Imorgon är begravningen för min mamma. Det känns tungt just nu. Jag längtar tills att den är över. Många tårar har redan trillat från mina ögon idag. Jag har en sten i mitt bröst. Det lättar när jag skriver här i min blogg.
På något sätt är begravning en milstolpe i själva sorgeprocessen efter någon man älskat.
Jag har ställt en vas med gula tulpaner intill mammas foto på det bruna skrivbordet nu på morgonen. Där ligger också den lilla nallen hon hade som nyckelring de senaste åren. Hon älskade att hålla den i sin hand, hon sa det ofta till mig. Nu håller jag mammas lilla nalle i min hand ibland. Och minns.
Så många gånger den här vintern som jag tittat på nyckelringen med nallen i plåtasken där mamma lagt den på byrån och undrat för mig själv om hon skulle använda den någon gång mer i sitt liv. Eller inte. Det blev ingen mer gång och nu är nyckelknippan tom på nycklar. Mamma behöver inga nycklar längre.
Ibland tittar jag på det sista fotot jag tog av mamma med min mobiltelefon, två dagar innan hon dog. När jag ser hur glad hon ser ut, trots vissheten om det som väntade, så kan jag inte låta bli att le tillbaka mot hennes foto.
Tack, mamma, för allt du gav mig. För att du visade mig vad det är att vara äkta, att vara människa, att våga bryta upp, våga nytt gång på gång, våga visa sig svag, hur du lyckades resa dig om och om igen i ditt liv. Du lärde mig vad det är att vara verkligt modig. Du lärde mig vad som är det verkligt viktiga i livet. "Det är inte guldet", sa du. "Det är naturen, blommorna, djuren, det levande".
