Mina dagar känns som berg- och dalbanor just nu. Det är många känslor och också många förändringar. Tack och lov dyker det upp saker som lyfter mig mitt i alltsammans.
Positiv nyhet idag: Min älskade yngsta dotter har fått jobb som vikarie inom barnomsorgen. Jag skjutsade henne till intervjun på förmiddagen. Det tog cirka en timme innan hon kom ut från intervjun. Jag såg på håll i hela hennes kroppshållning och i ögonen att hon fått ett positivt besked. Med glada ögon berättade hon att hon fått jobbet som hon ville ha. Hon får börja jobba redan imorgon. Jag känner mig så glad för hennes skull.
Sedan åkte jag hem. Där låg ett nytt brev från FK i brevlådan. Inledningen till brevet låter så här: "Försäkringskassan överväger att avslå din ansökan om sjuklönegaranti". Sedan en förklaring till varför. Jag förstår inte vad brevet handlar om. När jag sjukanmälde mig på nytt när Arbetslivsintroduktion var slut, gjorde jag precis som både mitt fackförbund och Försäkringskassan sa att jag skulle göra. Är det här en förvarning om att jag kommer att få avslag på min ansökan om att få bli sjukskriven igen? Eller vad är det?
Jag kände mig matt och egentligen behövde jag äta. Men jag orkade inte göra mig någon mat då. Aptiten är inte särskilt stor just nu i mig. Om en stund ringde telefonen. Det var min läkare som jag bett ringa mig för att FK begär ett nytt läkarintyg av henne. Jag har lyckan att ha en empatisk och skicklig läkare sedan elva år tillbaka. Hon lovade mig att hon kommer att hinna få in läkarintyget FK begär i tid.
Efter det samtalet orkade jag gå och göra mig mat. Jag bestämde mig för att göra rotfruktspytt i ugnen. Jag smörjde in formen med rapsolja och ställde den på köksbordet. Sedan ställde jag mig vid diskbänken och började skala morötter, potatis och jordärtsskockor från Skåne. Jordärtsskockorna är det min trogne bloggläsare Kalle som har skickat till mig, tack Kalle, det var riktigt fina jordärtsskockor som jag fick av dig.
Jag vände alltså ryggen åt köksbordet där ugnsformen stod. Det skulle jag inte ha gjort. Plötsligt fick jag se att där stod min katt på bordet och slickade i sig rapsolja för fulla muggar. Inte visste jag att hon tycker så mycket om rapsolja. Det var bara att låta henne slicka klart och sedan börja om med att smörja formen igen.
Sedan försökte jag ringa mitt fackförbund. Jag satt i telefonkö i 30 minuter. Min arm blev trött och började darra och då la jag på. Så som jag har det just nu är inte ett liv, känner jag. Det är att leva som i ett fängelse. Jag längtar efter att komma ut ur det här systemet. Men jag ser ingen väg ut där jag är just nu.
Tack, alla ni underbara människor som läser och kommenterar till mig. Det känns fantastiskt att ni finns där när jag har det jobbigt. Jag har svårt att förstå att ni bryr er som ni gör. Men ni gör det. Jag kommer att svara på kommentarerna som jag brukar, i alla fall tänker jag så nu även om jag är trött. Jag brukar må gott inuti mig själv av att svara på kommentarerna jag får här i min blogg. Men just idag ville jag i första hand blogga, kände jag.
Jag tar en dag i taget just nu. Ibland känns det riktigt jobbigt, som att jag vill ge upp, bara lägga mig ned och sluta ögonen. Andra stunder känner jag att jag ska hålla ut och fortsätta att hoppas.
Inget är någonsin över förrän det är över.
