onsdag 22 november 2017

#metoo - Vågar vi kramas nu?

Sedan #metoo startade undrar en del män om de nu vågar ge en kvinna en kram.

Det handlar om HUR man gör det, tänker jag. Häromdagen såg jag av en tillfällighet en man möta en kvinna. Han såg på henne vänligt, log och sa "En kram?". Han inväntade hennes reaktion som kom snabbt. Med ett varmt leende sa hon "ja" och de kramade om varandra. Ett respektfullt varmt möte tycker jag.

Allt handlar om god kommunikation med ögon, kroppsspråk, ord och hjärta. Och om respekt. Att läsa av och stämma av. En konst som alltför många män verkar behöva öva sig i. Och också en del kvinnor.

Utmattning - förändringarna i samhället och handeln

En gång i tiden var vi människor vandrare som plockade våra egna nypon i naturen och kokade soppa på dem eller torkade nyponen för att ha tillgång till dem länge.

Jag tänker på när jag var liten. Och yngre. När jag gick och handlade i en affär och det jag hörde var människor som rörde sig. Plockade i varor. Samtalade med varandra. Skvallrade med varandra om något som hade hänt. Ljudet från mynten och sedlarna. Kassaapparaten.

Jag var med min pappa och handlade. Det var en liten affär. Alla kände nästan alla. Vi visste var vi hittade varorna på sina hyllor för de var inte så många. Var det något vi undrade över så gick det lätt att få kontakt med någon att fråga. Och vi kände så klart handlaren.

Så annorlunda mot hur när jag går och handlar idag. Musiken i högtalarna i stormarknaden möter mig direkt. Hämta en scanner så att jag själv kan scanna varje gång jag lägger ned en vara i den stora kundvagnen. Alla reklamskyltar med erbjudanden som möter mig med sina förtrollande budskap om att fynda, fynda, få tre för två. Vägghyllorna med hundratals tandkrämsvarianter. Där kan jag stå med min förvirrade hjärna om jag inte direkt hittar just den tandkrämen som jag alltid brukar köpa. Om inte jag bara tar en, vilken som helst, för att slippa beslutsvåndan.

Myllret av människor och varor. Nästan aldrig möter jag någon människa jag känner igen. Mer än möjligtvis, om jag har tur, någon av de anställda. Men det händer väldigt sällan. Där finns ingen charkuteridisk längre. Ingen fiskdisk med manuell betjäning längre. Kommer nästa generation att veta vad en manuell disk är undrar jag ibland?

Vid kassan känner jag stresspåslaget tydligt. Där nås kulmen. Allt pipande och bloppande, alla varor som ska upp på rullbandet. Ovanför kassakön en skärm att titta på med reklaminslag om man nu händelsevis inte skulle ha något att titta på där på stormarknaden. Men fokusera, nej, min hjärna vill inte fokusera just då. Den är virrig av alla intrycken, trött. Jag blundar lite lätt men ljuden stänger jag inte ute förrän jag sätter mig i bilen med min matkasse. Där kan jag vila en stund och hämta kraft. Återhämta mig.

Det är så mycket som är bra i vår tid. All mat vi kan handla när vi har råd att handla den. Det stora utbudet är fantastiskt, något som väl aldrig vi människor upplevt förut. Tänk all frukt och alla grönsaker, mat från all världens hörn.

Det är så mycket som är bra ... men vad gör alla dessa intryck med våra hjärnor? Egentligen?

Det händer att det är dagar när jag längtar tillbaka till min barndoms lilla affär. Till det lugna livet där det fick ta tid att handla, att plocka sina varor. Där det inte fanns några bildskärmar att titta på i kön och ingen musik i affären. Utan människor som samtalade med varandra. Där människomötena var en del av att handla sin mat.

Men klockan går inte att vrida tillbaka. Utveckling kallas det. Som människa tar det ibland tid att ställa om när utvecklingen går snabbt. Det tror jag personligen är en av alla anledningarna till det stora antalet utmattade människor nu.

Tack till dig som läser här. Du är varmt välkommen att kommentera med dina tankar om du har lust.

tisdag 14 november 2017

Varför blir vi så utmattade?


Jag prasslar runt i frostiga höstlöv tillsammans med min lilla dvärgpudel och tankarna fladdrar iväg kring alla dessa berättelser om utmattade människor i Sverige som jag hör och läser om. För det allra mesta handlar det om kvinnor även om där också finns män som blir sjuka av stress.

För cirka 20 år sedan kände jag själv de första symptomen på stressrelaterad ohälsa. Men jag förstod inte vad det handlade om. Jag tror att varje människa som blir sjuk av stress har sin egen personliga berättelse till att det blev som det blev. Jag tror också att det finns det som vi som blir sjuka av stress har gemensamt i varför vi hamnade där.

Stor fysisk och psykisk ansträngning under många år kan i värsta fall leda till att man får utmattningssyndrom. I mitt fall handlade det om stor arbetsbelastning på jobbet samtidigt som jag bearbetade en tung sorg och också levde på ett sätt som jag kände inte stämde överens med hur jag egentligen ville leva. Där fanns både yttre stress och inre stress under många år dessförinnan också. Som en tid av arbetslöshet med mera.

Jag jobbade heltid men ville jobba deltid eftersom jag hade två små barn. Jag kände att åren med dem kunde jag aldrig få igen och som att jag missade något ovärderligt för mig. Samtidigt som jag var glad över att ha ett jobb och tjäna bra med pengar och den ekonomiska tryggheten som blev av det, så brottades jag med min längtan efter att kunna leva mer avslappnat och stressfritt tillsammans med mina små barn.

Det blev en konflikt mellan min längtan efter att vara duktig yrkeskvinna och en bra mamma. Jag tror att vi är många som lever med den konflikten som föräldrar i vår tid.

Den höga arbetsbelastningen gjorde att jag hade ingen tid att sörja sorgen jag bar på efter en nära anhörigs död. Sorg är ett arbete i sig och kan ta väldigt lång tid. Obearbetad sorg kan i sin tur leda till olika sorters ohälsa som t ex depression, ångest och utmattning. Man kan inte hoppa över vad det är att vara människa. Inte hoppa över sina känslor hur länge som helst. Om man försöker springa ifrån sig själv, kommer känslorna ikapp på något sätt förr eller senare.

Hög arbetsbelastning både i jobb och på fritiden, vilket i sin tur gör att vi inte hinner med att verkligen KÄNNA det vi känner och att få vara människor så som vi är ämnade att vara, tror jag är några viktiga anledningar till att vi kör slut på oss själva.

En annan anledning tror jag är att vissa av oss kanske bryr oss så mycket om andra att vi tappar bort oss själva på vägen. Lite sund egoism är viktig för att hålla ihop under ett liv.

Bostadsbristen i Sverige tror jag också spelar in för att människor blir utmattade. Många unga människor flyttar runt många gånger och bor otryggt i andra hand tillsammans med andra innan de hittar sitt eget boende. Förhoppningsvis håller det här på att vända nu efter vad jag kan läsa i nyheterna idag. Man tror att bostadsmarknaden börjar bli mättad och det är verkligen på tiden i så fall.

Pressen att prestera hör till vårt prestationssamhälle. Det är när du presterar du skaffar dig status och ett värde i samhället. Så för att höja eller bevara vår status som människor kämpar vi på som bara den för att prestera på alla möjliga och omöjliga områden. Tills en dag kroppen och själen inte vill längre utan protesterar med att sluta fungera.

Vi behöver få vila våra hjärnor varje dag. Skapa oss ett hållbart liv. I artikeln som jag tipsar om efter mitt blogginlägg berättar psykiatern Anders Hansen om hur man kan vila sin hjärna.

”Att inte göra ett skit då och då kan nog vara bra. Inte bara för kreativitet, det verkar också påverka hur vi mår. Man kan faktiskt ”slå på” default mode network genom att göra saker som inte kräver någon mental kapacitet, gärna något repetitivt. Det är ingen slump att folk ibland får bra idéer när de står och diskar eller krattar löv”, säger Anders Hansen.

Det här är några av de funderingar jag har idag kring varför så många blir utmattade. Kanske skriver jag ned fler tankar kring det här i bloggen så småningom.


Lästips: "Vikten av att inte göra någonting alls" (Dagens Industri)




Hoppfullt - #metoo

Det händer så mycket just nu för att sätta stopp på sexuella trakasserier av kvinnor/män. Det känns nästan overkligt och alldeles alldeles underbart att få uppleva detta som kvinna och människa tycker jag.

Jag känner som att en ny bättre tid är på väg när det gäller detta. Tystnadskulturen kan stoppas när vi arbetar för det tillsammans. Vi är så starka tillsammans. Så hoppfullt och historiskt.

tisdag 7 november 2017

Människor fortsätter att bli utmattade i Sverige

Nästan varje vecka läser eller hör jag i nyheterna om människor som blir utmattade i Sverige. Som får stressrelaterad ohälsa eller i värsta fall utmattningssyndrom.

Nu är det 20 år sedan jag själv kände de första varningssignalerna som två år senare gjorde att jag fick utmattningssyndrom och blev allvarligt sjuk. Det är väldigt länge sedan känner jag nu. Jag tycker att det är så sorgligt att inte man tog oss som drabbades då på större allvar. Att man inte under alla dessa år har kunnat skapa ett bättre arbets- och samhällsklimat utan att människor fortsätter att köra slut på sig själva. Och dessutom i allt yngre åldrar. Jag vet att där var människor som redan när jag blev sjuk av stress varnade för vart det skulle ta vägen med människorna och vårt samhälle om ingenting förändrades. Och nu är vi tyvärr där och det verkar accellerera hela tiden.

Här är några länkar till intressanta artiklar om det senaste kring utmattningssyndrom och stressrelaterad ohälsa. Min blogg är för mig ett sätt att samla information kring just det.

"We can´t do it" (En serie i tre delar om utmattningssyndrom i SVT Play. Mycket bra!)

"Forskare larmar - stor ökning av stressjukdomar" (SVT Nyheter)

"Psykiatriforskare - "Vi behöver ta reda på hur vi förebygger stressjukdomar" (SVT Nyheter)

Höst i stan


Jag hade gjort ett ärende på stan och stannade till när jag passerade det här matstället. Det såg så härligt ut med alla löven under stolarna och borden. Höstkänsla. Jag kände lust att slå mig ner där, ta en fika eller äta något gott. Sparka lite med skorna i löven och höra hur de prasslade. Jag tog en bild på det i alla fall. Jag gillar motivet mycket. Känsla av mellan sommar och höst i bilden, tycker jag.

Wind of change

"Sometimes in the wind of change, we find our true direction".

November

Det är sjunde november och ett helt underbart promenadväder! Det var frost på marken inatt men solen hade redan smält bort det mesta när jag gick ut med Mimmi.

Hur stelt och tungt det än kan kännas i kroppen så lättar det nästan alltid att gå en promenad. Och så skönt det känns efteråt i både kropp och själ. Promenader är bra läkning för en människa. Det är en gåva att naturen finns där för oss människor att hämta kraft ur. Att hitta tillbaka till vad det är att vara en sann människa.

Idag på min promenad såg jag blommande maskrosor. De är envisa med att blomma. Trotsar frosten och lyser upp bland de vissna löven på marken.

Jag känner mig tacksam att jag har möjlighet att komma ut i dagsljuset varje dag inte minst nu den här mörka årstiden. Så viktigt för att hitta energi och att behålla ljuset i själen.