Jag läser i senaste numret av Kattis & Co att det är ute att kramas. Jag undrar, kan att kramas vara inne eller ute? Kan en äkta kram från hjärtat mellan två människor ha något som helst med trender att göra?
I artikeln talar man om att det har blivit allt vanligare att hälsa med en kram, något som etikettexperten Mats Danielsson tror har att göra med en efterfrågan att hälsa på ett lite hjärtligare sätt. Han tror också att umgänget på Facebook och andra sociala medier har bidragit. Men nu börjar ett motstånd växa fram.
Författaren Ann Heberlein menar enligt artikeln att ömhetsbetygelserna skapar falska närhetskänslor.
Jag läser också att kramtrenden lanserades av president Barack Obama som brukar krama de flesta han möter. Nu börjar allt fler amerikanska skolor förbjuda kramar för att de tar för mycket tid. Och jag undrar, hur känner barnen det i skolorna? När man förbjuder kramar för att de tar för mycket tid. Vilka signaler ger det från de vuxna till barnen om vad man ska prioritera som människa?
Jag bestämde mig tidigt när jag började blogga att skicka med en kram när jag fick en kommentar. För att det kändes rätt för mig, jag blev så varm i hjärtat av det som människor skrev till mig. Jag kramar människor i det verkliga livet också, när det känns i hjärtat att jag vill göra det. Jag hade en lång period som barn när jag nästan aldrig fick en enda kram, så jag vet hur det känns att aldrig få en kram. Jag vet kramens betydelse. Jag vill gärna ge en annan människa en kram, inte bara de allra närmaste utan gärna också en annan människa där det känns äkta och naturligt att göra det.
Det är ett samspel för mig mellan två människor att dela en kram. Kramar kan också vara och kännas så olika, beroende på hur nära man står varandra. Jag är ingen forskare och kan inte mycket om biologi, men nog har jag läst flera gånger om att kramar och närhet får människor att må gott. Så klart förutsatt att det inte är påtvingade kramar, vilket är något helt annat.
Ska man börja välja vilka människor man vill ge en kram med sitt förnuft? Själv så väljer jag vilka jag kramar med mitt hjärta. Oberoende av om det skulle vara trendigt eller inte.
Det känns stor skillnad på en äkta kram och en falsk för mig. Låt hjärtat bestämma hur generös du vill vara med dina kramar, inte trenderna. Jag tror att det finns många människor i vårt stressade samhälle som får alldeles för lite beröring och kramar.
Samhällsklimatet kallnar på flera olika plan. Men det gör inte jag. KRAM!
söndag 30 januari 2011
lördag 29 januari 2011
Stigen hem
Skogsstigarna var slingriga men jag kunde dem så väl där jag sprang att de många kurvorna störde mig inte alls. Inte blåbärsriset heller som ibland hängde över stigen så att mina skor fastnade i det. Jag sprang med snabba fötter på kända stigar.
I mörkret kändes inte skogen lika trygg längre. Vilket ögonblick som helst skulle ett troll kunna dyka upp bakom en fura med mossiga, krokiga händer som skulle försöka gripa tag i mig, kanske döda mig. Tur då, att mina fötter kände stigen så väl. Att jag kunde springa. Också i mörkret kände mina fötter stigens alla kurvor, svängar, nedförs- och uppförsbackar. Kanske inte alla blåbärsbuskarna längs med den, men mina fötter hittade stigen också i månskenet.
Stigen hem.
Jag kom till nya skogsstigar och mina fötter fick först gå långsamt för att lära känna stigen hem. Där fanns inga furor eller granar som i den kända skogen, i stället bokträd. Marken var täckt av nedfallna, rostfärgade löv och inga blåbärsbuskar trängdes vid sidan om stigen. Det tog tid innan jag vågade springa på stigarna i den skogen. Det tog tid att lära känna ny mark.
Stigen hem.
Mina fötter har sprungit på många stigar nu. Ibland har jag känt tallbarr tränga genom strumporna och sticka mig. Det har gjort ont. Andra gånger har jag snavat över en sten, ramlat omkull med näsan i backen och blivit sårad. Många gånger har jag tvekat, stått med två stigar framför mig, lika lockande båda två. Ibland singlat slant, låtit slanten välja stigen. Ofta fått syn på en tredje stig att ge mig in på. En stig som jag först inte alls sett, trots det klara dagsljuset.
Stigen hem.
I mörkret kändes inte skogen lika trygg längre. Vilket ögonblick som helst skulle ett troll kunna dyka upp bakom en fura med mossiga, krokiga händer som skulle försöka gripa tag i mig, kanske döda mig. Tur då, att mina fötter kände stigen så väl. Att jag kunde springa. Också i mörkret kände mina fötter stigens alla kurvor, svängar, nedförs- och uppförsbackar. Kanske inte alla blåbärsbuskarna längs med den, men mina fötter hittade stigen också i månskenet.
Stigen hem.
Jag kom till nya skogsstigar och mina fötter fick först gå långsamt för att lära känna stigen hem. Där fanns inga furor eller granar som i den kända skogen, i stället bokträd. Marken var täckt av nedfallna, rostfärgade löv och inga blåbärsbuskar trängdes vid sidan om stigen. Det tog tid innan jag vågade springa på stigarna i den skogen. Det tog tid att lära känna ny mark.
Stigen hem.
Mina fötter har sprungit på många stigar nu. Ibland har jag känt tallbarr tränga genom strumporna och sticka mig. Det har gjort ont. Andra gånger har jag snavat över en sten, ramlat omkull med näsan i backen och blivit sårad. Många gånger har jag tvekat, stått med två stigar framför mig, lika lockande båda två. Ibland singlat slant, låtit slanten välja stigen. Ofta fått syn på en tredje stig att ge mig in på. En stig som jag först inte alls sett, trots det klara dagsljuset.
Stigen hem.
måndag 24 januari 2011
Att ta sig upp under en panikattack
Det var segt att komma ur sängen i morse vid klockan sex. Jag vaknade mitt i en panikattack och hur det känns att göra det vet väl bara vi som gör det ibland. Varför jag gör det har jag ingen aning om. Jag har fått förklarat för mig att det är sviter efter min utmattning.
En tid funderade jag mycket över varför och hur jag skulle komma ur det, men det tjänar liksom inget till. Det är som det är och jag accepterar det som man får göra med det som inte alltid funkar som det ska i en människas kropp. En del har besvär med blodtrycket, andra med diabetes. Jag har panikångest. Strunt samma. Yoga lindrar, det vet jag.
Hur som helst. Man blir så trött efter en panikattack att det kan, verkligen, behövas något extra för att orka ta sig upp. Det kan ta upp till sjutton timmar innan kroppen hittat balansen igen efter en rejäl panikattack. Man kan bli lika trött som efter ett rejält träningspass.
Ofta har tanken på att blogga hjälpt mig att komma ur sängen, tack min blogg för det. Ibland har tanken på min fina katt varit den som fått trycket i bröstet att lätta tillräckligt för att jag ska orka upp. Idag var det tanken på en människa jag håller mycket av som fick trycket i bröstet att lätta. Man får ha sina knep att ta till när det känns tyngre än vanligt.
Därute är det alldeles svart fortfarande. Det enda som lyser upp är månen därute i universum. Det är måndag och jag har fått en gammal låt på hjärnan som vill ut, jag nynnar på den ofta just nu;
"Du ska få en dag imorgon
som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till.
Då kan du rätta till det,
det du gjorde fel igår.
Och så får du det så gott imorgon kväll.
Och om du inte klarar det och allt känns lika trist.
Så ska du höra suset ifrån furorna som sist.
Du ska få en dag imorgon
som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till".
Kanske att någon vet från vilken sång de här orden kommer?
Den sången här under, "The worrying kind" som egentligen The Ark skrivit men som Maya Hirasawa framför så lugnt och rogivande vackert, det är den sång som jag tycker allra, allra bäst beskriver känslan att ha en panikattack och vad man behöver som människa just då; lugn och ro, vänliga ord och ömhet från andra människor.
En tid funderade jag mycket över varför och hur jag skulle komma ur det, men det tjänar liksom inget till. Det är som det är och jag accepterar det som man får göra med det som inte alltid funkar som det ska i en människas kropp. En del har besvär med blodtrycket, andra med diabetes. Jag har panikångest. Strunt samma. Yoga lindrar, det vet jag.
Hur som helst. Man blir så trött efter en panikattack att det kan, verkligen, behövas något extra för att orka ta sig upp. Det kan ta upp till sjutton timmar innan kroppen hittat balansen igen efter en rejäl panikattack. Man kan bli lika trött som efter ett rejält träningspass.
Ofta har tanken på att blogga hjälpt mig att komma ur sängen, tack min blogg för det. Ibland har tanken på min fina katt varit den som fått trycket i bröstet att lätta tillräckligt för att jag ska orka upp. Idag var det tanken på en människa jag håller mycket av som fick trycket i bröstet att lätta. Man får ha sina knep att ta till när det känns tyngre än vanligt.
Därute är det alldeles svart fortfarande. Det enda som lyser upp är månen därute i universum. Det är måndag och jag har fått en gammal låt på hjärnan som vill ut, jag nynnar på den ofta just nu;
"Du ska få en dag imorgon
som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till.
Då kan du rätta till det,
det du gjorde fel igår.
Och så får du det så gott imorgon kväll.
Och om du inte klarar det och allt känns lika trist.
Så ska du höra suset ifrån furorna som sist.
Du ska få en dag imorgon
som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till".
Kanske att någon vet från vilken sång de här orden kommer?
Den sången här under, "The worrying kind" som egentligen The Ark skrivit men som Maya Hirasawa framför så lugnt och rogivande vackert, det är den sång som jag tycker allra, allra bäst beskriver känslan att ha en panikattack och vad man behöver som människa just då; lugn och ro, vänliga ord och ömhet från andra människor.
söndag 23 januari 2011
Fas3-jobben
Skulle du vilja vara i ett Fas3-jobb? Om du inte vet vad det innebär, rekommenderar jag ett inlägg hos en av bloggarna här på Passagen.
Tack, medbloggare Bella för det tankeväckande och viktiga inlägg du skrivit om Fas3-jobben. Du ger mig verkligen kraft med dina ord att satsa allt vad jag orkar på mitt företagsprojekt för att undvika att hamna i ett Fas3-jobb.
Plötsligt slår den absurda tanken mig att JAG kanske skulle kunna anställa en person i Fas3, d v s en annan utförsäkrad eller långtidsarbetslös, nu när jag startat ett företag. Och så skulle jag få cirka 5.000 kronor i månaden och till exempel kunna låta den Fas3-anställde damma eller något liknande, något som inte har med skrivande att göra. Tanken är så absurd att den får mig att skratta. Aldrig skulle jag kunna förverkliga den, det har jag för mycket samvete för att kunna göra. Långtidsarbetslösa och utförsäkrade är värdiga riktiga arbeten med samma rättigheter och stöd som andra människor som arbetar, anser jag.
Som jag skrivit förut flera gånger i min blogg, det är när man förlorat allt som man inte längre har något att förlora, utan allt att vinna. De här orden gäller för mig också när det handlar om arbete eller hälsa.
När man nått botten finns bara en väg kvar. Vägen uppåt. Och det är där jag klättrar idag. Uppåt.
Tack, medbloggare Bella för det tankeväckande och viktiga inlägg du skrivit om Fas3-jobben. Du ger mig verkligen kraft med dina ord att satsa allt vad jag orkar på mitt företagsprojekt för att undvika att hamna i ett Fas3-jobb.
Plötsligt slår den absurda tanken mig att JAG kanske skulle kunna anställa en person i Fas3, d v s en annan utförsäkrad eller långtidsarbetslös, nu när jag startat ett företag. Och så skulle jag få cirka 5.000 kronor i månaden och till exempel kunna låta den Fas3-anställde damma eller något liknande, något som inte har med skrivande att göra. Tanken är så absurd att den får mig att skratta. Aldrig skulle jag kunna förverkliga den, det har jag för mycket samvete för att kunna göra. Långtidsarbetslösa och utförsäkrade är värdiga riktiga arbeten med samma rättigheter och stöd som andra människor som arbetar, anser jag.
Som jag skrivit förut flera gånger i min blogg, det är när man förlorat allt som man inte längre har något att förlora, utan allt att vinna. De här orden gäller för mig också när det handlar om arbete eller hälsa.
När man nått botten finns bara en väg kvar. Vägen uppåt. Och det är där jag klättrar idag. Uppåt.
lördag 22 januari 2011
Om de utförsäkrade
2.000 personer av oss som utförsäkrats har idag hamnat i den situationen att de aldrig mer kan bli sjukskrivna, enligt de nya reglerna som Alliansen beslutat om. Jag läser om det idag på nätet.
Jag vet att jag kommer att få ersättning till och med juni i år. Sedan vet jag inte hur man kommer att bedöma mig.
Jag får ont i magen av att läsa om de här 2.000 personerna. Jag kan så småningom också komma att bli en av dem, hur det blir känns som att det ligger helt utanför min egen makt. Du som läser kan också hamna i detta. Alla som kan bli sjuka kan hamna i detta Moment 22 som de nya sjukskrivningsreglerna är orsak till.
Jag önskar verkligen att de som har makten gör allt de kan för att förändra tokigheterna i det nya systemet. Jag anser att Sverige är tillräckligt rikt för att vi också ska kunna ta hand om de människor i samhället som drabbas av långvarig sjukdom.
Jag vet att jag kommer att få ersättning till och med juni i år. Sedan vet jag inte hur man kommer att bedöma mig.
Jag får ont i magen av att läsa om de här 2.000 personerna. Jag kan så småningom också komma att bli en av dem, hur det blir känns som att det ligger helt utanför min egen makt. Du som läser kan också hamna i detta. Alla som kan bli sjuka kan hamna i detta Moment 22 som de nya sjukskrivningsreglerna är orsak till.
Jag önskar verkligen att de som har makten gör allt de kan för att förändra tokigheterna i det nya systemet. Jag anser att Sverige är tillräckligt rikt för att vi också ska kunna ta hand om de människor i samhället som drabbas av långvarig sjukdom.
torsdag 20 januari 2011
Jakten på lyckan och tryggheten
"Den enda verkliga trygghet jag kan ha som människa är den inuti mig själv". Så många gånger jag rabblat de orden för mig själv, i mitt huvud. Som 14-åring när vi sällan visste från den ena månaden till den andra om vi skulle ha mat i kylskåpet eller pengar till skor. Som 19-åring när jag flyttade hemifrån och tog studielån och pluggade hårt med målet att en dag ha ett jobb och bli självförsörjande.
Som 23-åring när jag fått tryggheten jag strävat efter; min utbildning, ett fast jobb och kärlek, mitt i traumat kring en anhörigs självmord. "Den enda verkliga trygghet jag kan ha är den inuti mig själv".
När jag så småningom trasslat mig ur den långa tunga sorgen och igen hamnade i ett nytt trauma, fanns orden där fortfarande till tröst inuti mig; "den enda verkliga trygghet jag kan ha är den inuti mig själv".
Ändå var ekonomin, att kunna försörja mig själv fortfarande en stor trygghet för mig. "Det ordnar sig alltid så länge jag får vara frisk", var andra ord som jag rabblade för mig själv genom många, svåra stunder.
En dag raserades det också. Jag var inte längre frisk. Jag förlorade hälsan. Jag förlorade min arbetsförmåga. Jag förlorade min ekonomiska självständighet som jag kämpat för så och som kändes som trygghet för mig.
Inget av det jag tänkt förut höll längre, kändes det som först. Jag kunde inte längre av egen kraft försörja mig genom arbete. Det var en tung sorg inuti mig. När jag inte kunde försörja mig kunde jag inte heller längre dela med mig ekonomiskt till andra och det gjorde ont.
När allt jag byggt min lycka och min trygghet på rasade samman, fick jag börja söka efter ett nytt sätt att tänka, nya tankar att hitta trygghet i. Nya källor till lycka, glädje, trygghet, rikedom och sätt att dela med mig av.
Märkligt nog så kände jag att min tanke från när jag var ungefär 14 år fortfarande höll. "Den enda riktiga trygghet jag kan ha som människa är den inuti mig själv". Lyckas jag hitta den, kanske är det just det som är tilliten till livet, då kan inga yttre faktorer få mig att svaja särskilt länge. Snarare än jag ibland ens fattar det själv, står jag där igen, rakryggad, på stadiga fötter, med ögonen hoppfullt och nyfiket, förväntansfullt leende! Redo att flyga!
Som 23-åring när jag fått tryggheten jag strävat efter; min utbildning, ett fast jobb och kärlek, mitt i traumat kring en anhörigs självmord. "Den enda verkliga trygghet jag kan ha är den inuti mig själv".
När jag så småningom trasslat mig ur den långa tunga sorgen och igen hamnade i ett nytt trauma, fanns orden där fortfarande till tröst inuti mig; "den enda verkliga trygghet jag kan ha är den inuti mig själv".
Ändå var ekonomin, att kunna försörja mig själv fortfarande en stor trygghet för mig. "Det ordnar sig alltid så länge jag får vara frisk", var andra ord som jag rabblade för mig själv genom många, svåra stunder.
En dag raserades det också. Jag var inte längre frisk. Jag förlorade hälsan. Jag förlorade min arbetsförmåga. Jag förlorade min ekonomiska självständighet som jag kämpat för så och som kändes som trygghet för mig.
Inget av det jag tänkt förut höll längre, kändes det som först. Jag kunde inte längre av egen kraft försörja mig genom arbete. Det var en tung sorg inuti mig. När jag inte kunde försörja mig kunde jag inte heller längre dela med mig ekonomiskt till andra och det gjorde ont.
När allt jag byggt min lycka och min trygghet på rasade samman, fick jag börja söka efter ett nytt sätt att tänka, nya tankar att hitta trygghet i. Nya källor till lycka, glädje, trygghet, rikedom och sätt att dela med mig av.
Märkligt nog så kände jag att min tanke från när jag var ungefär 14 år fortfarande höll. "Den enda riktiga trygghet jag kan ha som människa är den inuti mig själv". Lyckas jag hitta den, kanske är det just det som är tilliten till livet, då kan inga yttre faktorer få mig att svaja särskilt länge. Snarare än jag ibland ens fattar det själv, står jag där igen, rakryggad, på stadiga fötter, med ögonen hoppfullt och nyfiket, förväntansfullt leende! Redo att flyga!
onsdag 19 januari 2011
Bra tid för yoga
Just den här årstiden, mellan vinter och vår, är särskilt bra för att göra yoga, har jag läst. Vi har dragit ihop oss i kylan, både rent fysiskt i våra kroppar men också ofta inuti våra själar under allt mörker.
Yogan stretchar oss både fysiskt och mentalt. Nu efter julhelgerna har jag plockat fram min yoga-DVD med Blossom Tantoon. Jag mjukstartar med ett par övningar varje dag eftersom jag haft uppehåll i yogan en period. Jag blir förvånad över hur snabbt jag känner igen rörelserna, hur lätt det går att hitta till yogaandningen. Det är så med något man gjort en period i sitt liv, att det går ofta lättare att plocka upp det igen än man kan tro. Det handlar helt enkelt om att bara sätta igång och göra det. Hjärnan minns. Kroppen minns.
Efteråt, när jag gjort yogan, njuter jag av att känna mjukheten i min kropp, lugnet och friden i min själ och hur all stress rinner av mig. Jag blir fokuserad och mottaglig för vad jag känner i mitt hjärta och hur jag mår.
Det yogan gjort för mitt tillfrisknande efter min utmattning har ingen läkare och inte någon medicin hittills kunnat göra. Det var bland annat Blossom som fick mig att testa yoga för kanske sex år sedan. Jag hörde henne berätta i TV om sina ryggbesvär och vilken hjälp yogan gett henne, hur den gett henne tillbaka rörligheten igen. Samma sak händer med mig när jag tränar yoga regelbundet, jag blir mycket rörligare, smidigare och så småningom smärtfri.
Jag hörde också om yoga i ett program på TV. Det var en kvinna som överlevt en flygplansolycka och levde med ständiga mardrömmar och ständig ångest sedan den händelsen. Hon började träna yoga och den obehagliga livshotande händelsen som satt sådana spår i henne läktes ut så att hon fick ett bra liv igen.
Jag minns att jag tänkte, "Kunde hon som varit med om en flygplansolycka må bättre genom att träna yoga, då är det i alla fall värt att prova det också för mig. Livshotande händelse som livshotande händelse. Trauma som trauma".
När mitt liv börjar krisa vet jag idag vad jag behöver göra för att hitta tillbaka till mitt riktiga jag igen. Det ryms i ett enda ord. Yoga.
Då när jag provade yoga allra första gången på Friskis & Svettis i Jönköping var där bara ett fåtal deltagare och ett enda pass. Idag finns det flera pass i veckan och det är många deltagare. Dessutom finns det yoga på många andra olika ställen i Jönköping idag, inte bara på Friskis & Svettis. I lokalpressen idag läser jag om fullbokade yogapass i hela landet. Det är fler än jag som har upplevt vad yogan betyder för oss som människor i den tid vi lever i just nu. En annan sak är riktigt, riktigt bra med yoga; man är aldrig någonsin för gammal för att börja träna yoga. Och jag tror, på riktigt, att man känner sig ung längre genom att träna yoga. Man hittar spänsten i både sin kropp och sin själ.
Yogan stretchar oss både fysiskt och mentalt. Nu efter julhelgerna har jag plockat fram min yoga-DVD med Blossom Tantoon. Jag mjukstartar med ett par övningar varje dag eftersom jag haft uppehåll i yogan en period. Jag blir förvånad över hur snabbt jag känner igen rörelserna, hur lätt det går att hitta till yogaandningen. Det är så med något man gjort en period i sitt liv, att det går ofta lättare att plocka upp det igen än man kan tro. Det handlar helt enkelt om att bara sätta igång och göra det. Hjärnan minns. Kroppen minns.
Efteråt, när jag gjort yogan, njuter jag av att känna mjukheten i min kropp, lugnet och friden i min själ och hur all stress rinner av mig. Jag blir fokuserad och mottaglig för vad jag känner i mitt hjärta och hur jag mår.
Det yogan gjort för mitt tillfrisknande efter min utmattning har ingen läkare och inte någon medicin hittills kunnat göra. Det var bland annat Blossom som fick mig att testa yoga för kanske sex år sedan. Jag hörde henne berätta i TV om sina ryggbesvär och vilken hjälp yogan gett henne, hur den gett henne tillbaka rörligheten igen. Samma sak händer med mig när jag tränar yoga regelbundet, jag blir mycket rörligare, smidigare och så småningom smärtfri.
Jag hörde också om yoga i ett program på TV. Det var en kvinna som överlevt en flygplansolycka och levde med ständiga mardrömmar och ständig ångest sedan den händelsen. Hon började träna yoga och den obehagliga livshotande händelsen som satt sådana spår i henne läktes ut så att hon fick ett bra liv igen.
Jag minns att jag tänkte, "Kunde hon som varit med om en flygplansolycka må bättre genom att träna yoga, då är det i alla fall värt att prova det också för mig. Livshotande händelse som livshotande händelse. Trauma som trauma".
När mitt liv börjar krisa vet jag idag vad jag behöver göra för att hitta tillbaka till mitt riktiga jag igen. Det ryms i ett enda ord. Yoga.
Då när jag provade yoga allra första gången på Friskis & Svettis i Jönköping var där bara ett fåtal deltagare och ett enda pass. Idag finns det flera pass i veckan och det är många deltagare. Dessutom finns det yoga på många andra olika ställen i Jönköping idag, inte bara på Friskis & Svettis. I lokalpressen idag läser jag om fullbokade yogapass i hela landet. Det är fler än jag som har upplevt vad yogan betyder för oss som människor i den tid vi lever i just nu. En annan sak är riktigt, riktigt bra med yoga; man är aldrig någonsin för gammal för att börja träna yoga. Och jag tror, på riktigt, att man känner sig ung längre genom att träna yoga. Man hittar spänsten i både sin kropp och sin själ.
tisdag 18 januari 2011
Vårtecken
Jag ser kvinnor utan stövlar eller kängor. Kvinnor med skor. Promenera utomhus. Jag kanske ska plocka fram mina skor jag också. Stövlarna börjar bli utslitna. Det har varit en lång, snöig, kall vinter. Men nu ser jag människor med inte bara skor utan också lättare jackor och uppknäppta jackor.
I affärerna är det slutrea. Halva priset och "Ta 3, betala för 2". Jag trillar dit ett tag, bär plötsligt på en påse som det inte alls var meningen att jag skulle bära på, jag skulle ju handlat något helt annat. Men jag är glad, glad över mitt fynd.
Jag ser gräs på framsidan av huset nu också, kring äppelträdet och nära husväggen. Snösmältningen går med en rasande fart, så mycket snabbare än förra vintern. Kanske för att människorna börjar bli rutinerade, vana vid stränga snörika vintrar. Det skottas kring gatubrunnar som aldrig förr, minst en gång om dagen. Snön förvandlas till vatten som strilar som små porlande bäckar ner i gatubrunnarna. På A6 köpcenter skottar man taket så att inte det ska rasa in medan människorna fyndar på slutrea.
Jag läser Karin Boyes evigt lika vackra dikt om hur ont det gör när knoppar brister. Ur det som gör ont ska livet komma igen, smärtan förblekna och nya stigar visa sig. Våren spränga sig fram och värma oss frusna och stelna människor i Norden. Få oss att vända våra ansikten mot solen. Och le.
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
(Karin Boye)
I affärerna är det slutrea. Halva priset och "Ta 3, betala för 2". Jag trillar dit ett tag, bär plötsligt på en påse som det inte alls var meningen att jag skulle bära på, jag skulle ju handlat något helt annat. Men jag är glad, glad över mitt fynd.
Jag ser gräs på framsidan av huset nu också, kring äppelträdet och nära husväggen. Snösmältningen går med en rasande fart, så mycket snabbare än förra vintern. Kanske för att människorna börjar bli rutinerade, vana vid stränga snörika vintrar. Det skottas kring gatubrunnar som aldrig förr, minst en gång om dagen. Snön förvandlas till vatten som strilar som små porlande bäckar ner i gatubrunnarna. På A6 köpcenter skottar man taket så att inte det ska rasa in medan människorna fyndar på slutrea.
Jag läser Karin Boyes evigt lika vackra dikt om hur ont det gör när knoppar brister. Ur det som gör ont ska livet komma igen, smärtan förblekna och nya stigar visa sig. Våren spränga sig fram och värma oss frusna och stelna människor i Norden. Få oss att vända våra ansikten mot solen. Och le.
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
(Karin Boye)
måndag 17 januari 2011
Visitkort till Skrivklådan
Igår beställde jag visitkort till mitt nystartade företag Skrivklådan. Så mycket som hänt sedan jag började blogga! För två år sedan visste jag inte att det fanns något som hette Passagen. När jag bloggat där ungefär ett halvår, en sommardag minns jag, när jag kände mig frustrerad över att inte ha ett jobb med den kraft jag hade då, bestämde jag mig för att beställa visitkort. Som en symbolhandling för att en dag skulle jag vara i arbete igen.
Jag kom på att jag kunde skriva "Bloggare" under Maskroskvinnan och sedan andra kontaktuppgifter. Även om jag inte hade ett jobb som gav mig en inkomst, så kände jag att min blogg gav mig så mycket som påminde om att ha ett jobb. Jag lärde mig nya saker. Det fick mig att känna glädje. Jag fick kontakt med andra människor, vi delade tankar, vi skrattade tillsammans, bloggandet kändes som något meningsfullt för mig. Precis som det hade känts att ha ett jobb.
Visitkortet för bloggaren Maskroskvinnan tänkte jag strö ut lite överallt, kanske lägga några på biblioteket, dela ut det till vänner och bekanta. Som en rolig grej mest, som en träning inför mitt jobbsökande som jag fortfarande hoppades på.
Sedan gick det som det gick. Livet överraskade mig. Personen jag mötte på väg till Arbetsförmedlingen som sedan gav mig en praktikplats fick det där första visitkortet som jag beställt. Sedan fick min handläggare på Arbetsförmedlingen och handläggaren på Försäkringskassan var sitt visitkort. Där började allt rulla på. Två veckor senare hade jag en praktikplats och var igång med arbete. Jag fick nya visitkort med mitt namn på från företaget jag praktiserade hos.
Jag praktiserade där i ungefär ett år. Det blev ingen anställning eftersom man inte kunde garantera mig tillräckligt med arbete under hela året. Men där fanns ändå jobb för mig. Då bestämde jag mig för att ta tag i min minst 15 år gamla dröm att starta eget som frilansjournalist. I höstas kom mitt företag Skrivklådan igång på riktigt.
Igår beställde jag visitkort där det står Skrivklådan, Anna-Karin Mattsson, skribent/frilansjournalist och kontaktuppgifter.
Aldrig kunde jag trott det här för två år sedan! Drömma om det kunde jag, men att det skulle bli verklighet... ja, ibland överraskar livet mig på alla möjliga sätt. Den här gången på ett härligt positivt sätt. Jag känner inuti mig att jag har gjort det som är bra för mig själv. Jag känner mig förväntansfull och drömmer drömmar om vad jag så småningom kommer att skriva om. Jag känner som att jag har hittat hem när det gäller arbetet. Med många små steg tror jag att det här kommer att bli riktigt bra.
Jag kom på att jag kunde skriva "Bloggare" under Maskroskvinnan och sedan andra kontaktuppgifter. Även om jag inte hade ett jobb som gav mig en inkomst, så kände jag att min blogg gav mig så mycket som påminde om att ha ett jobb. Jag lärde mig nya saker. Det fick mig att känna glädje. Jag fick kontakt med andra människor, vi delade tankar, vi skrattade tillsammans, bloggandet kändes som något meningsfullt för mig. Precis som det hade känts att ha ett jobb.
Visitkortet för bloggaren Maskroskvinnan tänkte jag strö ut lite överallt, kanske lägga några på biblioteket, dela ut det till vänner och bekanta. Som en rolig grej mest, som en träning inför mitt jobbsökande som jag fortfarande hoppades på.
Sedan gick det som det gick. Livet överraskade mig. Personen jag mötte på väg till Arbetsförmedlingen som sedan gav mig en praktikplats fick det där första visitkortet som jag beställt. Sedan fick min handläggare på Arbetsförmedlingen och handläggaren på Försäkringskassan var sitt visitkort. Där började allt rulla på. Två veckor senare hade jag en praktikplats och var igång med arbete. Jag fick nya visitkort med mitt namn på från företaget jag praktiserade hos.
Jag praktiserade där i ungefär ett år. Det blev ingen anställning eftersom man inte kunde garantera mig tillräckligt med arbete under hela året. Men där fanns ändå jobb för mig. Då bestämde jag mig för att ta tag i min minst 15 år gamla dröm att starta eget som frilansjournalist. I höstas kom mitt företag Skrivklådan igång på riktigt.
Igår beställde jag visitkort där det står Skrivklådan, Anna-Karin Mattsson, skribent/frilansjournalist och kontaktuppgifter.
Aldrig kunde jag trott det här för två år sedan! Drömma om det kunde jag, men att det skulle bli verklighet... ja, ibland överraskar livet mig på alla möjliga sätt. Den här gången på ett härligt positivt sätt. Jag känner inuti mig att jag har gjort det som är bra för mig själv. Jag känner mig förväntansfull och drömmer drömmar om vad jag så småningom kommer att skriva om. Jag känner som att jag har hittat hem när det gäller arbetet. Med många små steg tror jag att det här kommer att bli riktigt bra.
lördag 15 januari 2011
Vårstäda
Idag vårstädar jag. Det ska dofta gott i hela huset innan det blir kväll! På borden har jag redan gula tulpaner och ljusblå pärlhyacinter. Jag har hängt upp vita panelgardiner med tulpaner på. Det är fynd som jag gjorde i höstas på Ica Maxi. Två panellängder på slutrea för 15 kronor styck. De är av bra kvalitet och blev riktigt fina att hänga upp nu efter julhelgerna.
Ute snöar det stora vita vackra flingor och ibland yr de omkring i vinden. Men jag hör på vädret att det är mildare väder på gång. Jag tänker i alla fall skaffa mig vår inomhus i väntan på den därute.
Ute snöar det stora vita vackra flingor och ibland yr de omkring i vinden. Men jag hör på vädret att det är mildare väder på gång. Jag tänker i alla fall skaffa mig vår inomhus i väntan på den därute.
fredag 14 januari 2011
Utmattad? - Musiken
När jag var som mest utmattad orkade jag inte ens höra den. Musiken. Så småningom hjälpte den mig tillbaka till livet. Först genom att lyssna på den. Sedan började jag nynna. En dag stod jag i en kör. Sjöng tillsammans med andra. Jag mådde så gott! Jag blev så glad!
Det är märkligt hur en sak som kan verka så liten som att nynna kan göra så mycket för hur jag mår. Någon gång hörde jag någon som sa att hon vet när hon mår bra, det är när hon upptäcker att hon går runt och nynnar av sig själv. Kanske gäller samma sak här som man idag vet gäller med ett leende? Att man medvetet kan påverka hur man mår genom att bestämma sig för att börja nynna precis som när man bestämmer sig för att börja le? För mig fungerar det i alla fall. Trötta, sega dagar får jag mig själv att må bättre om jag bestämmer mig för att nynna.
Varje liten sak som jag upptäcker får mig att må bättre samlar jag på som andra samlar på kanske frimärken eller antikviteter. Jag kan anteckna det jag upptäcker att jag mår bra av på en lapp. Den kan jag sedan ta fram när jag känner att jag fastnat i ett tillstånd som jag vill ta mig ur, när tankarna börjar gå i alltför svarta spår alltför länge. En liten lapp med saker som får mig att vända mörker till ljus.
Det är märkligt hur en sak som kan verka så liten som att nynna kan göra så mycket för hur jag mår. Någon gång hörde jag någon som sa att hon vet när hon mår bra, det är när hon upptäcker att hon går runt och nynnar av sig själv. Kanske gäller samma sak här som man idag vet gäller med ett leende? Att man medvetet kan påverka hur man mår genom att bestämma sig för att börja nynna precis som när man bestämmer sig för att börja le? För mig fungerar det i alla fall. Trötta, sega dagar får jag mig själv att må bättre om jag bestämmer mig för att nynna.
Varje liten sak som jag upptäcker får mig att må bättre samlar jag på som andra samlar på kanske frimärken eller antikviteter. Jag kan anteckna det jag upptäcker att jag mår bra av på en lapp. Den kan jag sedan ta fram när jag känner att jag fastnat i ett tillstånd som jag vill ta mig ur, när tankarna börjar gå i alltför svarta spår alltför länge. En liten lapp med saker som får mig att vända mörker till ljus.
onsdag 12 januari 2011
Äntligen besked från FK!
Som jag väntat... på beskedet från Försäkringskassan sedan jag blev utförsäkrad i höstas. Besked om jag kommer att få 75 % ersättning eftersom jag är utredd att vara arbetsför till 25 %. Idag kom brevet och det var med lätt darrande händer som jag öppnade det. Man kan inte vara säker, strax innan jul läste jag i lokalpressen om en kvinna som fått cellgiftsbehandlingar och där Försäkringskassan ansåg att hon skulle arbeta heltid trots att hon mådde så dåligt efter det hon gått igenom.
Jag är lyckligt lottad, för i brevet stod det att jag får tre fjärdedels tidsbegränsad sjukersättning till och med juni 2011. Det är lite märkligt att det är tidsbegränsad sjukersättning för den finns ju inte längre med de nya reglerna. Men strunt samma, jag bryr mig inte om vad man kallar det, det jag bryr mig om är att jag får min ersättning så länge jag behöver den, så länge jag inte är arbetsför till 100 %.
Jag grät av lättnad när jag läste brevet och tårarna rinner när jag skriver nu också. Jag tror att det bara är den som varit där själv som kan förstå hur det känns. Att inte ha hälsan att kunna jobba 100 % längre, hur gärna man än skulle vilja det. Att gång på gång vara utlämnad till hur andra människor bedömer min kraft och arbetsförmåga. Att behöva vänta på besked. Att inte veta om eller när jag får pengarna.
Nu kan jag känna mig trygg med detta till och med juni i sommar. Vad som händer sedan, det vet jag inte. Det är en press att vara långtidssjukskriven i sig. Pressen har inte minskat med de nya reglerna, mera ökat upplever jag det som. Just min diagnos blir knappast bättre under press, tyvärr. Men jag kan inte ändra reglerna, jag får acceptera att det är som det är.
Nu tänker jag unna mig att släppa tankarna på min ekonomi den närmsta tiden och fokusera på allt som ger mig energi, hälsa och glädje. Just nu känns det så otroligt skönt, en sådan lättnad! Nu kommer jag att få mer kraft att lägga på mitt företag Skrivklådan och det ser jag verkligen, verkligen fram mot. Det är min stig mot friheten!
Jag är lyckligt lottad, för i brevet stod det att jag får tre fjärdedels tidsbegränsad sjukersättning till och med juni 2011. Det är lite märkligt att det är tidsbegränsad sjukersättning för den finns ju inte längre med de nya reglerna. Men strunt samma, jag bryr mig inte om vad man kallar det, det jag bryr mig om är att jag får min ersättning så länge jag behöver den, så länge jag inte är arbetsför till 100 %.
Jag grät av lättnad när jag läste brevet och tårarna rinner när jag skriver nu också. Jag tror att det bara är den som varit där själv som kan förstå hur det känns. Att inte ha hälsan att kunna jobba 100 % längre, hur gärna man än skulle vilja det. Att gång på gång vara utlämnad till hur andra människor bedömer min kraft och arbetsförmåga. Att behöva vänta på besked. Att inte veta om eller när jag får pengarna.
Nu kan jag känna mig trygg med detta till och med juni i sommar. Vad som händer sedan, det vet jag inte. Det är en press att vara långtidssjukskriven i sig. Pressen har inte minskat med de nya reglerna, mera ökat upplever jag det som. Just min diagnos blir knappast bättre under press, tyvärr. Men jag kan inte ändra reglerna, jag får acceptera att det är som det är.
Nu tänker jag unna mig att släppa tankarna på min ekonomi den närmsta tiden och fokusera på allt som ger mig energi, hälsa och glädje. Just nu känns det så otroligt skönt, en sådan lättnad! Nu kommer jag att få mer kraft att lägga på mitt företag Skrivklådan och det ser jag verkligen, verkligen fram mot. Det är min stig mot friheten!
tisdag 11 januari 2011
Mitt sommarparadis
För att orka igenom den här årstiden kan man ta hjälp av sina minnen från när det var sommar, läste jag i lokalpressen. Blunda och se den där platsen framför sig som man älskar att vara på när det är sommar.
Jag tvekar inte en sekund. Jag vet precis var jag har den platsen. Mitt sommarparadis.
Jag parkerar bilen under det stora mörkt gröna trädet. Tar fram solstolen och picknickkorgen med både fika, dricka, bok och pastasallad. Bilplåten hettar redan i värmen trots att det är tidig förmiddag. Tur att jag är här tidigt, så tidigt att det finns parkeringsplats nära dit jag ska. Tur att jag fick plats i skuggan under det stora gröna trädet, så varmt som det är idag.
Jag hör gruset knastra under mina sandaler som jag går barfota i. Jag passerar den rosa glasskiosken när jag går på den smala och nedtrampade grusgången. Där framför mig ser jag vattnet, det turkosgröna Vättervattnet. Jag hör bruset från vågorna som är så där precis lagom höga idag. Lätt skummande och vackert glittrande i solskenet. Jag känner att det fortfarande är lite dagg kvar i det gröna gräset, mina tår blir blöta, men det känns bara skönt i värmen.
Så där. Nu är jag nästan framme. Jag får kliva nedför några stora stenar, sedan trampar jag i lös, mjuk, solvarm sand som klistrar sig fast på mina daggvåta fötter. Nu känner jag nyponrosdoften. Det är inte mycket människor här ännu, en och annan and i vattnet.
Jag fäller ut min solstol, sätter mig framför nyponrosbusken, tar av mig solklänningen som jag tagit på mig över baddräkten. Den lilla kudden plockar jag fram, vinden blåser lätt i grässtråna som växer i sanden och genom mitt hår, jag älskar att känna vinden i mitt hår! Jag tar fram vattenflaskan och ställer den bredvid solstolen. Nu är jag förberedd inför en lång varm sommardag.
Sen fäller jag solstolen bakåt till ett bekvämt läge. Tar av mig solglasögonen för att riktigt kunna ta in ljuset och alla somriga färger från vattnet, pilträden, sanden, stenarna, blommorna, himlen och långt där borta ser jag Visingsö som en hägring strax ovanför vattenytan. Jag blundar, lyssnar på det sövande ljudet från vågorna, känner pulsen gå ned. Vätterstranden, mitt paradis på jorden denna sommardag! Kanske att jag tar mig sommarens första dopp idag? Jag tänker i alla fall känna på vattnet med tårna.
Jag tvekar inte en sekund. Jag vet precis var jag har den platsen. Mitt sommarparadis.
Jag parkerar bilen under det stora mörkt gröna trädet. Tar fram solstolen och picknickkorgen med både fika, dricka, bok och pastasallad. Bilplåten hettar redan i värmen trots att det är tidig förmiddag. Tur att jag är här tidigt, så tidigt att det finns parkeringsplats nära dit jag ska. Tur att jag fick plats i skuggan under det stora gröna trädet, så varmt som det är idag.
Jag hör gruset knastra under mina sandaler som jag går barfota i. Jag passerar den rosa glasskiosken när jag går på den smala och nedtrampade grusgången. Där framför mig ser jag vattnet, det turkosgröna Vättervattnet. Jag hör bruset från vågorna som är så där precis lagom höga idag. Lätt skummande och vackert glittrande i solskenet. Jag känner att det fortfarande är lite dagg kvar i det gröna gräset, mina tår blir blöta, men det känns bara skönt i värmen.
Så där. Nu är jag nästan framme. Jag får kliva nedför några stora stenar, sedan trampar jag i lös, mjuk, solvarm sand som klistrar sig fast på mina daggvåta fötter. Nu känner jag nyponrosdoften. Det är inte mycket människor här ännu, en och annan and i vattnet.
Jag fäller ut min solstol, sätter mig framför nyponrosbusken, tar av mig solklänningen som jag tagit på mig över baddräkten. Den lilla kudden plockar jag fram, vinden blåser lätt i grässtråna som växer i sanden och genom mitt hår, jag älskar att känna vinden i mitt hår! Jag tar fram vattenflaskan och ställer den bredvid solstolen. Nu är jag förberedd inför en lång varm sommardag.
Sen fäller jag solstolen bakåt till ett bekvämt läge. Tar av mig solglasögonen för att riktigt kunna ta in ljuset och alla somriga färger från vattnet, pilträden, sanden, stenarna, blommorna, himlen och långt där borta ser jag Visingsö som en hägring strax ovanför vattenytan. Jag blundar, lyssnar på det sövande ljudet från vågorna, känner pulsen gå ned. Vätterstranden, mitt paradis på jorden denna sommardag! Kanske att jag tar mig sommarens första dopp idag? Jag tänker i alla fall känna på vattnet med tårna.
fredag 7 januari 2011
Nu ska julen ut!
Det är riktigt mildväder på gång hör jag i nyheterna, de svenska företagen är optimistiska och jag plockar ned den ena tomten efter den andra i kartongen för julpynt. De närmsta dagarna ska jag städa ut julen. Det känns så skönt!
Nu längtar jag efter ljusa dukar, pastellfärger och tulpaner!
Nya panellängder med tulpaner på köpte jag för 29:- för två stycken på slutrea förra året. De blir fina att hänga upp nu efter jul, tänker jag.
Kanske köper jag mig ljusblå pärlhyacinter i kruka om det finns att få tag på det nu i affärerna.
Var sak har sin tid. Att pynta till jul har sin och är en glädje just då. Att rensa bort har sin tid och är en glädje just då.
Nu öppnar jag upp huset för ljuset, våren och glädjen!
Nu längtar jag efter ljusa dukar, pastellfärger och tulpaner!
Nya panellängder med tulpaner på köpte jag för 29:- för två stycken på slutrea förra året. De blir fina att hänga upp nu efter jul, tänker jag.
Kanske köper jag mig ljusblå pärlhyacinter i kruka om det finns att få tag på det nu i affärerna.
Var sak har sin tid. Att pynta till jul har sin och är en glädje just då. Att rensa bort har sin tid och är en glädje just då.
Nu öppnar jag upp huset för ljuset, våren och glädjen!
torsdag 6 januari 2011
söndag 2 januari 2011
Mitt årshoroskop
Jag läser sällan horoskop. Ibland har jag läst horoskopet på Passagen. I efterhand. För att se om det som stod där hade hänt under dagen.
Men årshoroskop tycker jag är roligt att läsa. I år läser jag så här i Kattis & Co om hur 2011 kommer att bli för just mig som är oxe:
VÄNTA INTE MED KÄRLEKSFÖRKLARINGAR
Året börjar i ljusa färger med en trevlig och passionerad januarimånad som uppvärmning. Annars är maj och juli din bästa tid vare sig du vill resa, älska eller bara uppleva det bästa året har att ge. Mot hösten tar du nya tag med en förändring som du sett fram emot och planerat för. Låt det dock växa fram och undvik att tjuvstarta i augusti som är din sämsta månad. Året slutar också fint men vänta inte med kärleksförklaringar till sista stund, dagarna före jul är bättre.
Se upp för: Stora planer i augusti, den enda månad som inte lever upp till förväntningarna.
Satsa på: Njut av livet medan det händer och planera stora omställningar väl. Du mår bäst när du kan ladda batterierna mellan alla måsten.
Dina bästa dagar: 5/1, 18/5, 1/6, 22/7 och 13/12.
Källa: Kattis & Co, Nr 1, 2011
Det lät ju inte så tokigt, det verkar bli ett bra år för mig i år, känns det som. Frånsett augusti då, som enligt det här horoskopet kommer att bli min sämsta månad.
Nu ska jag skriva in i mina bästa dagar enligt horoskopet i almanackan. Den första av dem, den 5 januari är ju snart, om bara några dagar. Undrar vad som ska hända då?
Men årshoroskop tycker jag är roligt att läsa. I år läser jag så här i Kattis & Co om hur 2011 kommer att bli för just mig som är oxe:
VÄNTA INTE MED KÄRLEKSFÖRKLARINGAR
Året börjar i ljusa färger med en trevlig och passionerad januarimånad som uppvärmning. Annars är maj och juli din bästa tid vare sig du vill resa, älska eller bara uppleva det bästa året har att ge. Mot hösten tar du nya tag med en förändring som du sett fram emot och planerat för. Låt det dock växa fram och undvik att tjuvstarta i augusti som är din sämsta månad. Året slutar också fint men vänta inte med kärleksförklaringar till sista stund, dagarna före jul är bättre.
Se upp för: Stora planer i augusti, den enda månad som inte lever upp till förväntningarna.
Satsa på: Njut av livet medan det händer och planera stora omställningar väl. Du mår bäst när du kan ladda batterierna mellan alla måsten.
Dina bästa dagar: 5/1, 18/5, 1/6, 22/7 och 13/12.
Källa: Kattis & Co, Nr 1, 2011
Det lät ju inte så tokigt, det verkar bli ett bra år för mig i år, känns det som. Frånsett augusti då, som enligt det här horoskopet kommer att bli min sämsta månad.
Nu ska jag skriva in i mina bästa dagar enligt horoskopet i almanackan. Den första av dem, den 5 januari är ju snart, om bara några dagar. Undrar vad som ska hända då?
lördag 1 januari 2011
Nyårsdagen - pigg som en lärka
1 januari 2011. Det regnade inatt. Nu blåser det rejält. Ljuden från regn och blåst känns som nya efter den långa snöiga vintern. Är våren på väg? Ja, jag tror det. Regnet inatt måste ha varit det här årets första vårtecken. Nu är tid att börja samla vårtecken. Alla dessa skator som jag ser nu är vårtecken för mig, ett av de första.
Jag är vaken och känner mig piggare än normalt. Fast jag sovit mindre än normalt. Antingen behöver jag sova mindre nu för tiden än jag gör. Kanske har jag blivit så gammal. Eller så har jag bara råkat vakna i en pigg fas i sömnen och kommer snart att känna mig helt slut.
Det blev sent inatt. Ja, i alla fall med tanke på när jag lägger mig i vanliga fall. Jag somnade kanske vid klockan tre efter att ha plockat undan och diskat efter den lilla mysiga nyårsfesten hemma hos mig.
Sträckningen som jag fick efter att ha ramlat i förrgår kändes igår. Ont som bara den. Men idag känns det så mycket bättre. Jag slutar aldrig att förvånas över kroppens självläkningsförmåga.
1 januari 2011... och jag andas fortfarande, mitt hjärta bultar och jag är pigg som en lärka.
Tack!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)