Ring klocka, ring ...

Ring klocka, ring...

För ett 2014 där solidaritet, empati, medmänsklighet, anti-rasism och öppna, generösa hjärtan kommer att vinna över de kyliga blå isvindar som härskat, förstelnat och sänkt vårt land i mörker alltför länge redan.

Gott Nytt År önskar jag alla mina vänner!

Maskroskvinnans årskrönika 2013

 

2013 var ett omtumlande år för mig. Inte minst känslomässigt. Det var många förändringar samtidigt som jag var mitt uppe i sorgearbetet efter min mamma.

Det här är, som jag minns det, några av de mest viktiga händelserna i mitt liv under 2013.

Januari

Min mammas äldsta syster och min fostermamma en tid i mitt liv, dog, 90 år gammal.

Min äldsta dotter flyttade tillbaka till Borås från Prag där hon studerat ett halvår.

Jag körde igång ett större jobb för Skrivklådan.

Man påbörjade en stor utredning på sjukhuset av mitt hjärta.
 
Mimmi friskförklarades efter att man opererat bort hennes höftkula.

Newsmill publicerade min text "Om att vara fattig som barn". (Tyvärr ligger Newsmill nere sedan ett tag tillbaka, så jag kan inte länka till mina artiklar där).


Februari

Jag var med på begravningen av min äldsta moster.

Min text "Om att vara fattig som barn" lästes upp i S:ta Clara kyrka i Stockholm av prästen och etikkonsulten Anna Rosengren under ett event för hemlösa och andra utsatta grupper i samhället, "Gatans mat".

Min blogg Maskroskvinnan fyllde fyra år den 18 februari.

Min yngsta dotter fick sin första lägenhet och började packa.


Mars

Jag blev klar med det stora skrivjobbet för Skrivklådan.

Jag blev intervjuad av lokaltidningen om mina husdjur. Journalisten hade hittat till mig genom min blogg.

15 mars 2013 var det ett år sedan min älskade lilla mamma dog.

Vi firade våra döttrars 20- och 25-årsdag.

Jag började lydnadsträning med Mimmi på SBK.

April

Jag vårfikade på stan efter en lång och snörik vinter som kändes som att den aldrig skulle ta slut.

Fick besked från hjärtspecialisten att mitt hjärta var helt friskt.

Min yngsta dotter flyttade hemifrån och blev sambo med sin kille.

Maj

Jag frågade och sammanställde i min blogg var de olika politiska partierna står i frågan om utförsäkringar.

Mimmi och jag åkte på små vårutflykter tillsammans.

Newsmill publicerade min artikel "Ett sjukt samhälle skapar sjuka människor".


Juni

Min äldsta dotter blev klar med sin examen på Bibliotekshögskolan i Borås.

Newsmill publicerade min artikel "Nobels fredspris till Edward Snowden".

Min äldsta dotter flyttade hem till Jönköping igen efter att ha bott och studerat i Borås i tre år.

Jag besökte Ellen Keys Strand för första gången i mitt liv.

Jag var vid Vätterstranden, i Rosariet, i min trädgård, så mycket utomhus som jag bara kunde.


Juli

Jag och familjen åkte till Danmark. Vi besökte Louisiana där bl a Yoko Ono-utställningen visades. Vi var på  nöjesfältet Bakken.

Yoko Onos önsketräd på Louisiana 2013.

Äldsta dottern och jag reste till Stockholm för att vara med på Allsången och Håkan Hellströms konsert där. Min resväska försvann och jag lärde mig mycket om hur lite jag egentligen behöver ha med mig när jag är ute och reser. Jag mötte en god vän i Stockholm som jag lärt känna tack vare cyberrymden. Så småningom kom min resväska tillbaka med allt innehåll.

Stalpet i Aneby besökte jag för första gången i mitt liv. En liten oas på nära håll från där jag bor.


Jag och min make var på solsemester i Skåne. Varmt som att det hade varit i Sydeuropa.



Augusti

Jag var på ett romantiskt bröllop i det fria på en blomsteräng.

Städade och rensade hemma i mitt hus.

Besökte Västra Torget för första gången sedan mamma dog. Min och hennes oas där jag har så många roliga minnen från oss två tillsammans.

September

Jag skrev under och bloggade om Välfärdsmanifestationen.

Fick många nya insikter inifrån mig själv om mig själv vid den här tiden.

Klarade att ta blodprov utan att svimma (blodfobi) flera gånger med hjälp av att lyssna på Jens Lekmans musik under provtagningen.

Jag och maken firade vår 29-åriga bröllopsdag med att resa till Helsingborg och Helsingör. Vi bodde på hotell i Helsingborg och hade roligt och tur med vädret denna fantastiska soliga och varma sommar.

Oktober

Jag började känna lust att skriva på min bok igen och det blev ett par kapitel.

Äldsta dottern fick jobb som ungdomsbibliotekarie.

Min näst äldsta moster dog. Hon blev 89 år gammal.

Mimmi fyllde två år.

Äldsta dottern fick tag i en lägenhet i orten där hon fått jobb och flyttade hemifrån igen.


November

Jag var på min näst äldsta mosters begravning.

En morgon vaknade jag smärtfri för första gången på flera år. Jag var smärtfri halva dagen. Det kändes ovant, som att jag glömt hur det känns att vara utan smärta. Det gav mig hopp.

Jag köpte nya glasögon.



December

Jag var på Scouternas julmarknad där jag bor.

Besökte Eksjö julmarknad för första gången i mitt liv.

Hade adventsmys med bästa vännerna.

Firade en rolig och glad jul med mina nära och kära.

 

Moving on

Nu kan jag räkna timmarna som är kvar på 2013.

Så här känner jag inför 2014:

I´m moving on.

Mellandagar

 

Jag äter julmat och blir så proppmätt att jag blir tom i huvudet och kommer inte på något att blogga om. Fast det är vilsamt att ibland strunta i det vanliga och i stället göra något nytt.

Det är grönt och milt väder. Jag njuter av att kunna gå ut med Mimmi när som helst på dygnet utan att halka omkring eller sträcka till mig på isiga gator för att jag glömt att ta på halkbroddar.

Fast den varma koftan jag fick i julklapp hänger jag av mig på stolen. Den väntar på kallare tider. Kanske kommer de. Kanske kommer de inte. Vem kan veta?

Vättern ligger öppen. Vissa dagar känns mer som oktober än som december.

Julgodiset försöker jag stoppa i mig så att det ska ta slut. Det är inte särskilt gott med godis egentligen, eller hur? Bara en liten stund någon gång ibland. Nu är knäcken slut som jag köpte hos scouterna på julmarknad. Ischokladen tror jag tar slut idag. Fikon och dadlar har jag kvar fortfarande. Och pepparkakor.

Jag lyssnar mycket på musik. Tittar på TV. Har varit på kalas och jag ska på kalas ett par gånger till i jul.

Min kalender för 2014 har jag börjat anteckna i nu. Den är ganska tom än så länge. Det känns skönt, tycker jag. Jag gillar vita blad i almanackan. Jag behöver andrummen i livet för att jag ska må bra som människa.

God Jul

God Jul önskar jag alla vänner som läser i min blogg!

 

Igår bakades det Mimmi-pepparkakor. Tack, Kalle för det fina kakmåttet!

Ho! Ho!

Nu väntar jag på tomten.

En julberättelse

 

Den lilla flickan hade svårt att sova natten innan julafton och låg och tittade med blåa ögon upp i taket i sitt rum. Hon tänkte på sin pappa. Var de snälla mot honom i fängelset? Fick han mat? Var han inlåst? Tänkte han på henne just nu? Fick han någon julklapp där i fängelset? Var han vaken som hon och låg och tittade med blåa ögon upp i taket?

Stilla tårar trillade nedför flickans ansikte där hon låg i sin säng. Hon vände sig på sidan och kramade sin kudde. Fortfarande mindes hon doften av sin pappa fast att hon inte sett eller talat med honom på många månader nu. Hon mindes hans skratt. Hur det kändes att sitta i hans knä. Att känna hans skäggstubb mot sin hand, sin kind. Hans stora, varma, trygga hand i hennes.

Han hade försvunnit över en natt. Först häktad. Sedan hamnade han i fängelse för att han gjort något som hon inte förstod vad det var. Det var något med pengar.

Den här natten längtade flickan alldeles särskilt mycket efter sin pappa. Det var den första gången i hennes tolvåriga liv som hon skulle fira julafton utan honom. En jul utan pappa? Kudden blev blöt av flickans tårar ner i kudden.

Hon somnade och i drömmens land där allt är möjligt var pappa och hon tillsammans. Pappa busade och skojade med henne tills hon skrattade så att hon kiknade. De lekte kurragömma med varandra och hon lyckades hitta var han hade gömt sig någonstans. Han kittlade henne tills hon bad honom att sluta. Och då slutade han. Sedan tog han hennes hand och viskade att han skulle visa henne något.

De gick genom huset i drömmen till det stora, vackra rummet i huset där de bodde. Där stod den färdigklädda julgranen och ljusen lyste i den och glittret glittrade så att flickan var tvungen att kisa lite med sina ögon för att ljuset bländade henne.

Under granen var det fullt av paket i röda och gröna och guldiga papper med tomtar och stjärnor och sidenband på. Pappan ledde flickan fram till julgranen. "Blunda", sa han till flickan och hon blundade. "Sträck fram dina händer", sa han med glad och ivrig röst. Flickan gjorde leende det och kände hur han la ett stort avlångt paket i hennes förväntansfullt darrande händer. "God Jul", sa pappan och log mot flickan som tittade på honom nu med glada, blåa ögon. Hon hoppade jämfota så ivrig var hon att öppna sitt paket.

De satte sig i den vinröda soffan i hörnet av rummet. Flickan i pappas knä och hon strök hans skäggstubbiga kind med sin lilla hand. Sedan slet hon upp pappret på julklappen hon fått. Inuti låg den allra finaste docka flickan någonsin hade sett! Dockan hade ljusbrunt, lockigt hår ända ned till midjan. Lika blåa ögon som flickan själv. Hon hade en rosa småblommig klänning med volanger och spets. Små rosa skor som man kunde ta av och sätta på igen. Ett par vita underbyxor med brodyr. Och en liten hundvalp med ett rosa koppel.

"Har du sett vad som finns här?", sa pappan och visade flickan ett snöre som satt fast i dockan. Flickan drog i snöret och dockan skrattade. Flickan skrattade och drog i snöret en gång till. Flickan skrattade och pappan skrattade och dockan skrattade. Och pappan drog i snöret och flickan skrattade och dockan och ja, där satt de tillsammans och skrattade och skrattade och skrattade tills ... flickan vaknade i sin säng i en stad som var främmande för henne och ett hus som var främmande där hon inte kände människorna som bodde där.

Med bara fötter gick hon ut i köket på det kalla golvet. I lägenheten stod ouppackade flyttkartonger lite överallt. Mamma och lillebror sov fortfarande och hon ville inte väcka dem. Hon tassade  fram till det stora fönstret och tittade upp mot på månen på den decembermörka himlen. Hon tänkte på drömmen som hon drömt. Utan att hon gjorde något alls, spred sig ett leende över hennes ansikte och månen däruppe på himlen såg inte längre ut som en måne utan som pappas glada ansikte i drömmen.

Samtidigt, många mil därifrån, stod en pappa och tittade ut genom ett fönster med galler i ett fängelse i en främmande stad. Han hade inte kunnat sova på hela natten. Han vred och vände sig i sin säng. Kände sig förtvivlad över hur allt hade blivit.

Vad hade han ställt till med? Vad hade han gjort? Han längtade efter sina barn och sin fru och sitt hem. I halsen stockade sig gråten till en stor klump och i förtvivlan över tårarna som inte kom fram, bad han en bön för att hans lilla flicka skulle få kraft någonstans ifrån.

Han bad en bön för att hans fru och hans barn skulle orka denna deras första jul utan att vara tillsammans. Han bad att de skulle få vara tillsammans igen så småningom. I bönen bad han Gud hjälpa honom att orka ta sitt straff. Att förlåta honom för det han hade gjort och för allt som det ställde till för dem han älskade av hela sitt hjärta.

Genom det gallerförsedda fönstret såg pappan månen. Han tänkte på hur hans lilla flicka alltid älskat att titta på månen. Hur han brukade hålla henne i sin famn och hur hon brukade peka med sitt lilla finger upp mot månen och säga: "Titta månen, månen!", till honom.

Nu trängde tårarna fram och rann stilla nedför pappans kinder. Han kände tyngden i sitt bröst lätta något. Och det var inte längre månen han såg däruppe på himlen, utan sin lilla flickas ansikte, hennes blåa ögon och hennes ljusbruna hår. Han hörde hennes glittrande skratt som stjärnor som faller i mörka vinternatten. Han hörde det så tydligt som att hon var där hos honom i det lilla trånga rummet i fängelset.

Han vände sig om därifrån han tyckte att skrattet kom. Märkliga ting kan hända under en julnatt. På den smala sängens kant satt hans lilla flicka och log mot honom och såg in i hans blåa ögon med sina blåa ögon. Han gick förundrad fram till henne, satte sig intill henne och de kramade varandra länge, länge.

"Pappa, jag har längtat så mycket efter dig", hörde han flickan viska till honom i hans öra. Han kände hjärtat smälta och han strök hennes kind och svarade: "Och jag har längtat så mycket efter dig, min älskade lilla unge".

Över deras ansikten i det mörka fängelserummet där de var inlåsta tillsammans och samtidigt friare än någonsin, föll en strimma av månljus från det gallerförsedda fönstret.

Och högt uppe på den nattsvarta decemberhimlen log månen i samma stund.

Tiggerskan

Parkeringen vid Coop uppe på A6 var proppfull idag. Utanför entrén, på marken till höger, satt en ung kvinna i täckjacka med en pappersmugg intill sig.

Människorna gick i stora klungor rakt förbi henne. De såg ut att ha så bråttom på väg in till alla affärerna i stormarknaden. Det är ju snart jul. Det är mycket som ska handlas.

Jag kände en stor klump växa inuti mig ju närmre jag kom entréen. Som jag brukar göra ibland när jag ser en tiggare, satte jag mig intill den unga kvinnan, såg in i hennes ögon och började prata engelska med henne. Jag frågade henne varifrån hon kom och hon svarade mig Rumänien.

Hon kunde varit min egen dotter. Kanske 25 år gammal. Fast hennes blick såg mycket äldre ut än så. Jag såg inget hopp i hennes ögon. Där fanns något depressivt i blicken. En tröstlöshet, en sorgsenhet som fick mitt hjärta att nästan brista.

Jag har sällan kontanter på mig nu för tiden. Det mesta betalar man ju med kort idag. Men de slantar jag hade på mig, gav jag till den unga kvinnan. Hon sa "tack" till mig, på svenska. Hon förstod inte mycket engelska, kunde inte svenska. Och jag kunde inte rumänska. Fast våra ögon talade till varandra.

Jag önskade henne allt gott i framtiden, reste mig och kände en stark känsla av ilska, eller om det nu var ledsenhet, växa inifrån mig. Denna orättvisa mellan oss människor idag, så nära, så påtaglig, så frustrerande svår att förändra för just mig, just då. Ensam kan jag göra så lite. Även om lite är bättre än inget.

Det som gjorde mest ont i mig var ändå att se alla människor som passerade förbi den unga kvinnan som att hon inte ens fanns där.

Må jag aldrig, aldrig någonsin bli så blind att jag inte ser den människa i min närhet som lider nöd.

Inifrån mig, för att orka till apoteket som jag var på väg till, kom en stilla bön. "Gud välsigne denna kvinna".

Ibland är bönen det enda jag kan ta till för att orka det lidande jag kan se och känna runt omkring mig i Sverige idag. 


"Vi trodde det skulle vara bättre i Sverige" (DN)

"Rumänien: Sedan finanskrisen har barnfattigdomen ökat igen" (Socionomen)

"Polisen: Inga bevis för organiserat tiggeri" (Fria.nu)

"Moderaterna backar om organiserat tiggeri" (NA)

 

A well-read woman

"A well-read woman is a dangerous creature".

(Lisa Kleypas)

Första julen med ungar utflugna ur boet

Jag plockade upp tomtarna ur julpyntslådan igår. Ensam. Sedan ungarna flugit ur boet har jag märkt att jag gör nästan allting ensam nu för tiden. Ibland känns det som att jag håller på att bli en enstöring, fast att jag inte alls är sådan som person.

Äter gör jag numera ensam nästan alla måltider utom ibland på kvällen och på helgen. Jag städar ensam, promenerar oftast ensam (fast Mimmi är med så klart), går på stan ensam och tittar ofta på TV ensam. Jag motionerar ensam. Fikar ensam. Fast min hund och katt finns omkring mig i det mesta jag gör.

Min man jobbar mycket. Fast att han inte har något chefsjobb, kräver jobbet mycket av honom. Ibland har han nattberedskap. Ibland jobbar han kväll. När han kommer hem pysslar han ofta med sitt. Jag har varit igång under dagen med mitt och är trött.

Det känns ovant efter cirka 20-25 år med barn och deras kompisar i huset, att vara i så mycket ensamhet för mig. Det är en utmaning för mig att hitta till en ensamhet som känns lagom. Ibland är ensamheten skön och vilsam. Ibland kan den kännas jobbig. Då åker jag in till stan för att vara bland människor en stund.

Sedan min mamma dog är det nästan aldrig någon som säger mitt namn till mig längre. Det känns tomt ibland. Så då säger jag mitt namn till mig själv. Ibland.

Jag tänker ibland på tiden när jag bodde ensam, när jag själv flyttat hemifrån som 19-åring. Jag trivdes med det. Pluggade, pysslade med blommor, läste böcker och lyssnade på musik. Lagade mat och tog hand om mitt lilla marsvin. Träffade vänner och gick på stan och fönstershoppade. Jag drömde drömmar om min framtid.

Det känns lite som att backa tillbaka till det som en gång var jag som ung där jag är nu i mitt liv. Att leva i en familj under så lång tid som jag har gjort, kräver hela tiden kompromisser och anpassning.

Nu väntar en tid med färre kompromisser och mindre anpassning för mig. En tid med så mycket mer tid och plats för mig.

Jag undrar vem jag är då?

Jag är upptäcktsresande i mitt nya liv.


"Den som är rädd för förändring, är rädd för själva livet".

Var det tomten?

På min promenad är marken grön.

Jag känner längtan efter vit snö.

I de mörka fönstren tindrar adventsstjärnor.

Jag undrar, vad symboliserar adventsstjärnorna nu för tiden?

En önskan om julefrid? Ljuslängtan? Eller en tro?

Jag möter en okänd människa i röd mössa.

Han ler.

Jag ler.

Värmen sprider sig inuti mig.

Var det tomten jag mötte? 


 
(Tack Spanaren för att du inspirerade mig till den här texten!) 

Är det inte kärlek, säg?

Levande

Beredd att dö ...

När som helst.

Därför ...
mer levande än någonsin.


(Anna-Karin)

Vila i julens budskap

Jul - det är idag till stor del musik för mig. När jag kollapsade av utmattning för fjorton år sedan kom jag hem en vecka före jul från rehabiliteringen jag skickats iväg på.

Den julen blev som inga andra jular i mitt liv. Jag kände inte igen mig i mitt eget kvarter. Jag klarade inte att gå själv utan att någon höll i mig. Jag åt nästan inget alls. Nätterna var sömnlösa. Jag låg mest och stirrade i taket. Klarade inte att höra eller se människor för att både min kropp och själ var så trött och sliten.

När jag reste mig och tog några steg, kändes det som att jag bar ett stort, tungt kors på min rygg.

Det enda som kunde nå in till mig var musiken. Den lindrade mitt mörker.

Tack för musiken och en härlig söndag önskar jag dig!

Ta det lugnt i julbrådskan. Gör det du har lust att göra och strunta i resten. Det finns inga måsten. Var rädd om dig. Det finns bara en av dig, bara en som är som du. Och du är betydelsefull.

Julens budskap är frid och fred. Vila och stilla ro. Gemenskap med dig själv eller andra.

Vila i det. 

Ibland ...

Ibland får jag inte plats i min egen soffa.

Tårar

"Tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att säga"

(Okänd)

Kärlek är demokrati

Kärlek är att se varje människa som en unik varelse född till jorden därför att han eller hon behövs här.

Kärlek är respekt för varandras olikheter.

Kärlek är demokrati.

Kärlek är att stötta varandra i stället för att förtrycka och håna varandra.

Kärlek är medmänsklighet, solidaritet och empati. 

Två år som hundägare

Mimmi har precis kommit hem till mig Lucia 2011.

Mimmi Lucia 2013.

Idag för exakt två år sedan, på Luciadagen 2011, hämtade jag hem lilla Mimmi. Hon var inte större än ett marsvin då, åtta veckor gammal.

Idag är hon en underbar klok vän till mig. Så glad, så tillgiven, så busig, så ... lydig, nja, när hon själv vill eller får lite prinskorv.

Hon och jag har redan upplevt så mycket under vår tid tillsammans så här långt. Hennes smärtsamma tid när hon var sjuk i höften i ett halvår. Operationen och rehabiliteringen efter det. Valpkursen som vi gick tillsammans och hade så roligt. Vi har rest och upplevt saker tillsammans. Mimmi älskar att åka bil. Varje dag med Mimmi är ett äventyr och mycket kramar, kel och bus.

Mimmi har varit en stor tröst för mig efter att min mamma dog. Och ett härligt sällskap efter att båda döttrarna flyttat hemifrån.

Mimmi - en dröm som jag bar på så länge som blev verklighet i mitt liv.

Min vackra katt

Tretton år. Så vacker. Så klok. Lugn och stolt.

Lucia 2013

Kaffebrickan klar till Lucia på SVT i morse.

Skattesänkningen stoppad

Igår blev det klart.

Skattesänkningen för de högre avlönade stoppades i riksdagen av S, V, MP och SD.

ÄNTLIGEN ett steg i rätt riktning mot ett samhälle med minskade klyftor mellan människor i stället för ökade klyftor.

Vägen tillbaka är lång. Mycket lång efter de senaste nästan åtta åren med Alliansen.

Men den är inte alls omöjlig.

Hopp, tro och tillit.

Det "sovande" folket har börjat vakna till liv på riktigt.

De som sovit i tron att skattesänkningar in absurdum kommer att leda till ett bra samhälle för alla och inte bara ett fåtal.

Moderaternas radioreklam rena lögnen

Moderaternas reklam som går på repeat i radion i dessa dagar (vilket för övrigt inte kan vara särskilt billigt), är enligt mig rena rama lögner och känns som ett hån mot många utsatta människor i Sverige idag.

Reklamen säger att moderaterna de senaste åren skapat ett Sverige med fler jobb och bättre välfärd. Att man fått fler människor att stå på egna ben.

Bättre välfärd för vem, säger jag? Knappast för de sjuka, äldre eller döende.

Och i stället för att ha fått människor att stå på egna ben, har så oerhört många ben (läs människor) knäckts på grund av moderaternas politik. Av utförsäkringar och annan press som satts på sjuka människor.

Hela reklamen känns som ett enda stort skämt för mig. Vem i hela friden går på den idag? Inte jag i alla fall.

Jag har upplevt och ser det som skett och sker i Sverige under tiden med Alliansen.

Hjärnkolls nya utredning: Samband mellan otrygg ekonomi och psykisk ohälsa

Långvarig ekonomisk otrygghet påverkar den psykiska hälsan negativt. Det visar en ny rapport från Hjärnkoll. 

För mig är sambandet solklart mellan att den psykiska ohälsan i Sverige ökar när de ekonomiska klyftorna ökar.  Jag har under nästan hela mitt liv sett och själv upplevt hur ekonomisk stress påverkar människor. Det blir en ond spiral, den ekonomiska oron leder till psykisk ohälsa som leder till att man får det ännu sämre ekonomiskt. Inte minst sedan trygghetssystemen försämrats för sjuka med bland annat de inhumana utförsäkringarna. Jag önskar ett samhälle med minskade klyftor mellan människor. Ett samhälle där man känner att man har en trygg basal inkomst om man blir sjuk eller arbetslös. Ett samhälle som får människor att må bra i stället för att må dåligt.


Ur Hjärnkolls utredning:

Personer med psykisk ohälsa har lägre inkomster och mindre marginaler. Det visar en ny rapport som tagits fram på uppdrag av kampanjen Hjärnkoll. Om inte utestängning och diskriminering upphör kan situationen leda till sämre hälsa och möjligheter till återhämtning samt till livslångt bidragsberoende. Nu inleds manifestationer runt om i landet för att belysa ekonomiska villkor för personer med psykisk ohälsa.

- Otrygg ekonomi under lång tid ökar risken för ohälsa, samtidigt som det i sig kan innebära försämrad ekonomi och försvårad återhämtning. Politiker och arbetsliv måste bli bättre på att stoppa den utestängning och diskriminering som finns på arbetsmarknaden som bidrar till otrygg ekonomi och psykisk ohälsa, säger Rickard Bracken, projektledare på Hjärnkoll.

Personer med psykisk ohälsa har i genomsnitt väsentligt lägre inkomster än övriga. Endast tre av tio har inkomst från arbete, och de som har arbete tjänar mindre än hälften av genomsnittet. Drygt hälften inom gruppen lever på marginalen och klarar inte plötsliga utgifter. Detta framgår av Minuskontot – Ekonomiska villkor för personer med psykisk funktionsnedsättning, en ny sammanställning av offentlig statistik om ekonomiska villkor för personer med psykisk ohälsa.

Den 5-12 december arrangeras aktiviteter på 14 orter för att öka kännedomen om den ekonomiska otryggheten som många med psykisk ohälsa befinner sig i. Seminarier, föreläsningar, manifestationer och teater kommer att genomföras runt om i landet med målet att skapa diskussion om vad olika aktörer kan göra. Enligt Socialstyrelsen har de ekonomiska förhållandena för människor med psykiska funktionsnedsättningar försämrats under de senaste årtiondena. Hjärnkoll menar därför att kunskapen måste öka och att situationen måste få konsekvenser för beslutsfattande.

- De som har en svår ekonomisk situation under lång tid löper stor risk att utveckla psykisk ohälsa. Särskilt viktigt är satsningar som gör det möjligt för personer med psykisk ohälsa att få och behålla ett arbete, men det är viktigt att även andra beslut inte bidrar till ekonomisk otrygghet, säger Rickard Bracken.

Tre av fyra personer i Sverige har erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen egen eller genom närstående. Läs mer om manifestationerna och ta del av på www.hjarnkoll.se/minuskontot

Sanningen

 

Jag var åtta år och satt vid mitt skrivbord och skrev i min skrivbok "Jag ska berätta sanningen". Det var en stark känsla när jag skrev orden. Där fanns beslutsamhet och kraft i mig. Så starkt att jag fortfarande kan hitta den känslan inifrån mig själv när helst jag vill.

Hur skulle jag berätta om sanningen? Genom att bli författare, präst eller journalist, tänkte jag då. Eller nunna, av en anledning som det tog mig många år att på något sätt förstå.

Åtta-åringen i mig lever fortfarande med full kraft. Även om jag med åren insett att när jag berättar sanningen, berättar jag min egen sanning, ingen annans. För det allra mesta.

Vi har alla rätt till våra egna sanningar.

Att vara sann mot sig själv är kanske den idag mest viktiga sanningen för mig själv. Det handlar om att jag vågar se mig själv. Också det som jag kanske inte vill se i mig själv. Att jag vågar se mig själv utan skygglappar. Utan att fördöma eller tycka illa om.

Sanningen kan vara att inse att jag inte kan berätta sanningen. För att jag har inte hittat det som är sanning  inifrån mig själv ännu.

Att söka min sanning är den väg jag vandrar idag.

När jag har lust, berättar jag också om den.

När jag känner att den kanske kan vara till hjälp för någon mer än mig själv.

Alla sanningar behöver inte berättas, älskade lilla åtta-åring inuti mig själv.

Det var en stor uppgift som du tog på dig.

Kram på dig, lilla älskade, starka vän och sanningsälskare.

Redan så tidigt i ditt liv fick du uppleva alltför många lögner.

Därför valde du så medvetet att i stället berätta sanning i ditt liv.

Du hade smakat på så många gånger hur ont lögnen gjorde.

Sett hur den förstörde relationer.

Med din sanna barnasjäl.

Viktigt prat i Sommarpratarna bl a om stressrelaterad ohälsa

Jag har precis sett Sommarpratarna på SVT, del 5 av 6. Alla gästerna var mycket intressanta att lyssna på.

Komikern Annika Andersson berättade om hur det var för henne när hon gick in i väggen 2011, när hon blev sjuk av stress. Jag kände igen mina egna symptom på pricken i hennes beskrivning. Om hur kroppen inte löd henne, hon såg dubbelt, alla intryck uppfattade hjärnan likvärdiga vilket skapade ett kaos för henne. Ljus- och ljudkänsligheten. Det allra värsta bruset fanns inuti hennes eget huvud och det gick inte att få tyst på. Eller att inte kunna läsa i en tidning i tre minuter för att hon inte klarade att fokusera. Idag jobbar hon mindre och tar fler pauser. Hon är inte frisk fast mår långsamt bättre.

Övriga gäster var Leo Razzak, föreläsare och entreprenör, som växte upp tillsammans med en hemlös mamma. Gustav Fridolin, språkrör för Miljöpartiet, som bland annat berättade om sin mamma som fick sin första stroke när Gustav var tio år. Åsa Nilsonne, professor i medicinsk psykologi som skrivit flera mycket läsvärda böcker om t ex acceptans och känslor och forskar om hjärnan. Martha Ehlin deltar i programmet och berättar om hur hon fick överta fem organ från en död människa för att överleva sin cancer.

Starka människor, starka och viktiga berättelser att lyssna till.

Julmarknad i Eksjö

Igår var jag bjuden till mina vänners sommarstuga mitt ute i skogen på Höglandet. Innan vi drack glögg och åt mat tillsammans, åkte vi till Eksjö på julmarknad. Det var så mysigt att gå runt bland alla de vackra, gamla trähusen i pastellfärger blandat med falurött.

Mimmi var med. Hon skuttade runt som en kanin i den flera decimetertjocka snön. Skakade av sig och kastade sig ut i snön igen med full fart.

Hon var med på julmarknaden också bland allt folk som var där, gycklare och eldslukare, hundar och hästar. Bra miljöträning för henne. Hon klarade alltsammans med betyget mycket väl godkänd från matte.

Utanför Eksjö museum kunde man köpa ärtsoppa för 20 kronor. Jag njöt av alla dofter på julmarknaden. Där fanns mycket hantverk, delikatesser, korv och kött, hembakt bröd och riktig gammaldags svagdricka från Sandhem. Och så julgodis så klart.

Dagen till ära hade Mimmi på sig sitt fintäcke i rosa med rutigt flanellfoder.

Gycklare och eldslukare samlade stor publik och skapade stämning.

Ett hus med lågt i tak. Som i sagan om Kajsa Kavat.

Äkta gamla trähusväggar är konstverk för mig.

Jag köpte mig en ny handstickad ullmössa på julmarknaden.

Ibland säger en bild mer än tusen ord.

Ibland hade jag en svartvit pudel. Ibland en svart.

Att dö

Att dö ...

Är att
följa
flocken.

Att följa flocken ...

Är att dö.

(Anna-Karin)



De här orden vaknade jag med i mitt huvud i morse.

Vad tänker du när du läser det jag skrivit?

R.I.P. Nelson Mandela

Igår morse möttes jag av nyheten att Nelson Mandela var död. Han dog den 5 december 2013 på kvällen och blev 95 år gammal. Jag kände hur det skar till i bröstet på mig när jag läste om hans död. En människa som Nelson Mandela går inte spårlös förbi. Vare sig under sin livstid, vid sin död eller efter sin död.

Nelson Mandelas ord och handlingar har förändrat världen och människorna. Även om han nu är död, kommer hans ord och det han gjort att leva vidare. Det är stort. Det är mycket stort. Jag önskar att jag själv och vi alla tillsammans för alltid kommer att fortsätta läsa och sprida hans tankar och försöka att forma en värld med en sådan godhet, humanism, medmänsklighet och demokrati som han försökte att göra.

Nelson Mandela var enligt de som mött honom en mycket ödmjuk människa. Han var nyfiken och genuint intresserad av andra människor. Han hade förmågan att verkligen se en människa. Dessutom var han en man med pondus och ett unikt ledarskap.

R.I.P. Nelson Mandela. <3

Julpynt à la Ernst Kirschsteiger i snöstorm

Inspirerad av Jul med Ernst från TV igår och all snön som fallit under natten, gav jag mig i kast med att dekorera tomma krukor i uterummet i morse. Kanske kommer det att hamna en liten gran mitt i den här korgen så småningom.

Det är härligt att känna att jag får lust att pyssla ibland. Jag kommer igen.

Ernst Kirschsteiger använde sig av riktiga Ingrid Marie-äpplen när han skapade vackra krukarrangemang till jul. Jag har konstgjorda äpplen som jag hittade här hemma. En grankotte och mossa. Voilà!

Det var så roligt att skapa krukarrangemang så jag gjorde tre små krukor också förutom den stora. Av lite olika material som jag hade hemma. De är inte färdiga än. De får "växa fram" tills tomten kommer.

En ljusslinga som jag köpte på Ikea förra julen lyser upp krukarrangemanget. Det kommer att bli vackert att se det ikväll! Särskilt med den vita snön där utanför. Nu känner jag julkänsla komma smygande inuti mig.

Bordet längst intill väggen i uterummet hade pudrats av snö som trängt in genom springor i taket av blåsten. Vackert, tycker jag och hämtade kameran för att föreviga den här stunden.

Mitt köksfönster är vackert snöprickigt idag. Jag myser inomhus så mycket som möjligt. Känner mig lätt förkyld och småfrusen. Det blev inte så mycket sömn som jag behöver inatt. Blåsten väckte mig.

Mimmi gillar snö. Som alltid. Fast hon är svår att fånga på bild. Antingen sover hon eller så är det full fart. Här står hon i alla fall stilla en stund.

Sluta strida

Det sägs att
vissa hårdnar
i striden.

Att andra mjuknar.

Om jag slutar strida då?

Hur blir jag då?

 
(Anna-Karin)

Skinnfåtöljen

Plötsligt bara var den där. Energin. Lusten. Jag skyndade mig ut i köket och började leta i städskåpet. Var kunde jag ha lagt den? Minns att jag köpte den för minst sex år sedan fast aldrig använt den.

Åh, där var den ju! Rengöringsvätskan till min fina skinnfåtölj som jag köpte för tolv år sedan för ärvda pengar. Fast som jag aldrig rengjort med.

Skinnfåtöljen har sett sliten ut på senaste tiden. Eller ja, troligen ganska länge. Fast det är som att jag haft en dimma framför mina ögon. Eller medvetet valt bort att inte se hur fåtöljen förfallit medan jag suttit i den och filosoferat, bloggat och tittat på TV. Eller sett solen gå ned genom fönstret intill. Det har funnits andra saker i mitt liv som har tagit så mycket plats. Sådant som nu är förändrat och inte längre tar energi i mitt liv.

Det började med att jag märkte att skinnet såg sprucket ut där jag lutar huvudet. Hmm.. jag trodde att en skinnfåtölj skulle hålla nästan för evigt när jag köpte den. Eller i alla fall resten av mitt liv. Jag minns hur glad jag var när jag fått hem den. Jag kände mig så rik. Fåtöljen gjorde det också möjligt för mig att både blogga och jobba som frilansjournalist, tack vare sin finurliga och ergonomiska konstruktion.

Ett par gånger i höst har jag funderat på att byta ut fåtöljen. Mot en ny skön i tyg. Fast den här skinnfåtöljen går att vrida. Jag kan ligga i den med fötterna på en fotpall. Eller halvligga i den. Den justerar sig själv steglöst beroende på hur jag rör mig.

Den smälter liksom ihop med mig själv, skinnfåtöljen.

Visserligen är inte färgen min älsklingsfärg. Fast det var den enda färgen jag kunde välja för att få det låga pris som man sålde fåtöljen för just då.

Efteråt, när jag rengjort fåtöljen och gnidit in skinnvårdande medel dessutom, sätter jag mig i soffan mitt emot och tittar på den.

Jag känner en värme sprida sig inom mig när jag ser fåtöljen. Tänker på allt jag upplevt när jag suttit just där. Alla blogginlägg som jag skrivit i den. Alla känslor som jag känt. Alla tankar som jag tänkt. Mörker och ljus har där funnits. Gråt. Och skratt.

Inte konstigt alls att den ser sliten ut, fåtöljen. Att det är sprickor i skinnet. Att den liksom börjar se lite skrynklig och rynkig ut. Den är nästan som en spegel av mig själv.


Mycket har den varit med om. Det syns på utsidan. Livet har satt sina spår i den. Säkert kattens klor ibland också. Kanske att tårarna som ibland trillat i den har gjort den där lilla fläcken?

Det är hög tid att jag tar hand om den. Och om mig själv. 

Det finns något vackert i det slitna.

I det levda.

Där finns mörker.

Ljus.

Och ännu en gång ser jag solen gå ned utanför mitt fönster ...

Från min skinnfåtölj där jag sitter och skriver.

Första advent

 

En fridfull första advent önskar jag just dig som kikar in här.

Allt gott!

Anna-Karin

Julmarknad hos scouterna

Jag tog massor av lotter fast fick inte en enda vinst på scouternas julmarknad igår när jag var där. Ja, ja, otur i spel, tur i kärlek, sägs det. Sämre kan man ha det.

Att besöka scouternas julmarknad har varit en tradition i min familj ända sedan mina barn var små. De små riktigt gamla röda husen alldeles intill sjön där jag bor kan inte vara mer lämpliga för en julmarknad. På bilden syns det minsta huset. Det där tomten bor. Närmre sjön ligger det lite större huset.

Scoutkåren och julmarknaden är en samlingspunkt inte minst för invånarna där jag bor. Här möts barn och vuxna i olika åldrar. Husen har en gång i tiden tillhört prästgården som ligger precis intill. Barnarps scoutkår är 58 år om jag räknat rätt och fortfarande en aktiv förening som engagerar både barn och vuxna.

Som scout får man lära sig att samarbeta. Vara i och vårda naturen. Leka och ha tävlingar. Att skapa saker från naturen. Man får lära känna andra scouter, vara med på hajker och läger. Sova utomhus i vindskydd och hittar kanske nya vänner.

Min man var aktiv scout sedan barn när jag lärde känna honom. Ett år provade jag själv på att vara scoutledare för barn. Jag fick gå en kurs. Jag sov i vindskydd och satt eldvakt. Lärde mig bland annat att göra råbandsknop. En knop som jag använt mig av många gånger i mitt liv sedan dess. Min äldsta dotter var aktiv i scouterna under många år som barn och tonåring. Så scouting ligger mig varmt om hjärtat.

Eftersom jag inte vann något på lotterna jag tog, köpte jag med mig en hembakt mjuk pepparkaka och kolakakor som jag ska ha till jul. Och sist men inte minst så köpte jag en liten påse hemkokt knäck i en söt påse. Nu står den här hemma på ett bord och väntar på att det ska bli julafton.