En kärlekssaga - 6

En dag när jag mediterade kände jag en stark längtan i mig att skaffa en katt. Min längtan var snart verklighet. En liten kattunge flyttade in hos oss. Hon vände den sorgsna, tunga stämningen i huset efter min svärmors död, till skratt och glädje.

Jag fokuserade på att få alla i min familj att bli glada så ofta som möjligt. Små saker betydde mycket den här tiden. Fast allra mest betydde den lilla katten.

Jag utmanade allt mer mina rädslor som jag fått med mig sedan kollapsen. Att resa till Öland på semester och att våga åka över bron för att komma dit, kändes för mig som att utmana döden. Jag fick en förlamande ångest. Men utmanade den.

När de färdigpackade väskorna låg i bilen och resten av familjen satt där klara att åka iväg, satte jag mig på en pall i köket och tänkte: "Hur vill jag att mitt liv ska se ut i fortsättningen? Ska jag välja att aldrig mer åka över en bro för att jag är så rädd att något ska hända att bron rasar eller att bilen åker av bron och att vi drunknar? Eller ska jag välja att våga lita till att allt kommer att gå bra och lämna hemmet och ge mig ut och resa med dem jag älskar? Genom att hindra mig själv kommer jag också att hindra de andra."

Där hittade jag kraften att ge mig ut i bilen och åka på semester till Öland. Och allt gick så klart bra. Under resan över bron hade jag ont i magen hela tiden. När jag åkte hem, kände jag glädje och styrka i mig själv.

Bara den som vet vad verklig panik och ångest innebär tror jag kan förstår vilka krafter som är i rörelse i en människa i den stunden. Det krävs mycket mod för att kunna gå emot de krafterna.

Jag accepterade alltmer att jag inte skulle kunna arbeta som förut. Tänkte ofta att jag skulle skaffa mig ett så bra liv som möjligt i alla fall. Meningsfullheten i mitt liv hittade jag först av allt i att ta hand om mina barn. Se till att de hade rena kläder, att de fick mat när de kom hem från skolan. Jag njöt av att vara i trädgården. Kände allt mer lyckostunder där. Trädgården blev min lilla oas. När huset var fullt av pratsamma och fnittriga tonåringar, kunde jag smyga mig undan till en skuggig grönskande vrå och njuta av friden och tystnaden där. Trädgården betydde mer och mer för mig, därifrån hämtade jag kraft.

Min kraft gick som i vågor. Ibland var den knappast där. Andra perioder kände jag mig starkare. Jag var med i olika projekt för utmattade. Både genom vården och i ett annat projekt som hette Pacemaking som tidsprofessorn Bodil Jönsson från Lund och läkaren Gunilla Brattberg anordnade för människor som hade stressrelaterad ohälsa.

Efter varje projekt som jag varit med i, hamnade jag i den stora tröttheten igen. Tröttheten som ibland nästan var förlamande. Och då fick jag också starkare ångest och oro.

Ändå var det de här olika projekten, mötena med olika människor och också att se och känna att jag inte var ensam om att känna det jag kände, som gjorde att jag långsamt tog steg framåt i mitt liv. Jag började få nya insikter om mig själv. Började hitta självförtroendet igen och självkänslan, även om den fortfarande var mycket skör.

Försiktigt började en tanke växa i mig om att jag kanske skulle kunna arbeta igen i liten skala. Jag provade på att vara sagotant på ett dagis några timmar i månaden. Jag jobbade ideellt inom Röda Korset i deras butik Kupan under ett år och lärde mig om hur arbetet i en Second-Hand-butik fungerade. Efter det året hamnade jag i ett stort vakuum, en stark hjärntrötthet och jag fick backa igen. Ett halvår ungefär utan något som helst mer än att ta hand om mig och det jag klarade där hemma.

Jag hittade en mening i livet i att ta hand om det vardagliga. Att gå ut med soporna, tvätta och laga mat. Jag började dammsuga och hittade på olika knep för att klara vardagen trots den stora tröttheten. Jag läste böcker som stärkte mig som människa.

Sedan kom yogan in i mitt liv. Och meditationen. Det tog lite tid innan jag kände någon effekt. Sedan började jag hitta kraften i mig igen.

Det var dags, igen, för att prova något nytt. Samtidigt som mina barn började komma in i tonåren och den frigörelseprocess som det innebär, började jag jobba ideellt inom Svenska Kyrkan i liten skala. Först i barngrupperna. Så småningom fick jag ansvar för Kyrkobladet. Jag landade i att jag kände att jag skulle klara att arbeta 25 %. Hoppades på att kunna få jobba de timmarna i kyrkan, men det fanns inte ekonomiska möjligheter för mig att jobba där då.

En äldre släkting fick en svår stroke. Jag och min man fick under kanske ett halvår ta hand om det som var nödvändigt för henne. Ordna med boende och annat praktiskt. Det blev resor nästan varje helg för att besöka henne eftersom hon inte hade någon annan nära anhörig. Så småningom dog hon. Det var en människa som hade stått mig nära och som jag känt som en sann vän. Jag saknade kontakten med henne och vi hamnade alla i familjen i ett sorgearbete igen.

Några år efter att den äldre släktingen dött fick min man besvär med hjärtat. En pacemaker blev räddningen för honom så att han kunde komma tillbaka till ett normalt liv igen.

Eftersom jag hade känt under min tid i kyrkan att jag verkligen hade en arbetsförmåga på 25 %, ville jag också få betalt för det jag gjorde. Därför valde jag att sluta arbeta ideellt och söka nya vägar igen för mig själv.

Det blev ett halvår i ett vakuum, där jag mediterade mycket. Kände en längtan som jag burit på länge, att börja jobba som frilansjournalist. Att få vara min egen chef.

Märkliga tillfälligheter, eller om det nu var något annat, gjorde att jag så småningom fick en praktikplats på ett företag som gav ut tidningar. Det var ett litet företag och de saknade också ekonomiska möjligheter att anställa mig. Däremot fanns det jobb till mig. Tillräckligt med jobb för att jag skulle kunna jobba 25 % som frilansjournalist.

Jag kände efter i mitt hjärta och tog med stor övertygelse inifrån mig själv, steget att starta eget.

Mina barn hade kommit igenom den jobbigaste tonårstiden. Jag kände att jag skulle få mer tid för mig själv och också mer ensam tid. Alltför mycket tid i ensamhet för att jag skulle må bra. Att jobba till viss del med den kraft jag hade, kändes viktigt för mig. Jag var glad, stolt, lycklig att jag vågade följa mitt hjärta. Det tändes hopp i mig om att jag skulle kunna börja försörja mig själv igen, till viss del. Och att det skulle hjälpa till att minska den ekonomiska stressen i vår familj som min långa sjukskrivning hade lett till.

Äldsta dottern jobbade i London. Än en gång utmanade jag min ångest och åkte till London och hälsade på henne. Det blev en bussresa och jag åkte tåg i tunneln mellan Dover-Calais.

Sedan pluggade äldsta dottern ett år i Brighton. Jag utmanade min ångest igen och flög, trots mycket stark flygrädsla, för att hälsa på henne där. Hon var klar med studierna. Det var en stark känsla av glädje och lycka i mig när hela familjen flugit hem till Sverige igen, tillsammans. Jag kände mig starkare än på länge.

Det var när jag skulle fylla jämna och gladde mig åt att kunna fira att jag äntligen kände mig starkare igen, som vi drabbades av ett nytt hastigt dödsfall i släkten. Den här gången handlade det om en alltför ung och levande människa som föll ned och dog. På min högtidsdag satt jag svartklädd på begravning i en kyrka.

Sommaren som följde dog två personer till i släkten. Den ena mycket traumatiskt genom självmord.

Jag tog de här dödsfallen mycket hårt. Det rörde upp gamla undanträngda minnen och sorger i mig.

Jag kände mig som förlamad av sorg på nytt.

Någonstans ifrån fick jag ändå kraften att orka se framåt, att klara att jobba. Skrivandet, bloggandet och den lilla dosen arbete hjälpte mig så att inte sorgen tog över hela mig igen.

Nu började min egen mamma att åldras. Först ville jag inte se det. Men verkligheten går inte att tränga undan ibland, hur mycket man än vill det.

Det handlar om att genomleva den. Hålla ut och hitta någon plats, varje dag, för sig själv att få andrum.

De här tio åren som det sjätte kapitlet i min kärlekssaga handlar om, slet hårt på min och min mans relation. Ekonomisk stress. Stress på grund av min ohälsa. Under en kortare period också ohälsa när det gällde min man. De roller vi haft med i vår relation från början kastades om. Stress på grund av nära anhörigs död mer än en gång. Stress på grund av nära anhörigs åldrande och sjukdom. Alltsammans ledde till att det så småningom också blev en stress i min och min mans relation. Och det i sig blev till en djup sorg inuti mig. En sorg som jag fortfarande bär på.

Negativ stress är smittsam, vill gärna smitta över sig på andra områden om den väl tagit sig in i ett område i livet. Långvarig negativ stress leder till att människor, ibland, förändras på ett sätt som kan göra ont. Det kan jag konstatera idag efter den resa jag gjort.

Kommer jag att hitta en bra väg för mig ut ur det?

Jag hoppas på det.

Fast jag vet inte.

Men jag strävar efter det.

Mitt i det sorgearbete som jag är i nu efter min mammas död i våras.

Jag tror att det handlar om att söka efter de saker som får något av den negativa stressen att vända. Som när vi skaffade den lilla katten efter min svärmors död. Eller som nu när jag skaffat mig min lilla hundvalp Mimmi.

Att när någon eller något dött, skaffa sig ett nytt liv i någon form, är för mig att bejaka livet.

Det är att skapa sig en mening i livet att bejaka det levande för mig.

Plantera en blomma. Skaffa sig ett djur.

Våga älska igen.

Och igen.

Och igen ...

En kärlekssaga - 5

Det första den lilla gjorde i världen, efter att ha tagit sina första andetag, var att bajsa på min mage. Så gjorde hon sin entré. Så trött var hon ... efter att ha varit nära att kvävas till döds inuti mig för varje millimeter som min kropp drev ut henne.

Med navelsträngen flera varv kring sin lilla hals, var hon nära att dö innan hon ens dragit sitt första andetag. Den skickliga barnmorskan klippte av navelsträngen medan den lilla fortfarande var kvar i min mage. Allt slutade lyckligt. Fast vi var trötta, både den lilla och jag, efteråt. Vi fick eget rum för att hämta kraft efter förlossningen.

Ungefär samtidigt som jag födde dottern dog min älskade farmor. Hon hade väntat mycket på att jag skulle föda hennes barnbarnsbarn. En av de sista frågorna hon ställde i sitt liv handlade om mig, om jag hade fött än.  

Nu var det två barn i huset. För det allra mesta till första dotterns stora lycka. Och jag ... som redan trodde att jag upplevt den största lyckan, fick uppleva en ännu större lycka. Att få ett barn till. Jag var så lycklig som en människa kan bli. Om än trött.

Under föräldraledigheten blev jag uppsagd från mitt heltidsjobb. Företaget såldes och alla anställda blev uppsagda. Jag blev erbjuden att jobba som frilans. Fast tackade nej, det kändes alltför otryggt nu när jag skulle försörja två barn. Jag ville ha en fast anställning. Jag placerade mina barn i den långa kön till dagis och började söka jobb.

När yngsta dottern var 1 1/2 år fick jag timanställning som översättare på ett litet företag. Jag kunde delvis jobba hemifrån. Min mamma ställde upp och passade barnen när jag jobbade i väntan på dagisplats. Det passade mig bra just då att jobba så. Jag ville vara med mina barn så mycket som jag kunde när de var små.

En dag fick jag ett brev i brevlådan från det lilla företaget. De hade inte längre råd att ha någon hjälp utifrån med översättning. Ungefär samtidigt hade jag fått mina barn placerade på dagis.

Så där stod jag nu. Med dagisplats och utan jobb. Det var som sagt lång kö inom barnomsorgen. Jag fick kämpa för att behålla den dagisplats som jag fått. Jag bad om att få behålla dagisplatsen över sommaren för att jag skulle kunna hitta ett nytt jobb och slippa rycka upp mina ungar från den dagismiljö som de precis landat i. Jag fick OK från barnomsorgen och började söka jobb. Jag gick konversationskurs i engelska, tyska och franska för att friska upp mina språkkunskaper och öka chanserna att få ett jobb.

Trots att det var ont om jobb den där sommaren, dök det plötsligt upp ett par olika jobb som skulle kunna passa mig. Jag fick gå på anställningsintervjuer. Efter kanske fyra intervjuer fick jag erbjudande om ett bra heltidsjobb. Möjlighet till en fast anställning, det som jag drömt om.

Heltid ... jag var så trött nu, jag varken ville eller kände som att jag orkade jobba heltid. Det var en märklig trötthet, en trötthet som jag aldrig känt förut i mitt liv som hade börjat smyga sig på mig efter yngsta dottern födelse. Jag fick bältros när hon var knappt ett år gammal. Infektion på infektion.

Det kändes som att jag inte skulle orka heltid. Fast det fanns inga andra jobb än heltidsjobb, så jag bestämde mig för att ta jobbet och tänkte att jag skulle kunna söka efter ett annat jobb om inte det fungerade, så småningom.

När jag blev anställd lovade jag, muntligt, att inte använda mig av min rätt att gå ner i tid som småbarnsförälder. Det gjorde jag heller aldrig. Hur trött jag än var. Ett löfte är för mig närmast heligt. Muntligt eller skriftligt spelar ingen roll. I efterhand ångrar jag att jag inte gick ner i arbetstid, trots mitt muntliga löfte. Fast man kan inte vrida tillbaka klockan, hur gärna man än vill. Gjort är gjort. Kanske hade det blivit som det blev i alla fall.

Äldsta dottern var sju år och yngsta dottern precis fyllda tre år när jag började jobba heltid. Det var den där vintern med den stora snöstormen i november. Snön som la sig så tidigt. Det var en lång vinter.

Jag kände mig mycket uppskattad på min nya arbetsplats. Redan efter två månader ville man ge mig fast anställning, man var helt klar med att jag var rätt person på rätt plats. Jag skrev på anställningspappren fast samtidigt som jag var så glad att ha fått en anställning, kände jag en sorg inuti mig att behöva vara borta så länge från mina ungar. Och också en tvekan om jag skulle orka jobba heltid.

Tempot var högt på arbetsplatsen. Man anställde allt fler som jag skulle serva. Högarna på mitt arbetsbord växte.

En dag fick jag besked om att en nära släkting dött i en bilolycka. Min mamma ringde mig på jobbet och berättade det. Han hade kört rakt in i en långtradare tidigt en morgon. Varför fick jag aldrig svar på.

Efter ett år på arbetsplatsen fick jag min första nackspärr. Jag stannade inte hemma, jag jobbade på trots smärtan. Det tog tre månader innan nackspärren försvann. Det gick bra för företaget och jag fick ännu mer att göra. Fler och fler nya arbetsuppgifter och jag sa med glädje ja till dem, för jag gillade det jag gjorde, för det allra mesta. Jag älskade verkligen att jobba.

Ytterligare en människa som jag höll mycket av dog under kort tid. Det kändes tungt.

Efter två år i heltidsjobbet började jag känna yrsel, illamående och matthet och en del andra märkliga symptom som stickningar och domningar i kroppen. Ibland kändes det som att jag inte riktigt var med när jag pratade med någon. En känsla av att jag "försvann". Jag var hos doktorn men inga prover kunde förklara besvären jag kände.

På våren, det tredje året i heltidsjobbet, kände jag mig allt svagare. Tempot accellererade och man frågade om jag kunde jobba på helger ibland också. Jag sa nej, där gick min gräns. Högarna med arbetsuppgifter växte på mitt skrivbord. Hur jag än jobbade på så verkade de växa mer än vad de krympte.

En dag när jag satt vid tangentbordet kunde jag inte längre skriva. Det var som att mina fingrar inte löd, som att de slutat fungera. Jag kom inte ihåg hur man gjorde, fast att jag skrivit hela mitt vuxna liv. Det var en otäck och skrämmande känsla.

Jag åkte hem, förklarade att jag inte mådde bra. Kröp ner i sängen därhemma. Somnade direkt. Jag sjukskrev mig och sov i stort sett hela tiden i två veckor. Jag var så trött. Fast denna märkliga trötthet ... hur mycket jag än sov så var jag i alla fall lika trött.

"För att utesluta att det inte är något annat, är det lika bra att du får en remiss till magnetröntgen", sa läkaren till mig.

En annan läkare misstänkte att jag hade fått MS. En tredje läkare trodde att det kunde vara borrelia.

Men inga prover kunde förklara min trötthet.

Jag vilade över sommaren. Försökte jobba igen efter semestern, fast fick avbryta efter två veckor. Orkade inte vara upprätt. Bara sova och vara med mina barn korta stunder.

För att göra en lång historia kort; i slutet av hösten det året kollapsade jag. Jag fick ett sammanbrott under den så kallade rehabilitering som Försäkringskassan, under hotet att dra in min sjukersättning, skickat iväg mig på fast att jag sa till handläggaren att jag inte förstod hur jag skulle orka en rehabilitering.

Jag fick diagnosen utmattningssyndrom med panikångest. Det livet jag haft förut förvandlades till ett helvete för mig själv. Varje dag var en kamp för att orka det allra nödvändigaste. Att ta en dusch på morgonen innebar att jag inte orkade mer den dagen. Att äta var en så stor kraftansträngning att jag nästan inte fick i mig någon mat alls. Kilona rasade på mig som redan innan var ganska smal och jag kände inte igen mig själv när jag såg mig i spegeln.

Det allra mest nödvändiga för mig var mina barn. Det var de som fick mig att orka ta mig upp ur sängen överhuvudtaget på morgonen. Jag hade inte riktigt än förstått att för att ta hand om andra, behöver jag också ta hand om mig själv. Det var väl det som allt det eländiga gick ut på, kanske. Att jag skulle lära mig just det. Att ta hand om mig själv och lyssna till det min kropp och själ sa till mig.

Drygt ett år efter mitt sammanbrott dog min svärmor hastigt. Det var en tung sorg för hela min familj. Och så klart allra svårast för min man som fick ett dödsbo att ta hand om, förutom att han jobbade heltid och hade mig sjuk där hemma och två små barn.

Jag var lite piggare nu än ett år tidigare. Jag kunde laga lite mat och se till att barnen fick det de behövde. Vi lyckades på något sätt få ihop det, min man och jag, tillsammans. Fast det var tungt.

Min mamma fanns hela tiden i bakgrunden som ett stöd för mig. Hon bakade bullar. Kom hem till mig ibland och passade barnen så att jag fick vila. Tog hand om mina blommor och slängde i en tvätt åt mig samtidigt som hon passade på att tvätta åt sig själv. Rensade det hon orkade i blomrabatterna i trädgården.

Fast det mesta i trädgården växte igen de där första åren som jag var utmattad. Min hjärna klarade inte att sortera ogräset från blommorna. När jag tittade ner i rabatten kändes allt som en enda röra. Precis som det kändes också i mitt huvud just då. Som en enda röra.

Det var en konstig känsla att plötsligt behöva så mycket hjälp av andra. Att klara av så lite själv. När jag alltid förut i mitt liv känt mig så stark och som den som kunde fixa det mesta. Både åt mig själv och åt andra. Det var en chock för mig, utan att överdriva.

Hur skulle jag nu leva mitt liv?

Den allra längsta resan i mitt liv hade precis börjat.

Min man var med mig på resan. Även om han säkert inte kände mig som särskilt närvarande just då.

En kärlekssaga - 4

Vi grät av lycka när vi såg in i vår nyfödda dotters ljusblå ögon.

I henne såg vi oss själva.

Aldrig kände jag mig starkare.

För henne kunde jag gå rakt in i döden. När som helst.

Första året med henne var en kärleksbomb som fyllde oss med kraft och energi. Kraft att klara av sådana bagateller som mjölkstockning, nattvak och blöjeksem. Hon var den bästa av ungar. Pigg och vaken. Följde utvecklingskurvan som hon skulle. Slurpade i sig mjölken från mina bröst med god aptit.

Jag kände mig som en ko ... och jag älskade det.

Jag älskade att kunna ge liv.

Den lilla flickan band mig och min älskade ännu närmre samman.

- Det känns som att vi är två pusselbitar, viskade jag till honom där han låg bakom min rygg. Som att vi passar så bra in i varandra, du och jag.

Jag undrade om något kunde vara större än det här. Att få föda fram en människa. Följa henne på hennes väg genom livet.

Vår lilla unge var ett år när polisen ringde på hemma hos mig när jag städade köksgolvet en vårdag.

Dödsbudet om min pappa blev en chock. Jag visste nästan ingenting om hur han levde sedan mina föräldrar skilt sig när jag var tolv år. Han dog i en stor hjärtinfarkt i ett hyrt hus i Spanien. Affärerna han hade därnere visade sig vara trassliga. Bara någon dag efter att jag fått besked om att han var död, ringde främmande människor till mig och krävde mig på pengar.

Jag fick kontakt med Svenska kyrkan där min pappa bott i Spanien. Genom prästen där fick jag kontakt med en bra spansk advokat som kunde engelska.

Under tre år jobbade jag heltid. Vår dotter var på dagis när vi jobbade. Samtidigt hade jag kontakt med advokaten i Spanien för att försöka reda ut hur det egentligen var med min pappas affärer därnere. Jag sökte stöd hos min pappas släktingar som haft mer kontakt med honom än vad jag själv haft.

- Du är hans dotter. Det här får du ta hand om. Vi har inget som helst med det att göra, fick jag till svar.

Jag kände mig mycket ensam. Gamla ärrade sår revs upp. Jag sörjde min pappa. Jag sörjde att vi aldrig haft någon riktig vuxenkontakt med varandra. Och att just det nu var för sent.

Min älskade stöttade mig så mycket han kunde. Nu var det han som höll om mig när jag grät. Han hjälpte till att bära den tunga kistan från Spanien med min balsamerade pappa inuti, till den sista vilan.

Tre år tog det. Sedan stod jag i Malmö Tingsrätt. Allt kändes som i en ond dröm. Jag gick ed på att jag inte kände till att min pappa hade några dolda tillgångar någonstans. När dödsboet sedan sattes i konkurs fick jag äntligen vila från det.

Vår lilla glada, kloka flicka hade guldgula lockar, ljusblå ögon och rosiga kinder.

Hon kunde prata nu.

- Jag vill inte bara vara ett barn i huset, sa hon ofta trumpet till oss vid köksbordet på kvällarna efter jobb och dagishämtning.

Och det ville inte vi heller att hon skulle vara.

En kärlekssaga - 3

Graviditetsbeskedet var positivt.

Vi firade med bakelse.

I min mage sov någon under mitt hjärta.

Vi kände som att vi besegrat döden.

Det första halvåret efter självmordet kände jag inte igen min älskade. Han kändes inte närvarande. Vare sig fysiskt eller psykiskt. Periodvis undrade jag om vi någonsin skulle komma varandra nära igen.

Det gjorde vi. När den tysta gråten väl kom, där han satt på en stol, föll jag på knä på golvet och la armarna om  honom. I köket med de gammelrosa luckorna som vi målat. Innan allt hände. Med tapeterna fulla med rosa hjärtan som vi skrattande, nyförälskade upp över öronen, satt upp ett år tidigare.

Vi fortsatte tillsammans mot de drömmar vi haft. Något förskjutna. Fast inte för evigt.

Två år efter förlovningen gifte vi oss. Vi strålade, han och jag. "Det var det sötaste lilla brudpar jag sett i hela mitt liv", fick jag höra.

Bröllopet var i en liten kyrka. Det var sensommar. Bröllopsmiddagen i en vacker gammal herrgård intill en sjö. Alla älskade runt omkring oss. Glada ansikten och skratt började tränga undan de tunga minnena från den senaste tiden.

"Tager du denna ... att älska henne i nöd och lust?".

"Ja".

"Tager du denna ... att älska honom i nöd och lust?".

"Ja".

I nöd och lust ...

Vi kände att vi redan gjort det; älskat varandra i nöd och lust. Värre kunde det inte bli. Nu var tid för lust.

Ett år efter bröllopet fick jag jobb på en redaktion som jag drömt om. Min man hade redan jobb i staden och pendlade 16 mil varje dag. Vi bestämde oss för att flytta. Trots starka protester från anhöriga som inte kunde förstå att vi kunde lämna änkan som inte hade fler barn än mannen jag gift mig med, så gick vårt flyttlass till staden. Vi gick VÅR väg. Tillsammans.

Nu gick det snabbt. Vi köpte hus. Jobbade heltid. Efter jobbet renoverade vi huset. Röjde i den igenväxta trädgården. Planterade nytt.

På helgerna åkte vi ofta till våra ensamstående mammor och gav dem hjälp.

Vi trivdes på orten vi flyttat till. Grannarna var underbara och generösa människor. Det kändes bra att börja om på ett nytt ställe. Lära känna nya människor.

Så ofta vi kunde utforskade vi trakten. Gick långa promenader i skog och mark. Upptäckte att vi hamnat på en naturskön plats full av smultronställen.

Långsamt läkte vi samman allt mer. Långsamt blev stunderna av glädje, lycka och hopp allt fler och allt längre.

Vårt barn ... i min mage.

Jag la handen på magen. Han la sin varma hand på min. Vi såg varandra i ögonen. Log mot varandra.

Vem var det som var där inne?

Vi ville ge den lilla varelsen all kärlek vi någonsin kunde.

Vi kände som att vi besegrat döden.

Vi var starkare efteråt. Än innan.

En kärlekssaga - 2

- Pappa är död, sa han.

Jag kände inte igen hans välbekanta röst.

Min hand kramade hårt om telefonluren jag höll i.

- Jag kommer, svarade jag.

Jag lämnade mitt arbetsbord som det var. Förklarade snabbt för mina arbetskamrater att jag måste från jobbet direkt. Jag slängde mig på min cykel och cyklade de tre kilometrarna till hans föräldrahem, där han sagt att han var.

Han låg på sin pappas säng. Tittade upp i taket. Jag gick fram till honom, strök hans panna, såg hur glansiga hans ögon var. Den förtvivlade blicken.

- Vad har hänt, sa jag?

- Pappa är död, han har hängt sig, svarade han med grumlig röst. Jag hittade honom i garaget.

Sedan orkade han inte tala med mig mera. Jag fick veta att han kräkts efteråt. Att polisen varit där.

När natten kom låg vi tätt tillsammans i hans pappas säng. Vi höll om varandra. Jag vågade inte blunda. Jag skakade i hela min kropp.

Tidigt på morgonen föll något ur sängen. Han skulle plocka upp det. När han tog upp det tappade, fick han se att där låg en yxa under sängen vi sovit i. En yxa under hans pappas säng ... Vi pratade så förnuftigt vi nu kunde, med varandra om vad vi skulle göra med yxan.

Min älskade som jag förlovat mig med, smög ut med den i garaget för att spara hans mamma från den chocken ovanpå den andra. Jag kände mig som att jag var i en mardröm. Allt det som varit mitt verkliga liv var förvandlat till en känsla av overklighet.

Sedan den där allra första kvällen hade vi blivit ett par. Jag hade följt den planen jag hade för mitt liv. Flyttat hemifrån. Bott ensam i tre år i en liten lägenhet. Skaffat mig utbildning. Jobb. Funderat länge över om detta verkligen var Han, mannen med stort H. Var det honom jag ville dela mitt liv med? Kanske bilda familj med?

Vi hade tältat tillsammans. Seglat tillsammans. Paddlat kanot och levt scoutliv tillsammans. Rest utomlands tillsammans. Renoverat en lägenhet tillsammans. Lagat mat tillsammans. Älskat tillsammans.

Den här sommaren var vi nyförlovade. Vi var sambo sedan ett år tillbaka. Pingstafton, vid den lilla sjön, bland gullvivor och vitsippor, trädde han en ring på mitt finger. Jag kände mig så lycklig, så älskad. Jag kände att jag valt rätt. Det var just han, denne man som jag ville vara med, dela livets glädje och sorg med.

Vi talade redan om vårt bröllop. Om ett år tyckte vi var lagom efter förlovningen. Jag minns att jag ville njuta av varje lycka för sig; först förlovningen, sedan av bröllopet. Ta tid på mig.

Där på ängen i solskenet åt vi vår förlovningslunch. Kycklingsallad med mango. Den skira vårgrönskande naturen firade med oss.

Det blev en ovanligt het och torr sommar det året.

Vi for iväg till södra Europa på semester ett par veckor.

När vi kom hem till Sverige hade det varit varmare här hemma än där vi varit.

Jag minns att jag fick en känsla av att något inte var som vanligt med min blivande svärfar när jag såg honom. Jag minns hans sänkta huvud. Tungsintheten över hans ansiktsdrag.

Fast aldrig kunde jag ana ... Jag trodde att han var trött. Trött för all hettan den sommaren. Trött för allt han hade att göra. Trött för att han arbetat hårt ett helt år. Trött ... 

Min magkänsla hade varit rätt. Han var trött. Han var till och med livstrött. Så trött på livet att han valde att själv avsluta det, strax innan sommaren också gjorde slut på sig själv.

Jag minns hettan den där dagen han gjorde slut på sig själv. Den dagen han också bromsade så många andras liv genom att avsluta sitt eget. Jag minns den blå himlen utan ett enda litet moln. Alla de vackra sensommarblommorna. Alla kondoleansblommorna som vällde in i huset där vi efterlevande befann oss. Gråtande ansikten. Människor i chock. Alla frågorna inuti mig som lämnades obesvarade för alltid. Klumpen i min hals av gråt ... tårar som höll sig kvar där inne förutom de stunder då jag var i ensamhet och allt brast.

Och jag frågade mig själv, djupt därinne; hur solen kunde fortsätta att gå upp varje morgon, hur människor kunde le på gatorna, gå till jobbet som vanligt, handla mat, äta mat ... fåglarna kvittra, blommorna blomma ... hur livet överhuvudtaget kunde fortsätta runt omkring mig?

När något så fruktansvärt hänt som att en blivande snäll svärfar hängt sig i ett rep i sitt garage och en älskad nyförlovad man, hans son, hittat honom hängande där.

En kärlekssaga - 1

Det var på stans enda disco jag för allra första gången fick se honom. Han stod i dörröppningen in till dansgolvet och diggade musiken. Han hade på sig en mörkblå collegetröja med ett vitt tryck som det stod "Discoteque Ceasar" på och jeans. Något av det jag såg drog mig till honom. Spontant gick jag fram och frågade honom om han ville dansa. Det ville han.

Jag minns att discokulan snurrade och gjorde det svårt för mig att se ordentligt i mörkret. Fast jag såg honom dansa. Som att han var i sin egen värld. Och jag i min.

Efter två danser med varandra väntade jag mig att vi, som man brukade göra, skulle lämna dansgolvet och leta upp någon ny att dansa med. Men icke. Den här mannen som jag bjudit upp fortsatte att dansa. Det blev dans på dans på dans. Han såg glad ut när han dansade. Verkade inte bli trött. Till sist kände jag mig, trots mycket god kondition, trött. Hur skulle jag få honom att sluta att dansa? Jag försökte överrösta musiken och sorlet från människorna och frågade honom om vi skulle gå ut en stund och prata i stället.

Han följde med mig utanför discolokalen som var ett gammalt upprustat ruckel utanför staden. Han berättade att han var en av dem i gänget som renoverat upp huset och att de fått pengar av kommunen för att göra det. Den lilla staden jag bodde i hade inte många ställen där vi som var unga kunde träffas och dansa. Så discot i det gamla huset var den stora samlingspunkten.

Han berättade att han gillade att lyssna på musik och att han varit på en stor konsert i Köpenhamn. Om det nu var Status Quo.

Jag var 18 år. Han var 22. Jag gick andra året på gymnasiet. Han hade gjort lumpen vid flygvapnet i Karlskrona. Han jobbade som elektriker och bodde hemma hos sina föräldrar. Var scoutledare och engagerad i discoteket på helgerna, arrenderade garderoben där tillsammans med en kompis. I första hand var han på discot för att jobba den där kvällen när vi träffades.

Den kvällen bjöd han upp mig till kvällens sista dans. "Hotel California" med Eagles. Vi dansade nära varandra. Jag minns att jag tyckte om att hålla om honom. Han och jag var båda två spensliga, han huvudet längre än mig. Våra kinder glödde. Kanske av värmen i rummet. Kanske av något annat. Ögonen glänste. Kanske av början till förälskelse? Vi log mot varandra. Hans armar om min kropp. Mina armar runt hans.

Sedan den kvällen är "Hotel California" hans och min låt.

Den första kvällen av vårt liv tillsammans. Så kristallklar i mitt minne fortfarande.

Inte anade jag då vilken livsresa vi skulle göra tillsammans, han och jag.

Eller gjorde jag kanske det? Någonstans djupt där inuti mig.