Påskliljor

På min födelsedag gjorde vi en liten utflykt till bland annat Rosariet i Jönköping. Inga rosor där än. Men istället bland mycket annat vackert en så lång rabatt alldeles full av gula påskliljor! Kändes kilometerlång, men jag har inte mätt den. Mer än med mina ögon. Hur som helst påminde rabatten mig om när min mamma berättade om när hon fött mig. Läkarna hade sagt att hon aldrig skulle få barn. Hon hade varit så svårt sjuk. Dödligt sjuk. Men något hände så läkarna fick fel. Det som hände var jag. Efter åtta års längtan efter ett barn föddes jag den 21 april 1959.

"Och när jag tittade ut genom fönstret, sa min mamma, strålade solen från en klarblå himmel. Längs med lasarettets husvägg på Värnamo BB blommade alldeles fullt av påskliljor. I vår trädgård hissade din nyblivna stolta pappa flaggan." Berättade mamma. Hon log.

Det är lite speciellt att känna att jag föddes som ett mirakel. Den som inte skulle kunna bli till. Så det är inte alltid läkare har rätt. Tack och lov finns det, ibland, mirakel.

 

/Anna-Karin

Visa mindre

Skolmatsalen och allas rätt till lugn och ro vid maten

När jag var liten och gick i skolan åt vi lunch i en särskild faluröd byggnad en bit från skolan. Först trängdes vi i ett fyrkantigt rum innan vi fick gå in i matsalen. Jag var en av de minsta i min klass. Jag minns att jag mådde dåligt i trängseln eftersom mitt huvud kanske var i höjd med andras armhålor och jag inte kunde se mig omkring. Jag fick en kvävningskänsla, kanske lätt panik.

Sedan fick vi gå in i matsalen och ställa oss i kö där. Man skulle vara tyst och stilla och det var man för respekten för de vuxna var så stor. Maten portionerades ut av mattanterna. Eftersom jag var så liten till växten, tyckte mattanterna att jag skulle äta extra mycket så de la upp väldigt stora portioner till mig, fast att jag sa till dem att jag inte ville ha så mycket som de la upp på min tallrik.

Vi satt vid långbord. Läraren satt vid änden av bordet. Han läste bordsbön tillsammans med oss innan vi fick börja äta. Jag har alltid ätit långsamt vilket ju ska vara bra att göra. Vi fick inte prata under tiden vi åt. Jag åt fokuserat. Fast all den där maten på tallriken, hur i hela friden skulle jag få i mig den?

De andra barnen började bli klara och fick gå iväg en efter en tillbaka till skolan. Där blev färre och färre barn i matsalen. Jag räckte upp handen, mattanten kom fram till mig och jag frågade om jag fick gå från bordet eftersom jag kände mig mätt. "Nej, du ska äta upp din mat", sa hon till mig. Jag tryckte ner bit efter bit fast att jag redan ätit mig proppmätt.

Nu var jag helt ensam i matsalen med mattanterna. Alla de andra barnen hade fått gå eftersom de ätit upp. Varje gång jag rörde mina bestick ekade det i matsalen. Mina skor skrapade otålig mot golvet. Till sist, suck ... fick jag äntligen ner den sista tuggan. Jag lämnade min bricka där jag skulle lämna den. Sprang till skolan för att inte komma för sent till nästa lektion.

Jag tänker på det någon gång ibland, som vuxen, hur tokigt man kunde bli behandlad som barn. Hur respektlöst det var att inte själv få känna efter hur mycket mat man behövde för att bli mätt. Hur fel det var att tvinga mig att sitta kvar tills jag var helt ensam och så sen att jag fick springa direkt efter maten för att komma till skolan i tid. Hur tänkte man, kan jag undra?

Allt var verkligen inte bättre förr.

Inspiration till den här texten fick jag idag när jag läste om äldre som börjat må och äta bättre sedan man skapat mer lugn och ro och trivsel kring måltiderna på ett äldreboende. Så skulle vara självklart för alla människor, barn som gamla, oavsett ålder eller livssituation, att få ha det i sina liv, tycker jag.

Vi kan förändra. Om vi vill.

Pepparkaksminnen

Årets pepparkakor hos mig är färdigköpta. Jag äter många så jag blir riktigt snäll.

I år har jag inte bakat en enda pepparkaka. Jag köper färdiga. Fast de hembakade är de allra godaste. Jag tycker att pepparkakor ska vara tunna och knapriga och gärna lite brända också.

Förr om åren bakade jag alltid pepparkakor till jul. Jag gjorde degen själv. Sen fick jag två små gulliga döttrar från någonstans som jag fortfarande inte riktigt förstår varifrån, som hjälpte mig att baka.

Nja, i början åt de mest av degen. Sen fick de ont i magen.

Det var en av de mest lyckliga tiderna i mitt liv så här långt. När jag stod där vid arbetsbänken med en liten knappt och en drygt meterhög dotter på var sida om mig och de hade sina egna små brödkavlar som de kavlade deg för fulla muggar med. Samtidigt som de hela tiden bad om mer och mer deg att stoppa i sina små röda munnar.

Det var nästan så att jag kände mig som en fågelmamma just i den stunden. Så som deras små munnar gapade. Vi hade så roligt,vi skrattade och var så glada, vi blev så himla mjöliga och golvet blev mjöligt och det var deg lite överallt i hela köket när pepparkaksbaket var avklarat till sist.

Sen fick jag mer och mer bråttom som heltidsarbetande småbarnsmamma. Antingen gjorde min mamma pepparkaksdegen åt oss eller så köpte jag den och nöjde mig med att baka ut pepparkakorna.

I stället för att göra egendesignade pepparkakshus som förut, köpte jag färdiga pepparkakshusmallar. Det var verkligen jätteroligt att göra pepparkakshus. Att spritsa vackra mönster av kristyr och att trycka dit non-stop på taket i många olika färger. Att göra istappar från taket av kristyr. Att placera pepparkakshuset på en bomullsklädd bricka och att sätta dit små söta tomtar som kikade ut genom pepparkakshusets fönster och som fanns runt omkring pepparkakshuset.

Sen efter jul åt vi upp pepparkakshuset. Usch så mycket damm vi måste ha fått i oss. Men det struntade vi i. Det var glada dagar, så lyckliga dagar i mitt liv verkligen. Så tacksam jag är att jag har fått uppleva det.

I år har jag köpt färdiga pepparkakor. Det var Nyåkers pepparkakor och de var förvånansvärt goda, tycker jag. Det är bra att det finns färdiga pepparkakor även om jag saknar att baka, faktiskt.

Men nästa jul, DÅ ska jag minsann baka själv igen!

I alla fall en liten, liten pepparkaksgris. Eller två.

Livet har många olika faser.

En del är gladare än andra.

En del faser är man starkare än andra.

Det viktiga är att man minns glädjestunderna och gör det man kan för sig själv de stunder som inte är så glada i livet. Och att man hittar sätt att hantera de olika faserna i livet så att man klarar de kriser som man ibland behöver gå igenom för att komma vidare som människa.

Hårfint - om torkhuvar, locktänger och annat

Här är jag fem år och sitter i torkhuven med papiljotter och väntar på att håret ska torka.

Idag la jag både julen och dotterns flytt helt åt sidan och lät min hårfrisörska i stan ta hand om mig i stället. Det är en sann njutning att få bli ompysslad och fixad i håret tycker jag.

När jag var liten var det vanligt att kvinnor gick till hårfrisörskan varje lördag för att "lägga håret", som det hette. Om jag nu minns rätt så brukade det vara lördagar som de gick dit. Där fick de vila sina trötta ben efter att ha lagat mat och städat och tvättat och tagit hand om barn och annat i ett hushåll hela veckan. Där satt de i hårsalongen med papiljotter i håret i torkhuvar och bläddrade i damtidningar. Säkert pratade man lite skvaller också under tiden som man blev fin i håret.

Tiderna förändras. Jag minns hur glad jag var när jag köpte mig mitt livs första hårfön. Sen blev det en locktång. Idag har jag en värmeborste när jag ska vara lite extra fin. Men för det mesta låter jag mitt hår självtorka nu för tiden. Det finns kardborrespolar som är skonsamma för håret. De fungerar bra för mig en vanlig vardag. Om jag nu gör något alls med håret. Eftersom jag har självfall och en lättskött frisyr behöver jag inte lägga mycket tid på att fixa mitt hår.

Min mamma hade en torkhuv i vårt hem. Ibland rullade min mamma upp mitt långa hår på papiljotter. Sedan fick jag sitta på en stol med torkhuven över mitt huvud tills håret var torrt. Och läsa damtidning. Då kände jag mig stor, minns jag. Och väldigt glad. Som de där tanterna som la håret på lördagarna.

Tänk att det var så roligt att leka vuxen när man var barn. Nu när jag är vuxen längtar jag ibland efter att leka barn, att få känna mig liten och utan ansvar och slippa fatta en massa beslut hela tiden.

Det är väl då som jag sätter mig och bloggar ibland, tänker jag.

Barnets skaparglädje i mig som väcks till liv.

20 år sedan Den Stora Snöstormen

Den där morgonen, den 17 november 1995, såg jag nästan inte alls ut genom fönstret när jag gick in i köket från sovrummet. Fönstren var täcka av stora snöflingor. Snön yrde. Strömmen hade gått. Det var iskallt i huset.

Jag hade nyss börjat ett nytt jobb. Kände att jag ville till jobbet. Dels för att jag var nyanställd. Men också för att det säkert var varmare där än hemma i huset, tänkte jag. Och säkert var det varmare för våra barn på dagis och förskola än i ett hus där strömmen gått och både snön och nordanvinden ven om knuten.

Vi gjorde oss i ordning för dagis, skola och jobb. Pulsade i djup nysnö fram till bilen och satte oss i den. Backade med bilen och upptäckte snart att det var omöjligt att komma loss ur snön.

Vi ändrade oss och bestämde oss för att gå in igen och stanna hemma i stället. Då har låset i ytterdörren frusit igen. Tillbaka till bilen och där satt vi och visste först inte vad vi skulle göra. Men kände att vi inte hade något annat val än att försöka komma iväg med bilen. In mot stan.

Precis då hörde vi hur snöplogen kom körande på vår gata. Plogen körde upp en hög kant med snö bakom vår bil ned mot gatan.

Ut och skottade bort vallen efter snöplogen. Sedan körde vi utan större problem mot dagis och förskola. Väl framme där fick vi besked om att man hade slagit ihop alla dagis och förskolor den här dagen eftersom det inte kom så många barn på grund av snön. Där var i alla fall varmt och skönt och mat. Vi lämnade barnen där och åkte vidare in mot stan.

Framme på jobbet skyndade jag mig att stämpla in. Jag skyndade mig uppför trappan till mitt arbetsrum. Telefonen ringde. Jag svarade. Det var min chef. "Är du där?", skrattade han och berättade att han ringde för att säga att han inte kunde ta sig till jobbet den här dagen på grund av snön. Fast att han bodde inne i stan och jag en mil utanför.

Några av mina arbetskamrater dök upp. Men vi var inte särskilt många den här dagen. På radion uppmanade man människor att hålla sig inomhus och att stanna hemma. Vid lunchtid gick man ut med uppmaningen att människor skulle försöka ta sig hem, för snöstormen kommer att förvärras ytterligare. Min chef ringde och sa att vi skulle ta oss därifrån, vi som var på jobbet.

Jag gav mig ut till fots i snöstormen. Min man hade bilen på sitt jobb. Det blåste så kraftigt och snöade så stora flingor att jag fick kämpa mig fram i ovädret. En meter genom den ibland mer än knähöga snön i drivor tog kraft och tid. Ibland kände jag att vinden fick fatt i mig så att jag nästan ramlade omkull. Jag såg knappt framför mig där jag gick. Allt var vitt, vitt, vitt. Jag pulsade vidare.

Efter ett tag kom jag fram till busshållplatsen. Så småningom kom det en buss. Jag fick veta att bussarna bara gick inne i stan. Inte hem till där jag bor, på grund av igensnöade vägar.

Jag bestämde mig för att hoppa av på Torpa. Pulsade i snön till min mamma. Hon bjöd mig på mat och kaffe och prat. Timmarna gick. Vi lyssnade på radion. Jag ringde min man som berättade att han kommit in i vårt hus. Han skulle ta pulkor och gå och hämta våra barn. För köra bil till förskolan var omöjligt.

Omkring klockan sju på kvällen började bussarna köra utanför stan igen. Jag lämnade min mamma. Efter en stund kom bussen som skulle köra mig hem. Det var mycket snö på vägarna och halt. Vid Skogskyrkogården körde bussen fast. En vänlig människa stannade sin bil och hjälpte busschauffören att skotta så att bussen kom loss.

Först klockan nio på kvällen var jag äntligen hemma och alla samlade i huset igen.

Strömmen var tillbaka.

Den 17 november 1995. Den Stora Snöstormen. En av de dagar som jag minns så starkt fortfarande. Och många, många med mig.

Vilka minnen har du från Den Stora Snöstormen 1995?

Novemberblommor - pelargon och novemberkaktus

 

I nyheterna är det så många tråkigheter att läsa nu för tiden att jag pausar från det till och från. Ibland behöver man fokusera på det vackra i världen för att orka som människa. Som tur är finns blommorna och naturen där för mig när annat känns tungt.

Det är 9 november. I det inglasade uterummet blommar pelargonen som att det var mitt i sommaren och sätter knoppar för fullt. Den är fantastiskt vacker att titta på. Jag älskar den milt rosa färgen. Vilken kontrast, så mycket liv mot de nakna träden där ute nu.

Jag går runt i huset och vattnar mina blommor. Jag har valt att ha lättskötta blommor. Lättskötta blommor är för mig blommor som trivs i huset där jag bor och som behöver vattnas en gång i veckan. Sådana blommor som det inte gör något alls om man ibland glömmer bort att vattna dem. Pelargoner. Paraplyaralior. Murgröna. Orkidé. Svärmors tunga. Paradisträd. Och så mina novemberkaktusar. Kaktusarna blommar otroligt rikt och vackert just nu. Titta på bilden efter texten här. Där är så många blommor att de riktigt väller över fönsterbrädan. Och det utan att jag knappt gjort något alls mer än gett kaktusarna lite, lite vatten någon gång ibland. Så generösa blommor, vilken färgglädje de bjuder på i mörka november.

Jag har alltid tyckt om att odla växter som vuxen. Eller, kanske redan som barn. Det finns en rolig historia från när jag är liten.

Vi hade en damm i vår trädgård där min mamma och pappa planterat fina växter kring vattnet. En dag upptäckte de att blommorna var försvunna. Eller i alla fall en del av dem.

Så småningom fick de se att jag hade "planterat" blommorna i fönsterlådan till min lekstuga. Eller kanske mera helt enkelt grävt upp dem och sedan burit iväg med dem i mina små barnahänder och satt ned dem i min planteringslåda vid lekstugefönstret.

Vare sig mamma eller pappa blev arga på mig för det. De skrattade, de älskade mig så som jag var, med alla mina små påhitt.

Jag var ungefär tre år då. Kanske hade jag anlag för att bli trädgårdsmästare? Eller blomsterhandlare? Vem vet. Det tänker jag nu. Kanske en dold talang som jag i alla fall kan njuta av i mitt liv i min vardag. Odling.

Resa långt bort

Vinkade av äldsta dottern som reste till Australien idag.

Min akt från tiden i fosterhem

Igår fick jag min akt från tiden jag var placerad i fosterhem. Det kändes märkligt att hålla den i min hand när jag hämtat det rekommenderade brevet. Fullt med fjärilar i min mage.

Jag har läst det nu. Snabbläst det. Många gamla frågor hittade jag svar på där. En del nya frågor dök upp i mig.

Efteråt kände jag en stilla glädje och tacksamhet och frid smyga sig på mig alltmer.

Glädje och tacksamhet över allt jag har i mitt liv, allt jag fått i mitt liv, över den jag är som människa.

Det kunde blivit så annorlunda. Det kunde gått så galet för mig då.

Fast jag skapade mig ett bra liv för mig själv, trots allt.

Ett riktigt bra och rikt och kärleksfullt liv skapade jag mig.

Jag valde medvetet att älska i stället för att hata.

Stilla tårar föll över mina kinder igår kväll när jag såg min mammas handstil där hon skrivit på pappren om att hon lämnade över sina barn till samhället därför att hon inte klarade att själv ta hand om dem.

Stackars lilla älskade mamma ... så fruktansvärt ont det måste ha gjort i dig i just den stunden. Vilket beslut kan vara värre att ta än att lämna ifrån sig sina barn till okända människor därför att man själv inte längre klarar det?

Älskade lilla mamma, jag vet så väl att du hade gjort allt du kunde fast till slut orkade du inte längre. Du behövde lugn och ro för att läka efter allt som hänt.


Så småningom kunde du ta hand om dina barn igen. Det var så starkt av dig, mamma, att du lyckades med att samla och skapa vår lilla familj igen. Utbilda dig och försörja oss och jag är så tacksam över att jag och vi fick uppleva det.

Jag är så in i hjärteroten tacksam över alla våra lyckliga år tillsammans som vi fick i livet. Jag saknar dig så mycket, mamma, och kommer alltid att sakna dig. Som en liten fågels tickande hjärta bär jag dig inom mig för alltid i mitt eget bultande, varma hjärta.

Jag är så glad att jag till sist skickade efter den här akten.

Har nu sett huset på bild där jag bodde under min tid som fosterbarn. Också hittat bilder på dem jag bodde hos, på nätet. Det stämmer överens med mina egna minnesbilder.

Jag känner som att alltsammans är mera verkligt för mig nu. I stället för att det ofta känts som en mardröm som jag drömt någon gång när jag var tonåring.

Det hände.

Det var en mycket smärtsam period i mitt liv.

Jag lärde mig saker om livet som jag inser har skapat insikter som ibland är tunga att bära på. Som jag lärde mig tidigare än jag önskat att jag fått lära mig dem. Fast som ändå gjort mig till den jag är idag.

En människa med mycket hög empatisk förmåga och stor inlevelseförmåga. (Och ibland väldigt mycket fantasi på ont och gott). En starksköring.

En människa bland andra. Bland alla andra människor som bär på sina erfarenheter, sina sorger, sina sår, sina lyckliga minnen såväl som sina olyckliga. Sina kärlekar och sina brustna hjärtan.

Jag känner ett lugn i  mig efter att jag läst akten.

Känner styrkan i den där tjejen jag var då.

En styrka som har burit mig dit där jag är idag.

Styrkan att ibland också våga vara skör och svag.

Lägga lutfisken i blöt

Jag är en lutfiskälskare! När andra pratar om hur illa den luktar, förstår jag inte. Jag tycker att lutfisk luktar gott. Kanske är det för att jag som riktigt liten fick vara med om att "sköta" lutfisken.

Jag fick hjälpa pappa. Följa med honom ned i källaren och stoppa ned den där torra mystiska lutfisken i vattnet, som pappa sa skulle bli fisk som vi skulle äta på julafton.

Pappa och jag tog hand om lutfisken varje dag. Det var mörkt i källarrummet där hinken med lutfisken stod. Det var spännande med den torra fisken som växte för varje dag. Blev mjukare. Förvandlingen.

Ibland tror jag att det var mer spännande med lutfisken än min adventskalender med paket. Ibland tror jag till och med att lutfisken var mer spännande än mina julklappar. Just för att jag har så starka minnen av det. Starkare minnen än av mina julklappar.

Undrar hur många som lägger lutfisk i blöt nu för tiden? Vad är det som gör att vi har så svårt att få tiden att räcka till?

Jag och pappa, vi hann ju. Trots att pappa hade företag och massor att göra. Vad är det som har förändrats, egentligen? Vad gör vi med vår tid nu för tiden? Bloggar? Facebookar? Shoppar?

Tavla med skrivmaskin på Ikea

Den här lilla tavlan såg jag idag när jag var på Ikea. Kände som att den skulle passa mig som den skrivande människa jag är.

Den påminner mig om tiden före datorer. Om när jag var liten flicka och älskade att få följa med pappa till kontoret på hans företag.

Få vara med "kontoristerna" som det hette på den tiden. Titta på när de jobbade i sina fina, välstrukna blusar och färgglada korta kjolar, skor med klackar som lät när de gick fram och tillbaka på kontoret i sina uppsatta hår (60-tal).

Hade jag riktig tur så frågade någon av "kontoristerna" om jag ville skriva på skrivmaskinen. Så klart att jag ville! Där satt jag och knattrade för fullt på tangenterna utan att kunna få ihop några ord ännu.

Den där lilla flickans glädje som jag kände då, hittar jag fortfarande tillbaka till när jag knattrar på tangenter. Även om tangenterna idag sitter på en laptop i stället för på en skrivmaskin.

Tiderna och redskapen har förändras.

Fast skrivglädjen är densamma för mig nu som då fortfarande.

Och glädjen över att få berätta.

Sköna maj välkommen - från en tid som flytt

När jag var liten klädde vi oss riktigt fina Valborgsmässoafton. Allra helst skulle man ha på sig en ny kappa eller rock. Till och med min lillebror hade en ny liten rock på sig. Mamma och jag hade finkappa och hatt. Pappa kostym och rock och tjusig hatt.

Vi promenerade tillsammans från vår gula tegelvilla på Villagatan till den gamla vackra röda skolan i trä som sedan länge inte finns kvar i det lilla samhället. Skolan som mamma gått i när hon var liten. På den tiden när läraren fortfarande agade barnen. Alldeles särskilt de barnen som var fattiga. Och aldrig någonsin det barn som hade rika föräldrar.

Skolan som jag gick i då, på den tiden när jag var liten. Där min allra första fröken var gift med prästen i samhället och var så snäll mot alla barnen i min klass. Hon som gav mig en ask med bokstäver att lägga ord med medan de andra barnen fick lära sig läsa. Eftersom jag redan kunde läsa när jag började skolan. Den där asken med bokstäver som jag tyckte var så urtråkig. Fast jag satt där i bänken och la mina ord under lektionen i alla fall under säkert ett helt skolår. Jag var en mycket lydig skolflicka.

På skolgården Valborgsmässoafton på den tiden samlades allt folket mitt framför skolan. Vi stod familjevis och tittade mot skoltrappan där kören stod. Alldeles stilla skulle man stå under vårsångerna. Det var inte lätt när man var en liten flicka som jag med mycket spring i mina ben. Fast stilla stod jag. Kanske kliade jag mig lite på det ena strumbyxklädda benet med mina finskor ibland. Fast inget mera. Respekt kanske det var man fick lära sig då. Eller så härmade man bara sin mamma och pappa. Man lärde sig hur man skulle vara och så löd man. Krångligare var det inte. Fast inuti mig kliade det av lust att springa. Frös gjorde jag ofta på Valborgsmässoafton där på skolgården.

Efter vårtal och vårsånger tändes den stora majbrasan intill skolbyggnaden. Mamma var orolig att jag och min lillebror skulle springa för nära den. Hon sa till oss många gånger att inte springa för nära. Fast springa fick vi. Och som vi sprang tillsammans med alla de andra barnen. Som nyss frisläppta kalvar på grönbete, runt, runt, runt den stora elden som värmde hela oss eller om det nu var allt springet som värmde och jag glömde hur jag hade frusit om mina strumpbyxklädda ben förut när jag stått stilla och lyssnat på vårsångerna och hurrat in våren.

Nu var det äntligen vår på riktigt.

Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!



#Blogg100 - Dag 63

Våfflor från en tid som flytt

Våfflan på bilden åt jag i somras på mysiga Stalpet i Aneby.

Idag är det våffeldagen. Det räcker att jag hör ordet våffla för att jag ska minnas när mina ungar var nyfödda. Det kom vänner och släktingar och gratulerade oss.

Vi bjöd på våfflor. Den nyblivna pappan stod glad med rosiga kinder i köket. Hällde våffelsmet i järnet. Småsprang glatt in till gästerna med stora högar nygräddade våfflor travade på fat. Och sedan i full fart tillbaka till våffeljärnet igen.

På bordet stod kristallskålen full med vispad grädde och intill den lilla skålen med jordgubbssylt. Från kopparna på bordet steg doften av nybryggt kaffe.

Jag satt med ett mirakel i min famn; en liten bebis, ett litet nytt liv cirka två veckor gammalt räknat från när navelsträngen klippts av mellan henne och mig. Det var blott sekundrar jag släppte blicken från den lilla jag höll i min famn. Jag ville lära känna varje millimeter av henne, varje hårstrå på hennes huvud. Jag drunknade i hennes ögons djup.

Sällan var jag så lycklig som just då. Aldrig förut hade jag upplevt något så stort, så omtumlande, så mäktigt i mitt liv. Jag var mamma.

Hela huset andades frid sedan den lilla kommit dit. Hennes lugna andetag, hennes bebisdoft. Allt var frid. En känsla av helighet som ett skyddande hölje runt omkring henne.

Våffeldoften höll i sig en tid i huset. Vänner kom och vänner gick.

Samma sak upprepade sig när nästa dotter föddes.

Lyckan. Glädjen. Uppvaktningarna. Våffeldoften. Friden.

Sedan dess har våfflor en alldeles särskild betydelse för mig.

Som madeleine-kakan för Proust.



 #Blogg100 - Dag 26

En märklig historia ur verkliga livet

Bilden har jag lånat från www.blogs.se

Ni som följt min blogg en längre tid har kanske läst förut om att jag som bloggar här egentligen inte skulle finnas.

Experter och läkare sa att min mamma som varit mycket svårt sjuk och nära att dö, aldrig skulle kunna få egna barn. Fast min pappa sa till min mamma att "så klart att vi kan få barn".

Det var 50-tal. I Tyskland fanns mängder av små och stora ungar som behövde komma bort från tuffa livsvillkor efter ett andra världskrig för en längre eller kortare period. Min mamma och pappa sökte om att få ta hand om en liten pojke på fyra år över sommaren.

Fast det var en flicka på nio år från Tyskland som de mötte på stationen den sommaren. Och jag fanns inte ens i deras tankar då. Eller? Vem kan säkert veta?

Flickan från Tyskland hette Karin. Hon lekte ofta med min mammas systrars döttrar. Hon lärde sig mer och mer svenska. Många somrar kom hon tillbaka och bodde hos min mammas ena syster. Hon hade blivit bästis med min kusin och de olika familjerna började besöka varandra.

Sedan kom jag.

Till inte minst experternas stora förvåning blev min mamma gravid och födde mig. En fullt frisk liten vild unge med stor aptit och massor med glädje i sig.

Mamma och pappa brukade berätta för mig när jag var liten om Karin. Hur hon hade bott sin allra första sommar i Sverige hos dem.

Kanske kände jag lite svartsjuka när jag hörde dem berätta om henne, jag vet inte.

Det jag vet är att jag en gång berättade för min mamma att jag hade sett när Karin var hos mamma och pappa den där sommaren. För jag var uppe i himlen hos Gud då. Där uppifrån kunde jag så klart se precis allt som hände på jorden.

Jag såg hur min pappa lekte med Karin och ville också vara med där och leka i den stora blommande trädgården, springa bland alla buskarna och träden med dem. Hur Karin gungade där i trädgården.

Jag sa till Gud att jag ville vara med där och leka i just den trädgården.

Fast då sa Gud till mig: "Lugna dig. Du måste födas först".

Karin blev så småningom kär i en man i Tyskland. Han följde med till Sverige och hade med sig sin lillebror. Som blev kär i Karins bästis i Sverige. Alltså min kusin. De förlovade sig och gifte sig. Min kusin flyttade till Tyskland. Hon lever där fortfarande och har två barn som talar både svenska och tyska och som nu bildar egna familjer. Karin är svägerska med min kusin sedan många år tillbaka.

Livet är förunderligt.

Ingen kan veta vad den handling du gör idag kommer att betyda för en annan människa idag eller längre fram.

Hur våra liv flätas samman genom det vi gör i denna stund.


#Blogg100 - Dag 6

Den rutiga filten

Det var senvinter den där fredagen när vi blev vräkta. Flyttgubbarna packade ihop, eller mera slängde ner, våra saker i flyttlådorna.

Sedan körde de det vi ägde till vår nya lägenhet. Ett rum mindre än den förra lägenheten. En 2:a för en vuxen och två barn. I ett nytt, okänt område för oss alla tre.

Det var fredag kväll när vi kom dit. Allt var kaos. Mammas krafter räckte inte för att ställa i ordning, leta fram, packa upp eller bädda åt oss.

Jag minns inte att vi åt den kvällen.

Det var kallt i lägenheten där vi hamnat. Värmen var avslagen när vi kom dit. Det var mörkt. Förutom lampan över fläkten i köket och lampan i badrummet.

Mamma tog en madrass. Hon la den på golvet intill spisen i den smala köksgången. Satte på spisen för att vi skulle få lite värme så att vi skulle kunna somna. Tillsammans kröp vi ihop på madrassen på golvet. Mamma i mitten. Jag och lillebror nära mamma på varsin sida om henne. Jag låg med vidöppna ögon i mörkret och tittade in i den vita dörren till den tomma frysen.

"Mamma, jag vill ha rutfilten", hörde jag lillebror viska till mamma.

Mamma gick upp och letade bland alla saker. Efter en stund hittade hon rutfilten och gav den åt lillebror. Rutfilten, yllefilten i många olika färger som följt med oss hela tiden sedan vi lämnade vårt stora hus efter konkursen.

Lillebror kramade rutfilten mamma gett honom och somnade. Den där allra första natten i den nya lägenheten där vi aldrig varit förut, förrän just nu i denna stund när vi blivit vräkta. Främmande marker för en liten familj som gått vilse i världen.

Ibland i livet kan en rutig filt få en människa att känna sig som hemma.

Välbekanta känslor när man rör vid filten.

Färger och nyanser som man känner igen.

Välkända dofter när man sticker näsan i filten. Hemma ...

Den värmande känslan när man kramar filten med sina små, smala armar.

Rutfilten finns hemma hos mig sedan min mamma dött.

Eller om det nu är jag som är hemma hos rutfilten. 

Det händer att jag kramar den.

Tänk om det bästa är kvar!

Snäckorna i glasburken som står i mitt fönster här hemma plockade jag och mina döttrar med sina små varma knubbiga händer i närheten av Skagen i Danmark en härlig, varm semester den där sommaren innan jag blev sjuk.

Vi hade hyrt en stuga som var så mysig. På morgnarna gick min man och någon av döttrarna till bonden som vi bodde granne med och köpte nyplockade jordgubbar.

Vi köpte en drake. Den sprang vi med på stranden. Det gick en liten stig från huset vi hyrde till havet. Precis lagom långt för oss att gå.

Jag minns att jag läste en hel roman medan vi var där, "Ängeln på sjunde trappsteget". Ibland låg jag i solen på magen och läste. Ibland satt jag i den sköna soffan.

På morgnarna såg ungarna på sommarlovsmorgon samtidigt som vi åt frukost. Det kändes lyxigt.

Vi spelade badminton på den stora gräsytan i trädgården.

Det regnade bara en enda dag på två veckor.

Det var en mycket lycklig semester.

Livet kändes nästan för bra för att vara sant.

Jag minns att jag, ibland, kände obehagskänslor i trånga utrymmen. Eller på platser där det var mycket folk i rörelse, många intryck.

Idag förstår jag att jag hade börjat få tydliga tecken på utmattning och panikattacker. Fast det förstod jag inte alls då. Jag kände mig bara så konstigt trött ibland.
 
I morse vaknade jag med en härlig tanke.

Trots allt jag redan upplevt i mitt liv ...

Tänk ...

Om det bästa i mitt liv ...

Är kvar!

Om den vackraste snäckan av dem alla i mitt liv inte är plockad än.

Bara ligger där och väntar på mig.

På en strand ...

Någonstans.

En härlig kväll med vänner

Igår var jag hos min bästis från när jag var liten. Hon och jag gifte oss med varandra när jag var kanske sex år och hon var åtta år. Vi är inte skilda än.

Hon fick vara brudgum för att hon hade kort hår. Och jag var brud för att jag hade, ja, långt hår och var kortast till växten. 

Jag hade en spetsgardin som brudslöja den gången när vi gifte oss. Och som jag minns det, så var det jag (bruden) som vigde oss. Hur i hela friden nu det kan ha gått till. Allt är möjligt i kärlek.

Sedan jag flyttade från den platsen jag växte upp på som liten träffas vi sällan och har sporadisk kontakt.

Igår var jag hemma hos henne och hennes man. Fast att vi inte träffats någon längre stund på fem år, så var det som att vi hade träffats hela tiden varje dag. Vi kunde inte sluta babbla och skratta.

När det var dags att åka hem, fick jag en smärre chock när klockan visade 01.30. Jag var pigg som en lärka. Hemma hos mig kl 02.30. Inte lika pigg då.

Jag visste inte att jag kunde vara uppe så sent på nätterna numera. Nu vet jag att jag kan det. Fast så trött jag är dagen efter. Men det var det värt den här gången.

Härligt med vänner där tiden står still hur länge det än är sedan man sågs sist! 


(Psstt.. min bästis, om du läser det här, som jag egentligen inte hade tänkt att blogga om fast inte kunde låta bli att blogga om, tack så mycket för en härlig, rolig eftermiddag och kväll och för all god mat! Hälsa Lasse! Kram!)

Sanningen

 

Jag var åtta år och satt vid mitt skrivbord och skrev i min skrivbok "Jag ska berätta sanningen". Det var en stark känsla när jag skrev orden. Där fanns beslutsamhet och kraft i mig. Så starkt att jag fortfarande kan hitta den känslan inifrån mig själv när helst jag vill.

Hur skulle jag berätta om sanningen? Genom att bli författare, präst eller journalist, tänkte jag då. Eller nunna, av en anledning som det tog mig många år att på något sätt förstå.

Åtta-åringen i mig lever fortfarande med full kraft. Även om jag med åren insett att när jag berättar sanningen, berättar jag min egen sanning, ingen annans. För det allra mesta.

Vi har alla rätt till våra egna sanningar.

Att vara sann mot sig själv är kanske den idag mest viktiga sanningen för mig själv. Det handlar om att jag vågar se mig själv. Också det som jag kanske inte vill se i mig själv. Att jag vågar se mig själv utan skygglappar. Utan att fördöma eller tycka illa om.

Sanningen kan vara att inse att jag inte kan berätta sanningen. För att jag har inte hittat det som är sanning  inifrån mig själv ännu.

Att söka min sanning är den väg jag vandrar idag.

När jag har lust, berättar jag också om den.

När jag känner att den kanske kan vara till hjälp för någon mer än mig själv.

Alla sanningar behöver inte berättas, älskade lilla åtta-åring inuti mig själv.

Det var en stor uppgift som du tog på dig.

Kram på dig, lilla älskade, starka vän och sanningsälskare.

Redan så tidigt i ditt liv fick du uppleva alltför många lögner.

Därför valde du så medvetet att i stället berätta sanning i ditt liv.

Du hade smakat på så många gånger hur ont lögnen gjorde.

Sett hur den förstörde relationer.

Med din sanna barnasjäl.

Julmarknad i Eksjö

Igår var jag bjuden till mina vänners sommarstuga mitt ute i skogen på Höglandet. Innan vi drack glögg och åt mat tillsammans, åkte vi till Eksjö på julmarknad. Det var så mysigt att gå runt bland alla de vackra, gamla trähusen i pastellfärger blandat med falurött.

Mimmi var med. Hon skuttade runt som en kanin i den flera decimetertjocka snön. Skakade av sig och kastade sig ut i snön igen med full fart.

Hon var med på julmarknaden också bland allt folk som var där, gycklare och eldslukare, hundar och hästar. Bra miljöträning för henne. Hon klarade alltsammans med betyget mycket väl godkänd från matte.

Utanför Eksjö museum kunde man köpa ärtsoppa för 20 kronor. Jag njöt av alla dofter på julmarknaden. Där fanns mycket hantverk, delikatesser, korv och kött, hembakt bröd och riktig gammaldags svagdricka från Sandhem. Och så julgodis så klart.

Dagen till ära hade Mimmi på sig sitt fintäcke i rosa med rutigt flanellfoder.

Gycklare och eldslukare samlade stor publik och skapade stämning.

Ett hus med lågt i tak. Som i sagan om Kajsa Kavat.

Äkta gamla trähusväggar är konstverk för mig.

Jag köpte mig en ny handstickad ullmössa på julmarknaden.

Ibland säger en bild mer än tusen ord.

Ibland hade jag en svartvit pudel. Ibland en svart.

Skinnfåtöljen

Plötsligt bara var den där. Energin. Lusten. Jag skyndade mig ut i köket och började leta i städskåpet. Var kunde jag ha lagt den? Minns att jag köpte den för minst sex år sedan fast aldrig använt den.

Åh, där var den ju! Rengöringsvätskan till min fina skinnfåtölj som jag köpte för tolv år sedan för ärvda pengar. Fast som jag aldrig rengjort med.

Skinnfåtöljen har sett sliten ut på senaste tiden. Eller ja, troligen ganska länge. Fast det är som att jag haft en dimma framför mina ögon. Eller medvetet valt bort att inte se hur fåtöljen förfallit medan jag suttit i den och filosoferat, bloggat och tittat på TV. Eller sett solen gå ned genom fönstret intill. Det har funnits andra saker i mitt liv som har tagit så mycket plats. Sådant som nu är förändrat och inte längre tar energi i mitt liv.

Det började med att jag märkte att skinnet såg sprucket ut där jag lutar huvudet. Hmm.. jag trodde att en skinnfåtölj skulle hålla nästan för evigt när jag köpte den. Eller i alla fall resten av mitt liv. Jag minns hur glad jag var när jag fått hem den. Jag kände mig så rik. Fåtöljen gjorde det också möjligt för mig att både blogga och jobba som frilansjournalist, tack vare sin finurliga och ergonomiska konstruktion.

Ett par gånger i höst har jag funderat på att byta ut fåtöljen. Mot en ny skön i tyg. Fast den här skinnfåtöljen går att vrida. Jag kan ligga i den med fötterna på en fotpall. Eller halvligga i den. Den justerar sig själv steglöst beroende på hur jag rör mig.

Den smälter liksom ihop med mig själv, skinnfåtöljen.

Visserligen är inte färgen min älsklingsfärg. Fast det var den enda färgen jag kunde välja för att få det låga pris som man sålde fåtöljen för just då.

Efteråt, när jag rengjort fåtöljen och gnidit in skinnvårdande medel dessutom, sätter jag mig i soffan mitt emot och tittar på den.

Jag känner en värme sprida sig inom mig när jag ser fåtöljen. Tänker på allt jag upplevt när jag suttit just där. Alla blogginlägg som jag skrivit i den. Alla känslor som jag känt. Alla tankar som jag tänkt. Mörker och ljus har där funnits. Gråt. Och skratt.

Inte konstigt alls att den ser sliten ut, fåtöljen. Att det är sprickor i skinnet. Att den liksom börjar se lite skrynklig och rynkig ut. Den är nästan som en spegel av mig själv.


Mycket har den varit med om. Det syns på utsidan. Livet har satt sina spår i den. Säkert kattens klor ibland också. Kanske att tårarna som ibland trillat i den har gjort den där lilla fläcken?

Det är hög tid att jag tar hand om den. Och om mig själv. 

Det finns något vackert i det slitna.

I det levda.

Där finns mörker.

Ljus.

Och ännu en gång ser jag solen gå ned utanför mitt fönster ...

Från min skinnfåtölj där jag sitter och skriver.

Lönnarna och evigheten

Det var sommar och sol och mamma och jag hjälptes åt att duka långbord under den stora lönnen i trädgården. Den fina duken la vi på. Alla stolar som fanns i lägenheten plockades ut i trädgården. En lika personlig samling stolar som människorna som skulle sitta på dem. Gamla och nya. Svarta och vita. Och röda och bruna. Varenda stol mamma ägde gick åt.

Mamma tyckte om att bjuda på kaffekalas under lönnen. Det var grannar och ibland släktingar. Ibland ett litet kaffekalas med mig, lillebror och min kille. Kaffekalas var billigt. Den sortens kalas som mamma hade råd med. Kakorna och bullarna goda. Ibland fanns där tårta, ibland inte.

Under lönnens trygga gröna skuggiga tak som täckte alla som satt under det, var det prat och skratt blandat med fågelkvitter.

Varma sommarkvällar när det blivit tyst och stilla och solen sänkte sig och sände rosaskimrande strålar genom lönnens lövverk, dök den lille igelkotten upp intill stenen under lönnen. Den var törstig och nosade sig fram till platsen där vi ställde ut mat och vatten till den. Vem vet, kanske nosade den också upp kaksmulorna som låg i gräset efter kalaset på sin väg fram till stenen.

Lönnen och området under och omkring den var ett hem och gav mat åt så många. Inte bara människor. Utan också åt fåglarna. Mamma matade fåglarna året om. De var hennes och också mina älskade vänner. Som tack för maten fick vi njuta av deras skönhet och deras sång, sommar som vinter.

Jag minns nötväckan som blev så tam att den brukade möta min mamma när hon gick uppför backen mot huset där vi bodde efter att hon arbetat på fabriken. Så fort mamma kom in, hämtade hon fågelmat och gick ut och fyllde fågelbordet.

Jag minns domherren som flög in i köksfönstret. Mamma som skyndade sig ut. Tog upp den lille domherren i sina varma händer och höll den där tills den blivit så vaken igen att den flög iväg genom luften. Min lillebror tog kort på domherren omsluten av mammas händer.

Mamma antecknade alla fåglarna som besökte fågelbordet utanför vårt köksfönster. Blåmes, talgoxe, nötväcka, hackspett, pilfink, koltrast. Och många fler. Jag gav henne en bok om fåglar i present. Vi läste och lärde oss om de olika fåglarna tillsammans. De var kanske våra allra närmsta grannar och vänner då. Och så igelkotten förstås.

Lönnen var gammal och stor. Många löv hade den. Som föll ned på hösten och blåste runt. Inte bara i trädgården som hörde till huset där vi bodde i en lägenhet. Utan också till grannträdgårdarna. Det var inte alla grannar som uppskattade de inblåsta lönnlöven. Mamma orkade inte alltid räfsa ihop alla löven. Lillebror och jag hjälptes åt ibland. Ibland fick vi hjälp från någon annan.

En gång var grannen så arg för alla lönnlöven som hamnat i hans trädgård att han gick in och räfsade upp alla löven. Också de som var i trädgården som vi hyrde. Jag och mamma stod i köksfönstret och skrattade när vi fick se det. För oss var det svårt att förstå hur man kunde bli så arg för nedfallna lönnlöv. Vi hade ett annat perspektiv på livet. Det fanns det som var så mycket värre, tyckte vi.

Den kärlek vi kände för lönnen var utan gräns. Gränslös. Villkorslös. Heta sommardagar la jag mig på en filt under lönnen och åt vattenmelon i stora klyftor. Där satt jag med mina kompisar och pratade. Där låg jag på rygg och fantiserade om den ljuva framtid som väntade mig. Och njöt av att ha ett hem igen där jag, mamma och lillebror var tillsammans.

När inte lägenheten räckte till för ett kalas så fanns lönnen där. Utrymmet under lönnen var också näst intill gränslöst. Där fanns alltid plats för en gäst till. Det var högt i tak. Samtalen under den handlade om allt från vädret till samtal kring liv och död. Om människan.

På min bröllopsdag fick jag och min man en tavla av min mamma. Hon hade bett en släkting måla den åt henne. Fast det var mamma som haft tankar om motivet på tavlan. På tavlan fanns lönnen i vår trädgård full med fåglar. Jag, min man och lillebror sitter kring bordet. Mamma häller upp kaffe åt oss. Under lönnen vid stenen, är den lilla igelkotten. 

En dag blev min mamma uppsagd. Släktingarna skulle sälja huset med lägenheten som mamma hyrde. Hon blev erbjuden en annan lägenhet. En mindre. Med en trädgård full av vackra gamla äppelträd. Men ingen lönn. Inte heller något stort gammalt körsbärsträd som när det blommade stod som en vit brud i vår trädgård och nästan trängde in genom vårt köksfönster med den söta doften från alla sina blommor.

Mamma var fullkomligt förtvivlad efter uppsägningen. Hon ringde till mig och grät många gånger. Hon var arg. Hon ville inte flytta från hemmet hon skapat för sig och oss. Inte behöva flytta ofrivilligt en gång till i sitt liv. Jag och min lillebror hade redan flyttat från lägenheten. Fast mamma kände att hon hade skapat ett hem igen. Något för oss att komma hem till och hälsa på henne ibland. Och när inte vi var där hade hon alla sina fåglar. Och igelkotten. Grannarna som var hennes vänner.

Jag kände sorg. Jag förstod mammas skäl till att inte vilja tvingas flytta en gång till. Hon hade skött sin hyra som hon skulle. Det var svårt att förstå anledningen till att hon var uppsagd. Mer än att det måste handla om lönsamhet på något sätt. Inte för oss. Men för någon annan.

Mamma vägrade att flytta till den erbjudna mindre lägenheten. Ungefär samtidigt som det här hände, fick jag jobb i Jönköping. Jag och min man letade efter hus. Vi tittade på flera olika hus i olika områden, fast där var inget som riktigt passade oss.

En dag fick vi tips om ett hus söder om Jönköping. Vi åkte dit på visning. När jag klev in i huset kunde jag se rakt genom hallen och det stora vardagsrummet ut i trädgården. Mitt hjärta bultade hårt när jag fick se att där stod en stor lönn i trädgården. Mitt i fönstret såg jag lönnen. Jag föll platt till marken för huset. Som förälskad och knockad fullständigt.

Vi köpte det. Flyttade in. Jag drömde drömmar om att samla de människor jag älskade under skogslönnen. Duka till kalas där. Kanske skulle det nya huset och trädgården till och med kunna bli en så neutral plats att min pappa och mamma skulle kunna mötas där som vänner? Försonas? Under lönnen. Jag drömde drömmar.

Jag frågade mamma om hon kunde tänka sig att flytta till Jönköping. För att slippa tvångsflytten hon var på väg att hamna i. Det kunde mamma. Hon ville hellre flytta av fri vilja än av tvång. Det är skillnad. Fast kanske förstår inte den det som aldrig upplevt hur det är att tvingas flytta utan att vilja det själv. Inte bara en gång. Utan gång på gång. Kanske behöver man själv ha upplevt det för att verkligen kunna förstå hur det känns?

Efter många telefonsamtal till olika hyresvärdar, fick mamma en vacker lägenhet med gammaldags höga fönster i ett av Jönköpings mysigaste kvarter. Visserligen endast ett rum och kök. Men en så vacker lägenhet! Från köksfönstret kunde mamma se ett stort gammalt päronträd mitt på gården.

Jag, lillebror och min man hjälpte mamma att flytta till Jönköping. Det var den 1 april för snart 25 år sedan. När vi nästan var klara, hörde vi i radion att alla människor i Forsheda uppmanades att hålla sig inomhus. Det var en brand i gummifabriken i det lilla samhället. Först skojade vi om att det var ett aprilskämt. Men det var det inte.

Vi pratade snabbt om hur vi skulle göra. Vi ville inte bli sittande i den tomma lägenheten och vänta på att branden skulle gå över. I stället skyndade vi oss med det allra sista. Slängde in kartongerna i bilen. Packade in oss själva där och for iväg.

Vi skrattade högt tillsammans i bilen när vi lämnade samhället som just då sveptes in av en tjock, illaluktande, gråaktig rök. Mamma tyckte att det kändes mycket bra att lämna sitt hem just så den sista gången. Skrattande. Lämna något illaluktande, giftigt och smutsigt, för något nytt och friskt. Det var lättare att lämna så. Lättare ... så länge tankarna höll sig borta från lönnen och alla fåglarna och den lille igelkotten som var kvar. Fast kanske flög fåglarna också sin väg den dagen min mamma flyttade och slutade mata dem? Jag tror det.

Under skogslönnen hemma hos mig dukade jag till kalas många gånger. Små kalas. Stora kalas. Dockkalas med mina ungar och deras kompisar. Jag kände stor lycka när jag genom fönstret kunde se min lillebror, mamma, min man och våra barn sitta där ute under lönnen. Fast min pappa kom aldrig. Vissa drömmar är tillräckliga som de drömmar de är. Viss längtan förblir evig längtan.

Jag minns den där försommardagen den första försommaren efter att min mamma dött. När jag var vid hennes gravplats innan gravstenen kommit på plats. Den där gången som jag fick se något som stack upp precis bakom det svarta korset med mammas namn på. Framför häcken som var en grön vägg bakom mammas gravplats. Den där bruna, smala, lilla pinnen med lönnknoppar på ... Det var inte möjligt. En liten, liten lönn precis bakom min mammas kors. Jag kände på den med mina händer. Tog kort på den. Tittade noga efter. Jo, det såg ut som lönnknoppar.

Nästa soliga dag som jag besökte mammas grav hade den lilla lönnen slagit ut sina knoppar. Bakom det svarta korset med mammas namn på stod en liten baby-lönn i all sin prakt. De vackra lönnlöven skuggade lätt korset som mamma vilade under. Från den stora almen och den lilla sjön strax intill, sjöng fåglarna öronbedövande för min själ i tung sorg och saknad. Tårar föll stilla på mina kinder ner i den mörka jorden till mamma.

Utanför mitt fönster står en gammal lönn. Den blir äldre för varje år precis som jag själv. Den berättar för mig om att vad som än händer, vad som än sker. Vad än jag får lämna, vart jag än hamnar i mitt liv. Också den dagen jag lämnar detta liv, så kommer någon gång. Någonstans. En liten lönn-näsa att landa. Så ett litet frö. Som ska slå rot och växa sig större för varje dag på denna jord. Bli ett stort träd där människor kan vila i skuggan från löven. Bjuda på kaffekalas med tårta. Ligga på en filt och titta på molnen och den blå himlen genom lövverket.

Vad som än sker ...

Går det alltid att hitta en lönn.

Till tröst.

Utanför mitt fönster står en gammal lönn.

Den påminner mig om evigheten.

När det blir vår ska jag packa en korg. Lägga en blommig filt i den. Fylla en termos med kaffe. Ta med en liten plåtburk med bullar och kakor. Gå till kyrkogården och sätta mig där vid mammas grav. Ha kaffekalas vid den lilla lönnen under almen. Till fågelsång och lövens sus. Se ut över den glittrande sjön. Lyfta blicken mot den blå himlen och titta på molnen. Prata med mamma om vädret en stund. Om gamla minnen. Berätta hur jag har det nu. Och drömma nya drömmar.