Jag känner spänningen stiga. En vecka till julafton. I små vrår i huset står kassar med klappar. Inslagna. Oinslagna. I garderober och lådor ligger överraskningar.
Jag ska ta fram en tröja. Hittar en överraskning. Som jag ska överraska någon med. Undrar om han eller hon blir glad?
Jag vill se ögon skina! Jag vill se ögon glänsa! Jag vill höra mänskor bubbla till av skratt!
Jag tror, jag tror... att jag fått julklappsfnatt!
I mer än tio år har jag drömt om att bli så frisk att jag kan arbeta igen. Det känns ibland overkligt att jag är där idag, jag klarar att arbeta till 25 %. Igår fick jag betalt av min tredje kund. Jag satt länge, länge och bara tittade på min banksida. Jag har startat eget. Jag har arbetat 25 %. Jag har fått betalt för mitt arbete. Jag är sjukskriven, men till 75 % och inte till 100 % längre.
Jag känner så mycket tacksamhet att jag har fått tillbaka den hälsan som jag har. Jag känner hopp om att få tillbaka ännu mer. Jag känner mig så otroligt stolt över mig själv, över att jag aldrig gett upp helt under de här åren. Över att jag var stark nog att låta bli att ha ihjäl mig själv den där perioden när de tankarna var så starka inuti mig själv.
Jag är så stolt över mig själv... I min blogg finns ingen Jante. I min blogg finns bara "Jag kan".
Det som hände mig förra året kändes fantastiskt. Det som har hänt mig det här året, känns ännu mer fantastiskt. Hur man än lider och plågas som människa, vilka bördor man än bär, så händer det märkligt ofta nog att bördan en dag lättar, att portar öppnar sig och det som var omöjligt blir möjligt. Om man bara orkar hålla ut tillräckligt länge.
Jag sjunger med Peter Jöback i den så vackra texten. Från mitt hjärta sjunger jag. Halleluja.
