad mer och större kan hända i mitt liv än det som redan hänt?"

Med ett öppet och nyfiket sinne går jag vidare på mitt livs väg.

Förväntar mig att bli överraskad av livet självt.



#Blogg100 - Dag 19