Nu blommar mina novemberkaktusar. De är som fyrverkerier i höstrusket. För några år sedan var jag på väg att ge bort dem. Eller, ja, faktiskt slänga dem. Mina fönsterbrädor i huset där jag bor är inte så djupa. Kaktusarna växer och blir vida. Jag vill inte ha alltför stora tunga krukor att bära på eller att plantera om. Så, ja vad skulle jag då göra med mina kaktusar som växte sig så stora?
Det var då jag tänkte att jag kunde som ett sista försök innan jag gav bort dem, kanske toppa dem. Det var i september. Jag tog bort kanske 5 cm på varje bladlängd. Det var modigt. Jag tänkte att nu dör de. Men icke sa Nicke, tala om livskraft. Mina novemberkaktusar överraskade mig med en blomning som aldrig förr det året. Inte bara med en knopp i varje bladände, utan nästan dubbelknoppar överallt.
Sedan blommade de en eller två gånger till det året. Inte så rikligt som första gången, men blomning.
De är bland de mest lättskötta blommor jag kan ha. De får lite vatten en gång i veckan. Sommarhalvåret ger jag dem lite näring. I september slutar jag vattna helt. Sedan den gången toppar jag dem också varje år. Minskar ned varje bladlängd ca 5 cm vilket krymper hela växten så den ändå får plats på min fönsterbräda. När de blommar vattnar jag dem så att de aldrig är torra. Annars kan knopparna falla av. När de blommat klart efter ca tre veckor, vattnar jag lite en gång i veckan igen. Mina novemberkaktusar står i ett österfönster.
Tänk, ibland kanske det är så, att man måste bryta av något för att livet ska blomma igen.
Visst är det märkligt. Men så är det ibland.
Det jag trodde skulle döda, gav mera liv än någonsin förut till mina gamla kaktusar.
Jag undrar hur gammal en novemberkaktus kan bli egentligen? Riktigt gammal, tror jag. Ibland lever de vidare i generationer. Kanske kommer mina döttrar att ärva mina kaktusar en gång? Vem vet. Vackra är de. Och riktiga överlevare.
