Ibland ställs världen upp och ned. I morse gjorde den det för mig.
Jag öppnade min mail. Där fanns ett mail med frågan om jag hade lust att ställa upp för en intervju. Frågan kom från en man jag jobbade tillsammans med i Svenska Kyrkan när jag jobbade ideellt där i cirka två år under min sjukskrivning.
Vägen dit och vägen därifrån till där jag är idag är så märklig, så omtumlande att jag inte kunde låta bli att skratta högt när jag läst mailet. Jag skrattade över hur det kan bli här i livet. Jag skrattade över hur man kan ge sig in på olika stigar utan att veta vart de ska leda. Jag skrattade över att jag tagit mig dit där jag är idag. Därför att jag minns smärtan fortfarande från när jag började jobba ideeellt den gången.
Jag minns smärtan och jag minns mitt tappade självförtroende, min känsla av värdelöshet. Jag minns min längtan efter att höra till någonstans. Jag minns min längtan efter att komma in i en gemenskap med andra människor. Jag minns min längtan efter att få ha andra människor att fika tillsammans med, att småprata med. Jag minns min dröm om att kanske, kanske kunna få en anställning. Jag skulle ju nästan inte kosta något alls att anställa, som man sa till mig på Försäkringskassan. Jag var ju nästan helt gratis.
Efter två års ideellt arbete till 25 % inom Svenska Kyrkan, som jag egentligen var förbjuden att göra för Försäkringskassan, men som jag gick emot och struntade i att lyda, hade jag under ett års tid bland annat fått ansvara för Kyrkobladet. Jag hade fått tillräckligt med självförtroende att känna att jag klarade att jobba 25 %. Jag klarade ett riktigt arbete på 25 %. Man ville gärna ha kvar mig i kyrkan där jag jobbade, men man förklarade att man hade tyvärr ingen möjlighet att anställa mig. Trots att jag var nästan gratis.
Där fattade jag mitt beslut. Mitt hjärta sa mig, att om jag nu klarade att arbeta 25 % på "riktigt", som vilken annan människa som helst, då skulle jag också ha betalt för det jag gjorde. Jag valde att lämna det ideella arbetet.
Jag kan minnas alldeles tydligt min känsla när jag går hem från kyrkan den där sista dagen som ideellt arbetande. Jag minns tyngden i mitt bröst. Jag hade hoppats så på att hitta en plats för mig, men det sprack också den här gången. Jag minns undran i mitt bröst, "vad skulle hända nu?", "vad skulle jag nu hitta på?". Jag minns fruktan i mig själv, fruktan för att vara så mycket ensam hemma igen, fruktan inför känslan av utanförskap som jag levt med så länge nu och visste hur smärtsam den känslan var.
Ett halvår levde jag i en känsla av tomhet. Sedan hittade jag en liten notis i lokalpressen om ett projekt som Försäkringskassan hade, där det fanns möjiighet att få arbetsträna. Jag lyfte telefonluren, ringde min handläggare. Han kände inte till projektet. Han återkom några veckor senare när han hittat det. Ett par månader senare fick jag klartecken om att få lov att vara med i det.
Den dagen jag ska börja i projektet och är på väg till mötet på AF, möter jag en f d jobbarkompis som berättar att han har eget företag sedan tio år tillbaka där han ger ut tidningar. Vi har inte sett varandra på 15 år. Jag berättar om min blogg och ger honom ett av mina splitter nya visitkort jag skaffat mig på en impuls. Visitkort där det står "Bloggare" under mitt namn. Sedan går jag till mötet på AF. Samma eftermiddag får jag en kommentar i min blogg från min f d jobbarkompis. Han vill att jag kontaktar honom. Två-tre veckor senare har jag en praktikplats hos honom.
Jag praktiserar på företaget ett år så som jag får lov till i Försäkringskassans projekt. Jag hoppas igen på att få bli anställd. Men tyvärr. Företaget är litet, de har inte möjlighet att anställa mig. Trots att jag är "nästan gratis". Men det finns jobb till mig, de behöver någon som skriver.
I den stunden känner jag en kraft i mig själv, jag bestämmer mig för att förverkliga en dröm som jag burit på i nästan 20 års tid. Att starta eget som frilansjournalist. Jag startar Skrivklådan hösten 2010. Resten vet ni som följer min blogg.
Nu är det alltså plötsligt jag som ska bli intervjuad och fotograferad. I Kyrkobladet som jag höll i ideellt under ett års tid och samtidigt drömde om att få en anställning.
Jag funderar en stund; var skulle jag varit idag om jag valt att stanna kvar i det ideella arbetet? Hur skulle jag mått inuti mig? Det får jag aldrig veta. Men jag är väldigt glad att jag valde att lämna det den gången. Att jag valde att följa rösten från mitt hjärta även om det just då kändes som att jag gick mot en enda stor tomhet.
Det är i tomheten det händer, det är där saker föds. Var inte rädd. Det finns ett hopp i tomheten. Det finns en mening i att våga gå in där det känns tomt. Där hittar jag vägen till nya mål i mitt liv. Tack, tomheten, för att du finns.
