Lördag den 15 mars 2014
Hej mamma!
Hoppas att allt är bra med dig. Att det blåser mindre där du är än här hemma hos mig. Jag blir så trött av blåsten. Precis som du brukade bli.
Fast regnet är skönt. Jag har aldrig paraply. Älskar att känna regnet i mitt hår och mot mitt ansikte. Precis som du brukade göra. Jag vet ingen som kunde komma gående så genomblöt och så leende, i regnet, som du, mamma.
Om du visste vad jag ibland önskar att du kom gående på din gata i stan när jag åker omkring där i bilen. Fortfarande går du där när helst jag vill i mitt minne. Jag minns dina rörelser. Hur din jacka såg ut. Din stickade basker. Din handväska.
Jag minns hur du alltid log när du gick där på din gata i stan. I ditt älskade Jönköping, som du brukade säga till mig. Du log mot människorna du mötte. Mot den blå himlen. Till och från affären. Särskilt mycket log du de där gångerna du kunnat hämta ut din pension och fått pengar att köpa lite extra god mat och små överraskningar till mig eller dina barnbarn.
Jag trampar vidare på livets stig. Och som du vet alltför väl, så är den ibland lätt att vandra på och ibland lite tyngre. Fast jag trampar på hur som helst. Jag lär mig nya saker om mig själv. Får nya tankar om livet och människorna. Tänker ofta att jag skulle velat dela de tankarna med dig. Och höra hur du tänkte. Samtala med dig som vi brukade göra.
Jag tänker ofta på vilken människa du var, mamma. Så självständig och stark du var. Modig. Du var inte en död fisk som följde strömmen. Du gick din egen väg. Gjorde tvärt emot det alla andra gjorde. Vågade säga din mening. Protestera när du blev orättvist behandlad. Säga ifrån när människor försökte trycka ner dig. Bryta upp och våga nytt. Gång på gång. Du fantiserade och kunde drömma och leka och skämta ända in i döden.
Tack, mamma, för att du gick före mig på jorden och visade mig hur stark en människa kan vara. Det bär mig när jag känner mig trött och svag.
Tack för alla de gånger som jag fick gå bredvid dig.
Det är tomt utan dina samtal. Det är tyst som i graven. Ibland.
Fast inuti mig pratar jag med dig ofta fortfarande. Ibland.
Frågar dig och hör dig svara mig. Jag minns din röst. Eller så är den verkligen där och svarar mig.
Jag viskade till dig i ditt öra då för idag exakt två år sedan, den allra sista gången. När jag valt ut de kläder du skulle bära i din kista. Sjungit "Tryggare kan ingen vara" för dig en sista gång där på äldreboendet, där du låg så vacker i sängen med ditt silvriga mjukt lockiga hår som flöt ut över kudden och dina ögonlock slutna för alltid. När jag pussat din panna till avsked. När jag följt de sista stilla stunderna av din stund på jorden. Så nära tätt intill dig. Med min hand i din. Som jag nu fick släppa.
"Vi ses, mamma", viskade jag.
Så vill jag tro.
Kramar från din dotter Anna-Karin
P.S. Jag älskar dig. Nu och för alltid.
#Blogg100 - Dag 16
