Mimmi och mammas grav

Mimmi ville av sig själv vara med på bilden när jag fotograferade blommorna jag planterat. Hon känner sig som hemma här vid mammas grav där vi varit så många gånger nu. Åren går. Minnena består. Och kärleken i mitt hjärta.

Till minne

Trädtårar intill vårknoppar på en gren. 15 mars var det sju år sedan min älskade mamma dog. Så tung saknaden känns. Som jag fortfarande ler åt alla våra roliga samtal och glada stunder. Vilken tröst hennes kloka ord till mig fortfarande är. Hennes livsvisdom från ett tufft och samtidigt underbart kärleksrikt liv.

Livets kontraster i hennes liv så som i mitt. Så som i allas liv.

Tack för din styrka såväl som din skörhet. Tack för att du aldrig gav upp. Tack för alla vackra minnen älskade mamma.

Mammas födelsedag

Den 9 oktober skulle min mamma fyllt 92 år. Ett år till av saknad. 

Saknaden är kärlekens ärr. 

Älskar dig för evigt, mamma. 

I mitt hjärta bor alla vackra minnen

Mammas födelsedag

Idag skulle min mamma fyllt 91 år. Livet känns tomt utan henne. Vi hade en så nära relation i så många år.


Min mamma såg rakt igenom lögner och svek. Hon var så äkta och ärlig att det ibland skrämde andra människor. Hon hade härlig humor. Vågade gå emot normer. Var intelligent med glimten i ögat och jag undrar ibland vad hon skulle valt för yrke om hon varit ung idag och studerat.

Hennes liv var fullt av mycket svåra utmaningar. Hon fick uppleva svåra svek, lögner och kränkningar. Hon besegrade allt med stort mod.

Vi var inte rika på pengar brukade vi säga till varandra och skratta länge, länge. Men vi var rika på upplevelser.

Jag är så stolt över att vara hennes dotter. Idag tänder jag ljus och känner frid över min älskade mammas minne. Älskade mamma-ängel, så mycket vi betydde för varandra, du och jag.

R.I.P. Michael Nyqvist

Det känns som att jag förlorat en vän. Även fast jag aldrig kände Michael Nyqvist personligen. Vad är det som gör att vi människor känner så stark sorg eller ledsnad när en stor skådespelare dör? Jag tror att det beror på den människans förmåga att beröra. Att få andra människor att känna. Att skratta. Att gråta. Att öppna dörren till en annan människas känslor och hjärtan.

Få människor har en så stor förmåga att göra det som Michael Nyqvist hade. Det krävs stort mod för att göra sig så sårbar att man når till andras hjärtan. En stor konst. Och en så viktig uppgift i livet.

Jag har också känt igen mig själv och mina egna känslor och upplevelser i hans generösa delande av sin tuffa barndom och uppväxt. Ett hjärta minns när det blivit berört.

En gång såg jag Michael Nyqvist i en liten matbutik på Söder i Stockholm. Han hade på sig joggingbyxor och en enkel rock över sig. Ögonen utstrålade vänlighet och skörhet. Han kändes mycket privat och därför gick jag inte fram till honom även om jag så gärna ville sagt till honom hur jag älskade hans stora skådespeleri.

Tack Michael Nyqvist för att du berörde mig och så många andra. Tack för att du öppnade ditt hjärta så att mitt och andras hjärta också öppnades.

Stark medkänsla med Michaels familj.

Vila i frid Michael.


Tack för att du finns kvar i alla underbara filmer och program du medverkat i. 

Fem år sedan mamma dog

Idag är det fem år sedan mamma dog. Eftersom det kunde bli väldigt blåsigt idag åkte vi till graven igår kväll i mörkret och gjorde fint där. Mörklila penséer och ett tänt ljus.

Älskade mamma, jag saknar dig varje dag. Ett tomrum omöjligt att fylla med något annat.

Och allt är som det ska vara.

"Så liten plats en människa tar på jorden. Och så stor plats i ett hjärta."

"Life goes on, however."



Blogg100 - dag 15

Till mamma

Idag skulle mamma fyllt 90 år. Jag saknar dig varje dag, mamma. Livet går vidare ändå. Den kärlek, kraft, glädje, visdom, generositet, tacksamhet och det mod du gav lever för alltid kvar inuti mig. En vägvisare för mig i mitt eget liv. Tack, mamma. Jag älskar dig ända in i evigheternas evighet. 

Under trädet

Där ... under det stora trädet. Med häcken och kyrkogårdsmuren som skydd. Den lilla lugna sjön kluckande där bakom. Vaggad till ro av flyttfåglars sång. Av vindens sus i trädkronan. Ibland en liten fågel på gravstenen. En fågelunge lyfter för första gången. Vågar sin första vilda färd i livet. Där ... under det stora trädet ... vilar min mamma. I en stor trygg famn. Älskad in i evigheten

Vackert på kyrkogården

 
Jag var vid mammas grav idag tidigt på förmiddagen. Det fuktiga morgondiset gjorde att älvorna dansade över den lilla lugna sjön. Jag kände mig omfamnad av all den lummiga grönskan när jag gick gångvägen mot kyrkogården.

I prästgårdens trädgård intill kyrkogården blommade ett stort äppelträd sida vid sida med en väldig blommande kastanj. Vid minneslunden stannade jag till och fotograferade de överblommade fast fortfarande så vackra backsipporna. Tänk att överblommade blommor ibland kan vara minst lika vackra som när de blommar. Tänk om det är så med oss människor också? Vem kan veta. Kanske att ett minne av en människa ibland är som med den vissna blomman, vackrare än vad människan egentligen var? Kanske.

Almen som hänger tryggt vaktande med sin stora lövkrona över min mammas grav och andras gravar, blommade så rikt när jag var där. Så gudomligt vacker att känslorna överväldigade mig en stund. Jag stod där helt stilla länge och kände mig som ett med allt det vackra. Tacksam att få finnas med i skapelsen en sådan dag som idag.

Allhelgonahelg

Ljus i mörker över min älskade och så saknade lilla mamma. 

Någonstans inom mig är vi alltid tillsammans. 

"Själar säger aldrig farväl."

Mamma skulle fyllt 89 år idag

Hej mamma,

Grattis på din födelsedag! 89 år ... tänk att det är 89 år sedan du föddes, tänk att det redan är fyra år sedan vi firade din födelsedag tillsammans den där sista gången. Hemma hos dig i din blommiga soffa som var så skön att sitta i. Som du sparade till så länge och var så lycklig över att kunna köpa dig. Att få välja en soffa alldeles själv ...

Soffan är borta. Kanske sitter någon annan i den nu. Jag kan inte fira din födelsedag med dig så som förut, inte sitta nära dig, inte räcka dig en födelsedagsblomma, inte ge dig ett paket från mina händer som möter dina. Inte se hur glada dina ögon blir och inte höra hur du skrattar när du får mina presenter. Du hade alltid kvar barnaglädjen, den där glädjen över att få fylla år, att få öppna ett paket, att bli överraskad.

Jag minns den sista födelsedagen hemma i din lilla vackra lägenhet med de höga fönstren och de djupa fönsternischerna. Jag minns blommorna som du pysslade om varje dag. Kaktusarna och pelargonerna som jag tog med mig hem efter att jag tömt det hem som var ditt den där sista gången. De lever hos mig nu. Kaktusarna har fullt med knoppar. Pelargonerna ska jag snart ta in och vinterförvara.

Den där sista gången ... du hade gjort en tårta till oss. Jag blev överraskad för du var så svag, så liten, du hade blivit så smal som jag aldrig sett dig förut. Du hade svårt att svälja så själv åt du inte mycket av tårtan. Men vi andra åt. Vi drack kaffe. Vi hade en fin stund tillsammans.

Jag vet att frågan fanns där i mig. Frågan om detta skulle vara den allra sista gången som jag firade din födelsedag hemma hos dig. Vi hade båda två på känn vad som väntade. Den där döden. Det slutgiltiga. Punkten. Eller om det nu, kanske, är ett kommatecken.

Jag är så glad att den där sista gången blev ett så vackert minne för mig. Tack, min bästa och mest älskade mamma! Tack för alla vackra minnen jag har med dig. Tack för att du visade mig hur stark en människa kan vara. Tack för alla känslor som vi kände tillsammans. Tack för all visdom du delade med dig av. Tack för alla våra djupa samtal om livet, om människorna, om blommorna, naturen, fåglarna, sorgen och glädjen och kärleken. Tack för skratten och tårarna som vi delade med varandra. Tack för dina ögon som såg mig själv ibland bättre än jag ens såg mig själv. Tack för dina öron som lyssnade när jag ville berätta något för dig. Tack för alla de stunder du fanns där för mig. Tack för hoppet du gav mig när mitt liv var som tyngst. Tack för att du bar mig och tack för att jag fick bära dig genom ett långt liv.

Jag saknar dig så mycket. Jag lever vidare. Jag fyller mina dagar med nya saker. Dagar är som dagar är. Ibland är där glädje. Ibland finns där det som gör ont. Du vet, jag berättar om det för dig när jag är vid din grav.

Jag tror att du vet. Du ser. Någonstans från där inte jag än själv varit, så tror jag att du ser. Från ett annat perspektiv. En annan dimension.

Jag tror att du lever i en värld så mycket friare än den där jag är.

Jag älskar dig, mamma.

Genom evigheten och för alltid.

Sann kärlek har inget slut.


Kramar/
Anna-Karin

Brev till mamma

Lördag den 15 mars 2014

Hej mamma!

Hoppas att allt är bra med dig. Att det blåser mindre där du är än här hemma hos mig. Jag blir så trött av blåsten. Precis som du brukade bli.

Fast regnet är skönt. Jag har aldrig paraply. Älskar att känna regnet i mitt hår och mot mitt ansikte. Precis som du brukade göra. Jag vet ingen som kunde komma gående så genomblöt och så leende, i regnet, som du, mamma.

Om du visste vad jag ibland önskar att du kom gående på din gata i stan när jag åker omkring där i bilen. Fortfarande går du där när helst jag vill i mitt minne. Jag minns dina rörelser. Hur din jacka såg ut. Din stickade basker. Din handväska.

Jag minns hur du alltid log när du gick där på din gata i stan. I ditt älskade Jönköping, som du brukade säga till mig. Du log mot människorna du mötte. Mot den blå himlen. Till och från affären. Särskilt mycket log du de där gångerna du kunnat hämta ut din pension och fått pengar att köpa lite extra god mat och små överraskningar till mig eller dina barnbarn.

Jag trampar vidare på livets stig. Och som du vet alltför väl, så är den ibland lätt att vandra på och ibland lite tyngre. Fast jag trampar på hur som helst. Jag lär mig nya saker om mig själv. Får nya tankar om livet och människorna. Tänker ofta att jag skulle velat dela de tankarna med dig. Och höra hur du tänkte. Samtala med dig som vi brukade göra.

Jag tänker ofta på vilken människa du var, mamma. Så självständig och stark du var. Modig. Du var inte en död fisk som följde strömmen. Du gick din egen väg. Gjorde tvärt emot det alla andra gjorde. Vågade säga din mening. Protestera när du blev orättvist behandlad. Säga ifrån när människor försökte trycka ner dig. Bryta upp och våga nytt. Gång på gång. Du fantiserade och kunde drömma och leka och skämta ända in i döden.

Tack, mamma, för att du gick före mig på jorden och visade mig hur stark en människa kan vara. Det bär mig när jag känner mig trött och svag.

Tack för alla de gånger som jag fick gå bredvid dig.

Det är tomt utan dina samtal. Det är tyst som i graven. Ibland.

Fast inuti mig pratar jag med dig ofta fortfarande. Ibland.

Frågar dig och hör dig svara mig. Jag minns din röst. Eller så är den verkligen där och svarar mig.

Jag viskade till dig i ditt öra då för idag exakt två år sedan, den allra sista gången. När jag valt ut de kläder du skulle bära i din kista. Sjungit "Tryggare kan ingen vara" för dig en sista gång där på äldreboendet, där du låg så vacker i sängen med ditt silvriga mjukt lockiga hår som flöt ut över kudden och dina ögonlock slutna för alltid. När jag pussat din panna till avsked. När jag följt de sista stilla stunderna av din stund på jorden. Så nära tätt intill dig. Med min hand i din. Som jag nu fick släppa.

"Vi ses, mamma", viskade jag.

Så vill jag tro.


Kramar från din dotter Anna-Karin


P.S. Jag älskar dig. Nu och för alltid.

#Blogg100 - Dag 16

Att dö

Att dö ...

Är att
följa
flocken.

Att följa flocken ...

Är att dö.

(Anna-Karin)



De här orden vaknade jag med i mitt huvud i morse.

Vad tänker du när du läser det jag skrivit?

Lönnarna och evigheten

Det var sommar och sol och mamma och jag hjälptes åt att duka långbord under den stora lönnen i trädgården. Den fina duken la vi på. Alla stolar som fanns i lägenheten plockades ut i trädgården. En lika personlig samling stolar som människorna som skulle sitta på dem. Gamla och nya. Svarta och vita. Och röda och bruna. Varenda stol mamma ägde gick åt.

Mamma tyckte om att bjuda på kaffekalas under lönnen. Det var grannar och ibland släktingar. Ibland ett litet kaffekalas med mig, lillebror och min kille. Kaffekalas var billigt. Den sortens kalas som mamma hade råd med. Kakorna och bullarna goda. Ibland fanns där tårta, ibland inte.

Under lönnens trygga gröna skuggiga tak som täckte alla som satt under det, var det prat och skratt blandat med fågelkvitter.

Varma sommarkvällar när det blivit tyst och stilla och solen sänkte sig och sände rosaskimrande strålar genom lönnens lövverk, dök den lille igelkotten upp intill stenen under lönnen. Den var törstig och nosade sig fram till platsen där vi ställde ut mat och vatten till den. Vem vet, kanske nosade den också upp kaksmulorna som låg i gräset efter kalaset på sin väg fram till stenen.

Lönnen och området under och omkring den var ett hem och gav mat åt så många. Inte bara människor. Utan också åt fåglarna. Mamma matade fåglarna året om. De var hennes och också mina älskade vänner. Som tack för maten fick vi njuta av deras skönhet och deras sång, sommar som vinter.

Jag minns nötväckan som blev så tam att den brukade möta min mamma när hon gick uppför backen mot huset där vi bodde efter att hon arbetat på fabriken. Så fort mamma kom in, hämtade hon fågelmat och gick ut och fyllde fågelbordet.

Jag minns domherren som flög in i köksfönstret. Mamma som skyndade sig ut. Tog upp den lille domherren i sina varma händer och höll den där tills den blivit så vaken igen att den flög iväg genom luften. Min lillebror tog kort på domherren omsluten av mammas händer.

Mamma antecknade alla fåglarna som besökte fågelbordet utanför vårt köksfönster. Blåmes, talgoxe, nötväcka, hackspett, pilfink, koltrast. Och många fler. Jag gav henne en bok om fåglar i present. Vi läste och lärde oss om de olika fåglarna tillsammans. De var kanske våra allra närmsta grannar och vänner då. Och så igelkotten förstås.

Lönnen var gammal och stor. Många löv hade den. Som föll ned på hösten och blåste runt. Inte bara i trädgården som hörde till huset där vi bodde i en lägenhet. Utan också till grannträdgårdarna. Det var inte alla grannar som uppskattade de inblåsta lönnlöven. Mamma orkade inte alltid räfsa ihop alla löven. Lillebror och jag hjälptes åt ibland. Ibland fick vi hjälp från någon annan.

En gång var grannen så arg för alla lönnlöven som hamnat i hans trädgård att han gick in och räfsade upp alla löven. Också de som var i trädgården som vi hyrde. Jag och mamma stod i köksfönstret och skrattade när vi fick se det. För oss var det svårt att förstå hur man kunde bli så arg för nedfallna lönnlöv. Vi hade ett annat perspektiv på livet. Det fanns det som var så mycket värre, tyckte vi.

Den kärlek vi kände för lönnen var utan gräns. Gränslös. Villkorslös. Heta sommardagar la jag mig på en filt under lönnen och åt vattenmelon i stora klyftor. Där satt jag med mina kompisar och pratade. Där låg jag på rygg och fantiserade om den ljuva framtid som väntade mig. Och njöt av att ha ett hem igen där jag, mamma och lillebror var tillsammans.

När inte lägenheten räckte till för ett kalas så fanns lönnen där. Utrymmet under lönnen var också näst intill gränslöst. Där fanns alltid plats för en gäst till. Det var högt i tak. Samtalen under den handlade om allt från vädret till samtal kring liv och död. Om människan.

På min bröllopsdag fick jag och min man en tavla av min mamma. Hon hade bett en släkting måla den åt henne. Fast det var mamma som haft tankar om motivet på tavlan. På tavlan fanns lönnen i vår trädgård full med fåglar. Jag, min man och lillebror sitter kring bordet. Mamma häller upp kaffe åt oss. Under lönnen vid stenen, är den lilla igelkotten. 

En dag blev min mamma uppsagd. Släktingarna skulle sälja huset med lägenheten som mamma hyrde. Hon blev erbjuden en annan lägenhet. En mindre. Med en trädgård full av vackra gamla äppelträd. Men ingen lönn. Inte heller något stort gammalt körsbärsträd som när det blommade stod som en vit brud i vår trädgård och nästan trängde in genom vårt köksfönster med den söta doften från alla sina blommor.

Mamma var fullkomligt förtvivlad efter uppsägningen. Hon ringde till mig och grät många gånger. Hon var arg. Hon ville inte flytta från hemmet hon skapat för sig och oss. Inte behöva flytta ofrivilligt en gång till i sitt liv. Jag och min lillebror hade redan flyttat från lägenheten. Fast mamma kände att hon hade skapat ett hem igen. Något för oss att komma hem till och hälsa på henne ibland. Och när inte vi var där hade hon alla sina fåglar. Och igelkotten. Grannarna som var hennes vänner.

Jag kände sorg. Jag förstod mammas skäl till att inte vilja tvingas flytta en gång till. Hon hade skött sin hyra som hon skulle. Det var svårt att förstå anledningen till att hon var uppsagd. Mer än att det måste handla om lönsamhet på något sätt. Inte för oss. Men för någon annan.

Mamma vägrade att flytta till den erbjudna mindre lägenheten. Ungefär samtidigt som det här hände, fick jag jobb i Jönköping. Jag och min man letade efter hus. Vi tittade på flera olika hus i olika områden, fast där var inget som riktigt passade oss.

En dag fick vi tips om ett hus söder om Jönköping. Vi åkte dit på visning. När jag klev in i huset kunde jag se rakt genom hallen och det stora vardagsrummet ut i trädgården. Mitt hjärta bultade hårt när jag fick se att där stod en stor lönn i trädgården. Mitt i fönstret såg jag lönnen. Jag föll platt till marken för huset. Som förälskad och knockad fullständigt.

Vi köpte det. Flyttade in. Jag drömde drömmar om att samla de människor jag älskade under skogslönnen. Duka till kalas där. Kanske skulle det nya huset och trädgården till och med kunna bli en så neutral plats att min pappa och mamma skulle kunna mötas där som vänner? Försonas? Under lönnen. Jag drömde drömmar.

Jag frågade mamma om hon kunde tänka sig att flytta till Jönköping. För att slippa tvångsflytten hon var på väg att hamna i. Det kunde mamma. Hon ville hellre flytta av fri vilja än av tvång. Det är skillnad. Fast kanske förstår inte den det som aldrig upplevt hur det är att tvingas flytta utan att vilja det själv. Inte bara en gång. Utan gång på gång. Kanske behöver man själv ha upplevt det för att verkligen kunna förstå hur det känns?

Efter många telefonsamtal till olika hyresvärdar, fick mamma en vacker lägenhet med gammaldags höga fönster i ett av Jönköpings mysigaste kvarter. Visserligen endast ett rum och kök. Men en så vacker lägenhet! Från köksfönstret kunde mamma se ett stort gammalt päronträd mitt på gården.

Jag, lillebror och min man hjälpte mamma att flytta till Jönköping. Det var den 1 april för snart 25 år sedan. När vi nästan var klara, hörde vi i radion att alla människor i Forsheda uppmanades att hålla sig inomhus. Det var en brand i gummifabriken i det lilla samhället. Först skojade vi om att det var ett aprilskämt. Men det var det inte.

Vi pratade snabbt om hur vi skulle göra. Vi ville inte bli sittande i den tomma lägenheten och vänta på att branden skulle gå över. I stället skyndade vi oss med det allra sista. Slängde in kartongerna i bilen. Packade in oss själva där och for iväg.

Vi skrattade högt tillsammans i bilen när vi lämnade samhället som just då sveptes in av en tjock, illaluktande, gråaktig rök. Mamma tyckte att det kändes mycket bra att lämna sitt hem just så den sista gången. Skrattande. Lämna något illaluktande, giftigt och smutsigt, för något nytt och friskt. Det var lättare att lämna så. Lättare ... så länge tankarna höll sig borta från lönnen och alla fåglarna och den lille igelkotten som var kvar. Fast kanske flög fåglarna också sin väg den dagen min mamma flyttade och slutade mata dem? Jag tror det.

Under skogslönnen hemma hos mig dukade jag till kalas många gånger. Små kalas. Stora kalas. Dockkalas med mina ungar och deras kompisar. Jag kände stor lycka när jag genom fönstret kunde se min lillebror, mamma, min man och våra barn sitta där ute under lönnen. Fast min pappa kom aldrig. Vissa drömmar är tillräckliga som de drömmar de är. Viss längtan förblir evig längtan.

Jag minns den där försommardagen den första försommaren efter att min mamma dött. När jag var vid hennes gravplats innan gravstenen kommit på plats. Den där gången som jag fick se något som stack upp precis bakom det svarta korset med mammas namn på. Framför häcken som var en grön vägg bakom mammas gravplats. Den där bruna, smala, lilla pinnen med lönnknoppar på ... Det var inte möjligt. En liten, liten lönn precis bakom min mammas kors. Jag kände på den med mina händer. Tog kort på den. Tittade noga efter. Jo, det såg ut som lönnknoppar.

Nästa soliga dag som jag besökte mammas grav hade den lilla lönnen slagit ut sina knoppar. Bakom det svarta korset med mammas namn på stod en liten baby-lönn i all sin prakt. De vackra lönnlöven skuggade lätt korset som mamma vilade under. Från den stora almen och den lilla sjön strax intill, sjöng fåglarna öronbedövande för min själ i tung sorg och saknad. Tårar föll stilla på mina kinder ner i den mörka jorden till mamma.

Utanför mitt fönster står en gammal lönn. Den blir äldre för varje år precis som jag själv. Den berättar för mig om att vad som än händer, vad som än sker. Vad än jag får lämna, vart jag än hamnar i mitt liv. Också den dagen jag lämnar detta liv, så kommer någon gång. Någonstans. En liten lönn-näsa att landa. Så ett litet frö. Som ska slå rot och växa sig större för varje dag på denna jord. Bli ett stort träd där människor kan vila i skuggan från löven. Bjuda på kaffekalas med tårta. Ligga på en filt och titta på molnen och den blå himlen genom lövverket.

Vad som än sker ...

Går det alltid att hitta en lönn.

Till tröst.

Utanför mitt fönster står en gammal lönn.

Den påminner mig om evigheten.

När det blir vår ska jag packa en korg. Lägga en blommig filt i den. Fylla en termos med kaffe. Ta med en liten plåtburk med bullar och kakor. Gå till kyrkogården och sätta mig där vid mammas grav. Ha kaffekalas vid den lilla lönnen under almen. Till fågelsång och lövens sus. Se ut över den glittrande sjön. Lyfta blicken mot den blå himlen och titta på molnen. Prata med mamma om vädret en stund. Om gamla minnen. Berätta hur jag har det nu. Och drömma nya drömmar.

Begravning

Fredagen den 8 november begravdes min moster Karin som blev 89 år.

Det var en så vacker högtid. Solen lyste in genom kyrkfönstren strax innan begravningsgudstjänsten började. Mycket sång och musik och vackra minnesord.

Mosters grav ramades in av de allra vackraste blommor. I bakgrunden de kala, svarta trädgrenarna mot novemberhimlen där lite ljusblått syntes ibland. Det fick mig att känna som att mosters trädgård med alla hennes blommor var där och omslöt henne i tacksamhet. Det kändes kärleksfullt och tryggt.

Det kändes för mig som att mosters ande svävade över oss alla som var med på minnesstunden efteråt. Som att det var moster som bjudit in oss alla på kalas. Samma varma stämning och gemenskap som jag minns från fester och kalas hemma hos henne en gång.  Människor i olika åldrar. Från de yngsta till de äldsta. Generationsmöte.

Så lever vi på något sätt vidare genom varandra. De som en gång var. De som nu är. Och de som en gång skall komma.

Jag mötte släktingar och vänner som jag inte sett eller talat med på länge. Det kändes bra mitt i sorgen och saknaden som också var där. Det tröstar att ha andra människor omkring sig. Alldeles särskilt när någon människa har dött. Vi människor behöver varandra.

"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig." 

(Jacques Werup)

 

Fint på mammas grav

Idag gjorde jag fint på mammas grav. Solen sken.

Nu lyser ljuset för mamma hela helgen.

Köpt gravdekoration

Jag köpte en krans av granris med grankottar och rönnbär idag. Den ska jag lägga på mammas grav nu till Allhelgonahelgen.

Grankottarna påminde mig om hur mamma brukade berätta för mig när jag var liten om hur hon, när hon var liten, brukade göra kor och grisar av kottarna och leka lagård i skogen med dem. Sedan brukade jag springa iväg till skogen. Samla kottar. Göra kor och grisar och leka lagård jag också.

Saknaden sprängde i bröstet på mig när jag försökte hitta en gravdekoration som kändes rätt för mig. Antingen var de för stora eller för små.

Helst av allt ville den lilla där inuti mig köpa något helt annat till min mamma där i blomsteraffären.

Kanske en vacker krukväxt och åka hem med den till mamma och sitta där en stund och prata och dricka kaffe tillsammans med henne. Eller kanske en liten julängel eller en söt liten tomte som det fanns alldeles fullt av nu på Plantagen.

Jag hade velat överraska henne med något. Få se henne bli så där glad i ögonen och höra henne skratta.

Fast verkligheten kom ifatt mig.

Någonting blir aldrig mer som det en gång var.

Till minne av moster

 

Min mammas näst äldsta syster dog igår. Hon blev 89 år. Jag skulle hälsat på henne idag med lilla Mimmi. Funderade igår över vilken blomma jag skulle köpa till henne. Någon som luktade gott, tänkte jag. Nu är det för sent att ge moster en blomma i hennes levande händer.

Det var till moster som jag gick mitt allra första ärende i hela mitt liv. Jag var fyra år och min mamma skickade mig med en duk i en korg som jag skulle ge till moster. Vi bodde på samma gata. I olika hus i varsin ände av gatan.

Jag minns hur långt det kändes att gå till moster då. Hur en bygata kändes som att gå hundra mil när man är fyra år. Min mamma och jag vinkade åt varandra när jag gick iväg ensam. Och mamma väntade på mig där på gatan när jag kom tillbaka.

Jag älskade att gå på kalas hos moster. Hon hade ofta kakkalas. Först fick de vuxna ta kaffe och kakor. Sen var det jag och alla andra barns tur. Jag minns hur vackert upplagda alla kakorna låg där på faten på bordet i mosters kök. Bordet med den manglade duken. Där var bullar och ibland hembakta wienerbröd. Schackrutor och andra mördegskakor. Sockerkaka. Vackert dekorerade tårtor.

Fast den kakan som jag älskade allra mest av mosters kakor var Regnbågskakan. Om det var för det vackra namnet eller för hur vacker den såg ut där på bordet eller för smakens skull, det vet jag inte säkert. Kanske var det för alltihop tillsammans.

Regnbågskakan var en sockerkaka, en ljus och en mörk, med olika lager av färgad smörkräm. Först en ljus sockerkaka. Rosaröd smörkräm. Mörk sockerkaka. Grön smörkräm. Och så vidare. 6-8 olika lager om jag minns rätt.

Man fick vara snabb om man ville äta mer än en regnsbågskakeskiva. För den hade strykande åtgång.

Moster tyckte mycket om att baka kakor, tårtor och att laga mat. Hon älskade blommor och sin trädgård. Uterummet var fullt av pelargoner på somrarna. De breda rabatterna fulla av olika blommor och buskar. På husväggen klättrade den vackra milt rosa rosen som doftade så gott. År efter år efter år lika vacker att mötas av när man kom på besök.

Det var hemma hos min moster, på den lilla balkongen utanför hennes TV-rum, som jag fick en kyss för allra första gången i mitt liv. Den där stjärnklara natten som är ett särskilt starkt minne i mitt liv. Fast det tror jag aldrig att jag berättade om för min moster. Jag var 14 år och han var 19 och jag var så förälskad som man bara kan bli när man är 14 år.

När jag tänker på moster hör jag hennes glada skratt. Det kommer att leva vidare i mitt hjärta så länge jag lever. Jag kommer att minnas alla de goda dofterna och värmen från hennes kök. Den vackra regnbågskakan. Hennes kylskåp som var som tapetserat med foton på barn, barnbarn och djur. Där fanns plats också för bilder på mina ungar. Ofta när jag hälsade på hos moster möttes jag av Dan Anderssons vackra musik och texter. Eller fågelkvitter från hennes lilla burfågel. Moster hade under sitt liv en vit dvärgpudel och en långhårig tax som jag lekte med och klappade när jag var där. När min egen familj kraschade och splittrades, tog moster under en tid hand om min lilla fina mops Casanova och letade upp ett bra nytt hem till honom.

Jag kommer att minnas underbara midsommaraftnar på torpet som moster och morbror hade i många år. Det lilla röda torpet mitt ute i skogen. Jag kommer att minnas känslan att ta sig fram på den lilla smala grusvägen mellan stora fält av meterhöga lupiner i alla regnbågens färger.

Jag kommer att minnas den glada stämningen kring bordet i det lilla torpet. Skratten, dansen och lekarna kring midsommarstången efteråt.

Ibland kom moster på besök till mig och min mamma i Vätterbygden. Jag minns att hon tyckte att kärleksörten som blommade i min trädgård var så vacker, att den hade en annan färg än kärleksörten hon hade hemma hos sig. Hon fick med sig en stor bukett hem från mig.

En annan gång var vi i Rosariet tillsammans och tittade på rosorna och alla de andra blommorna där. Vi hade med en picknickkorg. Min äldsta dotter var fyra år och dansade i grusgångarna mellan rosorna. I det lilla vita lusthuset plockade vi upp kaffe, saft, bullar och kakor från picknickkorgen och fikade och vilade oss i skuggan där.

Jag kommer att minnas mosters stora 80-årskalas mitt i sommaren med ett dukat långbord ute i hennes blommande trädgård. Pratet, skratten och alla människorna där.

När min mamma var döende var det moster jag höll mest kontakt med. Hon tröstade  mig, berättade sådant om min egen mamma som jag inte själv visste. Om den tiden innan jag själv var född.

När någon äldre nära släkting och människa går bort är det som att en del av ens egen historia raderas ut. Det finns inte så många kvar att fråga längre, fråga om det som var en gång. Det känns som att man själv, åtminstone för en stund, blir gammal, "den äldste". Fast att man när man tänker efter lite närmre kan ha nästan halva sitt liv kvar att leva.

Jag skulle kunna skriva ner så många minnen från min moster. Kanske skriver jag ner flera här så småningom. En människa som har fått leva i 89 år lämnar många minnen efter sig.

På 1 1/2 år har min mamma, min mammas äldsta och näst äldsta syster dött. Det känns inuti mig. Det blir tomt. Jag känner mig vilsen i ett nytt landskap som växer fram.

Livet är förändring. Det är liv som möter död. Sorg som möter glädje. Då som möter nu. Att leva är en hisnande berg- och dalbana känslomässigt. Att våga möta alla mina känslor i livets berg- och dalbana är för mig att våga vara en levande människa.

Tack, moster, för alla skivor regnbågskaka som du bjöd mig på. Tack för alla stunder med glada skratt och möten med människor i olika åldrar hemma hos dig. Tack för hur du tröstade och stöttade mig när min mamma var döende.

Till en stad vi är på vandring.

Dit där inga rosor dör.

Tack för allt, kära moster.

Vila i frid.

Visst blev det bättre med tiden

Det är bra att ha olika perspektiv i livet. Tidsperspektiv, till exempel. Min äldsta dotter börjar sitt nya jobb idag. Hon gick upp klockan halv fem i morse för att komma med tåget.

Hon letar efter lägenhet i Värnamo. Jag önskar att hon snart ska hitta en ledig med lagom dyr hyra.

Idag, märkligt nog samma dag som min äldsta dotter börjar sitt första jobb som färdigutbildad bibliotekarie, skulle min mamma ha fyllt 87 år. Jag ska gå till kyrkogården idag och sätta en bukett rosor på hennes grav. Och berätta för henne, där hon ligger nere i jorden, om att hennes barnbarn börjar jobba på bibliotek idag. Jag kan tänka mig att hon ler varmt av lycka djupt där nere då, i den mörka jorden, mamma. Jag kan tänka mig hur hennes ögon skulle lysa av stolthet över sitt älskade barnbarn som hon så ofta läste sagor för.

När min mamma var tonåring drömde hon om att bli fotograf. Min morfar fotograferade mycket. Han åkte runt och tog kort på människor. Både döda och levande, för så gjorde man på den tiden. Morfar fick betalt för att han fotograferade människor. En extra inkomst till den låga industrilön som han hade. Min mamma fick hjälpa honom att framkalla bilder i hans lilla ateljé där hemma. Hon tyckte mycket om att framkalla foton.

Mamma var så bra på att framkalla att hon blev erbjuden en anställning i Värnamo i en fotoateljé. Fast lönen hon blev erbjuden var så låg att hon hade inte råd att hyra sig ett inackorderingsrum i Värnamo utan tackade nej till jobbet. Började jobba på fabrik i stället. Tillverka krigsdetaljer. För detta hände sig under den tid då det var ett andra världskrig.

Min mamma fick ångestattacker i fabriksmiljön. Arbetade ändå så flitigt att hon förstörde ackordet för de andra anställda. Vilket ledde till att hon blev populär hos chefen fast mindre populär bland arbetskamraterna.

Så fort det var rast gick min mamma ut från den mörka, instängda fabriken med alla tunga lukter från metaller och gud vet vad. Från alla tankar på kriget och hennes fästman som var inkallad vid gränsen mot Norge.

Hon gick ut och promenerade i naturen.

Andades.

Visst har det blivit bättre i Sverige sedan den tiden.

Vilket inte hindrar alls att vi ska fortsätta att skapa ett så bra samhälle som möjligt för människan.

Idag känner jag stor glädje och stolthet över att min äldsta dotter får jobba med det hon älskar i en miljö som fått hennes ögon att tindra som stjärnor ända sedan hon var liten.

Idag känner jag saknad och sorg över att min mamma är död. Och jag känner tacksamhet över alla de år som jag fick ha henne som min världens bästa, mest älskade, klokaste, mest känslosamma och roligaste mamma.

De hoppfulla och de som inte orkar längre

 

Jag sitter i väntrummet i den långa korridoren till sjukgymnastiken på sjukhuset och människor passerar förbi nära mig. Någon haltar. Någon går med kryckor. Någon är gammal och hopsjunken. Någon är mycket ung, går med dropp och är anorektiskt mager och insjunken.

Det är kämpar som passerar förbi mig. Så nära intill att jag kan nudda dem om jag vill. Fast det gör jag inte. Ibland söker jag deras ögon. Ibland ler vi mot varandra.

De är kämpare. Människor som vill leva. Bli bättre. Bli friska.

"Jag har haft ont i magen och diarré idag och ska vara i bassängen på sjukgymnastik klockan tio", hör jag en kämpe säga till en vårdpersonal.

"Då tycker jag att du ska åka hem igen och vila", får kämpen till svar. "Man får inte vara i bassängen när man har diarré".

Kämpen vänder om och ser besviken ut. Ledsen.

Kämpare ... eller kanske mera de hoppfulla? De människor som fortfarande hoppas på något. Att där finns hjälp mot smärtan de bär på. Att de hoppas på att bli bättre eller till och med bra. Kanske kämpar de för sin egen skull. Eller kanske för att där finns någon annan som de älskar och som ger dem kraft att kämpa? Fast att livet gör så ont.

Ändå allt detta lidande som passerar förbi mig. Det gör ont i mig.

Jag känner en stor fråga inifrån mig själv; vad är det som får oss människor att vilja fortsätta? Att vilja kämpa? Att hoppas? Trots sjukdom, smärta, trasighet, ålderdom? Vad är det som får oss människor att vilja leva?

Är det rädslan för att dö? För det okända i döden.

Eller är det glädjen i att, trots allt, oavsett vad, ändå leva?


En ung människa har dött. Han tog sitt liv.

Vad är det som får en människa att välja livet? Eller döden?

Är det när hoppet släcks i oss som döden känns som ett bättre val än livet?

Därute faller ett rödgrönt löv från skogslönnen. En stund på jorden var det en knopp, en utsprucken knopp, ett löv som grönskade, så småningom färgades i rött och grönt, sedan stilla släppte taget om grenen. Föll till marken. Blev liggande där alldeles ensam i gräset. Förmultnade.

Blev en dag till jord där ett litet frö landade och började gro. Växte sig större ... blev till knopp.

Solen väckte knoppen till en tusensköna i min gräsmatta. En tusensköna ... som spred sig och blev till tusen tusenskönor i min sköna gröna mjuka gräsmatta.

Allt hör samman.

Döden och livet. 

Natten och dagen.

Mörker och ljus.

Och det var den dagen jag miste mitt hopp jag rasade samman.

Och det var den dagen jag fann något att hoppas på som jag orkade lyfta blicken mot den blå himlen och, kisande, möta ljuset igen.