Ikväll hälsade jag på mamma på sjukhuset. Hon har fått blodtransfusion och det vete katten vad det var för blod som hon har fått, för hon var som en ny människa. Nästan. Jag känner att jag inte hänger med just nu i det som händer. Så länge som hon varit så matt.. och nu denna snabba vändning tillbaka till min "riktiga" mamma, min glada, leende lilla mamma med de vackra stora varma blå ögonen, det silvriga håret, de höga kindknotorna och alla vackra tankar som kommer ut ur hennes lilla mun.
Hon har flyttats runt jag vet inte hur många gånger på sjukhuset under drygt ett dygn. Från akuten till en vanlig avdelning. Från enkelrum till tvåbäddsrum.
När jag fick se hennes ryggtavla idag i den ljusblå landstingsrocken, kände jag en sådan lättnad, en sådan glädje! Och när jag sedan fick se hennes glada, pigga ansikte kändes det som att jag ville brista av lycka, hon blir bra, hon får hjälp, hon kommer hem igen och hon får må bra igen!
Vi talade länge, länge om vårregnet som kommer att komma, om hur härligt det ska låta och om hur vackra trädtopparna var högt däruppifrån sjukhusfönstret. Mamma ville tala utrikespolitik men det orkade jag inte med ikväll, inte efter allt som varit den senaste tiden.
Hon öste beröm över alla "änglarna" som jobbar därinne på sjukhuset. Och jag kände detsamma. Tacksamhet och beundran över hur bra allt kan fungera inom vården. Tacksamhet över de människor som orkar att arbeta där och ge så mycket av sig själva.
